Kategori: 2019

Äntligen. Dagen är här. Det ska simmas med delfiner. Nu på morgonen (halv nio) är det ganska kyligt med bara 11-13 grader, och bad är kanske inte det första man tänker på, så hoppas hoppas det värms upp rejält och snabbt, så inte det sabbar dagen.

Så här två timmar in på besöket när jag halvligger i en av de otaliga tomma solsängarna framför en liten lagun med ett vattenfall och ett par steg ifrån den gratis snackbaren efter att ha ätit gratis frukost, tittat på delfiner, uttrar och matat tropiska fåglar kan jag bara säga vilket ställe! Wow! Otroligt mysigt på alla sätt, fantastisk personal, otrolig säkerhet, fint ordnat och helt perfekt väder. Ca 20 grader och blå himmel. Enda lilla smolket i ljuvlighetsbägaren är att jag nu – när jag ser hur allt är organiserat – inser att jag ju mycket väl kunnat boka delfinsim till mig själv också och bara gjort det en annan tid. Jag var så inställd på att en vuxen måste simma med Inna och en ta hand om Mimi att den tanken – idiotiskt nog – aldrig ens slog mig. Gaah! Det skilde fyra (!) dollar i pris när jag bokade på Black Friday (eller Blue Friday som SeaWorld kallar det). Vi har f.ö nu verkligen förstått vilket bra pris vi har, för normalpris är tydligen mellan 400 och 600 dollar per person. Vi har betalat 195/199 pp. Då ingår allt idag (parkering, delfinsim, all utrustning, frukost, lunch och snacks hela dagen inkl vin och öl) och dessutom parkering och entréer till Busch gardens, SeaWorld och Aquatica under två veckor i anslutning till detta besök. Vi har redan gjort alla de parkerna (SeaWorld två gånger) så man kan verkligen säga att vi fått enormt mycket för pengarna. Entréerna till de andra parkerna ligger på runt 79 dollar/pp och parkering 25…. Nöjd? Bara lite.

Förutom fåglarna och uttrarna ägnade vi förmiddagen åt bad i den lilla ”lagunen” och ”floden” med dess rätt läskiga vattenfall. Och så sa vi hej till en liten söt armadillo. Allt i väntan på den stora stunden – simmet – vid 13.20.

Delfinsimmet var enligt uppgift fantastiskt, men för kort. Trots att Inna ser ut som om hon fryser så att hon bara vill upp på varje bild, så ville hon uppenbarligen bara att det skulle fortsätta och fortsätta. Även Peter var tagen, men ganska upprörd av priset på foton efteråt. Jag tycker att Photomics ”erbjudanden” brukar vara ganska saftiga, men här började erbjudandet på 199 dollar och för att verkligen få något var det 299 dollar som gällde. Hyfsat sinnessjukt dyrt även om jag har full förståelse för att fotografer och deras kunskap kostar. Mina egna bilder är fulla av ryggar och huvuden, men jag bjuder på dem helt gratis i alla fall. Självklart kom sura badvakten från jag-måste-ta-ut-min-frustration-på-någon-land och bytte av den snälla som varit under simningens första 20 minuter, så helt plötsligt var jag tvungen att gå ner från min utmärkta foto-sten bara ett par minuter innan det skulle simmas. Självklart var hon tjej också, den tjurigt korrekta. Typiskt. Sen var det ju inte så smart att försöka filma med ena handen och ta bilder med den andra, speciellt inte när jag var lite stressad över de korta sekunder jag hade till mitt förfogande, så Inna simmar ur bild samtidigt som jag desperat försöker få fokus i det glittrande vattnet med kameran. Varken bra bilder eller film alltså, men 2000:- för att få en bild…. Nja, då kommer vi hellre tillbaka nästa år, det är ju samma pris som en hel biljett.

På tal om bilder. Killen till vänster i bild samtidigt som Inna är framme och kramar delfinen på filmen vet uppenbarligen vad det kostar med bilderna och vill se så bra ut som möjligt. 😀

Efter god lunch var det dags för ”the reef” där man kunde simma med rockor och andra fiskar, och även kolla hajar. Det är bara att erkänna att vi vuxna nu var lite trötta och mätta på det hela, så när solen dessutom gick i moln och det blåste litegrann, var vi så mesiga att vi stannade på land, vilket möjligen förstörde just detta moment en aning. Till slut fick vi gå med på ännu ett besök hos fåglarna för att komma tillbaka in på top-three-parents-listan.

