Idag var det en något piggare (marginellt piggare med tanke på att vissa närmar sig tonår och andra klimakteriet, men ändå) Olofsson-familj som äntrade frukostrummet vid 09.30. Frukost-touren var idag något kortare och inkluderade mest vad som var nytt sedan igår och dagens smak på kakan, som verkar vara ett stående inslag. Dagens smak: Nutella och wafers. Igår var det morot. Tyvärr saknades idag det vi tyckte var absolut godast igår; ljuvliga nybakade breadsticks av något slag som bara smälte i munnen. Hoppas de finns i morgon!
Det där med att bo på ett litet familjehotell är ju både mysigt och ibland lite lite jobbigt. Ni som känner undertecknad vet ju att jag inte alltid är översocial (årets underdrift…?) så ni kan ju tänka hur sugen jag är på små förtroliga samtal om hotellet historia (det är från 30-talet och har ägts av makens familj sedan dess, om ni undrar, och idag åker minsann sonen tillbaka till sina business-studier, men han är ju snart hemma igen) och förslag på utflykter som förmodligen arrangeras av någon annan släkting. (Det där var rena fördomar, jag erkänner.)
När vi ändå hade ett av dessa små samtal passade vi på att fråga lite om strandpromenaden och ifall det vanligtvis var strand där och fick då veta att mycket riktigt finns det utländska intressen i uppbyggnaden och att de inte ses med 100% blida ögon av all lokalbefolkning. Vår värdinna gillar t.ex. inte ”Dubai-skiten” (som jag tolkar som den i mina ögon trevliga och inbjudande strandpromenaden) utan hon pratar lyriskt om att det tidigare bara varit fin sand där. Med tanke på hur den sanden ser ut nu hade det varit kul att veta om detta var ett faktum eller bara glorifierade minnen från en tid som flytt, men det blir kanske lite svårt. Värdinnan rekommenderar oss i alla fall att gå förbi ”sphinxi” (schnitzeln) eftersom vi ska hitta en jättefin och mysig strand längre upp, så efter frukost strosar vi ditåt.
Medan barnen tog klätter- och poseringspaus på lekplatsen jagade jag några extra steg (mitt rörelsemål är nu över 1500 dagar i rad, så viktigt viktigt!) och passade på att kolla hur strandpromenaden såg ut åt andra hållet. Det är inte så långt man kommer för det där ”lilla” hamnområdet kommer i vägen, men bakom ett stort blivande hotellkomplex i Sidney operahus-stil hittade jag ett högst malplacerat litet nöjesfält. Det verkade inte så välbesökt. Konstigt, med tanke på att det inte ens syns från vägen på andra sidan. 🙈
Jag skrev ju igår att det på många sätt känns som att resa 20 år tillbaka i tiden och när man går längs strandpromenaden och möts dels av en farbror med polaroidkamera som vill ta bilder mot betalning, dels av försäljning av ”guld- och silversmycken” á la du blir knallgrön runt halsen så fort halsbandet nuddar din hud, känns det ännu mer så. Har jag varit på helt ”fel” (eller rätt…? 🤔) ställen eller existerar ens sådant någon annanstans fortfarande?
På vår promenad mot den mysiga och fina stranden som värdinnan rekommenderat reflekterar vi hela tiden över de hisnande kontrasterna mellan rena ruckel och nybyggda skinande metall- och kakelbyggen, ofta vägg i vägg helt utan urskillning. Ju längre vi går desto mer inser vi att värdinnan kanske inte riktigt är en strandtjej. Undrar om hon ens varit här borta de senaste tio åren, för mysigt och fint…. Njae… Skräpigt, inhägnat, kantat av allehanda ruckel (blandat med några av de fräscha nybyggena) och väldigt långt ifrån mysigt, skulle vi säga.
Vi gav (i alla fall tre av fyra) hyfsat snabbt upp idén om att bada på den ”mysiga” stranden och hittade i stället ett ställe där vi kunde ta varsin dricka och efter visst besvär även en kaffe. Ägaren (?), som fick komma ut och försöka förklara att vi inte kunde få kaffe just nu pga ”vattenproblem”, tyckte att vi var hemskt besvärliga som bara kunde kommunicera på engelska, tyska och spanska och inte på något av världsspråken grekiska eller italienska. 🤔
Nå, hur gick det då med vår jakt på den mysiga stranden? Njo, det blev väl en tumme, kan man säga. Vi tog en taxi till ”den riktiga stranden”, dvs samma som igår. Den var inte renare idag, men det blåste i alla fall aningen mindre och vågorna var lite mer moderata. Dessutom tog vi lunch på det dyraste (?) stället vi kunde tänka oss, femstjärniga Palace, där vi alltså skulle bott om jag inte ändrat mig och bokat Hotel Nais i stället. Servicen var inget att skriva hem om (även om det väl är det jag gör…?) och den dressingindränkta Caesar-salladen kan de ha för sig själva, men ostbrickan för ynka 60:-, barnens hemgjorda hamburgare och bruschettan drar upp betyget ganska rejält. Däremot är jag fortfarande helt nöjd med att inte ha bokat där, för även om deras lilla del av stranden var renare än resten och de verkar vara de enda som ännu satt ut ett tiotal solsängar till sina gäster så känns den delen av staden inte speciellt trevlig. Bakom strandpromenaden finns bara (?) en inte speciellt inbjudande väg med några fik/restauranger på ena sidan och ganska nedgången bebyggelse på andra. Jag har svårt att se vad vi skulle gjort där en kväll, men ta mig inte på orden, för vi har ju bara varit där ett par timmar på eftermiddagen så jag kan ha hur fel som helst.
