Polen juli/aug dag 2. En olycka kommer sällan ensam

Peter påstår ju att jag alltid har en kris dag 2 på en semester. Den som läste gårdagens litania vet ju att denna så smått initierades redan igår, men idag fick jag dessutom verkligen hjälp på traven i min kris. Dagen kan med få undantag sammanfattas i ett ord. Miserabel. Jag är ledsen, alla ni som också har semester nu, men det där att ändra vår bokning från stadssemester till strandsemester i förorten fick verkligen ödet, försynen eller vad man nu tror på att skratta högt och fixa sämsta möjliga förutsättningar. Det har regnat precis hela dagen. Precis. Hela. Dagen. Och inget stilla skönt, strilande sommarregn utan ett ihållande ”det-kommer-aldrig-att-sluta” regn med en sådan där underliggande varm fuktighet som gör att man trots kylan från regnet är konstant svettig. Ett sådant regn. Hela dagen. I förorten där inget utom strand och strandrelaterade aktiviteter finns i närheten och barnen ändå bara ska bada. Upplagt för en toppendag alltså. Glömde jag nämna en släng av pms också? 

Regn. Regn. Regn.
Prognosen för torsdag och fredag ser verkligen lovande ut.

Jag skrev ju igår om att jag har mina aningar om att polska armén i hemlighet tränar sina bästa militärer att utstå extrem stress i restaurangen här. Efter dagens frukost tror jag att jag kan bekräfta den teorin. Vi gick nämligen till frukosten vid 10.15 i den absoluta förvissningen att det då skulle vara lugnt och tomt, för vilka bebisar äter frukost vid den tiden liksom?  De har ju varit uppe och levt rövare i massor av timmar vid den tiden. Men nej, samma folkilskna bebisar höll låda i nästan samma omfattning som i går kväll och det var kö till all mat. Absolut stresstest. Förmodligen är det specialuppfödda bebisar som har detta som sin livsuppgift. (Frukosten var faktiskt annars ganska bra med ovanligt god äggröra, vilket ju är det näst viktigaste kriteriet. Bacon är det viktigaste och det saknades, så någon toppnotering kan det givetvis inte bli.)

Efter att ha sett hur många (lika desperata som vi) familjer som bodde på hotellet försökte vi med alla medel övertyga barnen om att det vore en väldigt bra idé att INTE gå till hotellets minimala poolområde, eftersom vi hade känslan av att alla andra också skulle göra det, men alla som någon gång försökt resonera med barn under fem år som blivit lovade något, kan ju föreställa sig de (inte så charmiga) scenerna som utspelades i vårt hotellrum efter frukost. Till slut föll Peter (världens snällaste pappa och man) till föga och gjorde både barn och fru lyckliga genom att erbjuda poolbad till de små och ensamtid till den stora. Undertecknad tillbringade alltså ett par ljuvliga timmar i total ensamhet med bara virkning och ett glas vin (japp, trots att klockan knappt var tolv!). Helt ljuvligt. Det ljuvliga förbyttes dock i motsatsen när barngråt hördes utanför och Peter kom tillbaka med två förtvivlade barn. Lite förvirrande var det också att det var HAN som var skadad och inte barnen…. En stressig situation med två olika barnviljor och en vass duschdörr hade lett till ett icke obetydligt blodvite, en sönderskuren stortå och väldigt förtvivlade barn. Eftersom badvakten som skötte omplåstringen hade pratat om läkare och att såret kanske behövdes sys, var det lite stimmigt ett tag. Vinet kändes helt plötsligt inte så lyxigt, utan ganska dumt, men efter att vi rotat fram första-förbandet från bilen och doktor Åsa undersökt skadan (jag har ju trots allt ett SM-guld i första hjälpen, tro’t eller ej… 😉 kändes det lite lugnare. (Numera har vi dessutom införskaffat sårtejp och desinfektionsmedel att ha i rese-Apoteket. Det är ganska bra med lagom stora ögonöppnare ibland.) 

