Kategori: 2019

Hur i hela friden kan vi redan vara på dag 12? Vi kom ju just och har inte gjort något ännu. Gaah. Det där att vi faktiskt inte ens är halvvägs på resan ännu är för svårt att ta in. Det känns som om vi snart ska hem. Känslan har kanske något med detta relativt korta stopp – fyra nätter – att göra. I Orlando ska vi vara en vecka (och har ett fem-sex gånger så stort boende) så då blir det nog att man ”settlar” mer. Typ packar upp, vilket i princip är omöjligt nu i vårt minimala rum. (VARFÖR kan jag inte följa mina egna packningslistor?)

Vädret verkar inte ha läst prognosen för dagen, för även idag var det väldigt blåsigt och mulet. Peter hade hittat en ”Farmer’s market” i närbelägna Bradenton, ”dog and kid friendly, as long as your kids and dogs are friendly”, så den planen presenterade vi för barnen. Mimis svar: ”Nej, veeerrrrkligen inte. Aldrig i mitt liv. Jag måste tvätta min bebis, byta hennes blöja och borsta hennes tänder. Och förresten har hon ingen bilstol!” Okej… Hon har i alla fall fattat att det inte bara är en dans på rosor med barn. Efter att vi lovat att fixa en bilstol och avsatt tid till de andra bestyren gick hon dock nådigt med på att följa med. Och bebis också så klart. (Jag som trodde att vi var förbi det stadiet nu. Snart har vi väl vagn, väskan full av blöjor och måste ta eftermiddagslurar igen.)

Någon halvtimme senare än planerat (rätt bra ändå med två barn och en bebis) var vi iväg. Att åka bil med Peter här är lite av ett äventyr, för av någon anledning utvecklar han partiell blindhet för stoppskyltar när vi är i USA. Fråga mig inte varför, för från passagerarsätet ser de exakt likadana ut som överallt annars i världen (nåja, i de delar av världen där vi har varit i alla fall), men tydligen står de på oväntade ställen. Typ korsningar och så… Eh? Nu passar jag iofs mina löss för snuva, för själv är jag inte alls sugen på all den filkörning som vilken sträcka som helst här innebär, så jag är väldigt nöjd med att han kör, och förutom detta gör han det med den äran.

Marknaden visade sig vara ett av de ovanliga undantagen från regeln att allt är större i USA för man gick lätt igenom de två (korta) kvarteren på sisådär sju minuter. Sju lååångsamt strosande minuter. I normal takt ca en och en halv minut. Den var dock både charmig och kändes genuin. Och så var där livemusik och man kunde köpa lördagsgodis. Alla nöjda alltså.

När tjejerna och jag försökt ta oss in på en tyvärr mer eller mindre hermetiskt tillsluten (vad betyder det egentligen?) lekplats som tydligen tillhörde något slags kyrkskola (så klart) för att Peter skulle få ta en öl och lyssna på trubadurerna, kände vi oss ganska nöjda och letade i stället upp en öppen lekplats nere vid Bradenton Riverwalk, där vår nyaste familjemedlem fick sin första lekplatsupplevelse. Och vi fick en ytterst obehaglig upplevelse av att ett av två barn plötsligt var puts väck. Puts väck så länge att både lekplatsen och det (alltför) närbelägna vattnet hann kollas av föräldrar med avsevärt hög puls innan hon återfanns 200 meter längre bort, klappandes en hund. Vad annars. Nyttig erfarenhet för föräldrar som kan ha en viss benägenhet att lita lite för mycket på sina hyfsat brådmogna kids.

Eftersom oblyga (i ordets bästa mening) Inna skaffade sig en kompis och Mimi hade fullt upp att visa bebis alla lekplatsens ljuvligheter blev det ett väääldigt långt besök på denna osedvanligt trevliga lekplats. Speciellt långt för till slut ganska hungriga vuxna. Av någon anledning är toleransen åt andra hållet sällan lika generös. Uttråkade barn kan verkligen uttrycka sitt missnöje på så många subtila – och fruktansvärt tydliga – sätt när vuxna har trevligt, men glömmer väldigt snabbt hur länge de själva får ha roligt på sina aktiviteter. Skitungar, kom nu ihåg detta!

