Idag tog vi en riktig slappedag! Vissa av oss vaknade inte (på allvar) förrän 10.20! (Ja, okej, det var jag.) Sen fastnade vi en högst intressant diskussion och jämförelse av flyg kontra bil, vilket till slut ledde till att vi där och då bokade nästa sommars (flyg-) resa. (Nej, vi vet att vi inte är riktigt kloka, men vi diskuterade och gjorde kalkyler först. Faktiskt.) Att bila var (är!) i och för sig trevligt, men kostar faktiskt, förvånande nog, mer i både tid (inte förvånande) och pengar (ganska förvånande) och eftersom det vi tyckt varit mysigast på hela bilresan varit de ytterst få och korta avstickare vi gjort pga olyckor eller köer blir det ju en än dyrare och längre resa om vi ska göra mer sådant. Vi är absolut inte motståndare till bilning, men det krävs nog att vi har en plan för något vi verkligen vill göra på vägen för att vi ska göra det när vi har ett mål så pass långt bort. Däremot kanske vi bilar för bilandets och avstickarnas skull lite närmare eller i Sverige.
Alltså, det där läppstiftet som jag misstog för ett ofarligt lipgloss när Inna hellre ville ha det än en leksak eller godis på färjan…. Det måste vara ultra-extra-vattenfast. Här har det överlevt ca 14 timmar, som bland annat inneburit en natts sömn och en frukost.Gårdagens röda måne har satt djupa spår i tjejernas kreativitet. Här är det Mimi som målat en röd måne, fyra röda blommor och fyra röda familjemedlemmar. (Ni ser väl vilka som är vilka!?)Och här har vi ytterligare en röd måne och en familj som tittar på den. ”Och så är det några snöflingor, för det (pappret) är ju från Frozen (Frost).”
Diskussionerna och bokningen tog sin lilla stund, och det är lätt att känna sig som världens sämsta människa när man sovit bort halva förmiddagen och sedan varit på hotellet/i lägenheten till 15, men med tanke på att vi faktiskt blev lite röda igår (vi trodde att vi var förbi stadiet med solkräm efter denna sommar, men tydligen inte) kändes det ändå ganska okej att äta sen lunch i lägenheten innan avfärd. Inna, som ju ville ha en kopia av gårdagen, gjorde givetvis salladen, och skar sig lika givetvis. Det var ju tvunget att komma någon gång. Nu var det lyckligtvis en pytteliten skråma, men hon har ärvt både sin pappas känslighet för blod och sin mammas faiblesse för överdrifter och drama, så det blev lite magont (!) och uppståndelse över det hela. Det gäller ju att passa på.
Idag bestämde vi oss för att testa en av de där mobile homes-stränderna och valet föll på Polaris, som inte låg alltför långt bort och dessutom hade asfaltsväg hela vägen, vilket vi såg som en avgjord framgångsfaktor. Vi måste dock ha fattat fel någonstans för vi parkerade utanför en gigantisk camping, gick i 10 minuter in på själva campingen och badade till slut, i ren desperation, på o-charmigaste möjliga ställe på en grusslänt i en hamn/vik full av gummibåtar framför dyraste (?) husvagnsraden. Inte ens bottnen var bra för 10 meter ut var det dy och helt oklart vatten. Enligt lagen om alltings djävlighet passade barnen så klart därför på att tappa en av sina Schleich-hästar, som trots timmar av dykning och eftersök, fortfarande saknas. Trots de halvdåliga förutsättningarna badade (letade) vi i timmar och hade riktigt mysigt. Skönt.
Som sagt, speciellt charmigt är det inte, och det FANNS bättre ställen, men vi ville inte tränga oss på där det redan låg folk. Ju färre människor, desto svårare att lägga sig i närheten. Gammalt djungelordspråk.Mimi klagar i alla fall inte.Och så länge det finns sten och vatten, finns det lek.Att kasta sten i vatten tröttnar man aldrig på. (Antingen är Inna ultrasnabb, eller så är Mimi dold bakom och kastar småstenarna i vattnet. Kommer inte ihåg vilket.)Det här att man numera flyter som en kork… är det vikt- eller saltrelaterat, tro…?I motljus blir allt vackert.Nope, tyvärr inte hästen.Svalungarna ovanför receptionens dörr fascinerade mycket.