Jag tror inte att badvakten hade haft någon chans i Första Hjälpen-SM. Eller ens PM.

Barnen var rätt nöjda med att lunch och rutiner glömdes bort i uppståndelsen, så de t.o.m fick äta godis och frukt i fri mängd hela eftermiddagen. Dock var det möjligen inte ett smart grepp att låta Inna ta med en hel påse bigarråer in i sängen. Hur man kan kladda ner så mycket när man ändå har en så liten kropp, är för mig obegripligt. Självklart var det dessutom i min säng hon låg och åt. 
Undrar om städet kommer att ringa polisen i morgon….

Med tanke på lutningen (eller lutningarna) på bäddsoffan där 50% av familjen sover, är jag egentligen rätt lyckligt lottad med min bigarrå-säng. ?

Efter många om och men tog vi oss i alla fall samman och tog bilen mot Gdansk, där vi skulle träffa kompisar och äta middag på kvällen. Med tanke på dagens beskaffenhet hamnade vi då givetvis i rusningstrafiken och det tog nästan en timme att ta sig de 7,5 kilometrarna. Så klart. Dessutom är halva Gdansk redan avstängd pga (den mycket trevliga) festivalen St. Dominika som börjar på lördag, så det var snudd på omöjligt att ta sig fram till den parkering vi hade tänkt. Alltså blev det ca sex kvarters dyngsur, stressig promenad (läs: kryssande mellan enorma vattenpölar) med tung dubbelvagn och alldeles för litet paraply för att nå Dluga (Långa torget). Kvällen på The Flying Dutchman (Holland House) blev i alla fall lyckligtvis bra med god mat och (när en somnat och en fått fri tillgång till sin IPhone) till och med trevliga samtal med andra vuxna. Denna bristvara. Tusen tack för det, Elin och Simon! Vi förstår om ni aldrig mer vill träffa oss igen, men vi tyckte i alla fall att det var väldigt trevligt! 😉 

Yeay! Jag lyckades fånga en av de tio sekunder då de inte bråkade på fiket i gallerian Madison (pitstop kan behövas innan middag när man hoppat över lunch)
Jag är tämligen säker på att kyparen på The Flying Dutchman inte hade barn. Eller är kanske polska barn väluppfostrade? 😉 Vi hade först ett elände att övertyga honom om att jo, barnen vill verkligen bara ha spaghetti och ost (nej, ABSOLUT inga räkor, tack), sedan tyckte han att ”lite glass till barnen” var detsamma som gigantiska skapelser med yoghurt, sorbet, inlagda körsbär (urk) och grädde…. ??

Polen dag 2 juni – Ronald Reagan-parken och Gdansk

Efter viss tvekan bestämde vi oss på tisdagskvällen att vi skulle äta frukost på hotellet. (Alltså beslutet togs på kvällen, men frukosten åts morgonen efter… ?) Hotellfrukost är ju alltid trevligt, men som alla småbarnsföräldrar vet så försvinner ju charmen med långa måltider med barnen. De flesta polska hotell verkar ha den goda smaken att ha en lekhörna, så efter att ha brett ett antal mackor (utan att sedan äta dem, givetvis) och fått i sig några jordgubbar var i alla fall yngsta familjemedlemmen fullt upptagen med att låta kramdjuren leka tåg där. Den näst yngsta frågade oupphörligen om vi var klara snart, och till slut gav Peter upp och tog sitt kaffe i receptionen med hund och dotter… Frukosten kostar f.ö 39zl och är okej, även om den egentligen är finare upplagd än bra. Det saknas lite väl många saker för att den ska kvala in på topplistan, men det som finns är fräscht. 

Vädret var aningens osäkert, så till slut enades vi om att åka till den stora Ronald Reagan-parken där det finns massor av enorma lekplatser och andra aktiviteter. Fråga mig inte varför parken heter så, men den är komplett med en staty av Reagan och påven (!) i naturlig storlek. (Ja, jag borde googla, men det orkar jag inte nu.) Parken ligger i en förort till Gdansk, precis vid strandpromenaden som sedan fortsätter hela vägen till Sopot och Gdynia. Gdansk har annars ingen strand. 

