Florida 2.0. Dag 22 Fort Lauderdale levererar hyfsat

Ft Lauderdale fortsätter att vara lite småmotigt för oss. Efter att ha varit helt förskonade från ”olyckor”, av typen som kan inträffa med barn som inte varit utan nattblöja så överdrivet länge, medan vi haft stora boenden med många sängar, tvättmaskin och torktumlare, var det givetvis dags i natt. Typiskt nog när jag för en gångs skull hade just det barnet i min säng. Det är ganska fantastiskt hur väldigt blött det kan bli av en enda så liten människa. Verkligen en egenskap man uppskattar klockan halv två. Det slutade med att de blev tre stycken i den inte så bekväma bäddsoffan, medan jag fick ligga kvar längst ut på kanten i relativ torka i sängen. (Kanske vi borde lämnat den där dricksen förra gången. Hoppas vi får nytt ändå.)

Inna ville att vi skulle skicka en bild till dagis på kokosnöten. Klassiskt exempel på att man inte ska tro allt man ser på nätet alltså.
”Du sa att vi inte fick titta på iPhone idag, men vi lyssnar ju bara…”
Och dokumenterar…
”Jag älskar denna musiken faktiskt.”

Efter frukost gick vi till stranden. Högljutt ackompanjerade av ”I knoOOOOw, it caaAAAlls me, the sky and the sea…. Let it goOOOo, let it goOOOo” på repeat. Jag är osäker på den egentliga ordningen av dessa fraser, men att jag hört dem – ofta – är jag helt säker på. På stranden var det halv storm och givetvis badförbud, men i alla fall sol. Och man kunde ju bygga sandslott. Och sjunga.

Det är synd att det inte framgår av en bild hur underbart ljuvligt kavat hon är, den lilla snorpan.
Där borta till vänster, där det nu bara är en brant sluttning (brantare i verkligheten än på bild) var det strand för tre veckor sedan.
Äntligen, äntligen fick hon gräva i sanden. Som hon längtat!
Vackert. Havet också.
Den bestämda hade sina åsikter om var vi egentligen borde slå läger…. Så då gjorde hon det, trots att vi andra var 20 meter bort.
Även om det är badförbud så får man jaga vågor.
Man fattar hur big business turismen och strandlivet är när det finns sådana här monster, specialbyggda för att städa stranden.
Badförbudet sa inget om fotbad. 😉
Funkar även som handbad.
”Det kom på min bakjumpa! Hahahahaah, på min bakjumpa!”

Denna onödigt omfattande kavalkad av hyfsat meningslösa strandbilder syftar egentligen mest till att vara en motvikt mot alla läskiga snöbilder som översvämmar mina flöden på diverse sociala medier. Det må vara vackert, men fy tusan för att behöva komma hem till eländet.

Vi la ett par timmar på stranden i sand och vind, men sedan blev behovet av bad för stort, så vi traskade tillbaka till hotellets pool. Hotellets ouppvärmda pool. Hotellets ouppvärmda svinkalla pool. Vi hade förberett oss på att det skulle vara kallt, speciellt i jämförelse med de fantastiska varma poolerna i Orlando, men att det skulle vara så kallt, var vi inte beredda på. När knappt barnen badar trots sisådär 27 grader i luften… då är det kallt. Jag doppade mig en gång, men känner inte att jag absolut behöver göra det igen. Den som var mest oförfärad var givetvis Mimi. Den som snackade mest var givetvis Inna. 😉

När vi precis kommit, hörde vi lite rasslande och en rejäl duns från ett av träden. Dunsen var så rejäl att vi gick och tittade, i tron att det var en stor gren som ramlat ner. Då möttes vi av den här.  (Bild nedan.) En gremlin! 🙂 Visst är han (som nog är en hon) lik ledaren från Gremlins-filmen?!

När vi var inne och käkade lunch hörde vi uppståndelse från poolen, och vår kanadensiska granne samlade ihop sina barn och flydde poolen. Då hade vår gremlin nog ätit efter midnatt (eller hur var det?), för helt plötsligt var där tre stycken helt oförfärade kompisar som ramlade ner ur träden och sprang omkring bland leksakerna inne på den lilla pool-området. Kanadensiskan berättade att hon blev ganska förvånad när leksakerna helt plötsligt började röra sig.

