Okej. Nu fick vi det befäst och förstärkt igen. Att befinna sig på en ö är ingenting för oss.
Men vi tar det väl från början. Vi ska alltså resa vidare idag, och allt gick från början helt enligt planerna; vi körde från Villa Ana och Bol strax innan halv elva, dvs i väldigt god tid för att ta färjan från Sumartin kl. 13.00. Färjan hade jag förbokat på exakt samma sätt som färjan mellan Split och Supetar för en vecka sedan, den kostade exakt lika mycket och biljetten var exakt likadan. Inga kommentarer eller varningar på något sätt, förutom att man inte kunde boka plats på en speciell båt, utan att det var ordningen man kom till färjan som gällde, precis som på förra färjan, så självklart (?) förväntade vi oss samma slags båt och service. Inget konstigt med det.
Vi kom, också helt enligt planerna, fram till Sumartin (f.ö ett mysigt litet samhälle) vid 11, parkerade bilen i färjekön som alla andra och gick och tog en drink på serveringen bredvid färjeläget. Också det precis som alla andra. Jag meddelade värden för lägenheten i Makarska att vi skulle checka in vid 14.30 och så njöt vi av drycker, värme och fiskspan i hamnen. Jätteskönt. Tills vi märkte att det nog hade kommit in en färja, f’låt båt, och gick och kollade in den ynkliga lilla skorven som lagt till. En båt som tog 25 bilar (!). 25…. Det krävdes inga större matematiska färdigheter för att konstatera att vi inte skulle befinna oss bland de 25. Kanske inte heller bland de 25 som skulle komma med båten tre och en halv timme senare, så i värsta fall skulle vi sitta där i kön till 19.00 i kväll. Inga toppenframtidsutsikter i 31 graders värme även om byn verkade trevlig.
Vi hittade ett litet Jadrolinja-kontor (där det fanns en yttepytteliten handskriven lapp på dörren som helt enkelt sa ”max 25 bilar” och lyckades byta våra biljetter mot Supetar-Split-biljetter i stället, så nu sitter vi – återigen – på den slingriga 35 km långa vägen mot Supetar och hoppas få plats på 14-färjan till Split (tveksamt) för att sedan köra de knappt nio milen ner till Makarska i stället för att lite smidigt åka rätt över som planerat. Suck.
I Supetar började kön till färjan långt uppe i rondellen en bra bit från hamnen, och att lämna bilen när vi inte visste när/om/hur något skulle hända, vågade vi inte, så det blev verkligen en meningslös dag av denna, som det var tänkt, smidiga resdag. Jag hade ju räknat ut det så bra, kollat kartor och allt, så vi skulle liksom ha ett ”flow” i resvägen och inte behöva hålla på att åka fram och tillbaka längs samma vägar. Haha, skrattar ödet nu åt denna hybris.
Undertecknad lämnade bilen en sväng för att utrusta oss med en lunchpizza (det har blivit ett antal margarita nu), annars hände typ ingenting förrän strax efter 14, när kön faktiskt började rulla framåt (och förbi en och annan med ännu mer hybris än vi, dvs tom bil). Andlösheten varade dock bara en kort stund innan vi insåg att vi bara lotsats in i ännu en kö och att färjan hade lämnat utan oss. Denna också.
Tydligen hade det nog hänt något någonstans för det tog faktiskt inte lika lång tid innan nästa färja syntes vid horisonten. Någon muttrade ett ”out of order” till Peter, men vad som var out of order vet vi inte. Nu, 15.25, sitter vi i alla fall på färjan som stadigt stävar på mot Split, så sen har vi bara nio mil i bil längs med kusten kvar. Vi lär få streama Argentina – Frankrike-matchen i bilen, men sådant har ju funkat förr.
På väg ner mot bildäck hörde vi ett larm som tjöt och tittade sådär lite överlägset runt för att se vilken stackare det var som utmärkte sig så pinsamt. Jadå, givetvis var det vi, så nu är Peter lite orolig mest hela tiden, eftersom vi inte vet vad det var som utlöste larmet. Kanske står det och tjuter i detta nu.
Förutom detta kom vi i land utan några vidare incidenter, fick fram matchen på mobilen och adressen på gps:n, fast ganska snart började Peter ana oråd när skyltarna mot Makarska och gps:n inte verkade riktigt överens. Vi är inte helt säkra, för det kan ju ha varit så att gps:n tyckte att vi skulle ta en annan rutt helt enkelt, men det verkade annars som om den försökte visa oss till en gata som hette Makarska i Split. Som sagt, det hände lite i fotbollen samtidigt också, så vi kan ha klantat oss, men lite konstigt verkade det.
Nåväl, kustvägen var vacker, vi var glada att vi inte skulle bo där någonstans i början, för förutom Omis, som såg riktigt trevligt ut, såg det väldigt turistigt ut med bara hotell, en väg och en strand. Ju närmare Makarska vi kom desto trevligare små samhällen verkade dyka upp långt nedanför oss, lite off road, så Baska Voda, Brela och de där andra ställena vi läst om, verkar helt klart vara värda en chans. Killen i den blå Peugoten som låg bakom och tutade och slutligen körde om oss under ihållande tutande och viftande med det som barnen kallar ”fulfingret” gör det eventuellt inte (verkar värd en chans alltså). (Intressant nog kom vi ifatt honom efter ytterligare någon mil då han hamnat längst bak i en liten kö av bilar, fast då utan tutande och fulfingrar. Tydligen var det bara oss han var förbannad på. Undrar varför.)