Vårt försök att få till en selfie/wefie med påven och Reagan kan nog inte räknas som speciellt lyckat, men det är inte lätt utan selfiepinne och med en annan familj som står och trampar och såååå tydligt vill att vi ska skynda oss.
”Neje, mamma, det är trååååkigt att ta bild!”
 

Efter flera timmars lek då vi f.ö knappt sett till Inna, som obekymrat kastar sig in i lek med barn oavsett språk och nationalitet (”I’m coming” och ”hotch” (kom) är användbara fraser tydligen) och lite kel med en söt hund vars matte, en polsk tant, verkligen inte pratade ett ord som inte var polska, tog vi ”tufftuff-tåget” ner till strandpromenaden. Jag hade nämligen – igen – råkat börja ifrågasätta våra kommande semesterplaner och planera om, så jag ville kolla in ett hotell där. Lika bra att passa på, eller hur? Det hela slutade med att vi, efter en fantastisk sen lunch på det eventuella hotellet (Golden Tulip), avbokade och bokade om sex av våra kommande nätter här. Peter påstår att detta hänt tidigare. Jag förstår inte vad han menar, men det kommer nog att bli bra. Hotellet ligger precis vid strandpromenaden och har dessutom inomhuspool och god mat. Vad kan gå fel liksom? 

Tusan, jag inbillade mig faktiskt att jag passade bättre i glasögon än så här. ?
En bit av den enormt långa stranden.
Sandtömningspaus
”Jag vågade! Jag vågade jida den vita hästen. Jag vågade!” Goa Mimi utmanar i alla fall sig själv varje dag.
”Jag är Ugglis! Jag kan flyga jättesnabbt i min uggleglidare. Bara kolla nu!” (För er utan barn: ”pyjamashjältarna”, varav Ugglis är en, är väldigt populära just nu.)

På väg till bilen råkade det bli ytterligare någon timme på lekplatsen och ytterligare en hund, men sen fick Inna spelet och skulle bara till hotellet och träffa ”sin” hund. Peter fick bannor för att han kört för sakta när hunden visade sig ha gått hem. ? Det var ytterst nära att vi sedan blev kvar på hotellet även denna kväll, men lyckligtvis tog vi oss samman och gick ut en sväng vid 19, för det var en riktigt härlig ljum sommarkväll då faktiskt alla dessutom höll sig på utmärkt humör hela kvällen. Halleluja!
Man kan nästan ana att det finns en hund på båten till vänster, eller hur? 😉
Den där ”favojitkoftan” ser ut att ha gjort sitt på just Mimi, så alla ni som brukar be om att få köpa, nu är det läge att komma med ett bud. 😉
Jisses, vilken massa leenden och positiva kommentarer på alla möjliga språk denna lilla kavata regnbågstjej frambringat under sin framfart i kväll. När hon är på det humöret är hon verkligen ljuvlig.

Tidigare under dagen sa vi till varandra att vi borde bli bättre på att utmana oss och prova nya saker när vi är här. Efter det åkte vi till parken där vi varit förut och i kväll hamnade vi på Billy’s där vi definitivt varit många gånger förut. Bravo oss! (Fast till vårt försvar har vi ju faktiskt bokat ett nytt hotell i ett för oss helt nytt område. Så det så.) Billy’s levererade även idag med prisvärd mat, trevlig servitris och en perfekt backe (vissa kallar den rullstolsramp) att springa i. För att inte tala om popcornen FÖRE maten, färgpennorna och fiol-och dragspelskonserten som inspirerade Inna till något slags ytterst spontan techno-dans som tydligen förmedlade en viss aggressiv glädje, om vi förstod saken rätt. 