Till slut – efter sisådär två timmars lekande – tog vi oss därifrån. Vi funderade ett tag på att fortsätta utflykten upp till St Petersburg (japp, det finns ett till), men valde efter visst övervägande att vända söderut igen mot pool och snäckletarstrand. Förutom någon halsbrytande manöver för att Peter råkade få syn på Sam Ash musikaffär så blev det en lugn hemfärd. Vi fick t.o.m. beröm för våra ”well-behaved girls” när vi tog – ytterligare en nyttig – lunch på Wendy’s. Jomen, barnuppfostran är vår allra bästa gren. Jodå. (Gapskratt.)

När Mimi är på gott humör – vilket hon faktiskt varit större delen av dagen idag (halleluja!) – är hon en källa till fantastiska citat och massor av skratt. Tyvärr kommer man ju inte ihåg alla, men när vi närmade oss hotellet idag hördes följande tecken på självinsikt från baksätet: ”Åh, en cabbe! Nu skulle Ebbe varit här! Jag önskar Ebbe vore här så han kunde suttit här i bilen och sagt bajs med mig.”

På hotellet hann vi (läs: Peter och barnen) med ett dopp i poolen innan vinden och tilltagande molnighet gjorde det rätt otrevligt, och det blev även en stunds coquina-plockande på stranden trots att vågorna och vinden egentligen var för kraftiga. Tyvärr gick det inte att ens leta sanddollars, som vi tänkt. Diskussionerna om de – denna gång – väldigt levande små plockade coquina-snäckorna har dock redan börjat. Enligt Inna ska de åka med oss i morgon och framöver, och sakliga argument som att de kommer att koka i bilen medan vi är på Busch garden bemöts med motargument att de kan gräva ner sig i sanden hon skaffat till dem osv. Det finns risk för en otrevlig morgon. Kanske ”vinden” ska få ta hela Pringles-hemmet i natt….

Eftersom det är dags att lämna Sarasota i morgon och – meddelst ett ”gratis” stopp på Busch gardens – ta oss till Orlando ägnas kvällen åt packning (dvs jag packar, Peter är på konsert och barnen sover – lugnast så, tror jag). När det gäller packning och planering tror jag att jag är från en annan planet än resten av familjen. För mig är det självklart att tänka att det nog vore bra med lite snacks och dryck i bilen när vi kör någonstans, att försöka (jag lyckas tyvärr inte alltid, gränslös som jag har en tendens att vara) tänka på vilka matvaror som överlever förflyttningar mellan våra olika boenden och hur man skulle kunna öka chanserna för deras överlevnad, att spara småflaskor att fylla på och ha med i picknickpackning, att spara halvfulla vattenflaskor på snabbmatsrestauranger för att kunna använda till Mimis välling, eftersom kranvattnet är så klorerat, eller som nu när vårt salt är slut och vi inte tänker oss proviantering förrän vi kommer till Orlando i morgon kväll, att man tar några extra salt på Wendys. Jag ser inte detta som något extremt snålt eller konstigt, utan mer taktiskt, men resten av familjen fattar noll och motarbetar mig hela tiden. Jag börjar undra om de gör det med flit. Bara i kväll har Peter slängt två av mina sparade och undanlagda ”ta-med-på-utflykt-imorgon-förpackningar” och Mimi helt sonika ätit upp mitt salt. Gah! Vällingvattnet från Wendys är dessutom tydligen i bilen med Peter som är på konsert, så jag fick smälta is i mikron för att göra välling. Is som jag dragit med från Cape Coral för att ha som improviserad kylklamp. Är det jag eller de som är knäppa? (Svara inte på det.) Frustrerande är det i alla fall!

