Idag var det alltså dags. Vi skulle bli av med ”park-oskulden”. Eftersom undertecknad haft ganska mycket med diverse om-, av-, till-, från-, kanske-och hejsanhoppsanbokningar av hotell och dessutom lagt rätt mycket tid på denna blogg, hade ansvaret för själva planeringen av dagen delegerats till min bättre hälft. Detta var eventuellt inte det bästa beslut en kontrollfreakande besserwisser som jag kunde ha tagit. Jag började ana oråd redan i bilen när han (den bättre hälften) i förbifarten sa något om att vara hemma vid tre-tiden… Jo, ni läste rätt. I Peters värld var besöket på Magic Kingdom ungefär att jämställa med ett besök på Randiz lekland. Absolut inget ont om Randiz lekland, det är mitt favoritlekland (förutom att de har så förbaskat kalla golv), men uppenbarligen var vi inte riktigt på samma planet här. Ärligt talat tror jag inte riktigt att Peter var på samma planet som någon som någonsin planerat att besöka någon del av DisneyWorld, men där kan jag givetvis ha fel. Nåväl, jag vill bara varna för att det var upplagt för visst skav under dagens aktiviteter, men vi börjar väl från början ändå.
Vi hade ju läst att det var en bra idé att vara tidigt ute för att slippa de värsta köerna, så trots viss tveksamhet med tanke på hur trötta barnen var igår, siktade vi att vara på plats vid 8.55 då Musse Pigg skulle ha något slags välkomstceremoni, hade Peter kollat upp, så med 20 minuters körtid var planen att lämna vid 8.30. Den som har varit på Disney får gärna gapskratta nu. Det är helt okej. Vi förstår. Nu.
Vi var som sagt på Disney’s parkering vid 8.50, ganska nöjda med hur väl vi planerat morgonen. Vi hade ju läst att man rekommenderades att fota skylten där man ställde bilen för att hitta tillbaka till den, men att det krävdes shuttletåg för att ta sig till entrén (eller det vi trodde var entrén, ska vi kanske säga), visste vi inte. Det var en av väldigt många saker vi inte visste, kan vi väl erkänna. Nåväl, det var inte speciellt lång kö till shuttletåget, och det var sjukt mycket personal på plats för att organisera både parkerandet och shuttlandet, så allt gick väldigt smidigt. När vi kom fram var det nya köer. Väskor skulle kollas och metalldetektorer gås igenom. Lyckligtvis hade jag i alla fall läst litegrann själv, så jag visste att en så konstig sak som den selfiepinne som legat i väskan under hela resan utan att någonsin användas, inte fick tas med, så även detta gick smidigt och utan några hick-ups. Däremot trodde vi under några svindlande sekunder att vi kommit in utan att ens visa våra biljetter, för det var ju bara att gå in…. till nästa transport, visade det sig. Efter parkering, kö, parkeringsshuttletåg, kö, säkerhetskontroll är det nämligen dags för transporten till själva parken. Antingen båt eller tåg. Vi valde tåg. Fel val. Tåget hade något fel på dörrarna, så i den kön stod vi i över 40 minuter innan vi kom iväg. Till nästa kö. Men nu var vi faktiskt framme vid själva entrén, och där gick det snabbt och smidigt utan att någon ens tittade på Mimi, som alltså gick in utan biljett. Tack, snälla kvinna på WalMart, som sparade oss 107 dollar!
Klockan var nu en bit över 10, så Musse Piggs välkomstceremoni var sedan hyfsat länge över, men nu var vi i alla fall inne. Och ganska lost. Första delen av parken var i våra ögon ungefär lika upphetsande som High Chaparall. Inget ont om det heller, men det där att folk är som galna i upptryckta grupp-t-shirts ”Family vacation 2018”, ”Most expensive holiday ever”, ”The [valfritt familjenamn] 2018”, vuxna människor i Musse Pigg-öron och med såpbubbleleksaker; det är lite överväldigande. Och lite konstigt.
Nåväl, även om vi inte hade så mycket koll, så visste vi i alla fall att det skulle vara show framför slottet vid 10.30, så den parerade vi in. Där var både Musse, Mimmi, Olof, Anna, Elsa och flera andra favoriter med, så det blev en bra start i det dessutom plötsligt riktigt varma vädret.
