Kategori: 2019

I natt har det åskat, regnat och blåst rejält, så mitt hopp om frukost på altanen grusades totalt. Dessutom är det fortfarande nu på förmiddagen blött och blåsigt, även om det absolut inte är kallt, så dagen blir lite av en utmaning. Det mesta här är ju utomhusaktiviteter, känns det som. Vi är sugna på att strunta i att vi redan överskridit packningsvolymen (enligt Norwegian får man betala övervikt för en väska även om en annan väger mindre – typiskt) och helt enkelt shoppa lite till. Det finns trots allt coola grejer att handla även om dollarn är dyr och vi inte fattar märkescirkusen. Jag tycker ju att mat- och matlagningsgrejer (typ så töntigt som ziplock-påsar och roliga tillbehör) är coola, och kläder till barnen som inte tas fel på förskola och skola för att alla andra också har likadana är ju kul. Och så finns det ju garn. Och leksaker. Och skor. Kepsar och musikgrejer, hävdar Peter. Ännu mer leksaker, hävdar barnen. Play-Doh, lego, hatchimals och sådant kan man faktiskt fynda ibland och utbudet är enormt. Vi har med oss ”shoppingkassar” i kraftig plast (vilket får ”packarna” i affärerna att höja på ögonbrynen och oja sig över att det blir för tungt) och Peter åker givetvis ingenstans utan silvertejp, så vi skulle ju kunna bygga en resväska och köpa till ett bagage till…. Med tanke på vad denna resa ändå kostar märks det ju knappt i den allmänna konkursen. (Efter mina tidigare påhopp här i bloggen är Peter dessutom sugen på en ny resväska, så vi går kanske all-in, vem vet. Det är väl lika bra att verkligen köra ekonomin i botten inför vabruari som vi ju säkerligen har framför oss i äckel-klimatet hemma… ?)

Det som är ”svårt” här när man vill shoppa är, som jag nog skrivit innan, att man behöver veta lite vad man är ute efter och sedan köra dit. Det finns knappt några gallerior typ Emporia där nästan allt finns och man bara kan strosa runt, utan det är vanligtvis gigantiska områden – det kan vara km mellan affärerna – med gigantiska affärer och (gigantiska så klart) parkeringsområden däremellan där man går in i en affär och köper vad man ska, sedan tar bilen till nästa och nästa och slutligen bilen till en restaurang eller Starbucks för mat/fika. Sen kan man behöva köra till nästa gigantiska område för att hitta nästa specifika affär. OM det finns gallerior typ Emporia är de ändå ”platta”, oftast outletområden och utomhus, inte några övervåningar eller vanliga butiker här inte.

Cape Coral är dessutom, till och med med amerikanska mått mätt, tror jag, en extremt platt stad. Det är mil efter mil med villaområden, inga höghus, utan bara plant och platt. Det är tydligen en av västkustens största städer (Floridas västkust alltså), men det går inte att skaffa sig en uppfattning om själva staden, för det finns liksom inget centrum, så som vi tänker oss ett centrum. Det är bara vidsträckt. Svårt att förklara, men det där med att man verkligen behöver bil i USA (New York undantaget) känns verkligen verkligen sant.

Det blev en shoppingdag, och det blev en ny resväska. Röd. Det blev också, av outgrundlig anledning (eller dålig karaktär hos föräldrarna) fler leksaker till barnen, några fler basic plagg i svart och grått till mig (det enda jag köper…), roliga snacks att ta med hem och ett rejält jack i pannan på stackars blivande läkaren ”jag-vågar-inte-se-blod-Mimi” när hon hade lite väl bråttom på TJMaxx. Förmodligen då vi inte skulle varit så ”nej, det är lugnt, inga problem”, utan mer amerikanskt ”I’ll sue the shit out of you for having racks where my kid can hurt her forehead”, så hade vi kanske fått resväskan gratis. Det fick vi inte nu. Men den är snygg. Och den gjorde att vi kunde handla ”lite” till, så nu är jag nästan nervös igen. Vi har samlat på oss en del under vår månad här. Börjar man kolla runt lite i det enorma huset ligger det prylar överallt. Det är ju f.ö en av för- och nackdelarna med att flytta runt så här – när det börjar bli dags att verkligen städa, då flyttar man till nästa ställe. Kan man göra så hemma också sen?