På hemvägen struntade vi i att vi förmodligen stank dy och inte var de fräschaste knivarna i lådan och slank direkt in på den italienska restaurangen Il Faro i närheten av lägenheten. (Vi har pratat ordspråk med barnen idag, så det var en medveten felskrivning, jag lovar.) Av någon anledning fick vi bordet längst in i trädgården… Servicen var super, maten okej och kaffet utmärkt. Kvällen var så där ljuvligt ”kroppsvarm” att man överhuvudtaget inte vill gå in, men tyvärr finns det ju andra än vi människor som gillar sådant, så när knotten tog över strosade vi hem och ligger nu i sängen med varsin Apple-produkt och känner oss helt nöjda med dagen. Undrar vilken märklig strand vi ska recensera i morgon.
Hungrig svalunge?Det där att få vattnet i ”finglas” går alltid hem.Minsann! Inte ofta vi är på samma bild. Eller ens på bild… Skål!
Hm, det känns lite oklart vad jag ska kalla denna dag. Är det dag 1 eller 2? Vi kom ju igår, men så pass sent att det knappast kan räknas som en dag. Ett och ett halvt känns opraktiskt, så det får bli dag 1 för enkelhetens skull.
Dagen började verkligen i moll med att Mimi vid 07 vaknade gråtande från en mardröm med okänt innehåll. När man själv fortfarande är lite i ”blues” är det inte helt upplyftande att första dagen på semestern vakna av att ens barns första snyftande, hackande ord är: ”Jag vill inte vara här varje dag. Jag vill till Sverige! Jag vill vara hemma i Sverige. Jag längtar efter Ebbe och fö-fö-fö-förskolan!” Sen grät hon hjärtskärande en stund, somnade om så tätt intill mig att samma sak var omöjlig för mig och vaknade med ett stort leende två timmar senare och utbrast skrattande att hon hade drömt att hon var Chase i Paw Patrol. Inte ett minne av det första uppvaknandet. Så kan det också vara. Fördelen med det hela var att jag i alla fall hade gott om tid att färdigställa och publicera gårdagens blogginlägg, vilket jag hade somnat ifrån igår.
Efter Peters eminenta balkongfrukost bestämde vi oss för att leta upp en vettig strand, vilket konstigt nog verkar lite svårare än man kan tro. Eller så handlar det om förväntningar, vilket mycket väl kan vara fallet, men min känsla av att det här är ett litet konstigt ställe är ännu oförändrad. Den närmsta och första stranden vi kom till dissade vi (jag) direkt redan efter att ha sett parkeringen. Fullpackade stränder dit alla går är ju inget vi direkt eftertraktar. Därför bestämde vi oss för att göra precis tvärtom och sikta på stranden längst bort i stället. Och längst bort kom vi verkligen. På vägar som bara precis förtjänar det epitetet. Ingen asfalt så långt ögonen kunde nå och definitivt bara plats för en bil åt gången. Vår gps hittade dem inte ens, men Google maps vet ju vad hon gör, även ute i obygden. Man förstår ju att det är något lurt när avståndet är 2,4 km men tiden 11 minuter med bil.
Här är det rena autobahn jämfört med vad som komma skulle.Liksom här. När det var som trängst var det också som ojämnast, så jag hade nog fullt upp med att hålla mig och packningen på rätt köl.
