Nej, det var inte alls meningen att det skulle bli fler resor eller bloggar denna sommar, men en kombinerad känsla av rastlöshet, prestationsångest, resfeber och ”shit, semestern-är-nästan-slut-och-vi-har-inte-gjort-någonting-panik” tillsammans med en kommentar om Kalmar från Peter i helgen ledde hux flux till ett par bokade hotellnätter under semesterns två sista skälvande lediga dagar.
Detta i sig skulle ju inte resultera i någon blogg, men efter två riktigt härliga dagar med otippat trevliga inslag måste jag liksom. Det är väl så de skickliga författarna brukar säga, att historierna själva kräver att få komma ut. 😉
Numera obligatoriskt.
Det otippat trevliga och oväntade började redan på resan upp, för helt mot våra vanliga resvanor så hade vi faktiskt bestämt oss för att göra en liten fika-avstickare med vår medhavda matsäck. Sådana frivoliteter är helt mot vårt vanliga beteende, för vi är generellt sett sjukt dåliga på att stanna överhuvudtaget. Jag har ju mer än en gång dissat Boye och hennes ”det är vägen som är mödan värd”, men idag skulle det alltså ske! Medhavda matsäcken skulle inmundigas i Kristianopels hamn. Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt stod i bilkö på den lilla smala vägen och det började dyka upp föreningsfolk i gula västar. En snabb googling visade att vi tydligen råkat välja just första söndagen i augusti, dvs Kristianopel hamnfest. Så mycket för medhavd matsäck i en stilla hamn! 😃
Till råga på allt fick vi viktiga steg på stegräknaren.
Vi lät inte dessa ändrade planer förstöra semesterviben, utan jag tycker nog att vi omfamnade vägen som mödan värd. Heja oss! Vi gick runt hela den gamla fästingsmuren, höll uppskattade (nåja) föreläsningar om Blekinges Danmarkshistoria, fyrbåkar och annat spännande, kollade högst översiktligt i det inte så imponerande utbudet av stånd, åt en riktigt fin lunch på Hamnkrogen till oväntade toner från Caj Karlsson och Johan Glössner, som visade sig uppträda på scenen till Peters förtjusning. Betydligt dyrare och mer tidskrävande än originalplanen, men en mysig liten bonus.
Att berätta för kycklingmamman Mimi hur vi en gång såg en mamma ramla (illa!) ner från Kastellets likadana mur, var ett misstag. Hon höll stenhårt i mig varje steg runt och påminde mig var trettionde meter om att kolla var jag satte fötterna så jag inte ramlade…. 😍❤️De var oftast betydligt högre än så här. Tittut! Jag har sällan så stora förväntningar på mat serverad i tält på sommarrestauranger, men det här var riktigt gott! Att dessa väskor kunde komma i mode igen är faktiskt ganska fantastiskt. Egentligen hur smidiga som helst ju, men det är bara att erkänna att de ser lite coolare ut burna så här. Magväskor och gamla moppar. Kanske vi helt enkelt rest tillbaka i tiden. Hundgosbonus!
Aningen senare än beräknat, men perfekt i tid för incheckning på Frimurarhotellet anlände vi sedan till en småkyligt Kalmar. Det blir en intressant vistelse, för de större rummen var slut, så vi bor i två små rum utan angränsande dörr. Mimi och jag i ett och Peter och Inna i det andra. Galet centralt och mysigt på ett gammalt sätt. Byggnaden är tydligen K-märkt, så vi kanske ska vara glada för den relativa kyligheten, för luften var väl sådär även med öppna fönster, men inget som störde så speciellt i dessa temperaturer. Under värmebölja ska man nog dock välja ett annat boendealternativ om man kan. Liksom om man är lättkränkt vegetarian som i recensionen jag läste (och skrattade högt åt) där just vegetarianer ondgjorde sig över och kände sig äcklade av inredningen och maten på hotellets restaurang som liksom heter Kött och bar…. Kvällens specialité i baren är f.ö. ”Bonnagrogg” med renat och sockerdricka som de ”lyxar till med is”. Underbart.
