Köpenhamn: M&M på Tivoli – On the road again

Snåltanten i mig är nu väldigt bitter. Inte nog med att det inte var någon biljettkontroll på tåget till Köpenhamn när jag nu vederbörligen som den plikttrogna och samvetsömma (my ass, hade jag vetat att jag skulle komma undan med det så hade jag alltid fuskat… 🙈🤣) medelålders svenska tant jag nu är, så klart både betalat och aktiverat våra biljetter. Fan… Dessutom är det faktiskt (hittills i alla fall) ganska lagom med folk på Tivoli och här finns många barnkaruseller jag faktiskt hade vågat åka, men vis (nåja) av erfarenheten från Liseberg senast då mina tre åk i Kållerado kostade sisådär 200:-/st pga köer och feghet har jag idag inte ens ett åkband utan sitter (det är ändå ganska lyxigt att kunna sitta när jag tänker efter) som ständig väskvakt. Kunskap är verkligen makt (och pengar), inser jag också, för hade jag vetat att det var noll koll av väskor hade jag fyllt vattenflaskorna med vin i stället för vatten… 🤣 Danska kronan står i sisådär 1.63 så det är medhavd matsäck (ärligen stulna bananer från frukosten) som gäller… 🙈

Också på väg på ett tåg. Samma för övrigt.

Det är i alla fall rätt vackert här jämfört med många andra ställen, vars faciliteter jag inte heller nyttjar.

Matning av förvuxna guldfiskar med upphittat fiskgodis. (Vem har mynt idag liksom?)

När jag tog denna bild var det för att skriva något om hur högt och läskigt det var. Inte för att jag trodde att någon av mina egna ens övervägde att åka den.

Lite mer så här borde Sverige också vara. När man inte åker eller spelar något (ja, jag vet precis hur tråkig jag låter och är) så är det i alla fall trevligt att roa sig lite med ett glas bubbel och ändå kunna hänga med. (Läs: stå och vänta vid sidan av ändlösa köer.)

Man kan tycka att barn skulle kunna planera sina åk lite efter var attraktionerna ligger, men riktigt så funkar det inte, så det är tur att jag alltid jagar steg och vackra miljöer… för jag har fått mycket av båda.

Nu är det mitt barn där uppe. Ensam. Hu. Ångest är bara förnamnet, men själv var hon bara besviken över hur mesig den var. 🙈

Jag trodde att det bara skulle vara 10-12-åringar här, men redan 5-6 timmar innan konserten står här hundratals 15+ -tjejer. Och killar. Och Peter inser äntligen varför så många har ritade M på diverse kroppsdelar… 🙈 Han trodde det var ett danskt mode eller något. 🙈

När jag skrev texten i förra stycket var Tivoli fortfarande ett väldigt trevligt, öppet och allmänt gemytligt ställe med alldeles lagom med folk, alldeles lagom molnigt, men hyfsat varmt, väder och högst moderata köer. Nu, tre timmar senare, är det betydligt enklare att upprätthålla min vanliga bittra ton, för nu är det knökfullt, det regnar utan hopp om uppehåll och varje karusell innebär sisådär en timme i kö. Glöm det där med att sitta och vara väskvakt dessutom. Nu står jag – och har det ändå ganska lyxigt – vid ett ståbord med minimalt tak och har ett paraply instucket i tröjan och lutande på huvudet för att ha händerna fria för att skriva. Resten av familjen köar i det som vi, efter ett mycket varmare besök på DisneyWorld, kallar för en amerikansk kö. Dvs. en kö som ser väldigt beskedlig ut från utsidan, men som sedan visar sig ha kilometervis med svängar som är dolda för icke-initierade besökare, vilket vi tyvärr är. Peter tror sig inte ha varit här sedan året då jag föddes (det var väl förresten inte så fasligt längesen? 🤔) och själv har jag inte satt min fot här sedan sisådär 2006 då jag var här med min slutande nia på Kallingeskolan. Hur vi nu vågade DET…. 😉

Åk till Tivoli, sa de. Det blir kul, sa de.

Möjligen behöver man zooma lite, men de är där i svängen någonstans efter 45 minuters köande i regn.

Och så en bild från själva brottsplatsen. Inte tagen av mig alltså.

Två timmar innan konsert. Suck, jag inser vad jag måste göra.

Vad gör man inte för sitt idoldyrkande barn? (Det är klart, ju mer hon åker desto ”billigare” blir så klart åkbanden, så detta är ju faktiskt en investering i vår ekonomi… 🤔)

Lyckligtvis blev det till slut ett visst uppehåll i det ouppehålleliga regnet, vilket tillsammans med en risig korv i bröd, gjorde en del för det allmänna välbefinnandet. Tyvärr gjorde det också att den där allmänna masspsykosen som vi är så svaga för (tänk toapapper under pandemin…) gjorde att gräsmattan framför scenen fylldes upp fortare av folk än med mördarsniglar efter regn. Herregud, kan inte alla bara släntra dit lite lagom långsamt samtidigt en kvart före konsert, utan att stackars icke-åkande vårdnadshavare känner att de måste sätta sig mitt i den läskiga horden två timmar innan med risk att bli nedsprungen av framrusande tonåringar och dessutom en överhängande risk för att aldrig någonsin kunna resa sig upp igen pga blodbrist i onämnbara lemmar efter att ha suttit på en freaking gräsmatta i timmar…

Medan undertecknad fick träsmak (gräsmattesmak…? 🤔) överallt hittade ätteläggen sin favoritkarusell. The Rollercoaster. Den mest klassiska. Det är ändå lite stil på dem.