En ganska oväntad gren.
När snålmamman vill använda upp allt hon köpt – inklusive majsoljan – kan det till och med vankas popcorn före lunch…. Snåĺhet i sin godaste form!
Inga läskiga mikro-popcorn här inte!
Dagens mesta badare trots frysgraderna i poolen.
Inna och hennes kanadensiska nya vän Sofia. Och Sofias stora hatchimal-uggla. Något slags Tamagotchi-historia som utvecklas och måste tas om hand. Gissa vem som nu vill ha en sådan?
Efter popcorn kommer givetvis motion. I plural för att göra det mer effektivt.
Mimi tar väl om hand om sina gosedjur. Hoppas hon inte matar dem efter midnatt bara.
Eftersom vi pratade om att leguanen såg ut som en gremlin och eftersom vi har en vetgirig femåring, så ägnades en del av kvällen åt att googla klipp från Gremlins. Eventuellt håller den inte riktigt i längden. 34 år är en lång tid. Extra lång när det gäller 80-talsfilmer.

Efter idag får vi väl ge Fort Lauderdale cred för att ha levt upp ganska hyfsat till förväntningarna ändå. Visst, en sådan här dag hade vi kunnat ha på vilken spansk eller grekisk ö som helst, men som sagt, för oss är semester mer avkoppling och anpassa oss efter barnen än att checka av alla måsten på en lista, så vi är fullt nöjda. Ganska läskigt är det dock att i morgon är det absolut finito. I morgon åker vi faktiskt hem. Jag är hemskt nöjd med beslutet att betala för en extra natt, så att vi slipper lämna hotellet på förmiddagen och sedan kuska runt med väskorna hela dagen och ändå försöka vara så förberedda som möjligt på en lång hemresa. Vi flyger inte förrän 22, så planen är nog att ha en dag ungefär som idag för att verkligen tanka energi inför resa och snö. Möjligen blir det alltså ingen blogg i morgon och skulle det – mot förmodan – råka bli det ändå, så kan jag inte publicera den förrän på dansk/svensk mark på onsdag eftermiddag, så alla ni som faktiskt hängt med hela resan – ni verkar ju ofattbart nog vara några stycken – tusen tack för att ni bidragit till att jag orkat svamla ur mig alla plattityder om nästan ingenting alls i så här många dagar i sträck. <3

 

Florida 2.0. Dag 21 Ganska meningslös resdag. Och regn.

Då var det dags att väldigt motvilligt lämna BahamaBay. Givetvis i strålande solsken. Så är det bara. Resdagarna är alltid de finaste.

Det är alltså det här vi lämnar. Ett finfint boende och klarblå himmel.

Mimi väckte familjen i god tid med julsånger (!) och entusiastiska hopp i respektive sängar. Inna hälsade nyheten att vi skulle spendera över tre timmar i bil med förtjusta utrop. Hennes plan är att bygga ”en gigantisk rollercoaster” i Minecraft nämligen, och i bilen är det ju ingen som tjatar om skärmtid.

Hon är inte dum den här tjejen. Efter lite prat om skärmtid och vikten av att röra på sig, kommer hon liksom så där av en händelse in och ”tar en liten springtur, för jag ska ju sitta i bilen så länge sen”.
Om ett år syns vi igen!

Jag insåg när jag packade ner våra matvaror att jag kommer att behöva planera lite de sista dagarna för att använda grejerna effektivt. Man slänger ju inte mat. Så är det bara. Nu är vi ju på väg till stället utan riktiga knivar, så jag får väl vara lite klurig.

Den här har vi skrattat lite åt. Antingen är det vi som inte fattar eller så har den som satt upp den inte riktigt tänkt klart.

På vägen ner mot Fort Lauderdale lärde vi oss – igen – att man antingen tankar och provianterar innan man kör eller att man är ordentligt uppmärksam på skyltarna under vägen. På motorvägen söderut kan bensinstationer/rastställen nämligen ligga till vänster om vägen, och missar man ett är det väldigt långt till nästa. En sträcka som inte känns kortare ackompanjerad av ”Fuel level low” och plingande från instrumentpanelen.  Inte det minsta kortare faktiskt. Lyckligtvis lärde vi oss också att det – givetvis – går rätt mycket bensin i reserven på en amerikansk bil, så vi behövde inte göra erfarenheten att köra soppatorsk på en amerikansk motorväg i 27-gradig värme. Det hade kanske varit en rolig twist här i bloggen, men gissningsvis inte i verkligheten.

Miles and miles of nothing blir så himla mycket mer nothing när bensintanken gapar tom.
I Yeehah Junction (!) hittade vi inte bara bensin, utan även Desert Inn. Frestande. Mycket frestande.
Baksidan av Desert Inn. Ute i miles and miles of nothing. Det är svårt att motstå. Kanske nästa gång.