Självklart dansar man så här till fiol och dragspel. Det vet väl alla.

På hemvägen hamnade vi dessutom i en musikshow som smart nog innefattade två tjejer som ”blåste” enorma såpbubblor = garanterad publik bestående av 85% föräldrar. Gissa om barnen somnade ovaggade… 🙂 Vi också. Godnatt!

Polen dag 1 juni – Sopot, zoo och Gdansk

Den där ambitionen att posta ett blogginlägg varje kväll, som jag brukar, kom på skam direkt pga en ovälkommen baskelusk som däckade mig, så i skrivande stund är det faktiskt redan onsdag och vi är på väg mot den gigantiska parken/lekplatsen Ronald Reagan (!). Men mer om det senare. 

Igår väcktes vi av de ljuva tonerna av Rod Stewarts I’m sailing, som används som väckarklocka på Stenas båtar, vilket förmodligen skadat låtens popularitet å det grövsta, eftersom den varken går att stänga av eller sänka ljudet på när den drar igång vid 06… Som vanligt vaknade Mimi med ett glatt ”Det är mojon!” och Inna med ett grymtande och ett dra-täcket-över-huvudet. (Vem som är lik vilken förälder får man själv lista ut…) 


Även denna gång kunde vi i lugn och ro (nåja, om man bortser från att vi har två barn alltså) stanna i hytten tills bildäck öppnade, trots de ihärdiga uppmaningarna i högtalarna om att ”göra hytten tillgänglig för städning”. Vädret var lite molnigt och blåsigt, och zoo råkar ligga halvvägs mellan färjeläget i Gdynia och hotellet i Gdansk, så vi styrde kosan mot Sopot för frukost innan det öppnade vid 09. 

Så här tomt brukar torget i Sopot inte vara
”Mata fåglarna? Jag?”

Inte ens Sopot hade riktigt vaknat vid 07.45, men vi tog en promenad och hamnade till slut på ett bageri för frukost till oss, 16 småfåglar och fyra duvor. Bröd är otroligt billigt i Polen, t.o.m på Sopots turistgata Monte Cassino, så Inna tyckte att vi kunde dela med oss. Vad bageriägarna tyckte om detta framgår inte. 

Strax efter öppning var vi och ett antal skolklasser på plats utanför zoo. Jag var faktiskt tvungen att smygfotografera de två (!)  pedagoger som med bara hjälp av ett rep (!) tagit med sig en hel dagisgrupp. Hu…. Jag tycker det räcker med två barn på två vuxna… Helst tre. Vuxna alltså. 

Bäst att ta en selfie då och då så att jag i efterhand fattar att även jag var med på resorna. (Nä, ja e int bitter int…)

Barnen har nu blivit så stora att vi var tvungna att lösa familjebiljett för 60 zl. Dvs ca 150:- Det är billigt att ha roligt i Polen. Under hela zoo-besöket gjorde vi sammanlagt av med ca 300:- och i det ingick inträden, glass, lunch, espresso, dinosauriepark, smådjursmatning och parkering. Ganska okej, tycker jag.  

Uppenbarligen löpte en av lejoninnorna för det var ganska oroligt (och spännande) i lejongropen. Det luktade dock lika illa som vanligt.
Inna om surikaterna: ”Kolla, där är jag och Josefin (dagiskompis). Och den där som ligger och slappar är du, Mimi. Oj, där satte sig någon på dig!” ??
 

Att besöka zoo direkt på morgonen är en riktig höjdare, för både barn och djur är pigga och aktiva, köerna nästintill obefintliga och vädret skönt. När man sedan är klar och på vägen ut möts av jättelånga köer och en fullsmockad parkering kan man känna sig lite extra överlägset nöjd… 😉 Skadeglädjen är ju mycket riktigt den enda sanna glädjen. 

Det gäller att vara snabb med kameran när man vill bygga myten om den perfekta semestern (Mimi bangade ur tre sekunder efter att bilden var tagen)

Som vanligt är barnen helt oförutsägbara. Aporna, som vanligtvis är höjdpunkten, hoppades idag helt över till förmån för hästar, rådjursmatning och dinosauriepark. 