Maten är som vanligt ett problemområde för oss. Idag dissade vi McD:t som låg inne i affären där vi faktiskt var när vi blev hungriga, för vi tänkte testa ett ”Perkins” som låg precis i närheten. När vi kom dit såg det dock lite småsunkigt och fullt ut, så efter viss vånda resignerade vi och gick in på grannhaket (Wendy’s så klart) i stället, men där luktade så illa att jag vände i dörren. Därefter var vi – superhungriga som vi var – inne på eller utanför tre ytterligare fullsatta eller stängda restauranger innan vi totalresignerade, körde tillbaka till Wendy’s och åt våra hamburgare i bilen på parkeringen… Vi lever så flott på semestern. Nu i kväll var planen återigen att äta vårt redan inköpta grillkött, bakad potatis, caesarsallad och guacamole (allt gott i en måltid!), men det blåser upp till 17 m/s…. och Peter börjar prata kinamat i stället för kylskåpsrester, så förmodligen kommer vi att lämna ett par, tre dagars mat efter oss när vi sticker. Sa någon dålig karaktär?

Nu håller vi tummarna för att morgondagen ska innebära en sista sol- och bad-dag, trots de ganska moderata temperaturer som utlovats. Det blir för dyrt om det blir en kall dag till… 😉

Ps. Kinamaten var inte alls god. Vi skulle ha ätit kylskåpsrester. Typiskt. Ds.

Att ha barn innebär riktigt spännande semantiska funderingar. Efter en faktisk kallsup i förmiddags undrade Mimi vad en kallsup egentligen innebar och hennes: ”Vad är en varmsup då? Poolen är ju varm.” är ju en högst relevant fråga som sätter igång intressanta tankar, i alla fall hos mig som är semantiskt och grammatiskt intresserad. (Nörd, brukar det kallas i vardagligt tal.) Det är väldigt synd att man inte skriver ner alla sådana roliga funderingar, för man glömmer dem ju tyvärr nästan direkt. Jag och Inna hade också en sådan rolig diskussion senare på dagen. Hon sjöng på en sång om någon som var ”savage” och jag frågade henne om hon visste vad det betydde. Det visste hon inte riktigt, och när jag förklarade med ett antal synonymer, varav en var ”grym”, såg hon verkligt förvirrad ut. Och det är klart – för de som är födda på 2000-talet finns väl bara grym i betydelsen ”bra, cool”?! Det passade inte riktigt ihop med min förklaring av savage…

Eftersom idag, enligt klart.se, ska vara den varmaste dagen och kvällen innan lite sämre väder, har vi faktiskt gjort en plan idag, nämligen att bara vara hemma och bada/sola/grilla, men det är ju svårt att hålla fast vid den planen när man på FB hittar evenemanget ”Bacon Jam festival” i grann- eller egentligen sammanväxta staden Fort Myers. Det är ju så galet att man nästan inte kan missa det. Bara kolla beskrivningen nedan. Lite baconglass lockar ju verkligen i 25-gradig värme. 🙂 Klockan är 11.30 nu och vi har inte tagit något beslut, men det känns som om det vore rent galet att missa, så förmodligen är vi snart på väg.

Efter lunch råkade jag höra när Peter lyssnade på Storytel, och insåg att jag lever mitt liv lite snabbare än han. Jag har min standardinställning på 1,5 ggr hastigheten när jag lyssnar, så hans bok låter soooom ooom uuuppläääsaaareeen ääär sååå lååångsaaaam. Gääääsp. Inte undra på att det var längesen jag lyssnade på just den boken. (Nope, denna passus har absolut ingenting med något annat att göra, det var bara en spontan iakttagelse när jag ändå skrev.)

För en gångs skull verkar det f.ö som om vi faktiskt planerat bra (hoppas jag inte jinxar nu), för mycket riktigt måste vi ju åka på Bacon Jam, och nu efter lunch har det börjat blåsa ganska rejält och seglat upp lite moln, så även om det fortfarande är varmt verkar förmiddag vid poolen och seneftermiddag med bacon i alla fall just nu som en perfekt lösning. Svaret har jag i kväll.