En annan erfarenhet under vägen var att ”Kid’s meals” inte är en självklarhet på roadside-restaurangerna. Inte heller mjölk eller vatten. Däremot en uppsjö av äckliga saft-historier och olika sorters läsk. Så klart.

De ser rätt glada ut ändå. Vi var möjligen lite mindre glada. Stressade som vi blev av avsaknaden av barnmåltider, beställde vi fulla meals till dem, så det blev inget billigt snabbmatsmål. Vattnet hittade vi till slut i en varuautomat.
Hon älskar fortfarande ”hamburgarstället”.
Hon också.
När hon sa att hon ville ha ”salt till stripsen”, trodde jag i min enfald att hon menade alla stripsen.
Det gjorde hon inte.

Ännu en erfarenhet var att denna väg – Florida Turnpike – var den tristaste av alla vi kört i Florida. Och dessutom ganska dåligt underhållen, trots alla skyltar om ”Your tolldollars at work”. (Det är en tull-väg.) Riktigt trist var den, och inte blev den roligare av att det blev molnigare och molnigare ju närmare målet vi kom. Det har lite varit temat på denna resa, vi har lämnat ställen i fint väder och anlänt till nya i dåligt väder. Tvärtom hade varit att föredra.

När vi kom ut från Publix-provianteringen några kilometer från hotellet började det regna. Inget litet käckt strilande sommarregn utan ett veritabelt  syndaflodsregn. Vi känner således igen Ft Lauderdale, och planerna på en beach-eftermiddag grusades rejält. Igen. Det blev en hänga-på-rummet-eftermiddag medan Peter tog en ”köra-och-köpa-gitarr-eftermiddag”. Eftermiddag och eftermiddag förresten, klockan var givetvis rätt mycket när vi väl var framme och hyfsat installerade. Jag förstår inte riktigt dem som åker från ställe till ställe och bara stannar någon enstaka natt på varje hotell. Det är ju skitjobbigt att installera sig, orientera sig och sedan packa ihop igen. De som gör det och ändå får ut något av semestern måste vara utrustade med nerver av stål, vara sjukt förberedda och inte ha en treåring som blir trött och vill sova senast 19.30 varje kväll. Så är det bara.

Multitasking. Hon skapar en Minecraft-rollercoaster på ipaden och kollar på Viaplay på telefonen. (Viaplays nedladdningstjänst är f.ö det som gör att de här resornas förflyttningar fungerar. Mycket väl investerad hundring i månaden.)
Dora i mobilen, örat mellan fingrarna och lite snacks lätt tillgängligt. What else could a girl need?
Hej, Ft Lauderdale. Vi känner genast igen dig.
Soleado hotell. Inte riktigt samma blå himmel som BahamaBay.
Jag vågar inte ens tänka på hur många timmars skärmtid det blivit idag.

Hotellet hade på något sätt blivit mycket mindre, avsevärt smutsigare och väldigt mycket mindre välutrustat sedan vi var här för tre veckor sedan. Undrar just vad det kan bero på… Ägarna får så otroligt många goda vitsord i de flesta recensioner på hotels.com att jag verkligen försöker hitta något gott i den loje ”mañana-farbrorn” som även denna gång checkade in oss, men han gör det inte lätt för mig. Han är liksom så loj och långsam att jag tror att han inte förstår mig, så jag har redan upprepat min fråga innan han svarat och då gör han det på ett sätt som får mig att känna mig ytterst besvärlig. Okej, jag har hört ryktas att jag någon enstaka pyttegång upplevts som lite gåpåig och hetsig, men det är helt enkelt något som skaver här. Att ta ett långt samtal mitt under min incheckning hjälpte inte hans aktier jättemycket. Hoppas uppfattningen hinner ändras innan vi åker härifrån. Jag vill gärna också ha den där positiva bilden jag läser om i recensionerna.

På rummet fick jag städa både mikron och spisen och diska grytor och salladsskål innan jag kände för att använda dem. I duschen dansar de svarta hårstråna samba. Sådär fräscht. Men läget är fortfarande bra och mañana-farbrorn kommer säkert att visa sig vara en riktig klippa i morgon. När det givetvis är riktigt fint strandväder också.