Efter 15 osannolika minuter kom vi i alla fall till en stenig klippstrand ute i ingenting där det ändå lyckades ligga en liten parkering och en restaurang. Vi välkomnades hjärtligt av en rejäl regnskur, vilket givetvis inte hindrade badsugna barn, men som kändes sådär att byta om i. Varmt och skönt var det och vattnet var lika klart och varmt som förväntat, men stranden var brant med stora stenar som var rejält svåra att gå på. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Förväntningar är farliga, så är det bara. Givetvis var det korkat att förutsätta att bara för att man gillar en del av Kroatien så är det likadant överallt, men jag vidhåller att det här är lite konstigt. På hemvägen (när det började åska vid 16) körde vi till några av de andra stränderna vi hittade på kartan och de flesta verkar ligga i gyttret av pyttesmå grusvägar och ”agro turism-ställen”, de heter saker som ”mobile homes camp” och ligger nedanför gigantiska campingar och överfulla skogsparkeringar varifrån man inte ens kan se vattnet. Vad är det för fel med mysiga strandpromenader med en och annan bar och glasskiosk och sparsamt befolkade stränder….? 😉 Om någon vet något som jag borde veta, snälla kommentera eller skicka ett pm. Jag hoppas att jag om någon dag läser detta och skrattar åt mig själv på samma sätt som jag gjorde i Makarska när vi hittade våra favoritstränder där efter ett par dagar. Så är det förmodligen. Med tanke på hur löjligt mycket folk här är måste det ju vara bra, eller hur?
Det är inte så lätt att försöka ta kort på regn, men ser ju rätt pittoreskt och mysigt ut så här i efterhand.Lite regn stoppar inte de här badfantasterna. (Vem kunde tro att Peter någonsin skulle föräras det epitetet?)Jomen, när castar de för nästa Åsa-Nisse-film, tro? Jag är ju självskriven!”Vi regnbadar, mamma!” Jodå, själv har jag det ärofulla uppdraget att hålla kläder och skor torra under tiden.Klippor och stora stenar. Bättre än sand, men inte superbekvämt att gå och ligga på.
Självklart hade vi ändå en mysig bad-dag i det härliga vattnet, men tyvärr kan jag inte riktigt vara här och nu som jag bestämt mig för, utan oroar mig alldeles för mycket för saker jag inte kan påverka och inte hade velat veta. Var hittar man delete-knappen till sitt eget huvud? Kanske finns den i proseccon? Jag testar. Hittar jag den inte så är det i alla fall gott. Skål!
Vår lilla badnymf.Det är faktiskt jag därute ungefär i mitten!
Eftersom Inna somnade i bilen hem och jag hade huvudvärk av alla negativa spekulationer, tog hon och jag siesta medan Peter, Mimi och gosehunden Clifford stack på egna äventyr. Givetvis kunde vi inte sova, men efter lite vila och vatten bjöd Inna i alla fall på ypperlig helt egengjord gurk-, tomat och fetaostsallad, vilket höjde livsandarna betydligt.
Inna ”jag-älskar-att-skära!” Olofsson. Det finska blodet, månne? Eller är det Olofströmsinflytandet? 😉 God sallad blev det i alla fall, även om jag sällan sett en mer massakrerad fetaost.Clifford är inte så van vid selfies ännu så man får ha lite överseende med att han inte riktigt kan sitta still.
Den korta siestan, salladen och möjligen proseccon (som egentligen var ett glas rosé, men det låter inte lika snajdigt) gjorde underverk för humöret. Så till den milda grad att jag till och med utmanade resten av familjen på Yatzi-familjemästerskap. Elvanollettorna mot nolltvåan och nolltrean. Vilka som vann? Jag kommer inte ihåg riktigt faktiskt. 🙂
Ett familjemästerskap på balkongen kräver snacks. Det är sen gammalt.Vilka som vann? Näe, det kommer jag verkligen inte ihåg. Faktiskt. (Det är för övrigt ganska upplysande att spela spel. Vi gör det inte så ofta tyvärr, men vissa behöver träna på att vara såväl goda förlorare som goda vinnare. Möjligen möjligen är detta ett Jonassondrag som verkar slå igenom på vissa, men inte alla, individer.Äsch, jag är ju trots allt humanist och språklärare, så jag räknade säkerligen fel.
