2019 – Sida 5 – On the road again

22 september, 201922 september, 2019

Tripp till Gdansk aug – 19

(Obs! Detta inlägg skrevs i början av augusti, men pga sjukdom blev det aldrig klart då, utan publicerades först i slutet av september.)

Jag hade inte tänkt blogga denna resa och det gör jag egentligen inte heller nu, men eftersom jag använder bloggen för att komma ihåg saker, måste jag ändå skriva något om den, känner jag. Det som inte skrivs, finns inte ju. I alla fall inte i mitt dåliga minne.

Tyvärr går denna resa inte till historien som en av de bättre, så skulle jag välja en resa att inte skriva om, valde jag ju i alla fall rätt.

Resan/tisdag

Nöjd? Japp! (Jag befarade katastrof när en liten kille raserade hela härligheten, men det var lika roligt att bygga en gång till. Och en till.)

”Jag är jättebra på att köra motorcykel!” (Nja…)

Om frukosten – med glass till efterrätt – fick godkänt? Japp.

I alla fall av en. Den här åt ingenting. Tur att barn inte betalar.

Vi brukar vanligen ta en lite längre resa hit vecka 30-31 men pga att vi överbokat oss ännu mer än vanligt i år med en septemberresa till Kroatien och en månadslång Floridatripp i dec/jan (samtidigt som kronan är så svag att allt är sviiiiiindyrt ??) fick vi ”nöja” oss med en fyradagarsresa. (Ja, jag fattar att det kan verka provocerande att skriva så för den som kanske inte kunnat unna sig någon resa, men så prioriterar vi.) Priserna på Stenaline har gått upp ganska rejält och det skilde ett par tusen på att åka vecka 30 och 31. På sätt och vis var det ändå bra att det var lite dyrare, för det fick mig att för första gången inte uppgradera hytten. När man väljer Stenas ”erbjudande” (var borta max tre nätter) ingår nämligen Comforthytter (två stycken för oss fyra) som jag brukar uppgradera till en Premium för ganska så några hundralappar, men nu bestämde jag mig för att behålla Comforthytterna, så nu kan jag på ett rättvist sätt jämföra dem, och spontant är det inte värt att uppgradera. I Premium finns vattenkokare och pulverkaffe + att det är en fördel att befinna sig högt upp ifall det skulle blåsa, eftersom man då slipper det hemska ljudet av billarm som triggas av rörelserna och dessutom kommer städpatrullen sist dit upp så det brukar inte vara några problem att stanna i hytten tills bildäck öppnar, men nu hade vi två hytter och nära till allt i stället, så vi sov faktiskt bättre för mindre pengar. Det enda irriterande var just det där med att behöva lämna hytten en halvtimme innan man är framme, men det är ju så klart ett i-landsproblem (som man f.ö kan köpa sig fri från för 99:-/hytt). Det blir nog Comforthytter fortsättningsvis helt enkelt.

Efter hotellfrukost på ett fullsatt Mercure bestämde barnen att vi skulle åka till zoo. Personligen tycker jag att vi kanske kan zoo nu efter våra 10-15 tidigare besök, men enligt barnen finns det inget som heter ”för många besök på zoo”, så med tanke på att både jag och Peter har restauranger och affärer som vi vill besöka trots 10-15 (minst) tidigare besök, gav vi med oss. Det är ju mysigt ändå.

Pride-apan är min favorit.

Att mata getter är barnens favorit. (Jag är så glad att jag kan spela ut allergi-kortet här…)

Boendet i Gdansk var nytt för oss, och riktigt bra på krypavstånd från Dluga-torget. Vi bodde i en fräsch lägenhet med två sovrum, varav ett med både dubbelsäng och loftsäng, gubevars. Barnen älskade den där sängen så mycket att de hellre ville stanna i lägenheten och leka än att åka på utflykt… vilket kanske inte var planen, men med tanke på att både jag och Inna blev sjuka andra dagen tillbringade vi mycket mer tid i lägenheten än vi egentligen hade önskat, så det var ju bra att vi trivdes i alla fall. Vi hade faktiskt inte en enda go kväll på uteservering på Dluga, vilket så klart var ett riktigt nerköp och en rejält bidragande orsak till att trippen känns som en av de sämre. Att äta hämtmat på rummet är ju inte riktigt varför vi åker till mysiga Gdansk. Hade vi vetat om att vi skulle bli sjuka hade vi definitivt inte låtit en liten regnskur skrämma hem oss första kvällen, men det är ju lätt att vara efterklok.

”Mamma, vi älskar varandra och den här sängen så vi ska sova här, båda två!”

