Jahapp, nu är väl bloggen verkligen en dagbok då, för nu har Facebook blockerat och plockat ner alla mina inlägg, inklusive från gamla resor, för att jag ”bryter mot [deras] communityregler om spam”. Jag fattar faktiskt ingenting. Jag brukar i och för sig skoja om att jag spammar, men jag tycker faktiskt inte att jag gör det och jag anser inte riktigt att jag gör något av nedanstående, som är enda förklaringen jag fått. (Och ja, det ser ut exakt så, går alltså inte att läsa fortsättningen på meningarna på något sätt, och heller inte att få svar, besked eller annan förklaring.)
Jag måste erkänna att detta får mig att känna mig ganska ledsen. Jag försöker intala mig själv att jag mest lägger denna galna tid, för det tar verkligen många timmar varje dag, för min egen skull, men självklart får jag bränsle och glöd av den positiva respons jag får och, ännu viktigare, känslan av att skriva till någon och inte bara ut i luften eller till mig själv, gör att det känns ”verkligt” i brist på bättre ord. Du som faktiskt – trots blockeringen – läser detta och vill fortsätta göra det, får/kan gärna använda Prenumera-funktionen, så kommer det ett mejl i inkorgen när det finns nya inlägg. Just nu är jag mest sugen på att lägga ner och ägna tiden åt virkning och läsning i stället, men samtidigt älskar jag faktiskt att kunna gå tillbaka i mitt eget liv och se bilder, se att vi faktiskt gjort något, vilket jag annars har en tendens att tro att bara alla andra gör… och kolla upp saker om sådant vi gjort. Jag skriver i alla fall denna resa ut, så får vi se hur det blir med nästa. En resa till Kroatien i sommar är redan bokad och tanken är ju att det ska bli ett Florida 5.0 också. Tanken att inte ha dem dokumenterade är ganska ledsam, men som sagt, det behövs lite bränsle också för att jag ska orka. Nåja, jag behöver ju inte ta det beslutet nu. Just nu behöver jag bara bestämma om vi ska ägna sista Orlando-dagen åt sol och bad eller om alla ska följa med på Peters gitarraffärsturné och göra något i anslutning, typ shopping eller lekplatser. Jag tror jag vet vartåt det lutar, men ska diskutera detta med de andra det berör.
Som sagt, jag trodde ju att jag visste vartåt det lutade, och som vanligt hade jag rätt. 😉 Fråga gärna mina barn om det stämmer, och jag är ganska övertygad om att de kommer att intyga detta, och sedan kommer de förmodligen att tillägga något om att ”pappa alltid har fel och alltid är en hungrig gnällspik”…. Man ska passa sig för vad man säger när man är irriterard och har små grytor med öron i närheten… (fast överlag stämmer det faktiskt… 😉
Pool blev det alltså idag. Peter var med under förmiddagen och hann med några bad – bildbevis nedan – och några trevliga småprat med våra nyfunna kanadensiska vänner, Larry och hans fru, som vi pinsamt nog tappat bort namnet på. Larry är så imponerad av Inna, hennes språkkunskaper, att hon lärt sig själv och att hon är så väluppfostrad och artig, att han introducerar henne och skryter om henne för alla nytillkomna. Gissa om Inna solar sig i detta. Trevliga människor! Idag pratade vi bland annat om sjukdomar, eftersom Larry haft flera hjärtattacker och dessutom har diabetes. Det senare är jag ju extra intresserad av – jag har sett en annan tjej med ”blipp” här, men hon har verkligen inte inbjudit till samtal, så jag har inte kunnat fråga, men det gjorde jag idag, och jag förstår verkligen inte hur man kan överleva här. I Canada är det ”billigt” att ha diabetes, insulinet kostar ”bara” 800 dollar i månaden innan du är 65, vilket gör att amerikaner som har möjlighet att åka över gränsen gör det, för här kostar det 2000, vilket ju känns helt orimligt. Det vore ju en hel månadslön, och tänk att betala (som i Canada) lika mycket som en ordinär hyra i månaden bara för insulin (okej, det gör att du överlever, vilket ju är värt rätt mycket, men allvarligt, det funkar ju inte – hur gör man om man har ett skitjobb med skitlön och inga försäkringar? Bye bye liksom? När jag skriver detta känns det verkligen helt orimligt, vilket förmodligen betyder att det är det. Jag måste ha fått fel på siffrorna någonstans, men faktum kvarstår i alla fall – det är väldigt skönt att vara svensk om man nu ska råka dra på sig en kronisk sjukdom. Heja svensk skatt!