Efter maten var vi tyvärr inte tillräckligt coola och fräcka för att försöka se ut som om vi hörde till och lägga oss på hotellets solsängar, utan la oss i stället i en grushög (!) strax intill medan barnen sprang efter vågor och ifrån superläskiga krabbor. Vinden friskade i även idag och efter en stund var det inte jättebehagligt fast enligt superinkännande Peter var man (jag) tvungen att ha feber för att faktiskt frysa, så då har jag väl det då… (Eller inte.)
Hem från stranden tog vi… trumvirvel… taxi! 700 lek skulle det kosta, så idén om att be om priset i euro är nog att rekommendera. Eller så var denna lille plirige gubbe mer rutinerad än sin yngre kollega från tidigare idag. Det är kanske mer troligt. Vi är ju dessutom av den urmesiga sorten som hellre betalar lite mer än riskerar dålig stämning genom att pruta eller överhuvudtaget schackra om priset.
Vi funderar lite på taxi-gubbens betyg i geografi för frågan om vi är från Japan (!) har vi faktiskt aldrig fått tidigare. 🤔 Hans kulturella kunskaper betvivlar vi dock inte alls, för varje gång vi var tvungna att stanna eller väja för en annan bil som stannat mitt i vägbanan för att släppa av eller på någon slog han ut med armarna och muttrade ”albani!” och att det inte fanns tillräckligt med poliser. Vi förenades så pass i detta förakt mot andra bilister att vi i slutet av resan unisont utbrast i ett ”BMW!” då en av dessa unga killar i svart väst och guldkedja (och flott BMW så klart) nonchalant blockerade hela påfarten för att hans passagerare behövde kliva ur exakt där. Delat förakt är dubbelt förakt?
Efter ett par timmars välbehövligt slappande på rummet och sanering av all den där sanden som i vanlig ordning letat sig in precis överallt gav vi oss ut för att kolla ”stan”. Lite pinsamt blev det när vi mötte värdinnan i dörren och hon frågade om sin mysiga strand, men när vi svävade lite på målet konstaterade hon genast att den nog inte var städad ännu, så det finns kanske ändå hopp om att stranddagsformen beror på att det i princip är vinter fortfarande. (Fast jag vet inte riktigt hur städning ska hjälpa stranden där bebyggelsen i princip var i färd med att halka ner i vattnet… 🙈)
Nu valde vi ju inte Durres primärt för strändernas skull utan snarare för att det dels ligger nära Tirana och flygplatsen, dels för att det är en stor stad så det skulle finnas något att göra om vädret inte samarbetade, och mycket riktigt är det mycket stad här. Vägen vi bor vid, inte pytteavstickaren där hotellet ligger, utan den stora, Bulevardi Epidamn, verkar vara en av de större shoppinggatorna, så den följde vi uppåt nu. Där fanns gott om affärer och fik, men inte jättemycket som lockade. Inte idag i alla fall. Vi kanske inte riktigt hade shoppingnerven påkopplad eller så har vi inte riktigt acklimatiserat oss än. Det är lite svårt att komma underfund även med stan för här mixas också högt och lågt, fult och fint, nytt och skrot på ett ganska överväldigande sätt. Barnen rynkar på näsan åt att ”alla” röker och åt bilisternas eviga tutande. Frågan är om en bilkö faktiskt rör sig snabbare om minst tre i kön tutar ihållande. Det kanske är så.
Vi var inne i några få butiker, men köpte väldigt lite. Det som känns konstigt är att vi upplever det som så billigt att äta och dricka ute, men ändå som relativt dyrt (som hemma ungefär) i de flesta affärer. Kanske tur med tanke på vad bagaget på flyget kostar, men lite besviken är allt smålänningen i mig. Två kepsar och lite chips var i princip vad vi shoppade och efter det var alla – speciellt de två yngsta slöfockarna – så trötta att hela proceduren med att hitta och enas om en restaurang som alla dels orkade gå till, dels kunde tänka sig att äta på, resulterade i att vi hamnade på KFC. Ridå ner. Inte ens stripsen var goda och då kostade det ändå nästan lika mycket som överflödet av mat inkl öl och vin på Wild West igår.
Efteråt ville Peter bjuda på skumpa och efterrätt för att fira att Olofströms kommun antagit hans anbud om att även fortsättningsvis vara kunglig hovleverantör av ljud till kommunen, men fick tvärnej av två trötta och frusna barn som bara ville hem. Man vet att barn verkligen är trötta när de tackar nej till glass… Alltså sitter vi här nu i våra sängar (ingen plats för stolar på rummet) med gamnacke, som man ju alltid får hur man än puffar på de där oversizade hotellkuddarna bakom ryggen, och skålar i rumsvarmt bubbel. Nåja, det funkar väl det också, men det hade nog känts lite bättre på Rooftop bar längre ner på gatan. En annan gång kanske.
I morgon ska det bli lite svalare och dessutom lite mulet, så frågan är vad vi ska hitta på då. Det känns som om vi traskat runt tillräckligt häromkring för någon dag. I alla fall i barnens smak. Det hade nog varit intressant att hyra en bil och bege sig mot någon av de spännande orter vi läst om, men jag tror inte riktigt vi har energi till det. Vi får se i morgon. Over and out.