Det nya i Gdansk för den här Dominika-festivalen var folk som gick runt med ormar, som man fick klappa och posera med, för en nätt liten summa så klart. Jag är inte helt bekväm med det där med tanke på djuren och deras stressnivå, men tjejerna älskade det givetvis. Just den här killen visade sig sedan vara en riktig skitstövel som gick runt och medvetet skrämde folk med sin orm och var elak mot den lilla (minst) 100-åriga blomsäljande tiggardam som alltid är på Dluga, så tur att vi inte betalade honom i alla fall.

Radisson har tagit tillbaka Carbonara på menyn och det var precis lika gott som vi kom ihåg det.

Här tillbringade vi mest tid. En finfin lekplats belägen i en central park med massor av brassestolar och serveringar. Perfekt för alla!

Med facit i hand borde vi struntat i den lilla regnskuren och stannat på stan.

Onsdag

”Nej! Vi vill inte göra något! Vi vill bara leka!”

Till en början var detta en riktig lyckohistoria. Peter köpte riktiga Victorinox-knivar till tjejerna och de var lyckligare än lyckligast…. to be continued…

Tjejerna fick inte åka själva i karusellen. Vad synd för mig… ?

Efter karusellerna var vi bara tvungna att vänta in brostängningen och gå över och kolla andra sidan (ön mitt i Motlawa) som såg väldigt spännande ut. Tyvärr var det inte det minsta intressant, men som en högst ovälkommen bieffekt av detta lyckades Mimi-stackaren tappa sin högst älskade nya kniv i floden. Anledningen: att hon tyckte den var så fin att hon ville ha den uppe och visa den alla fina saker hon själv såg. Lilla gumman. Otröstlig är inte ens förnamnet. Till slut var det inget annat att göra än att gå och försöka få tag på en ny, vilket visade sig lättare sagt än gjort eftersom tjejernas två exemplar var de sista i butiken. En bra sidoeffekt av det hela var dock att jag under knivletandet hittade ett par sköna, röda skor, vilket jag letat länge efter.

På Forum (Gdansks nya stora galleria) hittade vi till slut en ny kniv till Mimi. Stor lycka så klart. Men gissa om vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta när Inna, när vi var nästan hemma och dödströtta efter en hel lång dags gående, stack handen i fickan och såg helt förtvivlad ut. Hennes kniv var borta! Självklart gick den inte att hitta, trots att vi gick tillbaka i våra egna spår och lockade och pockade. Suck.

Den som är sugen på en junior-Victorinox kan roa sig med att dyka i närheten av detta vrak.

Någon som är sugen…?

Äntligen! Som jag letat efter röda Nike!

Efter denna omtumlande dag med nära 20000 steg var, orkade vi inte göra mer än att hämta pizza och hänga i lägenheten, vilket vi sedan skulle komma att ångra.

Torsdag – sjukdag

På torsdagen kände både jag och Inna oss rejält hängiga, så alla planer på badutflykt, Sopot-besök eller ev dinosauriepark skrinlades direkt, och den lilla runda på stan vi försökte oss på avbröts efter bara hundra meter. Vi orkade helt enkelt inte, utan Mimi och Peter fick fortsätta och vi gick hem och la oss igen.

Vid lunch släpade vi oss ut för att i alla fall ta lunch på favvo-stället Billy’s, och det var lika gott som vanligt. Möjligen t.o.m godare än vanligt. Just nu har jag glömt vad jag åt, men jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle komma ihåg det och ta det nästa gång också. Hopps jag gör det. ?

Efter maten var vi tillräckligt pigga för att ta – ytterligare en – runda till lekplatsen i parken, och kolla vilken nostalgi! Sådana här korkar har jag inte sett sedan jag var liten. Visst var det Mer som hade sådana?

Alla ska med!

Fredag – shopping/hemresa

På fredagen hade vi inget val, ägaren väntade nya gäster, så vi var tvungna att gilla läget och checka ut. Lyckligtvis var vi lite piggare än igår, så det gick bra. Vi hade lite vi ville handla och barnen ville ”äta på Ikea” så valet var inte så svårt, vi stack mot Handlowe Matarnia där Ikea (och typ alla andra affärer) ligger och hade (typ) en heldag där. Dessutom var vi inne en snabb sväng på Riviera i Gdynia. Verkligen en heldag med shopping alltså. Hade jag varit pigg hade det varit rena drömmen, nu var det okej. Tur att vi vet att detta självklart inte var enda eller sista resan till Polen… 😉

Fantastiskt namn på rödvin. ? Ikea vet vad som gäller.

22 september, 201922 september, 2019

Kroatien 2019:2 Dag 1 Resa/Okrug Gornij

Jodå, det är sant. Vi är inte kloka någonstans och dessutom har vi faktiskt 10-årig bröllopsdag i veckan, så vi är iväg igen. Att jag insåg det där med bröllopsdagen efter att jag hade bokat, behöver vi väl inte berätta?

