”Mamma, det är inte natt. Det är monon. Mamma, titta, det är inte mörkt. Det är monon. Är du vaken? Mamma? Hej, mamma. Nu är det monon. Jag har ätit korv. Det var inte fotost. Nu ska vi äta fotost. Jag vill ha göt. Igår åt jag chips. Jag vill ha chips. Det är lördag. Efter fredag kommer lördag. Mammaaa, det är monon. Är du vaken?” Varför läggs det egentligen pengar på att utveckla klockor och väckningsappar? Tvååringar är ju naturliga väckningsmonster och hade säkerligen ställt upp gratis bara för själva nöjet i tortyren. 
Något ledbrutna får vi nog erkänna att vi var idag. Enligt Scandic här är det ingen skillnad på king- och queensizesäng. Jag utmanar Scandic att tillbringa en natt i sina ingen-skillnad-sängar tillsammans med en make och en fyraåring. Under samma täcke. Detta säkerligen romantiska, men ack så otroligt opraktiska påfund! Det fungerar, men är inte optimalt. Och det är definitivt queensize. De håller på att renovera andra våningen på hotellet, så det var väldigt fullt när vi kom, annars hade de trevliga tjejerna i receptionen uppgraderat oss till en junior-svit. Svårt att inte vara nöjd när man bor gratis, men nästa gång ska vi nog försöka höra av oss och fixa det innan vi kommer. Vi kan nog inte låta Mimi sova i baby-säng mycket längre, ens när vi reser. 🙂 Fast hon gillar det mycket.
Frukosten här är Scandic-bra. Ingen jättelyx, men mycket att välja mellan, och så har de (vilket alla hotell borde ha) både bacon (sladdrigt, ljust) och riktigt bacon (stekt tills det blir svart och krispigt). ? Mycket föredömligt. Barnen älskar givetvis lekhörnan med tv:n som visar ”Tommy o Jerry”, och bryr sig föga om maten. I brist på nutella åt i alla fall Inna lite Corn flakes och en croissant, medan det lilla spöket nog inte åt alls. Fast hon hade ju startat dagen med ett halvt paket ölkorv å andra sidan…
Förekomsten av en ismaskin ganska nära vårt rum är alltid en höjdpunkt när vi bor här, så efter frukost bjöds det på ”drinkar” på rummet. (Och ett extra besök av en snäll städerska när någon – inga namn – råkat jonglera med sitt glas lite väl häftigt.)
I vanlig ”shit-det-är-egentligen-dags-för-lunch-och-tupplur-tid” lämnade vi hotellet på ytterligare ett ”uppdrag”. Petra och Magnus var dock oskyldiga denna gång. I stället var det Inger och René (som också brukar vara i Polen strax före oss) som använt en så trevlig karaff på sitt hotell och fått reda på att dessa säljs i en affär ”med massor av billiga saker” strax utanför Gdansk. Sådant tycker vi är kul, för det tar oss ofta till ställen dit vi aldrig någonsin skulle kommit annars. Detta var definitivt ett ställe som kvalade in i den kategorin. Szczcepan (!) är förmodligen den största och konstigaste affär jag någonsin satt min fot i. Den går inte ens att beskriva. Om man försöker tänka sig något slags fusion av Ikea, Jysk, bubbeltian, AliBaba, Lantmännen och Duka så är man möjligen i närheten. Möjligen. Att försöka sammanfatta vad som finns där går liksom inte. Det är nästan lättare att säga vad som inte finns. Mat. Annars allt annat. (Möjligen inte garn och pärlor heller, vilket kanske var tur för resten av familjen, för annars hade jag väl aldrig kommit därifrån.) Och så billigt att man till slut blev avtrubbad och inte köpte något, vilket man sedan kommer att ångra när man kommit hem. (Been there, done that.) Typiskt nog var karaffen vi egentligen skulle köpa slut, men ”lite” annat slank visst med hem ändå. Bland annat sisådär 600-700 ballonger och diverse drinkpinnar som Inna bestämt hävdade att vi måste ha. Tiden fram till nästa kalas – i höst – kommer att bli olidligt lång, anar jag. Vi investerade också i ett åttakronors nagelkit, som tillsammans med nyinköpta nagellack och nagellacksremover (!) kom att spela en stor roll i kvällens hotellaktiviteter.
Efter den oväntade upplevelsen av Szczepan begav vi oss mot Manhattan, ett medelstort köpcentrum strax utanför Gdansk, där det finns en musikaffär till Peter, ett bra C&A där jag brukar köpa mina kläder och ett KappAhl där jag ofta fyndar kläder till barnen på rea. Något för alla. Utom barnen, för just här finns faktiskt inte så mycket för dem, men vi avslutade besöket med att äta på Sphinx, en kedja som jag egentligen inte vet varför vi envisas med att besöka nästan vid varje besök, för vi är sällan nöjda, men barnen åt för ovanlighetens skull massor, lekte i lekhörnan och fick glass till efterrätt, så alla var trots allt nöjda.
Vi avslutade vår lilla turné med att stanna till och köpa ett gitarrfodral i en affär på vägen tillbaka och lite garn av de absolut enspråkiga tanterna i pasmanterian i Gdansk som helt enligt polsk tradition säljer garn, sybehör och underkläder (!). Mycket teckenspråk blir det när man ska köpa garn över disk med någon som varken pratar engelska, tyska, spanska eller svenska. Några polska ord kan jag ju numera, men inte SÅ många. Vi löste det till slut i alla fall, och som vanligt köpte jag mer än jag kommer att hinna använda under min livstid, men man blir ju lycklig av garn, eller hur? ?
Vi konstaterade återigen under vår promenad att Gdansk är en förbaskat vacker stad.
På hotellet var det sedan fullskalig ”nagelsalong” där den artiga nagelteknologen bad sina gäster (mig) ”slå sig ner” i fåtöljen och lägga upp fötterna. Hennes assistent blev sedan tilldelad en hand och en fot, medan hon själv tog de andra. Mycket färgglatt blev det. Både på naglar, hud, golv och pall.
Mimi kolhydratladdar inför sin nagelinsats