Den här inredningsdetaljen kan väl ingen bli kränkt av. Eller? Ouh…. Jag tror inte världen är redo för mer än en Mimi… Enligt barnen, som blundar när de går förbi, är detta ”cursed paintings” som genererar mardrömmar. Jag kanske ska skriva en recension…. 🤔🤣På upptäcksfärd på Kvarnholmen. Gamla vattentornet är en imponerande syn nerifrån. Tydligen omgjord till lägenheter. Coolt. Överlag är det lätt att få intryck att Kalmar som stad tar hand om och omvandlar, snarare än river, sina gamla byggnader och historiska monument av olika slag. Underbart namn på en strand! Kattrumpor på Kattrumpan.
Under vår upptäcksfärd i Kalmar lyckas barnen som vanligt hitta både lekplats och lekkompis, så på Kattrumpan blev vi kvar i ett par timmar medan de lekte ”tag” (tagen) med kinesiska Joy från Schweiz (!). Och med att vi blev kvar menar jag att Peter blev kvar vaktandes barnen medan jag såg till att fylla på km i mitt dagliga mil-rörelsemål… 🙈 ❤️ Han är rätt bra den där jag är gift med. ❤️
Turistbyrå. Så klart. När Inna från Kvarnholmen såg över till den här ultramoderna ön (?) anmärkte hon att ”den här stan är som två städer, en gammal och en ny”.Marken är tydligen lava, så känns som om Innas belägenhet trots allt är bäst. Eller iaf minst dålig. Daddy to the rescue. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Språk är det allra bästa man kan lära sig! Tillsammans med lite social kompetens är det oslagbart hela vägen från lekplatsen till arbetsmarknaden.
Nuförtiden finns ju knappt en stad värd namnet utan ett Pinchos, så kvällen tillbringades med att bränna pengar i o-överträffad hastighet för minirätter. Den som kommit på detta koncept där man lurar gästerna att göra i princip allt utom att laga maten och diska, samtidigt som de betalar hiskeliga överpriser för väldigt lite mat, är ett sant geni. I salute you.
Inna ”råkade” trycka att hon var över 18 och kunde då beställa och betala, men lyckligtvis inte hämta och dricka, en alkoholhaltig Fizz-drink, som föräldrarna motvilligt fick dricka upp. Den smakade bara socker. Jag tror dock att de bjöd på hennes alkoholfria sedan. Mimis min matchar utmärkt min när jag adderat våra fyra notor…. Äsch, jag hade ju bara tänkt att det skulle bli ett Kalmarinlägg med lite positiva bilder, men i vanlig ordning kan jag ju inte ”hia” mig när jag väl kommit igång, så jag får nog dela upp eländet för att ens själv stå ut…. 😉 så om bara batteriet i min eländiga, svindyra, sprillans nya telefon (streama Youtube i 18 timmar my ASS, Apple) håller, så kommer en fortsättning eller två… (För den som undrar så köpte jag telefonen för kameran och den är riktigt bra, men resten… 😩)
Det har ju varit ganska tyst om bloggen i år. Så klart. Inte bara är det den erbarmliga pandemin, utan bloggen drabbades ju dessutom av ett alldeles eget virus i januari medan jag bloggade från Orlando. Enligt de som kan sådant på mitt webbhotell ska det vara borta, men man kan behöva rensa sin egen cache om man blir omdirigerad till allehanda skräpsidor. Jag hoppas innerligt att det stämmer och att jag inte längre är blockad av alla sociala medier, för det var faktiskt inte så kul.