Efter yatzin ville Mimi spela Uno, så det gjorde vi också. Tydligen har vi en del regler som de inte har på förskolan, typ att hålla på och plocka upp kort, vilket jag är rätt säker på är en viktig del av spelet, men hon höll ändå ganska god min. Vi får kolla regelskillnaden i höst.
Minen när hon sneglar på Inna och (förmodligen) hennes kort säger en hel del. Hon är ”faktiskt bra på Uno” och ALLA fröknarna på förskolan är dessutom väldigt bra på att blanda korten, har vi fått veta. Till och med Sofie. Tror hon i alla fall.Ett färgkort?
Efter avslutad spelsession tog vi en hyfsat sen promenad, och på min önskan gick vi inte mot stan, utan åt andra hållet, ner mot det stora hotellkomplexet som ska ha en fin, men dyr, strand. På vägen råkade vi gå förbi en poolanläggning som hette ”Delfin”, där barnen absolut måste gå in och kolla, för det måste ju finnas en anledning till att det heter så. Inga argument bet på detta, så vi ägnade en stund åt att kolla på vattenpolo-träning (och äta glass) i den alldeles vanliga, delfintomma, poolen.
På tal om just delfin så är Mimi i den där roliga fasen då hon utforskar språket i allmänhet (eller språkeN, för hon är även väldigt intresserad av engelska och vill gärna testa ord hon snappar upp) och vokaler i synnerhet. De flesta barn jag stött på testar och överdriver diftonger och triftonger så man till slut bara vill be dem sluta för det låter så töntigt, men Mimi har gått det andra hållet och kör hypersnofsiga, långa, Stockholms-i:n, så det är delfIIIIIIIn i hennes mun. Nästan omöjligt att inte härma, men vi kämpar på.
Kyrkan och ”gamla stan” sett från andra sidan viken.Egentligen har vi sagt att hon aldrig mer ska få ha slime i någon form med tanke på hur många textiler (allt ifrån sin bilstol till sina egna kläder och soffan hemma) hon förstört, men vi föll till föga när det fanns i en automat inne på ”Delfiiiiiin-stället”.Glasspaus!Espressopaus med slime-crashning av bilden.Till slut hittade vi en helt fantastisk strand. Den omtalade ”dyra” Mulini Beach nedanför (i?) ett stort hotellkomplex. Fantastiska stenar, otroligt välskött och förmodligen helt packat med folk dagtid. Dessutom läste jag på TripAdvisor att solstolar och parasoll kostar 110 kuna/styck per dag, dvs ungefär en femhundring ifall man skulle vilja ha två solstolar och ett parasoll. Nja…Kasta sten i vatten kan man göra oavsett tid på dygnet.Liksom att slöa i en solstol. Gratis. Njut för tusan! I morgon har vi inte råd med sådana lyxfasoner.Nattligt fotbad i glittrig paljettklänning och läppstift. Det är ju fredag.Givetvis var även vi tvungna att ta bild på den fantastiska blodmånen. Inte för att en telefonkamera förslog så långt, men cool var den! Månen, inte kameran.
När vi skulle sova undrade Inna om vi inte kunde göra exakt likadant i morgon som idag, så det här får nog ändå räknas in bland de minnesvärda bra dagarna. Skönt. Nu kör vi i dur resten av resan.
Denna blogg tar vid där gårdagens slutade, nämligen strax efter gränsen mellan Österrike och Slovenien. Att ta sig mellan dessa länder var lika enkelt som mellan alla andra på vägen, men vi märkte det i alla fall tydligt eftersom vi körde under ett slags passering. Vi såg att det stod många i kö till höger där man kunde köpa något, men körde glatt igenom i mitten, utan kö. Efter ytterligare en passering där vi kört under skyltar om ”Vinjeta”, kändes det som en bra idé att kolla upp vad det egentligen var. Oops…. Vägtull som man visst borde ha införskaffat innan man körde. Ska vi gissa att det var det de i den högra kön gjorde…? Böter på mellan 500 och 800 Euro på att bli stoppad utan… Nåja, nu har vi betalat för oss i alla fall, så vi får bara hoppas att ingen kamera fångat oss innan kvittot satt i vindrutan. Man lär så länge man reser.