Vår vana trogen så återvänder vi. Inte bara till Kroatien, där vi redan varit en gång i sommar, utan t.o.m till samma lägenhet som då. Varför chansa när man ”bara” ska vara iväg en vecka och vill vara säkra på att kunna koppla av liksom? Med tanke på hur galet jobbet varit efter semestern var f.ö. det där med avkopplingen ett genidrag. Att jag redan har lite lite ångest över hur jag ska hinna jobba ifatt när jag kommer tillbaka ska jag förtränga. Det handlar bara om tillräckligt många bad och tillräckligt mycket vin. Det heter ju fortfarande att ikt-enheten ska sparas in och försvinna till jul, så det borde ju kvitta om jag inte svarar på de runt 200-250 mejl och samtal jag får i veckan…. Nejdå, jag är inte bitter. Jag är jättebitter. Men strunt i det, jag ska inte låta det förstöra min blogg. Inte mer än så här iaf.

Resan började redan igår, fredag. Tanken var att jag skulle stämpla ut vid lunch, sätta mig i bilen med destination Malmö och sedan skulle det vara semester. Nu stängde jag iofs inte ner dator och telefon förrän vid närmare 16, men strunt samma, på väg var vi ju ändå. Eftersom Peter alltid kör, kan jag ju jobba utan att trafikfara inträder. Att resan började redan igår hade egentligen tre orsaker: 1, flyget gick 06.10 idag, så att vara i Malmö i stället för Karlshamn innebar två extra timmars sömn 2, vi kunde hälsa på bror med familj och nybakad bebis som vi träffade för första gången och 3, Apple släppte nya leksaker igår och på Emporia finns ju, som av en händelse, en Apple Store. När man inte mår topp (vilket man inte gör när man är bitter, ledsen och orolig över sitt jobb) så hjälper det alltid att spendera. Eller hur!? Och som jag spenderade! Jag har aldrig någonsin spenderat så mycket pengar på prylar till mig själv om man bortser från när jag köpt lägenhet eller bil. Och resor, men det är ju något annat, det tillhör livsnödvändigheterna. Jag köpte både en ny – helt onödig – telefon och en Apple Watch! Och sedan gick jag som en liten rädd tant runt på Emporia med papperskassen (papper! Det borde ju varit förstärkt stål) tryckt intill kroppen samtidigt som jag blängde på alla som om de vore potentiella väskryckare. En inte helt angenäm upplevelse. Ungefär samma känsla som att kolla på mitt sparkonto numera alltså…

Hej Hugo! Det var riktigt trevligt att äntligen få träffa dig! Och resten av familjen så klart. Inna blev helt betagen och ville bara hålla, hela tiden.

Julius tyckte möjligen att det var lite mycket fokus på brorsan just idag.

Jag och Mimi försökte klå Milly i memory, men hon behövde inte ens fokusera för att vinna.

Är man yngst av tre är man tålig. Tur var nog det.

Om de vill ha en lillebror? Neeeeeejdå. Om de kommer att få en lillebror? Aldrig i livet!

Utsikt från åttonde våningen. Den var ännu bättre från takbaren på 16:e.

Gulp! Hur blev det så här? Jag hade faktiskt bara beställt klockan, men när nu den telefon jag spanat på också fanns inne och jag redan börjat nagga på sparkontot så….

När man väl börjat shoppa är det lätt att bara fortsätta… Det är ungefär en charterresa för fyra som ligger där på sängen. ? (Självklart är både telefon och klocka röda. Jag är ju redan lite ”gangsta” med min röda bil och röda skor, enligt min kära kollega, som har full koll på sådant. ?)

Hotellet vi bodde på var verkligen en ”keeper” inför flygresor från Kastrup, så det kan jag rekommendera. Vi bodde på Best Western Malmö Arena i familjerum (ett fräscht, ordinärt hotellrum med en generös ”hall” innehållande en nedfällbar våningssäng). Med frukost kostade det 1000:-, vilket känns högst överkomligt. Tja, om man bortser från allt man spenderar på grannen Emporia alltså… Sängen var jätteskön, i alla fall om man hade turen att få ligga i den vanliga sängen och inte förpassades till juniorvåningssängen när vissa, kortväxta, ej namngivna resenärer, inte vågade ligga där. (Gissa vem som fick byta… En hint, det var inte jag.) Trots att vi checkade ut 03.30 fanns en liten kall frukostbuffé framdukad tillsammans med alla ”to-go-hjälpmedel” som kunde behövas för en frukost i bilen, eller som i vårt fall, frukost på en bänk på Kastrup. F.ö den bänk som tillsammans med det hårda trycket på säkerhetskontrollen ledde till att vi för andra gången i våra liv tvingades höra våra egna namn i högtalaren med en uppmaning att genast gå till gate. Att höra det när man är 25 meter från gaten är bättre än alla andra alternativ i alla fall, men lite korkad känner man sig.