Vi får väl f.ö. se hur det går i morgon (med eller utan smarta picknick-hacks). Jag kan fortfarande inte riktigt tro på biljetterna vi har som liksom ska göra Busch gardens (kombinerat zoo och nöjespark) gratis, men enligt vad som står på biljetterna till Discovery Cove – där Inna ska få simma med delfiner på fredag – så ingår fria besök och fri parkering på både Busch gardens, SeaWorld och Aquatica under 14 dagar runt Discovery Cove-besöket. Det verkar för bra för att vara sant. Nog för att Discovery Cove var dyrt (över 7000:-) men då ingår ju liksom delfinsim och all inclusive under hela dagen där och de där attraktionerna vi får på köpet kostar ju tusentals kronor om man köper ”vanliga” biljetter till dem. Bara en endagsbiljett till Busch Gardens verkar kosta 79 dollar per person (och det är ändå ett erbjudande…) om vi hade köpt det separat. Parkering kostar 25 dollar. Jag tror det när jag ser det i morgon. Kanske. Rapport kommer givetvis. Over and out.

Idag vaknade vi (1,5 – 2 timmar senare än sedvanlig Mimi-tid, tack för det, trevliga New Jersey-familjen!) till mulet och blåsigt väder och med två rejält ömmande halsar för de vuxna. Inte optimalt, men utmaningar är ju till för att övervinnas, brukar det ju så käckt heta i Carpe Diem-självhjälpsböcker, så vi tog oss an dagen med stor energi. Läs: med varsin kopp kaffe i sängen medan Inna sminkade Mimi till en regnbåge till ackompanjemang av Zoobomafoo (!) på Youtube. Det visade sig under kvällen igår att Chris and Martin, som gör ett av Innas favoritdjurprogram Wild Kratts, är från New Jersey, så familjen hade träffat dem och kunde komma med en massa spännande ny information, t.ex. att de gjort serien Zoobomafoo innan de började med Wild Kratts. Gissa om Inna blev än mer starstruck av den infon!

Annars var det inte så lätt att få tummarna ur och göra något, vilket berodde på en hel hoper olika anledningar. Några av dem var just vädret och måendet, andra (tyngre) var att Inna verkligen inte ville göra något annat än att leka med sina nya vänner, vilket är lätt att ha förståelse för, och eftersom de förmodligen lämnar i morgon och vi helt garanterat på söndag, tar vi gärna hänsyn till sådant. Både för att det är roligt och för att det är så lärorikt att det knappt går att beskriva. Problemet när man har med andra att göra är ju dock olika kulturer – och då menar jag inte något som har med landsgränser att göra, utan mer hur man tänker. Hade vi sagt till någon – oavsett vem – att barnen är iväg nu (”på camp”, så klart), men ni kan leka om en liten stund, hade vi gjort allt för att hålla det oavsett vad, men sådana är ju inte alla, vilket kanske är förståeligt, för saker händer ju, speciellt när man är på semester, men det är svårt för oss som själva håller sådant och JÄTTESVÅRT för stackars Inna som definitivt inte förstår att människor (vuxna liksom) inte håller sitt ord. Det är lite (och alla förstår att jag menar jätte-) hjärtskärande att se henne bara sitta och vänta utan att ens vilja göra något annat för att inte riskera att missa ”tjejerna”, som hon kallar dem.

Till slut lyckades vi locka iväg både kompislängtande Inna och resten av familjen på en utflykt med bilen och idag kommer det definitivt att bli lätt att få nästan vad man vill om vi råkar gå i närheten av en affär. Pity (kommer inte på något riktigt bra svenskt ord) kan vara mäktigt. Bara hon/de inte kommer på det!