Bacon jam, ja. Inte det allra billigaste av nöjen, eftersom parkering och entré var 10 dollar stycket, alltså 50 dollar direkt, men vad gör man inte för att komma in i en inhägnad park (med beväpnade vakter vid passagerna) med en scen, matstånd (de första jag såg visade inga tecken på bacon, men däremot marijuana…), en lekplats, en klättervägg och ett par hoppborgar? Enligt Peter var det riktigt duktiga musiker i alla fall. Själv tillbringade jag hela första (och sista för den delen) timmen vid den uppblåsbara rutschkanan där Mimi köade, åkte, ”studsade ut”, sprang runt, köade, åkte, studsade ut….

En (o)välkommen bonus med detta var att jag hade tillfälle att iaktta ett antal barn vars föräldrar kanske också borde ha gjort samma sak som jag, nämligen suttit och kollat på sina barn. Den stackars ”volunteern” som skötte kön gjorde sitt bästa, men var kanske lite av den försiktiga typen, vilket – hyfsat ocharmiga – barn/halvvuxna effektivt ignorerade. (Okej, jag överdriver igen, men några var faktiskt precis sådana. Lyckligtvis gick de ganska snart.)

Nu ska jag inte låta mina sarkastiska kommentarer förstöra tillställningen, för det var riktigt trevligt och avslappnat. Att betala 10 dollar i inträde är faktiskt betydligt bättre än att hålla på och dutta med varenda grej barnen vill göra. Den riktiga höjdpunkten blev nog klätterväggen, där Mimi klarade att ”plinga i klockan” på sitt tredje försök (någonsin) på enkla (haha..) banan, och Inna på andra försöket på den mellansvåra. Stolta? Inte det minsta.

Innan vi gick – efter otaliga klättringar, oräkneliga hopp, mycket musik och ganska många hundgos (och några grisgos) – var vi ju bara tvungna att testa baconglassen. Enligt Inna var den det värsta hon ätit, Mimi tyckte den var god till en början, men gillade inte baconet, Peter sa nja och jag tyckte den var helt okej. Och åt upp den av ren snålhet.

Vår planerade grillning brann så klart inne av ren tidsbrist, men det funkade lika bra att äta hämtmat på altanen. Ska vi tro väderapparna var det nog sista altankvällen för den här resan, men det är kanske lika bra att börja förbereda oss på betydligt lägre temperaturer och en mer asketisk livsstil… Buäää! Nope, jag längtar inte alls hem, utan hade mycket väl kunnat tänka mig att göra som ”snowbirdsen” och vara kvar till mitten av mars eller så.

Efter en morgon som inleddes vid 06 av ett samtal med någon som tyckte det var lämpligt att ringa en fjärde gång direkt efter de tre samtal jag tryckt bort (att ibland använda sitt privata nummer i tjänsten får konsekvenser…) och som sedan till stor del bestod av att svara på mejl och kommentarer om gårdagens inlägg (jag släpper det och tänker ägna mig helhjärtat åt semester de sista dagarna nu) blev hela familjen indragen i en väldigt komplicerad ”kasta-boll-i-en-hink-lek” med en ytterst inkonsekvent lekledare. Både regler, poängberäkning, modus och lekledarens humör ändrades helt utan förvarning under hela leken, så det gällde att vara på helspänn.

Något som vi är verkligt usla på är att göra planer under påbörjad dag. Ska det bli något av våra dagar måste de planeras i förväg, annars går morgnar och förmiddagar och ibland hela dagar utan att vi egentligen gör något. Personligen har jag inte så mycket emot detta, eftersom jag är rätt nöjd så länge jag har sol och pool, men jag påverkas väldigt av andras rastlöshet och blir väldigt lätt irriterad av att inget händer när denna rastlöshet ändå känns i hela luften. Det känns som om jag måste ta ett initiativ för att något ska hända, men jag är ju nöjd med ohändelsen. Krångligt? Japp, jag är inte så lätt. Inte de andra heller.