Vid lunch servade Peter sugardaddy Olofsson oss med lite macaroni cheese och macka vid poolen innan han drog på gitarraffärturné resten av eftermiddagen. Nope, han kom lyckligtvis inte hem med någon mer gitarr, för då hade vi fått problem, men han var i alla fall lycklig, vilket är nog så viktigt. Vi då? Jodå, vi var kvar vid – barnen i – poolen hela dagen, så vi var lyckliga vi också.
Japp, som synes fick nya vattentäta caset jobba hårt och förtjäna sin existens även idag. Det är ju himla kul med bilder i och under vatten faktiskt.
Under eftermiddagen meddelade även Instagram att jag hade en förbjuden länk i min profil, så då fick jag på allvar börja överväga att problemet med bloggen faktiskt låg hos mig. Ni är dessutom några stycken som hört av er och meddelat att den verkar kapad – tusen tack för det! En del av eftermiddagen ägnades alltså åt felsökning. Nog för att jag är rätt bra på digitala verktyg, men detta är ett område där jag tyvärr inte känner mig speciellt självsäker, så jag är långt ifrån säker på att problemet är löst än, men jag jobbar på det. Har någon några fantastiska tips, så please, skriv ett mejl eller pm! Och klicka inte på några länkar som eventuellt kommer upp, inklusive den som eventuellt säger att telefonen är infekterad. Det är den med största säkerhet inte, men blir kanske om man klickar på just den länken. 🙁 Skithackare!
Vi var faktiskt kvar nere vid – och i – poolen tills solen gick ner, och efter det ville barnen så klart inte ens se mer vatten… Eller? De tog ett en och en halv timmes långt bad i badkaret! Jisses! De kommer att utveckla simhud mellan tårna. Medan de badade packade vi ihop det mesta och förberedde en improviserad middag av det vi hade kvar i kylskåpet. Det blev rätt okej faktiskt, även om detta kök är ytterst begränsat att laga mat i. Det finns inte ens en ordentlig stekpanna. Inte ok. Resans sista gigantiska avokado gjorde i alla fall ingen besviken, den var heelt perfekt. Nästan så det var synd att göra den till en guacamole, för den var god som godis som den var.
På tal om mat så var jag tvungen att skratta högt när Inna – när hon såg mig i duschen, ingen privacy här inte – utbrast: ”Mamma, du ser ut som en varmkorv, du är alldeles brun!” Mimi var inte sen att fylla i: ”En varmkorv med navel. Haha!” Sen spårade det ut en aning och det var en varmkorv med blipp och en varmkorv med tjock mage och stor rumpa osv… men fortfarande väldigt roligt. Inte för att de ska reta andra, de två som har vita konstanta baddräkter på sina små kroppar. Vädret har verkligen varit gynnsamt mot oss. Nästa vecka ska det tydligen bli mycket sämre.
I morgon bitti lämnar vi Orlando, och vi vet inte riktigt vart vi ska ännu. Jag kollade på några Miami beach-hotell häromdagen som verkade hyfsade, men de är så klart slutsålda nu, så förmodligen slutar det med att vi bokar något ännu dyrare än det jag avbokade eller, som vanligt, hamnar i Ft Lauderdale (eller på ett trist flygplatshotell någonstans). Vi får se. 21.25 på söndag ska vi i alla fall härifrån. Även om det faktiskt ska bli lite skönt att prata (svenska) med någon annan än just oss fyra, det tror jag att vi alla känner lite litegrann, så hade jag lätt kunnat stanna ett tag till. Den som nog längtar hem mest är Peter som haft konstant tandvärk hela resan efter ett ”tandjobb” dagen innan vi åkte. Stackar’n som nästan aldrig tar en tablett är nu halvt beroende av värktabletter. Högst obra. Hoppas verkligen att det löser sig när vi kommer hem. Nu dags att sova så vi orkar ta några bra beslut i morgon. Resan söderut är ju dessutom betydligt längre än vi kom ihåg – det kommer att vara som att köra till Göteborg ungefär. Blä.