Planlösa som vi ju oftast är, hamnade vi till slut på ett – gigantiskt – shoppingcenter där vi faktiskt varit en gång tidigare. Som vanligt när det är USA så är det inte som hemma att allt är samlat under ett tak, utan utspritt över ett stort område. Lite som de (urtrista) stora Jula, Rusta, Clas Ohlsson, Jysk, etc – områden som numera byggs utanför varje lite större stad med (eller brist på?) självaktning hemma. En gigantisk parkering med gigantiska affärer runtomkring och gärna fler sådana områden inom själva området. Vi kom först till ett som skyltade med Dillard’s, Saks, Macy’s m.fl men sådant är ju helt ointressant för oss ignoranta ”vi-förstår-inte-märken-vi-vill-handla-billigt-tråkmånsar”. Mer intressant blev det när vi (jag som inte körde) såg JoAnn’s (tänk gigantiskt Panduro), Guitar center och lågprisoutletvaruhus som Ross, Marshall’s och TJ Maxx på kartan i närheten. Dit körde vi.

Redan i första affären hittade barnen saker de verkligen verkligen verkligen ville ha. Mimi en docka, vilket hon pratat om sedan vi åkte hemifrån eftersom hon tydligen packat ner sin ”mellandocka” i en ryggsäck som liksom inte skulle med i packningen, så det var ju okej, och herregud som hon pysslat med denna docka sedan dess. Det har sjungits sånger, bytts ”blöja”, bytts kläder, badats, undersökts med doktorsväskan, vyssjats osv. ”Baby” heter hon passande nog. Bra köp!

Inna var – som alltid – lite svårare. Hon fastnade för än den ena, än den andra, saken och hade mycket liten förståelse för våra råd att vänta och kanske gå tillbaka till det hon gillade bäst. Till slut blev det rent jobbigt för henne och vi fick skällning när vi visade henne coola grejer för vi gjorde det visst ännu svårare för henne. Efter stor vånda blev det ändå en av de första sakerna hon fastnat för, ett (helt meningslöst) ”skönhetsset” med handkräm, ler-mask (!), lipgloss och liknande pryttlar. Det mesta helt över huvudet på en sexåring, men när hon fått det var hon så lycklig att det var det ”bästa [hon] någonsin haft förutom familjen så klart”. (Hon är smart ibland, det lilla stycket.)

Jag och Peter hittade ingenting. Eller hade inte rätt inställning. Något av det. Jag hittade massor av leksaker som var otroligt billiga jämförelsevis, t.ex. PlayDoh och Hatchimals, men har man nu sagt ”välj en sak och bara en sak” till barnen blir det ju lite kontraproduktivt att handla annat själv. Det jag kollade efter, ett par nya röda sneakers, hittade jag inte, men jag har ju några dagar till på mig. På JoAnn’s övervägde jag på allvar, jag som kan få vilken hobby som helst att bli en materialsport, att ta upp lappteknik/quilt igen, trots att jag var rätt kass på det, men shit, vilken massa tyger och verktyg det fanns! Det var så jag blev lite sjuk. ”Lyckligtvis” (?) var garnhyllorna inte alls lika spännande, men jag har ju inte varit på Michael’s ännu…

Fikaställen växer inte på träd på de här ställena och förutom ett Starbuck’s som kändes som Drive thru, och ett antal restauranger, hittade vi faktiskt inget, så det slutade med att vi i stället körde hem för att ge ”tjejerna” en ny chans. Lyckligtvis var de hemma nu, men tajmingen var nog inte klockren eftersom de skulle på bio på kvällen och dessutom redan var inne i något tv-spel, så jag tror att stackars Inna var ganska besviken ändå när hon kom tillbaka upp till rummet efter lekstunden, även om hon gjorde sitt bästa för att hålla fasaden uppe. Japp, det skär i mammahjärtat, men hon glömde det i alla fall ganska snabbt inför möjligheten att prova sin ”mud-mask” i badet.

Mimi har pysslat och fixat med sin ”Baby” så mycket att det verkligen känns som om vi blivit fem i familjen nu. Hon sover bredvid oss i sängen nu och jag har fått stränga order om att ta hand om henne om hon blir ledsen eller sjuk. Hon har visst både haft feber och ett brutet ben innan idag, stackar’n.