”Åh, en våningssäng! Vi älskar våningssängar!”

Som vanligt när man ber Mimi om en glad bild…. Att ha ”We park, you fly” på Kastrup var f.ö förbaskat bekvämt. Men givetvis mycket dyrare än budgetparkeringen på P15 vi brukar boka. Eftersom det dock ändå var fullt där, kunde det ju kvitta.

Jag måste ju bara få säga att vi har mindre packning än någonsin. Bara en incheckad väska! Gissa om jag är stolt över mig själv. Att hålla på och shoppa igår var dock lite vanskligt, så det krävdes viss anpassning för att denna enda väska skulle väga sina 19,9 kg och inte mer. När jag skriver detta har vi ännu inte upptäckt något vi saknar, men å andra sidan har vi heller inte packat upp ännu, så det kan hända att stoltheten bara är en chimär. (Men det erkänner jag givetvis inte i så fall.)

Jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att nya telefonen är alldeles för stor, men kameran är jag supernöjd med. Vi funderade på att gå ut ur planet och hoppa lite i molnen, men flygvärdinnan tyckte inte att det var någon bra idé.

För att vara iPhone utan blixt i mörkt flygplan är ju även denna kanon. (Och ja, jag är medveten om vad jag just skrev och jag VET att det finns andra telefoner som har varit och är mycket bättre på detta länge, men har man börjat använda Apple, fortsätter man men det och tar konsekvenserna. Så är det bara.)

Alla resor (bil, bro, parkering, flyg, hyrbil) har hitintills funkat bra med ett (nåja, två, men det berättar jag sen) undantag. Mimi. Den som följt bloggen kanske kommer ihåg att jag var galen i Florida senast, för så fort Mimi satte sig i bilen började hon hosta/harkla sig. Hela tiden. Precis hela freaking tiden. Jag höll på att bli galen då, och nu, på vägen mot Malmö, började det igen. Jag blir precis lika galen nu. Omedvetet sitter jag bara och väntar på nästa irriterande ljud och det kommer. Hela tiden. Gaaaaah! På planet bytte hon ut hostharklandet mot torrsnuva, så då var det det, ihop med ett ständigt flyttande och kavande i sätet i stället som gjorde mig galen och hindrade alla försök till sömn. Precis vad man önskar sig när man stigit upp 03.20… (Att jag dessutom var ”tvungen” att leka med mina nya ”äpplen” till efter midnatt ska kanske inte Mimi lastas för däremot…) Och för den som undrar vad jag är för slags mamma egentligen, så förstår jag att hon inte gör det för att retas med mig utan att hon inte är riktigt frisk och mår sämst av det själv, stackar’n. Jag lovar. (Fast innerst inne tycker jag mest synd om mig själv som måste stå ut med ljuden. ;))

Förutom detta gick resan superbra. Flygplatsen i Split har byggt om sedan vi var här i juni, så det var stort, nytt och fräscht. Och nya rutiner för hyrbilen, så där spenderade vi onödiga 45 minuter, men till slut var vi på väg. Vi kunde inte checka in förrän vid 14, och barnen var såå sugna på ”Surf’n fries” på stranden i Okrug Gornij, så dit körde vi. Och hann inte ens fram till vattnet förrän vi hörde ett: ”Men hej!” och träffade ett gäng karlshamnare med barn. Hur bra kan det bli liksom? Inna och ett år yngre Tova känner redan varandra och det tog inte så lång tid innan alla fem barnen var involverade i kasta-sten-i-vattnet (och på alla i närheten) och kurragömma-lek. Kurragömma på en hyfsat glest befolkad strand har sina svårigheter, men det tycktes de inte ens märka.

Framme! För en gångs skull fick vi faktiskt gå de 30 metrarna till ingången. Vanligtvis brukar man vara tvungen att åka buss. ?

Oops! Hon har varit hängig och halvsjuk sedan skolan började, så då kan det blir så här.

Inte den bästa av våra ”på väg-bilder”, men vi måste ju ha en. 1700:- för en hyrbil i en vecka känns f.ö som ett kap. (Hoppas jag inte jinxade till oss en ”12000:- i-självrisk-skada” nu. ?)

Det är faktiskt bara runt 23 grader i vattnet, vilket känns som en liten liten missräkning. Vi hade räknat med att sommarvärmen skulle inneburit säkra 26-27 grader.

Tilde, Tova och Inna i full färd med att se till att alla i närheten inte skulle kunna koppla av. Jag hittade sten i min öl sen, men de erkände Inna att hon hade stoppat dit som ett bus….