Nu är klockan 18 och vi är på väg hem efter en riktig toppendag! Vi har verkligen ingenting att klaga på. Inna pratar redan om nästa gång. Jag förstår inte den här gränslösheten. Varifrån kan de ha ärvt den…? 😉 Det är ju bara att erkänna att det här faktiskt gav en rejäl mersmak och jag tror att vi är väldigt nära att boka Florida 4.0. Hur vi ska ha råd vete tusan, men strunt samma, med Trump, Putin och alla dödsläskiga högervindar både hemma och över hela världen är det lika bra att leva i nuet.

Det är f.ö verkligen jättekul att se skillnader mellan länder/klimatzoner. All personal har haft långbyxor, långärmat och en del t.o.m öronvärmare idag när det varit 20-23 grader varmt. Uppenbarligen svinkallt i deras värld.

Det var lite skakigt ett tag, men vi kunde ju inte missa chansen att få låna scenen under ”Florida Ricks” fredags-liveframträdande ”hemma” på BahamaBay så mycket som det pratats om detta, så vi var bara i lägenheten och vände, sedan stack vi ner till Tradewinds igen. Idag var temperaturen snällare, så det var pation i stället för matsalen med heltäckningsmatta som gällde, vilket gjorde en hel del för trivselkänslan. Det blev en hyfsat lång väntan till första paus när det skulle bli gig. Det var inte långt ifrån att i alla fall en syster föll ifrån, men till slut blev klockan åtta och scenen var Peter och Innas. Det finns lite att göra på textfronten, men å andra sidan kan hon ju inte ens läsa ordentligt ännu, så jag tycker uppträdandet får väl godkänt. Att hon berättade att hon lärt sig engelska på Youtube drog ner många skratt och applåder, och det hördes flera ”she’s amazing” och ”adorable” från snowbirdsen.

En timme senare vaknade även Mimi till och var uppe och kompade var och varannan låt på tamburin. Senare viskade hon att detta hade varit det bästa på hela dagen. Det var det nog fler som tyckte. Jag tror att t.o.m pappan får svårt att välja om han måste välja mellan delfinsim eller sitt livs första (!) amerikanska live-framträdande, även om det ”bara” var för ett gäng kanadensiska och amerikanska snowbirds. Det märks verkligen att det växer fram ett slags ”community” som väl säkert har sin motsvarighet bland långliggarna på en camping. De känner verkligen varandra och har skapat sitt eget lilla liv här på resorten.

Jag får passa på att avsluta med att be om ursäkt för min oförmåga att sålla i detta inlägg, men detta är ju trots allt min dagbok, även om jag ibland glömmer det och i stället ”gonar mig” i de uppskattande kommentarer jag får om mitt skrivande. Det är lätt att konstatera att jag skriver bättre och roligare när vi inte har så roligt som idag… 😉 Sorry att vi faktiskt har bästa resan ever alltså… 🙂

15 grader och sol är, även om jag förstår att det låter som en dröm om jag tolkat Sverige-vädret rätt, aningen kyligt och snowbirdsen här på området går runt väl inpackade i termojackor. Mimi oroar sig för bebis och tjatar om att jag ska virka en kofta också till henne. Hon tror att det går på ungefär tre minuter. Skönt att hon har sådan tilltro till min förmåga, men kanske jag behöver lite mer tid.

Må det bli varmare tills i morgon då det så innerligt efterlängtade delfin-simmet ska bli av. Även om vi haft det så osannolikt bra hittills att man kanske inte kan begära mer, önskar jag verkligen att den dagen ska bli den bästa på resan. Inna ser såå fram emot detta. (Och jag är innerst inne rädd att hon ska bli rädd när det väl är dags. De är ändå rätt stora, de där fiskarna…) (Ja, jag vet att de är däggdjur, inte fiskar.)

Vi fick faktiskt en rätt bra shoppingdag idag. Vi åkte till det – enligt uppgift – minst turistiga stället; Winter gardens. Det var inte ett ”strosområde” utan hade mest stora kedjor i stora hus som de flesta områden här, men faktiskt ett litet pedestrian område också. (Där är ett ord jag saknar på svenska. Motsvarigheten till ”pedestrian”. ”Gång-” passar liksom inte alltid.) Det blev ingen storshopping direkt, men alla handlade något. Jag en jacka, Peter ett par skor, Inna ytterligare ett sminkset och Mimi ytterligare en docka. Bebis måste tydligen ha en lillasyster, ”för man har ju två barn, som du, mamma”. Obestridlig logik.