Efter showen traskade vi omkring lite och fattade mindre och mindre. Innas högsta önskan var att gå in i slottet, så efter några om och men innan vi frågade och fick veta att man skulle gå bakom slottet och dessutom en smärre incident innefattande en treåring (tvååring idag…) och självspolande toaletter (alltid dessa nymodigheter), hittade vi vägen dit, men att ”gå in i slottet” var ju inte så enkelt. Vid första dörren blev vi stoppade av en kvinna som undrade vad vi hade för planer. Inte vet jag, svarade jag, vad gör man här? Tydligen kunde barn få sina naglar fixade om man bokade paket som började på 69 dollar (då fick man en väska också, tror jag). Vid nästa dörr var det 55 minuters kö, men inte för att gå in i slottet, utan för att få ta en bild med Ariel. 55 minuter… Lite så där fortsatte det. Vi gick och gick, men det blev liksom ingenting, förutom lite popcorn för 4,50 dollar och en alldeles vanlig snurrkarusell som kan åkas på vilken festival som helst, så till slut försökte vi ta oss i kragen. Kön till Den lilla sjöjungfrun såg ju inte avskräckande lång ut, så den fick det bli. Vi såg siffrorna utanför, men de betydde liksom ingenting för oss. Och vi gick och vi gick, köade och köade, längre och längre in i berget, mer vindlande för varje ny kurva i labyrinten som visade sig vara en 45 minuters kö snillrikt dold under jord. Den lilla ”riden” var sedan gullig. Och över på sisådär fem minuter.
Nu började vi på riktigt förstå att vi borde tagit alla ”planera innan-råd” på allvar, och med väldigt låga blodsockervärden hos alla i sällskapet och ett kontrollfreak som försökt släppa kontrollen med detta – just då ganska oangenäma – resultat, så var det minst sagt lite spänt ett tag. Att ställets wifi (så klart) inte fungerar, att Telenors Respass-tjänst är ett skämt och att Disneys planerings-app (trots vedermödorna med att ladda ner och logga in i skiten) inte fungerade för oss gjorde det inte speciellt mycket bättre. Inte heller att Inna tyckte att det var så varmt att hon ville hem eller att Mimi vägrade ta ett enda steg för egen maskin. Just då var det ganska nära att Peter hade fått rätt i att vi skulle vara hemma vid tretiden, kan jag säga, men lite skugga, lång paus, många fish crackers, lite google och den tidigare inköpta 200-kronorssåpbubblegrejen lyckades lyckligtvis hejda just den utvecklingen.
Lite senare hade vi turen att springa på helt rätt person vid ”FastPass-kioskapparaterna” när vi – sent omsider – nog ändå fattat att vi kanske hade något slags Fast Pass i våra alldeles vanliga biljetter. Han fick oss att förstå – lite för sent, men ändå – att vi faktiskt kunde välja tre attraktioner att gå förbi kön i, vilket ju gjorde hela grejen mer överlevbar. Givetvis skulle man ju planerat vilka tre man ville testa först och bokat in dem direkt när man kom in (eller hemifrån) för tiderna försvann hisnande fort, och när man använt sina tre, fick man gå tillbaka och boka en i taget, men då var utbudet begränsat och tiderna blev senare och senare. Nåväl, tack vare detta åkte och gick vi på några riktigt roliga grejer, utan att det tog hela dagen att köa, så efter det gick dagen i dur igen. Dessutom lärde vi oss att ett ständigt intag av kolhydrater och vatten är att rekommendera för allas skull, så ett gott råd till den som ska till Disney: fyll väskan med godis, chips, kex och vatten och snåla inte med det! Bara mata på i ett jämnt flöde. Avvänjning och avgiftning får bli ett senare problem. Kanske för förskolan… 😉
Till slut blev det en mysig och bra dag som barnen utnämnde till ”Bästa dagen någonsin!” och visst är det ett coolt ställe och visst hade vi roligt, men jag måste nog vara den tråkigaste människan ever, för helt förstår jag verkligen inte hysterin. Jag hade nog kunnat tänka mig att sätta ett ”Check” i listan och inte åka hit igen, men nu är jag ju förälder, så jag skulle inte bli det minsta förvånad om vi står där i kön nästa år igen, men då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss och att vi ska planera i förväg…
Att sticka hem precis innan fyrverkerierna börjar är verkligen att rekommendera för den som inte är ett absolut fan av sådana shower förresten. Nästan tomt på båten, nästan tomt på parkeringen. Hur smidigt som helst. Vi var hemma i lägenheten nästan på minuten 12 timmar efter att vi hade lämnat den. Inte riktigt vad Peter hade förväntat sig… 🙂 I morgon får vi nog ha en vilodag. Jag röstar på sol och pool! God natt!