Gränsen mellan Österrike och Slovenien.Grönt och lummigt som sagt, speciellt på omvägarna.
Slovenien är ett lummigt, grönt land efter vad vi kan se, och på grund av (eller tack vare) köer på motorvägen fick vi återigen en riktig naturupplevelse på slingriga, enligt gps:n namnlösa vägar ute på landsbygden. För två bilar precis framför oss kunde detta också ha blivit det sista de någonsin upplevt pga (och verkligen inget tack vare här) en uppenbarligen blind förare i en Alfa som inte fattade att man faktiskt inte kan köra om ett husvagnsekipage på en sådan väg när man dessutom får möte. Det var riktigt nära. Usch.
”Ingen fara, mamma och pappa. Jag är redo med min ficklampa så vi ser i tunneln!”
Mellan Slovenien och Kroatien var det faktiskt en riktig gräns med dubbla uppsättningar poliser som trött vinkade förbi svenskreggade bilar innehållande blonda barn (inga fördomar här inte och i ärlighetens namn verkade de trött vifta förbi de flesta). Lyckligtvis var det inga köer och den största dramatiken stod Mimi för när hon efter sista kisspausen på en bensinstation strax innan gränsen inte kunde hitta sin telefon. Den återfanns lyckligtvis efter gränspasseringen under hennes bilstol. Vi är ju inte dummare än att vi inser att telefonerna är den stora framgångsfaktorn för att denna familj ska kunna bila så här långt. Att Inna glömde en docka vid samma bensinstation struntade vi högaktningsfullt i. Stackars oälskade docka, hoppas du funnit ett nytt hem hos någon lite mer analog familj som uppskattar dig som du förtjänar.
Från vägperspektivet sett har norra Kroatien faktiskt den minst imponerande naturen av länderna vi kört igenom. Förutom de maffiga bergen med hisnande broar och slingriga, smala vägar är det lite mer åt det sönderbrända, gulaktiga och låglänta hållet i stället för lummigt och grönt som vi vant oss vid. Men å andra sidan är det ju HAVET vi siktar på här.
Vi körde mer eller mindre oavbrutet från Graz och var framme i Rovinj vid halv fyra-tiden. Vi började med att proviantera på Lidl och upptäckte att torsdag eftermiddag även här är den tid man ska undvika om man inte är väldigt socialt understimulerad… men till slut tog vi oss ut med all den nyttiga vitaminrika provianten och lyckades hitta till vår lägenhet. Av naturliga skäl bokade vi väldigt sent och hade inte mycket att välja på. Därför visste vi att lägenheten skulle ligga ganska offside, och det gjorde den också. Vi hoppades att det kanske ändå inte skulle kännas så offside, men det gör det nog tyvärr. Bara att gilla läget. Lägenheten är i alla fall väldigt ny och fräsch med allt man behöver, även om det nybyggda, moderna huset nästan ser provocerande ut i det hyfsat ruffiga närmaste grannskapet. Utsikten från balkongen är inte speciellt upplyftande, men här verkar lugnt i alla fall.