Annars har kvällen varit hyfsat händelselös. Om man bortser från katastrofen att båda barnen nu fått upp ögonen för mina favoriter, Cheddar popcornen. Jag har möjligen varit ”lite” skadeglad mot Peter efter att de börjat gilla hans salt och vinäger-chips, men idag fick jag igen med råge. Vi har t.o.m fått diskutera lite pås-hyfs. Det finns sociala koder och det finns sociala koder, men sen finns det också sociala koder som är essentiella. En av dem är att man inte sticker ner handen i en påse där någon annan redan har sin hand. Det finns inga undantag från denna regel, vilket de (nu) är helt på det klara med. (Nästa gång ska jag inte öppna min påse förrän båda har somnat!)

I morgon ska det fina vädret komma tillbaka enligt prognosen, så då blir det kanske lite mer (och mindre blåsig) jakt på coquinas och sand dollars på stranden och så hoppas jag innerligt att Peter kommer iväg på något musikaliskt eftersom det var en tungt vägande anledning till att vi skulle just till detta område. (Lite press har ju aldrig skadat, eller hur? 😉 På söndag åker vi till Orlando via, hoppas vi, Busch gardens i Tampa. Och så var det visst något om att köpa en mikrofon eller något i St Pete också. Var det kanske det han menade med det musikaliska i området?

Okej, fick jag en bra natt efter gårdagens jättegnäll då? Nja, det kan man kanske inte påstå, men det berodde delvis på att jag låg vaken och läste (i telefonens ficklampssken) till över 01… Möjligheten att låna engelsk pocket i hotellreceptioner utnyttjar jag så ofta jag kan. Sängen var inte speciellt bekväm, men jag har sovit i sämre. Dock saknade vi allihop king size-sängarna i huset.

Frukost bjöd Peter som vanligt på. Jag har det hur lyxigt som helst och sätter mig nästan alltid till dukat frukostbord, både hemma och på semester. En fördel med att ha en man som inte lagar mat. Han diskar också. Win-win, tycker i alla fall jag.

Efter frukost fick – eller tog – jag egentid på balkongen. Jag var ju tvungen att se om de fick varandra i boken. Det fick de, men det var lite dramatiskt ett tag. Samtidig lekte tjejerna så bra att vi inte ens försökte styra upp dagen förrän senare. Sådana stunder ska man vara rädd om.

Tydligen hade jag och Inna bestämt att vi skulle gå till receptionen och be om de saknade skedarna och knivarna i bestickslådan efter frukost och lek. Detta var nyheter för mig, men hade så klart med ställets ”maskot”, hunden Spot, att göra. Han fick ett brev med en teckning, som han – enligt säkra uppgifter – uppskattade mycket. Det skulle sättas upp på väggen fick vi veta. Kul. Jag passade på att låna ytterligare en tantsnuskdrypande kärleksroman med 100%-igt säkert slut. Det känns tryggt.

När det blev tillräckligt varmt i solen fick poolen sig en chans idag, och visade sig – så klart – vara hur skön och varm som helst. Jag låg i längre än barnen! Långt över en timme faktiskt. Tro’t eller ej. Eftersom den icke-matlagande Peter ändå har en paradrätt (förutom kokta ägg som han är över-djäklig på) och jag vägrar diabetes och kolhydraträkning när vi är på semester, fick det bli han som fick stå för dagens lunch, spaghetti aglio e olio. Slurp. Ungefär samtidigt som spaghettivattnet började koka på rummet kom det dock en uppenbarligen kontaktsökande åttaårig tjej och satte sig bredvid poolen, så vi drog lite på den där lunchen, eftersom socialt umgänge varit ungefär det enda vi saknat i villan i Cape Coral. Det visade sig vara en välinvesterad försening, för snart var Inna iväg med tjejen (Mila) och hennes storasyster Isla och letade ”coquinas” på stranden.