Dessutom åt vi för en gångs skulle inte på ett snabbmatsställe, utan på restaurangen Macaroni Grill. Riktigt gott och ca 3,5 gånger dyrare än snabbmat trots att vi efteråt insåg att vi i praktiken ätit samma slags mat…. Sallad, pizza, pasta… Vi är verkligen rätt simpla. Samtalet runt maten var rätt kul: ”Pappa, hur var världen när du var liten?” ”Va? Inte mobiler, inte ens datorer, inte ens tv-spel?!” Inna tror inte att hon hade överlevt.

I en Nike-butik hade Mimi sitt livs första riktiga konversation på engelska med en person utanför familjen. Gissa hur stolt!? Tjejen hon pratade med var så impad – även av Inna sen – att hon tyckte vi skulle anmäla dem till någon talkshow som jag dock redan glömt namnet på. Det var något med en kvinna som bjöd in exceptionella barn och gav dem en massa presenter. Ungefär som en vanlig dag i vår familj alltså.

Jag måste erkänna att jag trodde att dagen var slut och att det skulle bli en osedvanligt kort blogg (det hade ju varit en skön omväxling kanske…) när vi kom hem från shoppingen strax innan 16, men vi lyckades faktiskt hitta på lite till. För det första badade vi någon timme i den relativa (14-15 grader) ”kylan”. Poolerna är ju så varma här att det är som att bada tunna fast i poolformat. Bland annat diskuterade vi skolsystem och legalisering av hasch med en kanadensisk snowbird i poolen. Att Canada legaliserat var verkligen en nyhet. Det som verkar (verkade?) vara ett så vettigt land!

Jag blir dessutom mer och mer övertygad om det där med att jag upprört poolguden, för vad händer med den numera lagade, varma och glatt bubblande poolen när jag hoppar i? Den tvärdör. Från glatt bubbel till knappt ens någon enstaka krusning på ytan. Vad har jag gjort?! (Okej, ska jag vara ärlig så var det inte förrän timerns 15 minuter var slut och vi skulle starta upp igen som den dog, men det är ju inte lika dramaturgiskt.) Nåväl, en varm obubblig bubbelpool är i alla fall snäppet bättre än en kall dito, så det fick duga. Det spännande var att bubblorna kom tillbaka när vi gick upp. På allvar. Jag kanske får se över min ateistiska grundsyn.

Efter diverse diskussioner med halvtrötta, hungriga barn som verkligen inte fick mig att tro att vi faktiskt skulle få den trevliga kväll vi fick, tog vi bilen (!) till restaurangen på området. Jag har bara beställt mat till poolen tidigare, så jag undrade lite var jag egentligen hamnat, för man kan kanske inte beskriva stället som stilfullt eller ens speciellt fräscht, men deras nachotallrik är spektakulär, parmesan-stripsen ljuvliga och när man väl vant sig är det riktigt trevligt med den sunkiga heltäckningsmattan inne i det skolmatsalslika rum där de kör karaoke (!) när det är för kallt utomhus och barnen har hur roligt som helst i spelrummet där fem dollar ger 20 tokens, som i sin tur håller dem sysselsatta jättelänge (under förutsättning att de stoppar dem i automaterna där man får ut plastbollar med meningslöst innehåll och inte i ”vad-de-nu-heter-lurendrejeri-maskinerna-med-en-griptång-där-det-är-helt-omöjligt-att-faktiskt-greppa-något” som dessutom kostade fyra tokens). Jag börjar mer och mer inse att jag nog är en helt vanlig djäkla Svensson-resenär och inte den coola city-brud jag inbillat mig. Frågan är om det beror på barnen, åldern eller om jag bara spelat innan när jag trivts så bra på cityresorna med shopping och restauranger i Barcelona och Prag… Snart sjunger väl jag också karaoke och tycker att det låter mysigt att bo i tält. 😉

Karaoke ja. Inna blev självklart eld och lågor inför möjligheten att sjunga inför publik. Problemet när man är sex år är ju dock att det inte är så lätt att läsa på engelska och att de låtar man kan utantill är antingen egna youtubefavoriter eller pappas i och för sig coola, men gamla eller bluegrassiga, låtar som knappast återfinns i någon karaoke-pärm, hur tjock den än är. Hon sprang fram med fråga efter fråga, men varken ”Don’t mess with my toot toot” eller ”Miles and miles of Texas” funkade, så till slut slog hon till på ”Let it go” med bakgrundssång, trots att hon bara kan refrängen, bara för att få sjunga.

