Idag när vi med stormsteg närmar oss mitten av resan och avfärd från detta privata lilla paradis kan vi börja med att konstatera att jag och min menstruationscykel verkligen inte är överens om lämpligheten och tajmingen i dess eviga, återkommande skitpåverkan på mitt liv. Verkligen inte överens. Detta påfund är ju dessutom så djäkla omodernt. Visst måste det finnas bättre och modernare sätt att reproducera och säkra människosläktets fortlevnad än detta gissel för 50% av befolkningen?!
Inte undra på att jag hade en dipp igår kväll (lyckligtvis efter mitt positiva blogginlägg). Det var ju pms deluxe, inser jag nu. Det är i och för sig verkligen lite motigt att inse att vi måste åka vidare i morgon, precis lagom tills vi kommit ner i varv och acklimatiserat oss här i huset och poolen. Det kommer att ta emot att tvingas dela pool och utrymme med andra resten av resan. Bortskämd? Absolut. Och jag gillar det. Nåväl, vi har i alla fall nyss – igen – bokat två nätter i Clearwater, så som originalplanen såg ut. Vi tog dock ett annat hotell. Vi insåg nämligen att vi ju i bekvämligheten av att ha ett fantastiskt kök med massor av kyl- och frysutrymme köpt på oss en hel del mat. Otippat kriterium att ha med sig vid hotellbokning, men även om vi ju lägger ofantliga summor på denna semester, fixar jag faktiskt inte att slänga mat. Det gör man ju bara inte. Alltså blev det Residence Inn by Marriott i Clearwater Beach med kyl/frys och balkong. Det blir nog bra. Det ska bli kul att se den, enligt uppgift, fantastiska stranden, även om det kanske inte blir så mycket bad för mig. (Blä!)
Vi började dagen med familjeråd om dagens planer, och trots att vi la in både möjlighet till zoo, shopping och snäckletning i valberedningens lista, fanns ingen tvekan. Båda med utslagsröster hade bara en enda önskan. Att vara hemma och bada ”lika mysigt som igår”. Eftersom även undertecknad gärna hoppar på just det tåget, blev det inte ens omröstning, så dagen idag har i stort sett varit en kopia av gårdagen, förutom att Mimis leka-själv-humör var helt bortblåst. Idag råkade hon – mer eller mindre av misstag – hoppa själv ner i poolen vid ett tillfälle och efter det blev hon med den totala enkelriktning bara en treåring kan uppvisa, helt besatt av att göra det igen, fast hon egentligen inte vågade. Så nu vet vi hur Stefan Holm var som barn. Vi har sett hela hans före-hopp-uppvisning in action hela dagen. Och jag menar verkligen hela dagen. Vid två ytterligare tillfällen vågade hon hoppa, men det hjälpte inte, utan hela showen bara loopade. ”Jag vågar inte hoppa!” ”Gör inte det då.” ”Men jag vill. Jag vill. Jag vill.” Jag vet inte vem det var mest frustrerande för, men en sak jag är säker på är att hon snart kommer att hoppa. (Om inte vi slänger i henne först.)
Efter att barnen tagit både det sista, det verkligt sista och det absolut absolut sista, vi lovar, badet och Peter fått lufta sig själv och bilen (idag har vi använt den, Petra!) i några musikaffärer, tog vi middag på The Boat House (tiki-restaurangen) nere på stranden.
Med undantag av att alla de där sista baden gjort att det blivit aningen för sent för vissa treåringar, som nog borde ätit någon halvtimme tidigare för att uppskatta upplevelsen till 100%, så blev det en riktigt mysig kväll. Det var så där ljummet som det ska vara en semesterkväll, maten var snarare pub- än restaurangbetonad, men billig och god, speciellt de ”curly friesen”, och det var skön stämning med en duktig trubadursnubbe i ett hörn. Precis lagom alltså. När vi gick där ifrån var det ett par som sa till varandra att tjejerna var ”absolutely gorgeous”, och Inna viskade till mig: ”Mamma, jag tror att de sa att jag var jättefin.” Språkkunskaper är alltid av godo. Så är det bara.
Nu har vi packat ihop det mesta utom maten i kylskåpet och är redo att – mycket motvilligt – lämna detta otroligt fräscha hus. Tjejerna har redan börjat prata om ”nästa gång vi kommer hit” och jag kan ju lätt erkänna att jag också – både medvetet och omedvetet – tänker i banor av Florida 3.0…. men innan dess har vi ju över en halv resa till att uppleva.