Kul däremot hoppas jag att helgens högst otippade äventyr ska bli. Vi ska nämligen campa. Japp, ni läste rätt. Campa. Inte i tält och sådant där, gubevars, utan i en superfin husvagn uppställd på en camping och med en inredning och ett trädäck som med hästlängder klår vårt eget, i och för sig aningen eftersatta, hus, men ändå. Campa. Vi tackar innerligt svåger och svägerska för denna supermöjlighet att testa den sortens liv, som för oss annars är ungefär lika främmande som att bosätta sig på månen. Eller… faktiskt har ju undertecknad ägnat sig åt en del förtältskraschande (inte som i att slå sönder utan som i att tillskansa sig sovplats i) under diverse fotbollsrelaterade evenemang på Öland, men det var ”några” år och ett antal bekvämlighetszoner sedan och min bättre hälft har nog aldrig semestrat utanför stadsgränsen (läs: en tvåmilsradie från en musikaffär) förr, så det här ska bli spännande.
Dag 1. Fredag.
Det första spännande är verkligen packningen. Herregud vad mycket grejer som verkar behövas! Okej, vi fattar att en fritös möjligen inte ingår i sedvanlig camping-packning, men det är ju väldigt enkel matlagning när man har två barn vars primära föda verkar bestå av strips (tack gode gud att de snart får skolmat igen!) så varför inte liksom? Även utöver fritösen är det dock helt galet fullt i bilen, och då kommer vi ändå till en ganska välutrustad husvagn. Jag som lite romantiskt tänkte på vandring och camping i tält i skogen när bror med familj gav sig ut på liknande äventyr i sommar har nu slagit den idén helt ur hågen. Det måste vara i princip omöjligt. I alla fall utan en armé av sherpor, vilket känns lite o-pk och förmodligen svårt att få in i landet under rådande omständigheter. Gränsen går nog vid uppställd husvagn med gigantiskt trädäck helt enkelt.
Jag trodde det knappt vid 11 i förmiddags när hela hallen i huset var full av sängkläder, kläder, badkläder, handdukar, fler handdukar, mat, dryck, snacks, mer snacks, ännu mer snacks, myggmedel, necessärer, skor, osv i all oändlighet, men nu är vi faktiskt här och allt är inpackat på möjliga och omöjliga ställen i husvagnen. Och med allt menar jag ungefär en tredjedel, för resten står i kassar på alla möjliga och omöjliga ställen i förtältet. En viss tillvänjning och anpassning krävs nog för att bli effektiv när man inte är van vid husvagnslivet för än så länge är det mycket leta i kassar och hitta strategier, speciellt när vi hade sådan extrem otur att vattenpumpen plötsligt la av, så vi är utan vatten tills i morgon, lördag, då Peter planerar att hänga på låset på Bromölla husvagnsexpo för att köpa en ny. Lyckligtvis har svåger Rickard en snäll kollega här på campingen som både hjälpt oss identifiera problemet, lösningen och erbjudit oss hjälp med installationen.
Just denna hjälpsamhet och generositet har hittills genomsyrat vistelsen här. Vi hade inte ens behövt laga mat om vi inte hade velat, för det har erbjudits både här och där. Trevligt!
Det äldre barnet stannade inte ens tillräckligt länge för att första väskan hunnits bära in, utan begav sig ut på området för att ”explora”, men det yngre behöver oftast en lite längre ansats och tillvänjning innan hon är lika företagsam.
För oss som i och för sig bor mitt i ett bostadsområde, men i ett hus med helt insynsskyddad, asocial baksida, är det för det första en rejäl chock att bo bara ett par meter från andra. Med tanke på att vädret faktiskt verkar – med denna sommars mått – vara fint, är här fullt överallt och man lever ju liksom med grannarna, inte bredvid som vi är vana vid. Lyckligtvis verkar alla väldigt trevliga och hjälpsamma i alla fall, men det tar nog ett tag att vänja sig vid. Grannarna på ena sidan har en hund, vilket är ett stort plus, speciellt när våra närmsta grannar hemma igår kom hem med världens sötaste åttaveckors labradorvalp… Gissa om det för två inte-längre-så-små var svårt att åka hemifrån då….
Första mötet med nya grannen, urgulliga Saphie. Första måltiden. Vackert så det förslår.
I skrivande stund har Peter, som verkligen lever upp till sitt namn; klippa, tagit tjejerna till Hälleviksbadet medan undertecknad bloggar i solen ackompanjerad av andra grannens klipp-klipp-klipp med en gräs-sax som borde oljas. Självklart handklipper man gräset under husvagnen och runt hjulen efter gräsklippning och trimning, det måste man ju förstå.
