Sådär, då har vi lämnat Orlando för sista gången på ett tag. I alla fall om det blir som vi tänkt, vilket det i och för sig sällan blir. Vi hade i ärlighetens namn lite separationsångest igår när vi guppade runt i poolen och småpratade med kanadensarna, men måste vi välja bort något så blir det det som ryker. Framför oss har vi nu 32-38 mil (beroende på målet, som vi inte riktigt bestämt ännu) urtråkig resa. Just vägen mellan Orlando och Miami är enligt min mening den absolut tristaste av alla vi åkt här. Vi har inte riktigt bestämt oss för om vi återigen ska dissa Miami beach och i stället ta oss till Hollywood eller Ft Lauderdale, men just nu lutar det åt att vi siktar mot en strand/Atlanten-eftermiddag i Ft Lauderdale. Den som fortsätter läsa får se. Jag också. ? Ganska imponerande av oss att vara ett par mil på väg förresten för klockan är NU 10.00 = utcheckning. Jag vet inte vad som hänt, vi har varit så effektiva under denna resa. (Famous last words – förmodligen ringer de snart från resorten och undrar om vi inte ska ha passen, barnen eller något annat halvvitalt med oss…)
Trots att vi borde veta bättre – eller som jag hävdar, att PETER borde veta bättre, för nog har jag tillräckligt med allt annat jag organiserar och har koll på?? – så gav vi oss ut på denna urtrista väg med nästan tom tank. Vi gjorde samma sak för två år sedan och hade då samma nervösa färd söderut, för det är sjukt dåligt med bensinstationer, trots att det är en så trafikerad väg. Det gick bra, tack och lov, men det var rätt otrevligt varmt i bilen när Peter stängde av AC:n för att spara bensin (hjälper det ens?). Jag förlät honom nästan när vi kunde checka in på Yeehaw junction och tanka. Alltså, namn over here är ändå lite coolare än Svängsta och Asarum. (Okej, Asarum är ganska coolt faktiskt när man tänker på det, men inte som Yeehaw junction!)
En stund efter tankningen i Yeehaw junction (japp, jag gillar att skriva det) sov Inna ihopfälld som en fällkniv och Mimi började klaga på ”ont i rumpan” av att ha suttit för länge. Även vi i framsätet led. Peter av sin erbarmliga tandvärk och jag av lite ont i ryggen och av att inte hitta något vettigt hotell för natten. Gaaah! Jag avskyr verkligen att försöka boka hotell i Miami-området. Man får absolut ingenting för pengarna och hälften av recensionerna handlar om kackerlackor och smutsiga badkar. Urrrrrrk! Under vår resa hittills har vi (Peter) bara sett en ynka kackerlacka, och den var han så vänlig att inte visa oss andra, så vi är helt förskonade. Jag fortsätter gärna den trenden.
Strax innan Ft Lauderdale stannade vi för att äta på denna resans sista (?) Wendy’s, och lyckades tyvärr pricka in det sämsta vi varit på. Det var ingenting som verkade funka. Erbjudandet i appen (så klart, vi är i coupon-land) fungerade inte, bubbelvattnet var slut, diet coke var slut, majonnäsen kom inte, personalen verkade mest önska att vi skulle gå, det var ganska sunkigt vid ketchupen och självklart fanns det inga handdukar på toaletten. Trist avslutning på vår annars högst trevliga, kaloridrypande Wendysturné. Jag skrev till och med mitt livs första google-recension. Den var inte så positiv.
Vid 14-tiden och efter otaliga bilköer var vi äntligen framme i Ft Lauderdale. Där det blåste halv storm och flaggades rött. Och lila, vilket Peter tog reda på betydde att det fanns haj eller maneter i massor i havet… Hotellet vi hade kollat ut – men inte bokat – såg dessutom, vilket flera hade skrivit, verkligen inte speciellt inbjudande ut på utsidan och vi började ifrågasätta vad vi skulle göra i Ft Lauderdale om vi inte kunde bada. Vi har ju varit där flera gånger innan och är inte sååå imponerade. Vi körde alltså till den lekplats som jag kom ihåg som jättestor från vårt besök för två år sedan, men som visade sig bestå av bara en enda ”unit” med några rutschkanor och klättergrejer. Tjejerna (Inna) hittade dock genast en kompis, så vi blev kvar där en rätt bra stund, men stormvindarna ändrade inte direkt vår tveksamhet inför att hitta ett hotell just där. Stor vånda. Jag avskyr som sagt att försöka boka hotell i Miami-området, och det blev inte bättre ju längre eftermiddagen led, kan jag säga. Till slut var det faktiskt Peter som föreslog Sheraton vid flygplatsen i Miami. Knappast en idealisk location egentligen kanske, men det såg himla fräscht ut och jag kunde utnyttja en gratisnatt på hotels.com, så våra ”två” nätter, som vi inte kommer att utnyttja, kostade oss i praktiken ”bara” 1700:- + parkering. Med Miami-mått mätt är det ett sjuhelsikes kap!
