Sällan har jag väl våndats mer över en resa än denna, av högst förklarliga skäl. När vi i början av juli – efter fullgjorda vaccinationer och (host host) ett par flaskor vin – försiktigt började prata en minitripp till Polen och sedan på outgrundligt sätt helt plötsligt hade bokat två veckor till Kroatien började Covid kännas avlägset, men sedan dess har ju den förtjusande Delta tagit världen med storm, så det är med stor tveksamhet som vi ändå bestämt oss för att resa. Stor tveksamhet, stor snålhet och enorm entusiasm från barnens sida kanske är mer korrekt uttryckt. Varken flyg eller första boendet är nämligen avbokningsbart. En anledning så god som någon att resa…
Jag kan å andra sidan också räkna upp en hel massa anledningar att inte resa, speciellt just nu. Att det är galet mycket folk i Kroatien i juli/aug, att det är galet varmt i Kroatien i juli/aug och sist men absolut inte minst, mina 72 tomatplantor (nåja, kanske inte riktigt så många, men nästan) börjar äntligen producera röda tomater. Och då åker jag. Gaaaaaaah! Dålig tajming. Lyckligtvis har vi goda grannar, så jag litar helt på att plantorna är i goda händer och att all den goda skörden äts med njutning.
Kontentan av ovanstående är alltså att vi är på väg till Kroatien för femte gången. Ett Kroatien som är så fullbokat att Booking.com verkar skratta lite överseende varje gång när jag kollar efter alternativa boenden (eftersom de jag bokat är lite oskrivna blad och gör mig aningen nervös…) och, som sagt, ett Kroatien som utlovar minst 34 grader varje dag under vår vistelse. Yeay. Det är varmt. Väldigt varmt. Well well. Nu är vi på väg och så är det med det.
Flygresan gick, trots det jobbiga munskyddstvånget, bra och Splits flygplats har verkligen steppat upp sedan sin renovering. Vi var klara och igenom allt på rekordtid, men då kom första motgången. Bilen, som vi hyrt och förbetalt dyrt av ett bolag vi inte tidigare använt, syntes inte till. Inte heller den representant från företaget som skulle möta oss. Hjälp! Några samtal och en del svettig väntan senare var det löst och vi var på väg söderut mot Makarska. Puh.
Första stoppet gjorde vi i orten Podstrana, där vi bokat boende vecka 2, för jag är långt ifrån övertygad om att det kommer att bli bra, så jag vill gärna reka lite. Jag tyckte att vi planerat så bra genom att lägga en packad badkasse lättillgängligt i en av resväskorna, men hade givetvis glömt att badskor är hyfsat nödvändigt här + att vi fortfarande var klädda i helt onödigt varma reskläder. Det, tillsammans med det faktum att vi inte sovit speciellt mycket innan vi gav oss av hemifrån för 12 timmar sedan, gjorde att det kanske inte blev vårt bästa strandbesök någonsin, men det bekräftade i alla fall vad jag befarat, att detta nog inte var ett ställe för en veckas vistelse. Hotellet var säkert fint, men en fullsmockad, ointressant strandremsa där vi, trots både fysiskt och digitalt letande, bara hittade sammanlagt tre restauranger inom ett ändå hyfsat stort område, bådar inte gott. Hm… lite att fundera på alltså!
Efter matstoppet och ytterligare ett kaffe- och glass-stopp i Mimice för att inte chauffören skulle somna vid ratten var vi framme vid vår favoritstad, Makarska. Aningen nervösa eftersom lägenheten vi bokat känns lite för billig med tanke på läget och det som utlovas i beskrivningen på Booking.com, men lyckligtvis hade vi inte behövt oroa oss för det. Den är bättre än beskrivningen och ligger perfekt. Bästa boendet vi haft här och med värdar som verkar helt fantastiska. Lägenheten är helt ny, superfräsch, rymlig och har utmärkt AC. Det sistnämnda är viktigt när det är galet varmt och man är mitt i stan. Dessutom finns här allt. Förutom alla faciliteter inkl disk- och tvättmaskin osv så har de fixat diverse matvaror i kylen, skorpor och frukostmat, allt som behövs i badrummet, inklusive bindor (!) och när vi messade eftersom vi inte hittade någon kaffebryggare så köpte de en och ställde hit. Inklusive filter och kaffe! Vi kommer tillbaka!
Fördelen med att vara någonstans där det är galet varmt är att det fortfarande är det klockan 18, så efter vila och uppackning gick vi till ”lilla stranden”, där det fortfarande var knökfullt, men i alla fall gick att hitta ”en spot”, som Inna sa, där vi enligt gängse sed kunde markera revir med vårt medtagna påslakan. Vattnet är ju tyvärr inte sådär härligt snorklingsklart där, men det blev en härlig kvällspicknick med extra allt i alla fall. En bar i en grotta är ju dessutom lite extra coolt, även om drinken nog innehöll mer is än sprit.
Jag, som ju brukar vara lite överdrivet generös med mina bloddrypande historier här i bloggen (känsliga läsare kan hoppa till nästa stycke) var extra glad över toaletten i nämnda grott-bar när kroppen totalöverraskade mig (nåja, jag borde vetat bättre) med en störtflod blod där jag satt i godan ro med min drink. Att lösa detta diskret på en strand full med människor var lite knivigt, men till slut blev det en aningen obekväm promenad med en handduk ”diskret” instoppad mellan benen (lyckligtvis har vi 1, tunna hamam-badlakan och 2, tvättmaskin i lägenheten) och en annan som en kjol runt midjan in på toa… Nu har jag gjort det också…
Upplivade av bad och picknick kände vi oss så oövervinnliga att vi sedan tog en – aningen ogenomtänkt – kvällsrunda till marknaden med en miljon leksaksstånd och hoppborgar m.m. Det skulle vi nog struntat i för det blev mer tjabb och diskussioner än trevligt med tanke på hur trötta alla var, men men, man kan inte alltid tänka rätt och kebaben vi till slut köpte för inga pengar i ett stånd var supergod.
Jag hade för övrigt bestämt mig för att inte blogga i år, och ifall jag ändå gjorde det, skulle jag hålla det kort. Jodå…. 😂