De där lockarna måste så klart skyddas till varje pris.
Det är faktiskt just nu riktigt varmt, vilket måste anses vara rena halleluja-momentet sommaren 2020, så jag får nog passa på att lägga ifrån mig telefonen och njuta lite.
Ljuvligt. Att dricka vin i plastglas är obligatoriskt. Det vet även den mest oerfarne campare. Solen, som vi saknat dig! Samtidigt på Hälleviksbadet. Yeay! Jo minsann, det går faktiskt att äta (ganska) nyttigt även på semestern. Synd att det tog mig 46 år att inse det… Squashen som blivit zoodles i min nyinförskaffade spiralizer är f.ö egenodlad! Bara det! (Och nej, spiralizern är inte med i packningen utan detta förberedde jag hemma. Någon måtta får det var t.o.m för mig.) Jättegott! Vackraste middagsvyn denna sommar?!”Alla som är nöjda med första campingdagen räcker upp en hand!”
Min romantiska idé om att vi på kvällen skulle sitta i stearinljusens sken och spela sällskapsspel (vilket vi tyvärr aldrig gör), spolierades av, den om dessa planer ovetande, Peters romantiska idé om att barnen skulle sitta hopkurade framför en nerladdad gullig djurfilm. Det höll i sex och en halv minut, sen konstaterade ena barnet att det var ganska läskigt och ledsamt med filmer om en hund och det andra att de ”inte var så mycket into films” utan föredrog Youtube och TikTok…. och så slutade kvällen som vanligt med att jag virkade och alla andra kollade på varsin skärm… Jaja, vi är ju ovana än så länge, så det är väl bra att det finns lite utvecklingspotential.
Så vackert. ”Hejdå, vi går en kvällspromenad nu.””Det här är Vilostenen, mamma. Vi har märkt den med en Sharpie så vi känner igen den.”
Efter kvällens tandborstning blev jag ganska chockad av att någon i princip gick rakt in i mig. Sådant har man ju väldigt snabbt vant sig av med i dessa märkliga tider, men det visade sig att min kollega (eller tyvärr numera f.d kollega – grattis till er, Hobyskolan och fan ta er, Karlshamns kommun som drar ner på skolan samtidigt som ni lägger sjuka pengar på en massa andra obskyra projekt!) Marie var här tillsammans med man och barn, vilka genast hookade med våra. Kul!
Natten var, trots ypperliga förutsättningar, hemsk. Av helt oklara anledningar somnade jag inte. Hemskt onödigt. Sådär i nattens mörker när man inte kan sova och bara koncentrerar sig på att inte bli kissnödig, är det lätt att känna att camping är uteslutet och att det bara är att packa ihop, men när det absolut första Mimi, med glädjestrålande röst, säger morgonen efter är: ”Två nätter till! Yes!” är det lika lätt att ångra dessa negativa tankar, och vilken tur, för lördagen blev helt klart en av sommarens bästa dagar.
Dag 2. Lördag.
Lördagen började på bästa tänkbara sätt. Med strålande sol och frukost på däcket. Vi har verkligen otrolig tur med vädret som idag väljer att visa sig från sin bästa sida sedan i juni. Vi tackar extra för detta. Tack, vädret! Keep up the good work, please!
Direkt efter frukost blev det härligt socialt genom att barnen från igår, Julie och Olivia, dök upp och var leksugna, och vi fick känna av en av campinglivets absoluta höjdpunkter; att barnen kan springa iväg och leka på egen hand utan att det ska sms:as/ringas/bestämmas en massa med föräldrar, bestämmas tider och komma ihåg om det är okej att de faktiskt leker hos kompisen en gång till eller om det måste bli hos oss denna gång. Fantastiskt. Mer självständighet åt barnen!