Mitt i folkkaoset då både jag och Peter var ledbrutna vårdnadshavare på gräsmattan medan ätteläggen jobbade på ekonomin, passade vi på att stresstesta våra kris-rutiner. Det vet man ju att man ska göra, så varför inte en fredagskväll på ett överbefolkat Tivoli liksom? Barnen slutade svara på sms och deras GPS-positioner såg inte speciellt trovärdiga ut i Hitta-appen längre. Speciellt inte Mimis eftersom jag hade hennes telefon i min väska. När vi försökte ringa Inna så bröts samtalet bara. Inte 100% bekvämt i föräldrahjärtat, men över under alla under; vid den överenskomna karusellen (ja, jag erkänner att det är Peter som envisas med det där gammaldags bestämma-en-plats-om-vi-kommer-ifrån-varandra-grejen) stod de båda två, i full färd med att försöka få hjälp av en vuxen att ringa oss. Puh och yes, vad stolt man blir! De är rätt vettiga, de där, och en gammaldags reservplan är rätt bra när tekniken sviker.

Tillsammans på den fullsatta gräsmattan till slut. Ganska taggad tjej.

De gamla grekerna visste vad de gjorde med sina amfiteatrar där alla kunde se scenen. Det är inte lätt att vara 10 år och 1.45 lång.

Det är inte heller lätt att vara 1.77 lång mamma med ruskigt risig rygg och svaga axlar, vilket det något ansträngda leendet möjligen vittnar om.

Nästa gång vi ska på konsert med 1.45 kort Mimi ska jag trycka upp en tröja där det står *Sorry* på ryggen.

Avlastning. De snälla vakterna väntade till nästsista låten innan de sa till att det inte var helt lämpligt att ha någon på axlarna. (Det tackade vi i tysthet för. Både för att hon *fick* se så pass mycket av konserten ändå och för att vi inte riktigt orkade mer.)

Med risk för att sabba stämningen lite så får jag alltid sådana läskiga katastroftankar varje gång jag inser att jag inte ens orkar bära mitt barn på axlarna i två M&M-låtar. Tänk om jag verkligen hade behövt bära henne någonstans på riktigt. Hu, jag vill inte ens tänka på det.

Idag var det i alla fall bara glädje och tacksamhet. Och regn så klart. Det var bästa dagen någonsin i Mimis liv och hon behöver minsann inte ens någon födelsedagspresent för tänk att vi gjorde allt detta för hennes skull. Men det är klart, mamma, jag vet ju redan att du har beställt något till mig för du sa ju att det var hemligt, det som kom häromdagen… 🤣

Lagom till sista Marcus & Martinus-låten (Electric, för övrigt) så öppnade sig himlen på allvar, så pass att folk i princip rusade mot utgången utan att ens försöka klappa in ett extranummer, men enligt Mimi så hade grabbarna skrivit på sociala medier efteråt att de ändå hade fått glömma (haha) sin inplanerade Unforgettable pga ett uppträdande efter dem.

Dyngsur och egentligen också ganska lycklig. Inna (som inte är så intresserad av M&M utan åkte karuseller på egen hand utan varken jacka eller paraply) skickade en bild från fotoautomaten där hon tagit skydd.

Tjejerna hade egentligen tänkt åka mer och själv hade jag gärna sett den vackra parken i kvällsskrud för med tanke på alla lampor och lyktor överallt gissar jag att det hade varit riktigt mysigt, men många attraktioner stängde ner av säkerhetsskäl pga vätan och vi var rätt rejält genomblöta och nerkylda, så det blev raka vägen mot tåget. ”Raka” i det här fallet var i och för sig en sanning med modifikation, för det var varken enkelt att ta sig ut från Tivoli eller in på rätt tåg, utan det var slingrande köer, försenade tåg och spårbyten, men till slut rullade vi in i ett lika regnigt och dystert Malmö, rörande överens om att vi bara ville ”hem” till hotellet och dela en pizza eller två, så så fick det bli. Tur att Östergatans trevliga pizzeria råkar ligga på vägen. Om det var någon biljettkontroll på vägen tillbaka? Nej. Hmpf.

Blött och kallt, men Mimi studsar ändå fram genom Malmö meddelst hoppsa-steg.

Vi är också ganska nöjda med dagen, men också ganska blöta och kalla. Något överdriven min från undertecknad möjligen.

Trots minen ovan var det en rätt hyfsad dag. Regnet hade vi gärna varit utan, så klart, men det hade så klart kunnat vara ännu sämre med tanke på hitte-på-vädret denna sommar, så bortsett från hur hiskeligt dyrt allt var – vilket jag tänker glömma tills kreditkortsräkningen ska betalas om en månad – så ger vi dagen fyra av fem paraplyer.

I morgon lämnar vi Malmö och tar en omväg kring Helsingborg för att (återigen) besöka Tropikariet, som barnen älskar, och eftersom jag fuskar lite och skriver detta lite i efterhand kan jag dels tipsa om det underbart mysiga nästan nyöppnade fiket La pause på gågatan i Malmö (fantastiskt kaffe, underbara hembakade bakverk och ett väldigt trevligt par som driver stället!), dels berätta att Tropikariet enligt barnen verkligen förtjänar mer än ett (eller två) besök.