Inna har tjatat om kokosnötter sedan vi kom till Florida för tre veckor sedan, så idag gav vi efter och köpte en, trots att vi verkligen inte vet hur vi ska få upp den. (Japp, vi har lärt barnen sången.)
Inte riktigt den köksutrustning jag vant mig vid. Och smutsig var den också.
Mega-gigant-avokadorna höll vad de lovade. Wow!
De här gigantiska biffarna hade förtjänat bättre än en halvrisig stekpanna, en halvvarm kokplatta och en leksaksstekspade.
Peter MacGyver Olofsson och hans älskade Victorinox-kniv fixade till slut kokosnöten. Om Inna gillade det? En sipp och sedan en äcklad grimas. ”Det var inte gott alls. Det smakar kokos och jag gillar ju inte det.” Vad hon trodde att en kokosnöt skulle smaka framgår inte.
Tur att vi inte shoppat något, för nu har vi helt plötsligt fyra incheckade bagage på hemvägen. Välkommen till familjen, svarta gitarren. Caset fick godkänt av Mimi. Tydligen mjukt och skönt. ”En gång tog du en bild när jag låg i ett sånt.” 

Florida 2.0. Dag 4 Mot Cape Coral. Happy happy happy!

Äntligen! Idag sken solen från en molnfri himmel när vi dessutom allihop vaknade vid den högst överkomliga tiden 07.00. Dagen började på allra bästa sätt med en lång stunds småpratande och härligt treårsfilosoferande med Mimi i sängen (semester de luxe). Inte blev dagen sämre av att Inna med en illmarig min efter frukost frågade om ”hon fick programmera mig”. Det fick hon givetvis och ”mamma robot” följde lydigt alla kommandon, även de som blev alldeles tokiga, vilket framkallade så hjärtliga skratt att förmodligen alla med mer normal semesterdygnsrytm än vi, vaknade med ett ryck. Slutresultatet av programmeringen: en påse jordnötter från översta hyllan som helt plötsligt var öppen och i Innas hand. ? Helt underbart ju. Jag tror att jag verkligen lyckats befästa det datalogiska tänket hos min femåring för all framtid. Nu har jag hela digitaliseringen kristallklar för mig. Vi köper jordnötter till alla klassrum, Ija! 😉

Underskatta aldrig algoritmer och en femårings list!

Morgonen fortsatte faktiskt i samma positiva anda. Eftersom vi snart (typiskt nog, jag kan ju inte bara vara positiv) måste checka ut och köra tvärs över halvön i fint väder… packade vi litegrann (vilket gick snabbt, för vi har, tro’t eller ej, inte så väldigt mycket med oss, och det vi har, har vi knappt packat upp) och sedan satt vi vuxna och njöt i solen utanför dörren medan minionerna omväxlande producerade teckningar som de levererade ut till oss i en takt PostNord bara kan drömma om, omväxlande kollade Curious George på tv (”för vi lär oss faktiskt engelska då”) medan de väntade på att solen skulle nå poolen (”det rimmar i timmar, mamma!”).  Sanningen att säga så spelade det ingen roll att solen nådde poolen, för när man inte satt i ljuvlig lä vid husväggen var det visst inte speciellt varmt. Nere på gatan såg vi människor i vinterjackor och handskar, och enligt väderrapporterna hade extremkylan i resten av USA/Canada även gett återspeglingar i Florida. Precis som förra året när vi var här…  Vi kanske skulle snacka med borgmästaren om att INTE komma hit samma tid nästa år – hen kanske betalar bra för att vi håller oss borta?

Mimi ”hjälper till med packningen”. ”Denna passar ju mig, mamma! Näääääää, jag bara skojar.”

Snudd på exakt klockan 11 och utan att lägga dricks i kuvertet ”thanks for your tip” som retat mig sedan vi kom (snåla svenskar eller bara det där omogna ”tala inte om för mig vad jag ska göra-syndromet”?) – checkade vi ut och rullade mot Alligator Alley. Den såg exakt ut som förra året, och när jag läser förra årets blogginlägg från just den förflyttningen skrattar jag över hur lite som verkar ha hänt på ett år. Vägen var sig lik, barnen är sig (ganska) lika, fåglarna var desamma, vi råkade missa bensinmacken och den utlovade chipsprovningen (men det märkte inte barnen, för vi hade en påse chips i beredskap i bilen), vägen var miles and miles of nothing fast vi fattar verkligen fortfarande inte varför man skulle vilja ta en annan (längre) väg och även i år råkade vi ut för den kallaste Florida-dagen i mannaminne. Skrattretande nog råkade vi – helt oplanerat pga Peters minimala blåsa – också hamna på exakt samma Taco Bell i Naples när Everglades’ miles and miles of nothing tog slut. I år brydde vi oss dock inte om att ens köra inom samhället Naples, utan fortsatte direkt norrut mot Cape Coral. Det blev roligare och roligare ju närmare vi kom eftersom vår svenska gps (den som tycker vi är snåljåpar) uttalar Cape Coral med samma betoning som pekoral. Hoppas dock inte att det är ett förebud. Lite nervös var jag allt när vi närmade oss, för det där med bokning av resor är 100% jag, och att boka så här, privat, har jag aldrig gjort innan. Det har ju hänt tidigare att beskrivningar och bilder inte riiiktigt varit med sanningen överensstämmande och nu har jag bokat oss en hel vecka i Villa Pinja. Tänk om det visar sig vara ett litet skjul någonstans. Gulp!