Om camping alltid var så här, med fri baksida, vacker natur, fint väder, gigantiskt trädäck, kompisar till barnen (och oss!) skulle jag gärna campa alla dagar i veckan. Perfekt med både två- och fyrbenta vänner precis i närheten. Vi låste in det farliga rovdjuret.
Till slut blev det så att jag tog alla fyra barnen till ett knökfullt Hälleviksbad medan Peter fixade en ny vattenpump och Marie och Håkan fick ta det lite lugnt, och så byttes denna tjänst mot att våra barn fick stanna på badet medan jag och Peter mitt i denna otippade högsommarvärme drog till Sölvesborgs golfklubb för en padelmatch mot Palle och Pilla. Hemskt dåligt tajming att spela padel kl. 13 under juli månads varmaste dag, men mycket rolig match. Padel ÄR verkligen precis lika roligt som alla säger och vi har blivit helt bitna. Det är t.o.m så att snälla Malin och Rickard erbjöd oss att stanna ytterligare ett dygn i husvagnen, men vi tackade nej för att vi har en padeltid bokad på tisdag f.m. Sååå kul är det. (Vilka som vann matchen? Äsch, det kommer jag inte ihåg. Men det var vi!)
Efter padel blev det ytterligare några timmar på det knökfulla badet. Det kändes inte heeelt bekvämt, måste jag erkänna, men vi får hoppas att alla var friska…. Något annat som inte kändes helt bekvämt var avsaknaden av badvakter. Måste man inte ha det?? Konstigt! Må det inte hända något där!
Mimi håller i alla fall avstånd med egen filt. Det är något konstigt med dina fötter, Olivia. Idag vågade även Inna åka vattenrutschkanan. Om och om och om igen så klart.
Nåväl. Trevligt, socialt och varmt var det och t.o.m jag badade! Kors i taket. Fast det är klart, nu kan jag väl med gott samvete strunta i att duscha i ett par dagar till…? Visst?!
Tillbaka i husvagnen blev det socialt värre med spontangrill tillsammans med min brors familj, som tillbringat dagen vid havet (brrrrrr!) och Pilla o Palle, som dragit ner sin husvagn. Senare på kvällen avlöstes fam Jonasson av fam Wiman, så det blev en riktig helkväll med massor av skratt, vin och prat. Bästa kvällen på länge. Tack, alla inblandade! Så himla skönt sätt att umgås för övrigt, när alla kommer med sitt eget och man umgås utomhus, så ingen ångest över vare sig mat, planering eller städning. Fantastiskt! Kan man göra så på alla kalas så ska jag börja gilla att fylla år igen.
Spontan samling vid grillen. Att detta var kvällens enda bild säger en hel del om hur trevligt det var.
Dag 3. Söndag.
Det är bara att erkänna att det var lite tungt och segt på söndagsmorgonen efter den synnerligen trevliga lördagskvällen, men det var det värt!
Även denna dag blev väldigt social. Innas nya kompis Linnea kom förbi redan vid frukost, sen kom Julie och Olivia, Palle tittade förbi och sa hej och tipsade oss om Stiby backe, där det skulle finnas en pytteliten trollstig, och sen bjöd vi fam Wiman på avskedskaffe innan de drog hem. Jisses, vi har inte umgåtts så här mycket på hela sommaren!
Förtältet fullt av barn, precis som det ska vara.
Klockan blev närmare 14.30 innan vi kom iväg på vår Stiby-utflykt, men det var nog lika bra med tanke på ev ”pocent” i föraren, som var rätt glad i hatten igår. Det lilla naturreservatet var precis lika vackert som utlovat och rekommenderas varmt. Det kommer komplett med färska komockor (grattis, Peter), genuin blekingsk natur, mystiken i att hitta de små (privata, nästan i någons trädgård) trollen och flera härliga vandringsleder. Och björnbär. Jag har aldrig sett så många björnbär! Tyvärr – eller lyckligtvis för resten av familjen – ännu inte mogna, för då hade jag nog inte kunnat låta bli, men shit, om en vecka…!
