Idag lämnar vi Orlando utan känslan av att vara ”klara”, vilket vi annars hade trott innan vi kom hit. Peter sa när vi styrde kosan hitåt för en vecka sedan att ”men sen räcker det med Orlando”. Nu, efter en fantastisk vecka med både sol, bad, parker och flera musikevenemang, har han ändrat sig och tycker att Orlando nog borde få fler chanser. ”Vår” lägenhet verkar dock tyvärr uthyrd nästa år, så vi får väl se om vi provar en annan lägenhet på området eller något helt nytt i så fall.
Idag har vi gps:n på Mount Dora och Peters gitarr lätt tillgänglig i baksätet om utifall att…. Vi är på väg mot något som visst är – eller var – en kombinerad instrument ”swap” och ett jam, men som nu är swap, jam och coola bilar. Det låter ganska konstigt, men kan ju bli hur coolt som helst. Förmodligen inte en vanlig turistgrej i alla fall. Det är sällan det när Peter hittar grejer.
Efter oss någonstans i Orlando lämnar vi förmodligen en styck bikini-nederdel med vattenmelon-motiv – Mimis favorit, så klart – så nu har vi äntligen något att shoppa! En bikini borde vi klara trots de fulla resväskorna. Jag har idag uppdaterat min packningslista med en massa versaler och hotelser ifall jag packar för mycket nästa gång också. Förmodligen hjälper det inte, men man vet ju aldrig. Mitt framtida jag är kanske en smartare version av mig själv.
Stället i Mount Dora var verkligen sådär härligt konstigt som jag hade förväntat mig. Det var dels en (tror jag) mer eller mindre permanent loppmarknad med allt från vapen (iaf pilbågar) till vanliga plastprylar dels musik/bilgrejen. Det fanns ”hyddor” där man kunde få massage, bli frälst och fri från alla krämpor, köpa kokta jordnötter (ganska gott men inte så mkt tuggmotstånd), äta, köpa tvättmaskiner eller symaskiner osv. Och överallt, även bland stånden, körde folk med sina gigantiska bilar! Såå Amerika!
Efter ett snabbt varv på loppmarknaden där två Paw Patrols á 1 dollar, en fluffig sminkväska och ett regnbågsslime för samma pengar, en pretzel och en påse varma popcorn införskaffades, fick vi rådet att ta bilen (det var ju ändå 400-500 meter…) till det ”riktiga stället. Instrument- and car swap. 2 dollar i inträde är ju ett riktigt fynd för att komma till Mecka. Jag och tjejerna satte oss utanför instrumenttältet och roade oss på diverse ålderspassande sätt. Tjejerna med en avancerad Paw Patrol-roll-lek som inkluderade både slime och popcorn, jag med en kaffemugg vin (!) och denna blogg. Alla nöjda alltså.
Efter ett par timmar på ”marknaden” vände vi söderut igen och via ett stopp på Ellington Premium Outlets utanför Bradenton tog vi oss tillbaka till Cape Coral. Det där med Premium Outlets ger vi inte mycket för egentligen, men man måste ju kolla. Det kan vara så att vi inte förstår hur dyrt det egentligen är eftersom vi inte är några märkesshoppare, men nja…. har man extrem tur och har udda storlek och smak kan man eventuellt hitta något på deras lockprishylla, men annars känns det mesta som ordinarie priser. I Converse-butiken hittade jag i och för sig två par coola skor med ok pris till brorsdottern, men då felade så klart storleken. ”Vanliga” modeller var däremot billigare att beställa på nätet hemma, konstaterade jag och svägerskan via Messenger. Nåja, Miromar outlets ska få en chans också i veckan, annars handlar jag hellre på vanliga Walmart eller ”outletvaruhusen” Marshall’s, Ross, Burlington och vad de nu kan heta (tips mottages gärna!) där man i och för sig behöver ha tur, men där priserna (i de enstaka fall då man har tur) är betydligt lägre.
Mimi har ”underhållit” oss med sin förbenade rethosta heeela vägen idag, alla fyra timmarna i bil med en hosta som inte tjänar något mer till än att driva omgivningen till vansinne, och säger man åt henne blir det bara värre. Det gör mig fullkomligt. galen och jag vill bara skrika. Gaaaaaah! Nu gjorde jag det. Det blev inte bättre.
Strax innan 20 hade vi provianterat och var tillbaka i Villa Sunny där det väntade en flaska vin och ett helt upplyst hem. Och en varm pool. Tredje gången gillt?! 😉 Det är sååå skönt att vara tillbaka och ha en altan och en ljuvligt ljummen kväll. Jag älskar’t! I kväll blev det ”taquitos” (äntligen köpte vi något utanför vår vanliga lista) och en rågad skål med fantastisk guacamole gjord på bara en enda gigantisk avokado. Det var supergott, vad de bortskämda snart skörbjuggsdrabbade miniorerna än sa. För att verkligen göra kvällen komplett föreslog Mimi ”snacks och spel” efter maten, så det blev Uno och lite kasta gris också. Bortser man från initiativtagerskans något taskiga förlorarlynne var det en i mitt tycke helt perfekt kväll. Med tanke på snacksen – cheddarpopcorn – var det nog också tur att vi använde vårt eget UNO och inte villans…. Det är lite svårblandat nu, kan man säga.
Lite vemodigt känns det att packa upp och veta att det är sista gången denna resa, men samtidigt är det ju – ofattbart nog – fortfarande mer än en ”vanlig” resa kvar. Det älskar jag också. Nu får jag sluta innan jag blir sjuk av all positivitet. Godnatt!