När de andra familjerna – som ändå var ordentligt insmorda och i vettiga täckande badkläder – tog lite lunchskugga och mat, stack vi för att proviantera. Och upptäckte dagens andra resefadäs. Parkeringsböter på 400:-. Yeay, vad onödigt! Faran med att åka under lågsäsong. Det ser så tomt och enkelt ut överallt att vi inte tänkte en enda tanke på något så dumt som att det ju kostar att parkera vid stranden. De 400:- hade vi kunnat ha roligare för. Frågan är ju dessutom hur man betalar eländet. Och vad som händer om man inte skulle bry sig om att göra det…. Hyrbilsfirman vet ju var vi bor liksom. Förmodligen bäst att bita ihop och bara betala. Vi ska ju trots allt tillbaka. (Jodå, vi har – host host – bokat en resa nästa år också. Att 2020 skulle vara ”köpa-ny-bil-året” då resekontot skulle byta namn och syfte råkade jag visst glömma. Men jag har lovat att inte boka någon Floridaresa i alla fall. Med tanke på dollarpriset borde bara det innebära att vi har råd med en bil…)

A Villa var precis som vi kom ihåg det. Fräscht och välkomnande med kindpussar och ”Despacito-spelande blinkande ballonggrejer” for little princesses. De är verkligen såå gulliga, Lidija och Vlado som har stället. Lägenheten var inte riktigt klar, så vi fick iskall öl i isade glas vid poolen och en uppmaning om att slappna av. Det gjorde vi sedan. Hela eftermiddagen. Utan solkräm och förnuftiga täckande badkläder. Vi är så smarta. Och rosa. Tjejerna hade i alla fall jättekul. Speciellt Inna har pratat om A Villa och Lidija o Vlado sedan i somras, och det riktigt lyser om henne när hon är mer under än över vattnet i poolen. Hon ska hit på sin ”honeymoon” har hon redan deklarerat. Givetvis fick Mimis Paw Patrol-hundar följa med även denna resa, med tanke på hur mycket de lektes med senast, och även idag var de rena framgångsfaktorerna. Rollspelet i imperfekt triggades igång direkt. ”Och så sa jag till dig att… och så gjorde du…”

Jag förstår inte riktigt vad det är för något, men det blinkar och spelar (med ”fantastisk” ljudbild ?), så barnen är jättenöjda i alla fall.

Det är lättare att förstå syftet med iskall öl i isiga glas.

”Alapapa papapapapa papadia…” (Jaja, försök själva transkribera de ljuden, så får ni se hur lätt det är!)

Med den boetten har jag faktiskt den finaste klockan i världen. ❤️

Framgång kan man däremot inte riktigt prata om på kvällen. Vi stannade ju för länge i solen, men fick ändå för oss att vi skulle ut och äta på restaurang. Och inte bara restaurang. Det är ju ändå lördag, så vi gjorde hela duscha-och-göra-oss-i-ordning-grejen och frågade efter bästa restaurangen i närheten. Att den låg så långt bort man kan komma i detta (i och för sig lilla) samhälle hindrade oss inte. Vi ignorerade alla ”jag-är-trött-i-benen-bär-mig-varningar” vi fick och gick dit. Det är bara en km, så det är inte som om det var barnmisshandel eller så, men kanske vi ändå borde fattat. Det gjorde vi inte.

I början av promenaden mot restaurangen. Dubbelt vackert.

Halvvägs på promenaden. Fem kunas investerade i försök att entusiasmera barnen för ytterligare 400 meters promenad.

Vi kom fram, fick ett bord och började kolla menyerna. Det är ett sådant där ställe som har allt och sen lite till, så det tog en liten stund. Under den stunden liksom säckade barnen bara ihop. Totalt. Ingen av dem hade något mer att ge. Mimi la sig över bordet och snudd på somnade med ögon som var alldeles dimmiga av trötthet och feber (?), Inna började nysa så snoret flög. (Ursäkta.) Då som först fattade vi det vi så klart borde ha fattat från början. Vi hade trots allt stigit upp 03.20, väntat, rest, väntat, väntat, inte ätit ordentligt, varit för mycket i solen/poolen, gått en km och klockan var nu 19.30. Vad trodde vi egentligen? Korkat. Nu fick vi vackert ta konsekvenserna. Det blev några förklaringar till oroliga kypare och en ganska tung km tillbaka med barn på ryggen. Lyckligtvis infriade lilla restaurangen med ”best pizza in town” på skylten sina kaxiga ord, så vi fick i alla fall mat efter vedermödorna. Hemma vid köksbordet, där vi så klart borde ha stannat från början. Båda barnen sov inom 13 minuter därefter och inte långt därefter hade även samtliga vuxna somnat på soffan. Denna sista del av bloggen skriver jag därför på balkongen söndag morgon (med ihärdigt hostande barn och make som ljudridå, det blir nog en lugn dag…).