Trolljakten var så klart det primära för barnen och det som behövdes för att få dem runt den ca 4 km långa runda det blev. Det och löftet om att få välja ett eget ”snack” på Mjällby Extra sen…. Trollen visade sig vara en pytteby placerad två meter ifrån – antar vi – upphovsmänniskans trädgård och var möjligen en aning mindre uppseendeväckande än förväntat. Mimi, med sin faiblesse för ytterligheter, varifrån hon nu fått det…. vissel vissel… utnämnde dagen till ”universums värsta”, men med samma faiblesse för humörsvängningar var hon tre minuter senare superglad eftersom hon lyckades hitta ytterligare två troll högt uppe i träden. Överlag tycker jag nog att rundan får anses vara en succé ändå. Jag lyckades i alla fall få ihop min mil, trots baksmällan och alla socialiteter. Bara det. Är man uppe i 181 dagar (en och en halv dag till ett halvår!!) med en mil om dagen kan man faktiskt inte bryta den trenden.
Beviset. Trollen är tyvärr inte utmärkta, men finns i närheten av villorna och Listers kyrka (tror jag det var). Trolljakten kan börja. TrollskogVi hittade trollen! Eller…? Känns som om vi är på rätt väg. En liten trollby med ett stortroll på besök. ”Det här är värsta dagen i universum!”Samma barn två minuter senare: ”Kolla, kolla! Ett troll som gungar! Kolla!”Ser ni det? Barnens entusiasm börjar nu falna, men vi behöver ju liksom hitta tillbaka till bilen, och gärna se utsikten från själva Stiby backe, så nu gäller det att plocka fram all sin pedagogiska erfarenhet. Socker, hot och mutor alltså. Lite hjälp bistår naturen själv med, för sådant här ser man ju inte dagligen. ”Jag oorkar inte mer!”Vi kom i alla fall upp till slut och barnen identifierade snabbt campingen, men lyckades inte se ”vår” husvagn. Björnbär, björnbär och åter björnbär.
Vår sista husvagnskväll blev i stort sett en repris på den nästsista, men i lite mindre format. Grill, vin, vänner, livemusik och prat in på sena natten. Jag tror att jag lugnt kan säga att det nog ändå bor en liten campare i mig för det här kan jag absolut tänka mig att göra igen! Kan man få boka detta väder och samma trevliga vänner till nästa gång, tack?!
Jodå, Peters huvud är också på plats. Är man tjej kan man sjunga Jolene och klappa hund samtidigt. Lyckan är överväldigande. De ska få ta Sixten på kvällspromenad alldeles själva. Bättre kan det inte bli!
En stor fördel med att bo i en fast vagn är, inser jag också så här en solig måndag förmiddag, att vi inte behöver städa och packa ihop oss för att stressa ut före 12, utan vi kan softa här i solen hela dagen om vi vill och ignorera att barnen klockan 11.05 fortfarande ligger i pyjamas i den obäddade soffan och kollar på Youtube och äter svindyrt godis från ”vinst-varje-gång-maskinen” i entrén. Det hör ju till, eller hur? Jag är acklimatiserad! Jag märker inte ens grannarna längre. Att de har åkt hem kan möjligen ha med saken att göra, men nu ska vi inte fokusera på petitesser. Jag gör som Mimi och utnämner denna långhelg till bästa campingen ever! Återigen, tusen tusen tusen gånger TACK, Malin och Rickard! ❤️
Nu stänger jag bloggen för denna gång, hoppas att den går att läsa och går och fis…badar. På återhörande!
När man bloggar slipper man plocka undan frukosten, det är sedan gammalt. (Inte för att jag gör det annars heller, men det lät ju bra.)
Det är bara att erkänna att bloggandet liksom hänger med i huvudet och det är svårt att inte tänka i bloggformuleringar, så när man ändå har en riktig toppendag är det väl lika bra att svamla lite. Idag, lördag, hade pappan spelning med sitt countryband Broken Spokes på Killebom och eftersom detta nästan sammanföll med tjejernas nya idol Pidde Pannkaka (eller Pidde P, som han nu, konstigt nog, hellre vill bli kallad) passade vi på att upprepa förra årets succéutflykt. Vi tog alltså tåget till Sölvesborg vid halv elva och hade sån tur att tivolit inte ens hade öppnat när vi kom, vilket betydde att vi kunde göra en massa andra, mycket roligare, grejer.