Efter någon timme kom hon glädjestrålande tillbaka med något i ett Pringles-rör som uppenbarligen var ”levande djur”. På min ganska skeptiska fråga om hon skulle ta dem med upp till rummet fick jag svaret ”ja, de är små!”. Jomen dåså… Små djur på rummet är ju verkligen en storfavorit… (Coquinas visade sig sedan mycket riktigt vara små snäckdjur, som hittills inte rört sig en millimeter i det där pringles-röret, så de verkar ganska harmlösa.)

Lunchen blev sedan – trots att den dröjt så länge att barnen påstod sig vara superhungriga – samma trista historia som vanligt. Helt plötsligt gillar ingen spaghetti (heller) längre. Dessutom hade vi en kris av gårdagsmått när Inna insåg att vi faktiskt hade efter-lunch-planer som inkluderade att ta bilen in till Sarasota, inte att fortsätta leka med hennes nya vänner. Att Peter försökte tala om för henne att hela den nya vän-familjen gått iväg till en annan strand gick liksom inte in, utan det krävdes både takt, ton, tålamod och viss utpressning innan vi hade hela familjen med på det tåget. Ändå ganska bra gjort att lyckas får jag lov att säga. Det kunde blivit mycket värre.

I Sarasota strosade vi först runt i hamnen i jakt på manatees, som vi såg här förförra året, eller gärna delfiner eller andra djur. Ekorrar funkade ett kort tag, men var inte riktigt godkända i längden. Dessutom letade vi hyfsat länge efter ett trevligt glassfik på stan innan vi provianterade – utan fler kriser, tack och lov – på ett närbeläget Publix.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi hann, tack och lov, tillbaka innan det var helt mörkt, så vi kunde fortsätta jakten på coquinas, som utlovat, och New Jersey-familjen med de nya vännerna var lyckligtvis ute och grillade på den lilla strandallmänningen mellan husen, så Inna kunde springa ner till sina ”nya vänner”. Det blev en synnerligen lyckad kväll, där även vi till slut improviserade fram lite sallad och mackor och tog ner till grillarna, där vi blev kvar till efter 21.30. I shorts och linne. Fantastiskt. Inna satt med den amerikanska familjen och åt, pratade, lärde ut svenska och hade enligt senare uppgift ”den bästa kvällen i sitt liv” medan vi satt vid bordet bredvid och sköt in några kommentarer här och där. Hon är verkligen imponerande duktig både på engelska och sociala färdigheter, även om det sociala skulle kunna slipas till lite… 🙂

När maten var uppäten försvann alla barnen utom Mimi, som ännu var lite blyg och besvärad av att inte kunna så mycket engelska, in till familjens tv-spel och hundar, medan vi satt kvar ute och pratade med de vuxna, som också visade sig vara väldigt trevliga. Via en ballong bröts till slut även isen mellan Mimi och familjens busiga minsting Samuel, så snart sprang även Mimi obesvärat mellan oss och familjens rum, trots språkförbistringen. Och, tro’t eller ej, men helt plötsligt tycker jag att det här är ett helt okej ställe att bo på, t.o.m riktigt charmigt är det… Vår oerhört kvällströtta Mimi var dessutom vaken – och hade superroligt – till 22, så kanske kanske man kan hoppas på lite sovmorgon och en mer semesteranpassad dygnsrytm från hennes sida…. Kanske.

Själv är jag nu mäkta trött på det problem – nät, drive, WordPress? – som gjort varenda bilduppladdning och bildtext till ett megaprojekt här medan kvällen blivit natt och nu närmar sig morgon, så jag publicerar resten utan och/eller med konstigt formaterade bildtexter nu, helt enkelt för att jag inte orkar mer. Klockan är trots allt en bra bit över 01 igen. (Läs: 02.07 innan jag var klar.) I morgon påstår prognosen att det ska bli regn. Det blir spännande. Godnatt!