Vi kom fram till Makarska utan några problem i alla fall, men väl framme så flippade bilens gps ut fullkomligt och ledde oss in på den ena ofarbara, minimala gatstumpen efter den andra. Den exakta adressen för lägenheten var dessutom inte ens möjlig att skriva in. Det blev några räddningsaktioner då undertecknad fick lämna bilen och under det där infernaliska pipandet från bilens alla varningssystem meddelst högst analoga vinkningar fick modifiera hur långt det egentligen var till kanter, stenar, soptunnor (!) och andra hinder för att vi skulle kunna vända bilen. Vid ett tillfälle fick jag till och med flytta undan en soptunna för att vi skulle kunna vända. Med tanke på den långa varma dagen, var humöret vid denna tid inte riktigt på topp hos någon i bilen.
Till slut lyckades vi i alla fall med hjälp av Google maps lokalisera torget där lägenheten skulle ligga, och efter ett telefonsamtal från värdinnan och ytterligare ett varv runt hela det enkelriktade hamnområdet även hitta lägenheten, som ligger inne i en smal gränd, dit man bara kommer genom att gå över ett ganska stort, brant, kullerstensbelagt, bilfritt torg, så nej, humöret var fortfarande inte hundraprocentigt på topp när vi väl hittat en parkering och släpat våra väskor, trötta barn och kassar (nackdelen med att vara bilburen; man samlar på sig) över torget, genom gränden och upp för de två smala trapporna till tredje våningen… Klockan var nu ungefär 19, dvs ungefär fyra och en halv timmar efter ETA och det var fortfarande 29 grader varmt.
Staden verkar dock väldigt mysig. Den ger ”gamla-stan-i-Barcelona-vibbar” med torget vi bor vid och alla härliga gränder som verkar flankera torget. Lägenheten är ett kapitel för sig. Det är en riktig lägenhet, där nog folk bor vanligtvis, och folk verkar ha en liten faiblesse för ryschpysch och lättförstörda prylar, så det här kommer nog att bli en hyfsat nervös vistelse. Vi har redan lyckats slå sönder ett glas, barnen har sprungit runt och lekt med något slags änglavingar (!) som tappar fjädrar bara man tittar på dem och här finns mycket mer att ”jåka” välta.
Med tanke på att dagen inte inneburit något slags vettig mat alls, bestämde vi oss direkt för att strunta i uppackning och allt sådant och direkt bege oss ut och äta. Hamnen verkade mysig, men när jag (som man ju gör på ett nytt ställe) kollade Tripadvisor och det visade sig att vi bara befann oss 200 meter ifrån ”number 1 in Makarska” drog jag utan pardon med resten av familjen in bland gränderna en bit upp och utan att egentligen reflektera över hur det skulle bli, satt vi helt plötsligt vid ett minimalt högt barbord i gränden utanför Spina bar och hade beställt in det mesta de hade på sin – väldigt vuxna – typ tapasmeny. Varje människa med något slags förnuft har ju redan identifierat ett antal felkällor här. Gränd, minimalt bord, högt bord = höga stolar, tapas, vuxna smaker… Dessutom med bortskämda barn som dels suttit i en bil hela dagen, dels knappt äter något annat än pasta med spaghetti eller McDonald’s hamburgare (med bara ketchup). Nej, det blev inte det minsta avkopplande, nej, de gillade inte något av allt det som serverades och nej, vi kunde inte heller njuta av – den väldigt goda – maten heller, för vi satt bara på helspänn och försökte få i oss den så fort vi kunde medan vi försökte få barnen att sitta någorlunda still och i alla fall äta något. När vi gav upp det, blev det aningen bättre, men då fick vi i stället börja be om ursäkt åt alla som råkade komma ivägen för hoppa hage och kurragömma.
Vi lämnade ganska snabbt och med känslan av svansen mellan benen efter att ha dricksat ganska bra och tog oss till första bästa snabbmatsrestaurang där barnen kunde äta strips, vi kolla fotboll och ta en öl i någorlunda lugn och ro. Inte för att våra ”suttit-i-bilen-och-bara-ätit-skräp-hela-dagen-höga” barn var mycket lugnare, men det var färre grejer som kunde gå sönder i alla fall. Vi gick ganska snart även härifrån (och hem och slog sönder glaset i lägenheten i stället….Vet inte om det var bättre eller sämre.) 
Just nu – vid 01.30 – sitter jag och nattugglar och filosoferar lite över det där med att bo mitt i en stad. Jag har kommit ifrån det, känner jag, och när jag hör vartenda bröl och varenda låt från puben nedanför någonstans, känner tant att det är ganska skönt, även om de spelar en och annan låt som ger härligt nostalgiska vibbar.
Staden är jag dock väldigt nyfiken på. Den spontana känslan är som sagt att den påminner mycket om Barcelona, och nästa spontana känsla är att det är mer en stad för vuxen parsemester än familjesemester. Det ska bli spännande att se om jag har rätt eller fel. Jag lovar att jag ska berätta vad jag kommer fram till. Nu, godnatt!