På Facebook fick jag upp ett minne från denna dag förra året. Då åkte vi också tåg till Killebom för att se Broken Spokes. Då var det regnbågskoftor och vagn, idag är det Sverige-tröjor och Hubbabubba som gäller. Allt var inte bättre förr.
Inna var så lycklig över sitt livs första Hubbabubba (som hon uttalar på engelska, för hon har säkert sett det i någon Youtube-video från USA) att hon inte riktigt kunde fokusera på kramen.
Blåsa-bubblor-träning pågår. Fokuseringen är total.
Det är inte så lätt som man kan tro.
Först hälsade vi så klart på bandet. På scen, vissa av oss. Var ska slevarna vara om inte i grytan liksom? Det blev ingen sång idag, men de har redan börjar repa – de tre som faktiskt kan sjunga här hemma – inför nästa Broken Spokes-gig på PRO i Olofström, där småtjejssång brukar tas välvilligt emot.
Efter påhälsningen på scen strosade vi runt i stan, gjorde den obligatoriska uppklättringen och hoppen från Ask och Embla-statyn på torget medan vi lyssnade på Kristianstad storbands soundcheck. Sångerskans kommando ”jag behöver mer av mig själv” ingav lite hopp. Skulle jag helt enkelt kunna deklarera att jag behövde sisådär 20 kg mindre av mig själv, och så rattade någon bara lite på reglagen och fixade det?!
Publiken håller sig – än så länge – på sin kant. Uppslutningen är möjligen inte fullkomlig, med tanke på att samtliga på bilden är ättelägg av människorna på scen.
Tur att de inte har någon avancerad scenshow med dans… (Lägg gärna märke till den gamle [unge] growlhårdrockstrummisen Staffan som vikarierar bakom countrytrummorna.)För en gångs skull hade jag gjort något så konstigt som att faktiskt läsa programmet i förväg, så jag visste att det skulle finnas djur och brandbilar, och efter lite hjälp från kollegan Bergman med orienteringen, hittade vi till museigården där Exotiska världen hade en papegoja, en sköldpadda, ett gäng kackerlackor (!) och några grodor. Mycket mer behövs inte för djurgalna tjejer i 4-6-årsåldern, så där hängde vi en bra stund. Personligen fick jag den möjligen ganska tveksamma äran att bli misstagen för en hyfsat mogen kvinnas väninna ”Rosita”. Hmmm….
Som en oväntad bonus besökte vi muséet och kunde kolla in Sölvesborgsrelaterade saker från medeltiden och framåt innan vi fick en utmärkt och mycket pedagogisk genomgång av HLR av Sölvesborgs brandförsvar. Sen gick vi till tivolit, köpte ett åttabiljetterskort, åkte en karusell och upptäckte sedan (från pariserhjulet) lekplatsen, som lockade mer…. (Hoppas Axels kommer till Östersjö som vanligt, så biljetterna kan användas då i stället!)
Papegojan ”Birdie” (öh) var mer intresserad av Mimis plåster än av jordnöten. Lyckligtvis drog Mimi snabbt handen därifrån, annars hade kanske djurkärleken dött en snabb och plågsam död där och då.
Urrrrrrrrk! Håll den burken stängd, tack!
Mimi spexar bredvid en säng från 1800-talet.
… medan Inna (faktiskt motvilligt) poserar.
”Va?! Hade de den runt halsen? På riktigt?!”
Brandbilen var rejält spännande.
”Wow, här kan man stå och hålla i sig.”
Brandmannen var fantastiskt pedagogisk mot både vuxna och barn.
Inna låg lite efter, men de gjorde sina 30 + 2 tillsammans. Patienten överlevde lyckligtvis.
Jag lånade något annat barns mormor eller farmor och skickade upp barnen med henne och barnbarnet, för att själv slippa. Det är ju höögt!