Det är lätt att konstatera att det är i slutet av säsongen här. Jag trodde att det nog ändå skulle vara säsong in i halva oktober eller så, men är man inte total ensamhetsjunkie så ska man nog inte vara här efter nästa vecka, känns det som. Strandpromenaden håller på att stänga ner, det är happy hour hela dagen, mozzarellan på Surf’n Fries är slut (!) och badtivolina håller på att dras upp ur vattnet och packas undan i gigantiska väskor. När vi var ute på vår olycksaliga promenad igår vid 19.30 var det jacka på som gällde, så nog märker man att det börjar bli höst. Det var dessutom lite läskigt tomt på ett sätt man inte är van vid på ett turistställe. ”Det är lite läskigt här. Det känns som om det huset är abandoned, liksom haunted”, sa vår lilla anglofil.

Nåja, får vi bara alla friska och igång, så kommer vi nog att kunna roa oss. Vi har ju en varm pool och paw patrol-hundar. Och Despacito-ballonger. Over and out. På återhörande i morgon. (Eller förhoppningsvis i kväll om jag inte somnar.)

6 juli, 20196 juli, 2019

Kroatien 2019:1 Dag 17 och (ytterst ofrivilligt) 18

Jag hade faktiskt – för en gångs skull – tänkt strunta i att blogga hemresedagen, men av anledningar som snart ska förtäljas fick jag betydligt mer tid och betydligt fler erfarenheter än jag känner att jag behövde… så då kan jag likväl blogga. Inte för att vi kanske vill komma ihåg, men för att det kan vara nyttigt för framtiden att komma ihåg hur det kan bli.

Dagen började lyckligtvis verkligen i dur. Vi vaknade – möjligen beroende på mig och en viss hemresepressångest… – tidigare än vanligt, hade en riktigt trevlig frukost och morgon (möjligen möjligen beroende på undanplockade skärmar) och gick ovanligt tidigt ner till vårt lilla ”camp” under korset och ”knatte-Jesus” (det som vissa kallar en Madonna-bild…).

Man bara måste ta en bild när man går ner. Det går bara inte att låta bli.

De nytillkomna tjeckerna tar det där med solskydd på allvar.

Cirkus Olofsson modell äldre.

Vi badade, badade, badade, åt upp våra sista frukter och snacks för att kunna senarelägga lunchen så mycket som möjligt, badade mer och lite till. Mimi tog ytterligare ett mini-steg mot att lära sig dyka, passade på att skära upp foten på en sten och vi andra bara pressade ut det allra sista av allt. Efter lunch och packning (allt och alla gick in i bilen utan problem) körde vi mot Split. Bilsjuka Holger har klarat samtliga bilresor utan något som helst problem, så vi utnämnde Peter till bästa föraren ever.

”Jag får ju vatten i ansiktet!” (Eh, ja…)

Trädgården runt huset är fantastisk. Här finns allt från lime, fikon och vindruvor till tomater, basilika och allt däremellan.

”Efterbilder” för att komma ihåg hur lägenheten såg ut. Ironiskt och roligt att vi mer än gärna skulle återvända med tanke på hur vi fasade.

Anna vill ha detta badrum hemma och Mimi är helt kär i mattan.

Är detta priserna om man pratar kroatiska, tro? Jag som tyckte det jag betalade på booking var billigt.

På flygplatsen var det varmt som i … men vi kom snabbt och smidigt igenom alla spännande steg och lyckades t.o.m få en riktigt bra plats i fönstret i den överfulla avgångshallen. So far so good alltså. Vi tyckte bara att vi varit lite onödigt tidiga med tanke på att vi hade över två timmar att vänta. Anna och Holgers plan fick 20 minuters försening. Stackars dem liksom. Haha…

Jag kan ju inte låta bli att försöka ta snygga vybilder från bilen.

Holger bjöd på klubba och det var fri skärmtid. Alla nöjda. Nu.

Efter torr, dyr flygplatsmacka fick man även Pringles.

Så försenade var ni ja…. Tack för i år! Vi ses nästa…. ??

Det fanns inga som helst tecken på att något var fel, inte ens efter att avgångstiden passerat. Allt var i tid, enligt Norwegians hemsida och info-skärmen. Sen kom ett sms som man verkligen inte vill ha, om att flygplanet var försenat och att de inte hade någon ny tid, men att man kunde avboka gratis online om man ville. Dålig känsla i magen av sådana sms. Mycket riktigt, efter en timmes noll-info kom information om att planet skulle gå. Klockan 09.00 i morgon. Ingen mer info. Bara väntan.