Dock kunde vi ju inte köra direkt till ett flygplatshotell, då vore ju dagen helt slut, så mot bättre vetande satte vi gps:n på Miami beach. Jag vet inte om det alltid egentligen är en dålig idé att köra mot Miami, men det gick inte snabbt, och barnen var inte glada, trots den utlovade lekplatsen, som jag också kom ihåg som jättestor och helt fantastisk.
Om det är ett elände att ta sig till Miami beach, så är det inte lättare att hitta parkering. Speciellt inte en lördagskväll då det tydligen också är något slags jazz- och Art Deco-festival… Till slut svängde vi i ren desperation in i ett parkeringshus som faktiskt inte hade ”fullt-skylt” och struntade i att det kostade 40 dollar att parkera. 400 spänn… För upp till fem timmar, men stack du efter 10 minuter var det fortfarande 40 dollar. Typ ett rån. Nåja, vi blundade för det, liksom vi stängde öronen för alla ”jag är trött” från barnen, för nu var vi minsann tvungna att göra lite Miami beach. I alla fall för 40 dollar. Även här blåste det halv storm så klart och även här hade lekplatsen krympt betydligt jämfört med vad jag kommer ihåg. Är det vi som blivit bortskämda med att allt amerikanskt är så stort eller är det att barnen växt, undrar jag? Storleken spelar ju som bekant ingen roll, även här hittade barnen snabbt lekkompisar och lekte ”tag” och ”hide and seek”, eller, när de inte riktigt kunde enas: ”tag hide and seek”. Det var inte alls populärt när vi efter en – en och en halvt timme beordrade avfärd och mat. Man skulle till och med kunna säga att det var rätt dålig stämning ett tag, men lyckligtvis blev det lite bättre efter lite mat, hundgos och öl… Inte till barnen då, och det var ”park-priser” (20 dolllar för två små Heiniken) men just då väl investerade pengar. Miami beach är och förblir dock ett dårhus. Det hade säkert varit jättekul för 20 – 25 år sedan, konstaterade både jag och Peter så där medelålders bittert, men med barn och erfarenhet är det mest bara galet, småläskigt och provocerande dyrt. Och lite coolt. Men det andra överväger tyvärr. Vi skulle köpa lite vatten till barnen – det skulle kosta 4 dollar + tax + 18% dricks. Alltså sisådär 60 spänn för en flaska vatten. Så är det överallt. Inte trevligt. Dessutom, med en festival utanför knuten var det kanske tur att vi avbokade hotellet…
Maten blev tyvärr inte mycket att skriva hem om, även om vi verkade se en himla massa cool streetfood överallt, men vi blev hyfsat mätta och mycket gladare i alla fall. En stund, sen hade faktiskt dagens resande tagit sin tribut och barnen orkade inte mer. Jag vet att jag skrivit det många gånger förut, men ändå, jag förstår inte hur man orkar resa så mycket på sina resor som många gör. Det är ju skitjobbigt och inte det minsta kul. Det är ju stället man är på, avkopplingen och att göra saker tillsammans som är kul Nåja, tur att man är olika. Barnen bröt nästan ihop när vi berättade att det var sisådär 20-30 minuter till vårt nya hotell, för de hade minsann suttit i bilen i minst åtta timmar redan. När det sedan var sådan trafikstockning ut från ön att det gick snabbare vid rött än grönt, somnade den ena och den andra konstaterade att det här inte var ett bra ställe. Vi kunde inte göra annat än att hålla med henne. Vi får se hur väder och humör är i morgon, vår sista – absolut sista – dag i Florida, men jag tror inte att vi kommer att återfinnas på Miami beach. Mimi vill till Publix, för hon vill köpa en fin present till sin kompis Ellie som har kalas på fredag och efter att ha sett den faktiskt himla trevliga poolen på hotellet, har jag en känsla av att vi kommer att tillbringa lite mer tid på ett flygplatshotell än vi någonsin gjort förut. Vi får se om jag har rätt eller fel.
När vi äntligen tagit oss fram till hotellet, checkat in, fått med oss alla väskor från parkeringen, fått byta hiss för att den vi testade först var så galen att Mimi blev livrädd att vi skulle få åka helt random upp och ner mellan våningarna för evigt, fått fel rumsnummer och slutligen hittat rätt rum, konstaterade Inna kallt att ”det här verkligen inte var värt all fuss – det är ju jättelitet!”. Det är det verkligen jämfört med vad vi vant oss vid. Fräscht, tack och lov, men det är verkligen bara två sängar och ett badrum. Hade vi bott så här i fyra veckor hade det inte blivit mer än en resa… konstaterade jag och Peter också.
Bloggen fortsätter tyvärr att djäklas värre än någonsin, så förmodligen är det bara jag som läser detta, men jag ska åtgärda eländet så fort vi kommer hem, hoppas jag. Eventuellt blir det en dag 29 också i morgon. Det brukar det bli. God natt!