Efter lite av denna irritation blev det ändå en bra dag. Peter bjöd på sin speciallunch (f.ö den enda rätt förutom kokt och stekt ägg han behärskar), en perfekt spaghetti aglio e olio, sedan stack han iväg för att ägna sig åt en av sina favorit-pastimes i USA; kolla pantbanker och musikaffärer medan jag och tjejerna ägnade oss åt en av våra favoriter; sol och bad. Och lite ”busiga” eftermiddagssnacks. Det var ju ändå fredagsmystid hemma. Det sköna med barn är ju trots allt att man inte behöver göra jättestora grejer för att de ska vara nöjda. Idag tog vi en ”picknick” på bryggan – 4,5 meter från poolen, fantastiskt miljöombyte alltså – och spanade in hoppande fiskar i kanalen. Det tyckte de var ett äventyr. Speciellt när de fick ta med sig en ”drink” och lite chips.

När Peter kommit hem och vi vaskat av ytterligare någon timme i poolen, gjorde jag ett tappert försök att rädda håret (en månads poolbad har satt irreparabla spår) på tjejerna genom att låtsas att vi skulle ha ”skönhetssalong”, vilket i stort sett betydde att de fick sitta med inpackning och äta snacks i solen en stund. (Mkt snacks idag. Också.) Det gick… sådär. Innas hår – som egentligen är det som redan är sämst – kommer kanske överleva tills vi kommer hem, men Mimis är kört. Det var så illa att jag fick hämta kökssaxen och – blunda nu alla som har något hum om frisörande – samla ihop håret i nacken och klippa en dm. Eller kanske snarare två. Snyggt? Nej, inte direkt. Jämnt? Definitivt inte. Vänskapligt? Absolut inte, vilket bidrog till slutresultatet. Jag har nog sett skamklippningar som sett bättre ut. Tur att hon i alla fall är lockig. Och söt.

När vi var på någorlunda vänskaplig fot med varandra igen, jag och Mimi, drog vi mot Cape Harbour. Igår var det ju ingen livemusik på Fathoms, så idag fick de en ny chans och till skillnad från de två senaste kvällarna gjorde vi precis vad vi tänkt när vi stack iväg. Vi åt, lyssnade på go musik, dansade och klappade hundar. Det där sista är ett tillägg i planeringen som inte någon av oss vuxna står för, men men till och med konstitutionen har ju tillägg, så klart att vi måste ha sådana. Man får ju ta seden dit man kommer. Fast vi bryr oss inte om att bygga någon mur. Inte ens om grannen betalar.

En av anledningarna till att barnen älskar stället så mycket är att det är extremt hundvänligt och således hundtätt, vilket också ställer till problem för oss, för hur mycket positiv feed-back vi än får om våra ”well-behaved kids”, deras språk och ”social skills”, så är det väldigt svårt att bedöma hur mycket tid och energi främmande människor egentligen har lust att lägga på helt random ungar som kommer fram och vill klappa, hålla och fråga om deras hundar. Det blir många diskussioner med framför allt den större av de två social skilled barnen och i de diskussionerna visar hon inga social skills alls, utan de är mer av ”goddag yxskaft”, eftersom hon oftast svarar på våra utläggningar med: ”Får jag klappa den hunden då?”

Vi blev kvar i Cape Harbour en bra stund längre än vi trott och planerat – kvällarna är äntligen varma och sköna igen – men ändå inte tillräckligt många hundar länge, enligt barnen. Pedagoger som vi är, så mutade vi dem med popcorn och sodavatten, varav båda numera återfinns i baksätet på bilen…. Gaah! Ibland upplever jag dem inte alls som intelligenta, mina annars rätt framåt barn.

När vi kom hem hade det äntligen hänt, det som Mimi förunderligt nog inte släppt sedan i måndags (var det väl?). Tandfen (hon var inte säker, men gissade på det) hade kommit med hennes önskebrunnsönskning enhörningsmålarboken. Den glädjen lever man ett tag på. Hon upprepade hur många gånger som helst – helt förundrat – innan hon somnade: ”Tänk att jag fick den. Äntligen kom den. Den finaste av alla. Jag älskar den. Jag ska måla så mycket i morgon. Tänk att den faktiskt kom. Tänk.” Nu ligger den i fotändan på sängen så hon ska se den direkt när hon vaknar.