Så här tycker vi om plan som inte går. Speciellt om vi (Inna) längtar hem till en pyjamaspartydate med bästa kompisen.

En stund senare kom Inna inspringande på toa där jag råkade vara och utbrast glädjestrålande att vi skulle få åka hem för alla hade blivit glada och sprungit iväg. Mycket skeptisk gick jag ut och möttes av ett announcement om att gå till en gate, men givetvis inte för att åka hem utan för att gå ut mot ytterst okända mål. Man måste f.ö gå igenom passkontroll igen då. Det kändes lika motiverat för oss som för den trötta, desillusionerade passkontrollanten som nog missat sin fredagskväll pga detta. Det var lätt att få det intrycket i alla fall.

I ”ankomsthallen” fick vi veta att vi skulle gå till disk 17, och när vi väl hittat våra väskor i ett hörn, lyckades Peter höra att familjer med små barn kunde gå fram. Med tanke på att vi då var sist, kändes det som om turen vände, speciellt när vi omgående fick ett papper med våra ”rättigheter”, namnet på ”Apartments Hotel President Split” och ett besked om att gå ut och vänta på bussen, på vilken vi skulle få all info vi behövde, inklusive när vi skulle bli upphämtade i morgon. Förutom att vi var supertrötta, hungriga (vi hade tänkt äta på planet), att Peter skulle behöva ställa in sin spelning med Broken Spokes på Killebom så var vi då vid relativt gott mod, för det kändes ju välorganiserat och tryggt att det fixats för oss.

Ölmage…?!

Tre timmars väntande, bussletande och fruktlöst frågande senare kände vi oss inte lika trygga, kan jag säga. Vi satt då på asfalten utanför en helt nedstängd flygplats, utan vatten och utan mat (t.o.m nödsnacksen var slut), jag började få insulinkänning, det fanns inte ens en varuautomat, taxibilarna slutade gå och det gick inte att få några besked om hotell från de få stackare i personalen som nog stannat kvar efter arbetstidens slut av snällhet och servicekänsla. (Flygplatspersonal. Norwegian lyste med sin frånvaro, så klart.) Till slut – efter att jag med en gråtande Mimi i famnen tvingats spela ut diabeteskortet – fick vi rådet att ta oss till ”inte så fina, men närbelägna” hotell Resnik på eget bevåg och pengar. Den trevliga kvinnan hjälpte oss också att ringa dit en sömndrucken taxichaffis som dessutom körde oss till en bekants – egentligen stängda, det var ju över midnatt – mack, där vi i alla fall kunde köpa en flaska vatten och en påse chips. Tur var det, för självklart fick jag en riktigt rejäl känning under natten sen.

I väntan på en buss och information som aldrig kom. Det är nu midnatt och flygplatsen är stängd. På riktigt.

Det är i alla fall en säng och i alla fall hyfsat rent. Punkt.

”Jag kan visst få varm välling”, grät Mimi, ”det finns ju en mikro”. ? (Just då var inte ens det roligt, men nu så…)

Jag har lyckligtvis aldrig några bekymmer med mina känningar. Jag både känner och kan häva dem utan inblandning av någon annan, men detta var en av få gånger det faktiskt känts lite läskigt. Allt hade så klart gått att lösa och folk runtomkring erbjöd både det ena och andra, men jag kände mig rätt utlämnad där utanför flygplatsen när allt var slut.

Taxichaffisen, som egentligen gått av sitt pass, kunde inte ge oss kvitto eftersom han ”loggat ut”, men erbjöd sig att i stället hämta oss på morgonen också, och självklart behövde vi inte betala något förrän då. Heja honom!!

Hotellet låg – såg vi på morgonen sen – egentligen ganska vackert vid havet, men det höll inte direkt den standard vi är vana vid, trots att det faktiskt kostade mer än det ljuvliga vi just lämnade. Det var minst 35 grader varmt i rummet, där det självklart varken fanns AC, kyl, mikro eller vattenkokare, vilket fick den urtrötta Mimi, som heller inte fått i sig någon riktig mat på hela dagen, att fullkomligt bryta ihop för hon ville ju ha sin välling. Man kan säga att hela familjen nog hade ett smärre (det där med smärre är det ändå ingen som tror på, hoppas jag) bryt innan vi lyckades lokalisera den dj__la vällingen och flaskan, givetvis i olika väskor, och Peter fått springa de flera hundra metrarna bort till receptionen för att få den värmd, för självklart kunde hon inte, i den sinnesstämningen, dricka den kall, vilket hon annars ofta gör. Det var lite dålig stämning, skulle man kunna säga.