Mimi gillar också djur, men tycker fortfarande att det är rätt skönt när de kommer i porslins- och kramdjursvariant.

Dinosaurieparken (som är en bit backig skog med dinosaurier och flera spännande klätterbanor) hade blivit mycket intressantare nu när Inna (och Peter) kunde ge sig i kast med banorna, och t.o.m Mimi kunde klättra i ett par stycken, vilket gjorde henne mäkta stolt. I närheten finns också en riktigt äventyrlig klätterbana av typen som kräver hjälm och säkerhetslina. Inna, full av självförtroende efter dinosaurieklättrandet, ville helst ge sig på den också, men får nog vänta ett par år ändå. 

Efter zoo-besöket var det precis lagom att bege sig mot Gdansk och Marina Club hotell. Ett hotell som ligger ”fel” sida floden, men i ett otroligt expansivt område som absolut håller på att växa ihop med stan och bli ”rätt”. Vi har en juniorsvit, vilket innebär två stora rum med dubbelsäng, bäddsoffa och väl tilltaget pentrykök med spis, mikro, diskmaskin och kyl/frysfack för ca 1200:-/natten (inkl. parkering). Utsikten från vårt rum är inget vidare kanske, men det är iaf spännande att kolla på lyftkranarna och de våghalsiga arbetarna på taket mittemot och man kan givetvis betala för att få utsikt över floden/staden. Långa torget (Dluga) ligger bara ett stenkast bort, frukosten (för 39zl) är väldigt fint upplagd, men inget jättespeciellt. Sammantaget ett väldigt prisvärt, fräscht hotell. 

”Jag ligger bara och spanar efter hundägare.”

Lyckan (för Inna) var gjord när hotellet dessutom visade sig ha en receptionshund, en jättegullig valp med snäll matte som lät henne både mata och klappa. För oss andra blev det lite besvärligare eftersom Inna, med all den ihärdighet och total besatthet som bara en nästan-femåring kan uppbringa, bara vill vara på hotellet och helst då i receptionen, och inte vill göra NÅGOT annat…. Lyckligtvis är ju både Peter och jag utbildade pedagoger, så med metoder innehållande starka drag av irritation, mutor och hot fick vi till slut med hela familjen ut på stan, där båda barnen efter en trevlig pariserhjulstur och några mindre trevliga utbrott, slocknade i vagnen. Väl medvetna om vad detta skulle innebära på kvällen, struntade vi i det och gick och satte oss på Elephant’s uteservering, där vi delade en flaska vin och tog en matbit. Jag var tvungen att prova tipset från min brors svåger om pizzan med saltgurka, som skulle vara gudomlig. Saltgurka är ju gott och pizza är gott, så borde funka. Det gjorde det, även om gudomlig kanske var lite i överkant, Markus. 

På bron in mot torget
Vårt hotell är den ljusa, höga byggnaden till vänster om pariserhjulet.
Äntligen någon som har fattat att även vi som väntar nedanför karusellerna vill ha det bekvämt.

Straffet för att vi struntade i konsekvenserna av tuppluren visade sig tidigare än förväntat, när det helt plötsligt började strila under vagnen…. Damen som numera vaknar de flesta morgnar med torr blöja, valde just detta tillfälle att bevisa att det är undantagen som bekräftar regeln. Slutsats: tro aldrig att du som förälder kan beställa en hel flaska vin, hur goda förutsättningarna är verkar. Det funkar inte så. 

Utsikten från Elephant. Jag älskar husen runt Dluga.

Kvällen blev alltså inte riktigt som planerat, men ändå rätt okej med mys på rummet innefattande godsaker från saluhallen (saltgurka, ölkorv och goda tomater är obligatoriskt) och varsin telefon…. Att slappa och svulla är ju faktiskt också semester.