Vårt hus är det till vänster. Här framgår det inte riktigt hur stor skillnaden faktiskt är. GrannskapetMan bor inte här för utsikten…
Efter lite dividerande med ägarna om kostnaden för medföljande barn (ja, jag försökte köra en liten fuling som tyvärr inte gick hem) och uppackning med hyfsat trötta barn som suttit stilla i bilen hela dagen (läs: ganska övertaggade och högljudda) springande runt benen tog vi bilen för att kolla in omgivningarna, men insåg snabbt att det var en riktigt dålig idé om man ville neråt centrum. Det är inte en sådan stad helt enkelt och dessutom var det många som verkade ha samma tanke som vi, så vi körde helt sonika tillbaka, parkerade bilen och traskade neråt i stället, vilket var det enda att göra, men också en aning korkat med 150 mils bilkörning, en kort natts sömn och ingen lunch i kropparna, så jag tror att jag väntar lite med att verkligen recensera Rovinj, för mitt omdöme just nu är påverkat av de, ganska tungt vägande, faktorerna. Spontant känns det i alla fall som en väldigt mysig, men ganska konstig och inte så barnvänlig, stad. Den känns utspridd på något sätt och kvällens besök har verkligen inte gett oss någon bild eller överblick av hur den egentligen är. Har man två trötta barn och vill hitta hem så snabbt som möjligt efter middag och ganska lång strosande sightseeing så känns de vindlande gränderna ute på halvön som vi tror är ”gamla stan” som en veritabel labyrint i alla fall. Yttepyttesmå vindlande gränder där man flera gånger undrade om man var på väg in i ett privat hus eller om det verkligen var meningen att gränden plötsligt skulle bli en smal trappa. Trots Google maps lyckades vi gå en omväg på flera kilometer och få börja om från början, vilket just då inte alls var så kul. Dessutom har jag aldrig någonsin varit med om en stad med så få ”vanliga” småbutiker där man kan köpa t.ex. en flaska vatten. Vi gick i kilometer utan att hitta en enda. Däremot hittade vi flera helt ljuvliga barer och restauranger bokstavligen på klippkanten eller precis vid/över/i vattnet där vuxna, utan medföljande barn med spring i benen, helt klart kunde suttit i timmar och kollat in solnedgången med en eller flera goda drinkar… Det får nog bli en annan resa. Men som sagt, allt detta är splittrade första intryck påverkade av trötthet och den där känslan av ”blues” och baksmälla som gärna infinner sig hos mig andra dagen på en resa, så en mer balanserad recension av Rovinj som stad kommer längre fram.
Som synes av bildkavalkaden nedan är det verkligen en mysig stad, och givetvis kommer vi i morgon att hitta helt fantastiska stränder och en genväg ner till stan, det vet vi ju, men okej, just nu längtar vi lite lite till Makarska. Jag anar att det lyser igenom…
Denna semesters första kulglass (de säljs för 10 kuna i varje gathörn och är väldigt goda) intogs på en brygga/scen vid vattnet.Rovinj sägs vara den mest italienska av de kroatiska städerna, och visst är den ljuvlig med alla dessa trånga gränder.”Jag ääälskar ju trappor, mamma!”Och trappor finns det gott om. Överallt leder sådana här smala trappor ner till eller t.o.m. direkt ner i vattnet, och varje kvadratmeter verkar utnyttjas till mysiga restauranger, barer eller små naturliga badbryggor mitt i stan. Supermysigt, men inte så barnvänligt.Bilden gör verkligen inte detta ljuvliga lilla ställe rättvisa.”Vatten. Stan är full av vatten.” Och trappor.En klippstrand mitt i stan för den som inte har något emot publik.Det känns redan som om solnedgången har potential att bli ganska spektakulär.Black and white. Eller beauty and the beast. 🙂Jodå, jag och Peter är JÄTTEbekväma med alla dessa höga trappor och hala klippor. Jättebekväma.Speciellt när barnen står längst ut på klipporna och kastar sina nya bollar (som är fastsatta runt armen) ut i vattnet och försöker fånga dem igen. Jättebekväma som sagt.Japp. Ganska spektakulär.Man behöver ingen bro för att fästa sitt hänglås.På väg mot, tror vi, St Eufemia-kyrkan och gamla stan.Dålig bild. Häftig måne. Smal gränd.Riktig coolt ljusspel i vattnet vid en av de där barerna som mest kändes för vuxna.
