Nu är det dags att stänga av mobildata och wi-fi, logga ut från alla sociala medier och helst dra något gammalt över sig ifall man vill slippa läsa om ytterligare ett Polen-äventyr som jag ämnar spamma nätet med i några dagar. 🙂 Det är höstlov, Inna firar sitt första halvdecennium och jag närmar mig med stormsteg mitt första halvsekel, så självklart måste vi fira med några nätter på Hilton Gdansk. Dessutom vet vi ju redan att Magnus, Mats och grabbarna ska hit på torsdag, så det ska bli spännande att se vilka glömda attiraljer vi ska hämta upp på fredag. Vi har vadslagning om vad som skulle kunna vara det logiska steget efter bärnstensarmband, ölkorv och mobiltelefon, och än så länge är det nog själva Linus som har lägst odds. 😉 Den som vill vara med och satsa kan swisha valfritt belopp och sitt bet till Hiltons Skybar. Vinsten består av äran och en taggad bild av en strawberry daiquiri. 🙂
Inför resan har vi energiboostat oss med en hostig helg på hemmaplan (nej, vi är inte alltid sjuka, det är bara det att när man är frisk så skriver man ju inte om det, vilket ju egentligen är dumt, när jag tänker på det), så nu är vi taggade till tusen och fulla av energi. Haha, i alla fall om man bortser från att vi allihop låter som om vi befinner oss i ett väldigt långt framskridet stadium av KOL, men taggade är vi i alla fall.
För att komma i riktigt sunkig semesterstämning passade vi på att inleda resan med att äta hämthamburgare i bilen, och undertecknad som den senaste månaden faktiskt lyckats bli av med iaf 25% av de osnygga 15-20 kg som högst märkbart smugit sig på, släpper så klart alla hämningar och beställer ett Jureskog meal, det dyraste och maffigaste (?) på hela djäkla menyn. Välkommen till min svart-vita värld utan gråzoner. Antingen så håller man igen eller så gör man inte. Frågor på det? (Förmodligen behöver jag i alla fall aldrig mer äta. Alltid något.)
Själva färjeöverfarten nalkas vi med viss ångest eftersom färjan mellan Karlshamn och Klaipeda t.o.m är inställd pga hårda vindar. Dålig magkänsla på den. Känslan blir inte bättre när vi ser fastsurrningen av lastbilen intill oss på däck, men vi hoppas med förtvivlans mod att det alltid är så, bara att vi inte märkt det.
Ombord på färjan deppar Mimi över att morötterna hon gav bort i höjd med Ronneby är just bortgivna, Inna över att leklandet bara är öppet under högsäsong, den otroligt långsamme bartendern i Pure bar över att ölen är slut i fatet och att han bara har söta popcorn (urk) att sälja, den överviktige mannen som iklädd endast handduk flippfloppar sig genom den nu fullsatta restaurangen över att magen inte längre går att dra in och personalen i restaurangen över att ännu en kväll behöva lyssna till trubadurens inspelade bakgrunder. Allt är med andra ord som det ska vara på Stena Spirit en måndagskväll i oktober. Och än så länge gungar det bara lite behagligt rogivande. Må det fortsätta på denna inslagna väg. Om ni vill vågar och kan så hörs vi från Hilton i morgon.