Om hon gillade det även om det knappast kan sägas ha varit ett prickfritt framträdande? Hon strålade. Det sista hon sa innan hon somnade var sen: ”Mamma, jag älskade verkligen att stå på scen!” Lilla hjärtat. Må hon få behålla självförtroendet och modet att ställa sig där. Gissa om det finns en till i familjen som hett önskar det! I morgon kväll är tanken – om det finns energi kvar efter Discovery Cove – att fråga den ständige fredagstrubaduren ”Florida Rick” om det går bra att köra ett eget far-dotter-live-framträdande med Innas egenhittade youtube-favorit The rise of the mesopredators. Och kanske även ”Don’t mess with my toot toot”. Som av en händelse har ju Peter köpt en gitarr och dragit med en förstärkare hemifrån…. Blir det av finns en liten försvinnande chans att det kommer att gå att läsa om här. 🙂

Idag var det lite molnigt när vi vaknade, och eftersom vi inte hade gjort några planer efter den intensiva gårdagen blev det en sådan där morgon som jag avskyr, dvs att ingenting händer och när vi väl kommer till skott har förutsättningarna ändrats och passar inte alls längre. Så var det idag. Efter ett par timmars ingenting i mulet väder bestämde vi oss för att följa Innas största önskan, nämligen att sticka till SeaWorld igen och göra det vi inte hann igår. Det var bara det att när vi äntligen var klara att åka, sken solen från en molnfri himmel, det var lunchdax (som vanligt) och det var inte alls säkert att vi ens skulle hinna till showerna vi ville se. Personligen tyckte jag att det hade varit en mycket bättre idé att spara SeaWorld till i morgon när temperaturen ska vara lägre, och istället slappa vid poolen idag. Det var inte så populärt när jag lät de andra veta det. (Japp, jag kan absolut vara som en grinig barnunge under sådana förutsättningar.) Det var alltså kanske inte bästa stämningen i bilen på väg mot SeaWorld. Inte blev den bättre av att det var omöjligt – vilket vi borde fattat! – att hitta någon snabb och vettig mat till barnen på Taco Bell. Dåliga förutsättningar alltså. Hoppas dålig start borgar för en bra dag!

Nu i kväll – med facit på hand – kan jag väl erkänna att det ändå blev en bra dag. Vi gjorde ”resten” av SeaWorld, dvs varenda show och alla de djur vi inte såg igår. Det enda som blev en upprepning av gårdagen var hajarna, som Inna såå gärna ville se igen. Det var betydligt mer folk än igår, men lyckligtvis hade de inte samma agenda som vi och vi var dessutom förutseende nog att vara tidiga till alla shower (didn’t see that one coming) så det påverkade inte oss. Vi var där till stängning idag också, så nu har vi eventuellt gjort SeaWorld klart. Eventuellt.

Showerna är verkligen spektakulära och svåra att inte gilla, även om så klart det där lilla gnagandet om att djur mår bäst i frihet alltid är närvarande. Jag hoppas – men tvivlar kanske en aning – att SeaWorld verkligen gör så mycket för djur i allmänhet och sina egna i synnerhet som de hela tiden påstår.

Något av det coolaste på hela dagen var annars det helt oplanerade delfinstoppet när vi egentligen skulle gå direkt till utgången. De unga, otränade delfinerna var såå nyfikna och coola att vi blev kvar mycket längre än planerat.

I morgon ska vara den svalaste dagen hittills, så då tänker vi försöka shoppa lite. Inte riktigt vår bästa gren, vilket med tanke på de redan alltför fulla väskorna kanske är bra, men det vore ju kul att köpa något, även om jag inte riktigt kan identifiera något direkt behov. Det borde väl i alla fall finnas något som jag villhöver (världens bästa ord). Är det någon som har tips på vad som ”måste” köpas i USA – tipsa gärna. Mimi påstår att bebis absolut behöver en vagn eller sele, för hon kan ju inte gå och bära henne hela tiden. Undrar varifrån hon ärvt denna gränslöshet…? 😉