Natten blev inte direkt behaglig. Det är den sällan i sådan värme och sällan med 2,7 i socker, så att vakna vid 06 av en fortfarande lika arg Mimi var… sådär. Jag ska inte orda så mycket om vår morgon eller hur vi luktar, för de flesta kan nog antingen föreställa sig eller vill helst slippa tänka på det. Taxin skulle komma 07.15 och frukosten öppnade 07, så det var inte tal om att njuta av hotellfrukost, men just då var vi väldigt glada att det fanns möjlighet att äta något. Kvinnan som hjälpte oss igår antydde redan då att det nog skulle vara rätt kämpigt på flygplatsen, för det skulle ju vara ”lördag, så fullt”.

Utsikten från rummet var väl inget att skriva hem om.

Men i frukostmatsalen upptäckte vi att vi var precis vid havet. Det var t.o.m lite småvackert. Lite.

Har man sju minuter på sig så tjabbar man inte om näringsinnehåll, så chokladpuffar med chokladmjölk kändes as good as anything.

Vår hjälte-chaffis. (Men snygg, Inna? Nja, det vet jag inte.)

Vår hjälte, taxichaffisen, kom på exakt utsatt tid och berättade en massa om området på den korta vägen till flygplatsen, så när vi var framme tackade Inna för allt det intressanta hon fått lära sig, och sedan viskade hon att han faktiskt var snygg också. ? Fast hon är ju kär i Leandro så klart. (Hallå! Du är sex och ett halvt! Vad ska det bli av detta? Hon kommer ju att vara klar med tonåren vid åtta. För övrigt berättade hon igår att hon och Leandro nog skulle ha barn när de blev tonåringar för hon hade ju inga ”pills”. ? Jag måste strypa hennes tillgång till Youtube! ? För alla med moralpanik kan jag dock säga att hon inte vet hur bebisar blir till eller vad ”the pill” är, utan hon lyssnar på ”stories” och bildar sina egna, inte alltid helt korrekta, bilder av saker och ting.)

Även idag gick det, trots gårdagskvinnans farhågor, ganska snabbt och lätt att checka in och komma igenom alla roliga kontroller och vi lyckades t.o.m få tag på i alla fall en stol i den nog inte städade avgångshallen. Vi fick dock väldigt dåliga vibbar när det inte fanns något gate-nummer på vår flight, men över under alla under, så kom vi faktiskt iväg på utsatt tid. Med tanke på alla vedermödor blir man ju däremot rejält provocerad när piloten berättar att ja, de hade en ”bird strike” vid gårdagens landning, men det var inga problem, utan problemet var att det inte fanns någon tekniker som kunde fixa pappersarbetet! Vi har alltså genomlidit detta djävla elände pga av ett papper! Gaaah! Ja, jag är givetvis glad att de tar säkerheten på allvar, men ändå. Fucking pappersarbete!

Så här tycker vi om flygplan som krockar med fåglar.

Nåja, nu är klockan 10.00, vi är halvvägs till Köpenhamn, så nu återstår bara att se om väskorna kommit med rätt plan, vad det kostar att checka ut från parkeringen ett halvt dygn för sent, om bilen startar och Öresundsbron är öppen. Baggis… Sen återstår ju också det roliga att försöka få tillbaka pengar för hotell, taxi, mat och sveda o värk från Norwegian. Det ser jag extra fram emot. Not.

Är det förresten någon som någonsin lyckats använda den fria wifin på ett flygplan? Det ser ju bra ut med full täckning, men det går ju inte att använda till något. Eller är det bara jag?

Så här kul blir f.ö en dag efter en nattkänning.

Mimi sitter och kollar igenom säkerhetsbroschyren (första gången den lästs?) och säger ”check” för sig själv. ?

”För vi är ju bästa vänner i hela världen. Och likadana. Ser ni vem som är vem?” ❤️

Alltså, du tjej som gick förbi och drog din kissande hund i koppel, tittade på kisset framför mina fötter och GICK…. Du kanske inte skulle ha hund?!

Tja, hundkisset ovan symboliserar ganska exakt vad vi tycker om vårt sista ofrivilliga resdygn. Där har funnits ljusglimtar, absolut, som tjejen på flygplatsen, taxi-chaffisen, den trevliga Malmöfamiljen vars tre barn tjejerna lekte med i eländet och det faktum att hemresan idag funkade bra, men så här illa får det faktiskt annars inte skötas. Fy, Norwegian! Må ni kompensera detta på ett bra sätt.

NU säger jag i alla fall tack och adjö för denna resan på riktigt, för nu har vi passerat Sölvesborg i den härligt regniga 16-gradiga svenska ”sommaren” och ska hem och se vad resten av semestern kan gömma i sitt sköte . (Vilket vidunderligt märkligt uttryck förresten… Heter det verkligen så? Det får jag fundera på.) Over and out.