På väg genom Everglades
Att kepsen har texten ”Peterbuilt” känns ovanligt passande. 🙂

När vi rullade in i Cape Coral och på Shelby Parkway en timme innan vi skulle få tillträde till huset, bultade hjärtat ganska hårt, men samtidigt kändes det väldigt bra att se det löjligt välmående grannskapet. Här finns då inte många skjul… men gott om jättefina hus vid kanalen med båtar (inte yachter) vid de privata bryggorna. Jag andades (i smyg) ut och när vi kom tillbaka en timme senare, efter proviantering, kunde jag (och resten av familjen) bara le brett från öra till öra. Ingen falsk marknadsföring här inte. Huset är verkligen superfint! Stora, öppna ytor där man kan jaga varandra (tro mig, det har Mimi tagit reda på), ett topputrustat kök med bardel,  tre sovrum med gigantiska garderober, två badrum, en jätteterrass med pool,  bubbelbad, grill och massor av möbler, en privat brygga med möbler och plats för båt, sköna soffor, ett härligt matsalsbord, utmärkt wifi,  alla prylar man kan tänkas behöva (inkl en paraplyvagn, bilkudde och leksaker till barnen) och så vidare. Dessutom betalar vi för detta mindre än vi gjorde per natt för flygplatshotellet…  Det är kört. Finito. Över. Jag kommer aldrig att vilja bo på hotell igen. Jag vill ha detta.

”Vårt” hus i en vecka. Vi får väl se om Mimi bestämmer att det blir det gula eller det orangea huset.
Happy, happy, happy!
Gissa om vi längtar till lite varmare väder!
”Kan vi få en drink, tack?”
”Titta, pappa, den båten har byxor på sig!” (Mimi)

Bilderna nedan gör inte interiören rättvisa, tagna i halvmörker med telefonens kamera som de är, men de ger kanske en hint. Jag går bara omkring och ler, och det händer inte så ofta, tro’t eller ej. Jag har ju en tendens att tycka att glaset är halvtomt. Enda smolket jag kan hitta i dagens överfulla bägare är att det är lite för kallt för att njuta av poolen/terrassen, och att det verkar bli så i morgon också, men sen…! I am happy, happy, happy!!!

Inna har mutat in sitt område. ”Här ska jag sova i natt!” (Yeah, right…)
”Här finns puffar, mamma. Ta en bild på mig!”
I kväll blev det riktig middag vid riktigt bord. Bakom persiennerna finns den jättestora altanen. Jag kan nästan garantera att det kommer en bild därifrån i morgon. (Skulle ni, Dan och Pia, råka se denna bild, så har vi nu lokaliserat tallriksunderläggen och lovar dyrt och heligt att använda dem framöver.)
Monsterjakt pågår.
”Ser du mina händer, mamma?”


Kvällen i kväll har vi ägnat åt att utröna hur snabbt man kan springa genom korridoren när man är jagad av ett monster (ett ganska litet treårigt monster), ”ta en drink” med is från ismaskinen i bardelen (”jag kom upp på stolen själv, mamma!”),  kolla vilken soffa som är skönast att ”kolla iphone i” (gissa vem), leta efter de tre tama leguanerna som enligt uppgift ska finnas på tomten, laga en riktig middag med en köttbit och bakad potatis (mums!), packa upp på riktigt för första gången på resan,  jubla över juniorkronornas avancemang till final i junior-vm, bestämma vem som ska bo i vilket rum (lär ändras…), gå runt och bara le lyckligt och slutligen försöka bemästra alla olika apparater i huset (bara ugnen är ju ett äventyr i sig). Jag förutspår en vecka med överfullt glas. (Snälla ödet, slå mig nu inte i huvudet med ett halvtomt glas när jag för en gångs skull är odelat och okritiskt positiv!)