Att börja med pariserhjulet var ett genidrag, för därifrån såg de lekplatsen, som ju är så mycket trevligare. Och billigare. Karusellbiljetter, någon…?
”Mamma, kolla! Mamma, hit. Mamma, dit. Mamma, kolla här! Mammaaa!” (Skämt åsido var det väldigt lugnt på den fronten idag. Ett av de bättre besöken på en lekplats någonsin faktiskt.)
Som det brukar stå i videorna på sociala medier: ”Wait for it!” Och det gjorde jag. Och gjorde jag. Och gjorde jag…. och gjo…
…. sen dunsade det till i röret och rutschkanan spottade ut först ett barn…
… och sen ett till.
”Åh, den är så söt. Den heter Åsa!” (Eh? Inte Rosita då?)
Snälla, se till att kunna klättra ner själv, är du snäll…
Självklart missade vi inte Pidde P:s sex (!) låtar, varav första och sista var samma… Barnen var i alla fall supernöjda, för alla ”hitsen” utom kioskvältaren ”Oh ah pannkaka”, som Mimi saknade, var med.
Verkligen ett genidrag att ha gula tröjor på barnen just idag. Det var så lätt att hitta dem i mängden…
En sann fan står givetvis längst framme vid scenen redan under soundcheck.
Härlig inramning.
En av de där gula är min…
Mimi kunde texten till i alla fall hälften av låtarna.
Väl hemma var vi lite bekväma, så i stället för att joina alla gula tröjor vi såg på torget valde vi faktiskt (förmodligen fel) att muta barnen med ett dyrt besök på Hemmakväll och varsin telefon, dra ut tv:n på altanen, hälla upp ett glas rosé och lägga oss i varsin solstol och kolla på matchen hemma. De Sverige-klädda tjejerna var måttligt intresserade av vad som hände på planen. Mimi kom ut en gång och (med ena fingret i näsan) muttrade ett pliktskyldigt ”Heja Sverige” innan hon lämnade liket från en äcklig godis och gick in igen. Inna, som var så entusiastisk under matchen i Kroatien, svarade knappt på Peters ”Vi är svenska fans allihopa!”. Möjligen visste de redan något som vi inte gjorde.
Hittar man inte sin Sverigetröja får man ta vad man har… Denna – inte speciellt vackra – målvaktströja har följt mig genom många år och klubbar sedan Mörrums damlag la ner någon gång i forntiden.
Numret har inte jag valt, utan jag har alltid fått för mig att tröjan trycktes upp på skoj när Mörrum fyllde 66 år, men idag har jag – dessa fantastiska sociala medier – fått erfara att jag nog hittat på detta minne själv, för numret valdes helt enkelt av min gamla målvakts-kollega och konkurrent Fia. Se där ja, vilka saker man får lära sig tack vare VM.
Ready, set, go! Heja, Sverige!
Matchen var ju tyvärr inget lyckopiller, vilket väl var ganska väntat, men man hoppades ju ändå på en upprepning av -94. Värmen och fotbollsfebern har vi ju, men det är bara att erkänna att vi faktiskt inte var bättre än så här. Att bli ett av världens åtta bästa lag är ändå ganska bra för detta hyfsat bleka svenska lag.
Strax efter halvtid (och efter en lite för tyst stund, som vi uppenbarligen hade missat) kom Mimi ut ”som en fjäril, en jättefin fjäril”. På min fråga om hur badrummet såg ut, svarade hon med en Mimi-karakteristisk fundersam rynksnörpning på munnen: ”Hmmm, ganska sminkigt. Jag är också ganska sminkig!” Eh, ja, det är du verkligen, gumman! Men självklart måste man vara lite sminkig när man ska ”jocka jockjing”, det förstår väl vem som helst.
En sminkig Mimi som jockar spittet!
Nu hejar vi på Kroatien, och går inte det hem får vi väl heja på England, så vi i alla fall kan säga att vi åkte ut mot världsmästarna. Heja Hrvatska!
