Hotell – Sida 4 – On the road again

26 juli, 201726 juli, 2017

Polen juli/aug dag 1

Äntligen lite semester på bortaplan igen! Nu har vi faktiskt varit hemma i Sverige i nästan en månad, så rastlösheten efter en ny resa var stor. Jag skojar bara, det finns givetvis inte en chans att hinna bli rastlös med två små barn; det handlar snarare om total desperation och längtan efter att slippa plocka leksaker, laga mat och, framför allt, plocka UNDAN efter den förbenade maten i nån vecka. Det faktum att vi betalar över 500:- MER i månaden för dagisplatserna de här två månaderna när barnen inte sätter sin fot på förskolan, ökar inte glädjen. (Och ja, jag VET att det handlar om att man har rabatt resten av året, men det tar inte bort den sura känslan av bitterhet när man står där och fyller diskmaskinen för sjuttiofjärde gången samma dag, samtidigt som man skrapar ner resterna efter den orörda maten i sophinken. De där extra pengarna hade gjort bättre nytta på semesterkontot!)

Nåja, Polen var det ju. När vi var här för en månad sedan – i sol – gjorde jag det fantastiska draget att boka om vår resa en aning. I stället för sex nätter i en lägenhet i Gdansk, bokade jag de fyra första nätterna på ett ”badhotell” vid stranden i Gdansks utkanter (ca fyra km från Sopot om man tar strandpromenaden). Det kändes som en ypperlig idé då, i strålande sol. Idag, när vi inte sett skymten av sol sedan vi kom hit i morse, är vi möjligen inte lika övertygade. Hotellet, The Golden Tulip, är väldigt fint och fräscht, har en lekplats på området, ett lekrum och ett pyttelitet poolområde inomhus, och en bra restaurang, men här finns inte speciellt mycket i omgivningen som inte har med sol och strand att göra, så tajmingen känns inte helt perfekt. Dessutom funkar inte wi-fi på rummet, vilket är jättedumt när man vill blogga… Att använda mobildata har ju blivit väldigt mycket billigare och smidigare sedan lagen ändrades för någon månad sedan, men hjälper inte mycket när man behöver synka bilder och har en iPad utan mobildata. Även mobildatasignalen är f.ö dålig här i vårt rum, så vi har nog fått sämsta möjliga, digitalt sett. Vi får väl se om jag kan publicera det jag skriver nu. Sjukt irriterad är jag i alla fall i vilket fall.

Lyckligtvis funkar wifin i lekrummet, annars hade nog mamman och pappan dött av tristess. Barnen stormtrivs dock, och jag måste säga att jag är sjukt impad av mitt fyra-och-halvt-åriga barn som utan att tveka går fram till dem hon vill leka med och frågar om hon får vara med. ”Jag sa bara ’I want it too’, mamma!” ??

När vi gick ombord på ”Happy-båten” igår kväll var det en otroligt upphaussad stämning och otrolig stress, eftersom barnen skulle ”krama tumlaren Happy” omedelbart när vi kom ombord. Det vågade de ju inte när vi åkte i juni. Det var knappt att vi fick lämna väskorna i hytten innan vi var tvungna att gå ner till entrén för att se om hen var där. Det var hen, och kaxiga, kavata lillasyster vände på en femöring och slängde sig i närmsta förälders famn med böner om att vi skulle gå för ”delfinen var läskig”. Igenkänningsfaktor, någon förälder?

En vågade i alla fall. (Den är faktiskt rätt läskig.)

Uppe på säker mark igen, stötte vi på en tjej i korridoren och 15 sekunder senare var Inna och hon vänner för livet, tog varandra i handen och lekte i lekrummet resten av kvällen. Det var så att vi fick avstyra att hon skulle sova över i deras hytt. Lite avundsjuk är jag allt över den där självklarheten i det sociala, men å andra sidan vore det kanske aningens märkligt om man själv gjorde likadant. Eller?

När ”I am sailing” drog igång kl. 06.00 i morse var det inga glada miner i hytten, vill jag lova. Barnen har äntligen börjat sova som normala människor, och numera är det mer regel än undantag att vi vaknar vid 09, hela familjen (jag bävar redan lite för hösten), så det var lite tufft, men 07.30 var vi på polsk mark igen, och vi var dessutom både påklädda och i något slags ordning i alla fall. Vi lät TripAdvisor bestämma var vi skulle äta frukost, och hamnade då på coola Glowna Osobowa i centrala Gdansk. Det var definitivt inte ett utpräglat frukostställe, utan mer en bar/restaurang, men hade god äggröra, fantastiskt kaffe och färskpressad apelsinjuice, så vi var nöjda. Om man bortser från att barnen knappt åt något så klet, men skulle man ha det som en parameter skulle man ju aldrig vara nöjd med något.

Även på frukoststället skaffade tjejerna en ny 15-sekundersvän. ?Utmärkt för föräldrarna som genast beställde in en kaffe till. Var f.ö tvungen att ta en bild på toaletten. Restaurangtoaletter i Polen håller överlag väldigt hög och fräsch klass, vilket jag är säker på att många inte tror. ?

”Jag älskar Polen, jag älskar Polen, vi ska gå till djuraffären… yeah!” ?

Om storasyster gör så, gör givetvis jag också det… ?

…. men att göra likadant samtidigt är givetvis omöjligt, speciellt när mamman ber om det.

Efter frukost passade vi på att göra Gdynia litegrann. Vi tycker båda (alla fyra förresten) att denna urbana stad är underskattad i jämförelse med Sopot och Gdansk. Den är inte speciellt vacker vid första anblick, men här finns många pärlor och mycket att upptäcka bakom den lite ruffiga ytan. Idag gick vi först en sväng på shoppingcentret Batory, som ligger mitt i stan. Det är inte den största eller bästa gallerian i området, men här finns bl.a. Reserved (som H&M ungefär), en djuraffär, Rossmann (som Boots), Piotr e Pawel (mat), Pepco (billiga kläder, leksaker och husgeråd), Inglot (smink), ett par fik och restauranger, flera boutiquer, blomsteraffär, CCC (skor och väskor) m.m. så man slår lätt ihjäl ett par timmar här ändå.

Den här anföll oss på Rossmann. Jätteäcklig. Verkligen jätteäcklig. (Jag skojar givetvis, vad trodde ni!)

Efter Batory åkte vi på upptäcksfärd i en del av Gdynia där vi inte varit speciellt mycket tidigare, nämligen området öster om själva centrum. Här ligger bl.a. tre hotell som vi flera gånger övervägt, men hittills aldrig bott på som familj. Det är Rozany Gaj, Dom Marynarza och Hotel Nadmorski. (Läs mer om hotell i Gdynia här.) Efter idag kommer vi definitivt att kika närmare på dem till nästa bokning, för det var ett riktigt trevligt område längs strandpromenaden bara något stenkast från själva marinan i Gdynia. Trevlig strandpromenad med lekplats, flera träningsplatser, en linbanepark, en restaurang (Barracuda) som såg väldigt fräsch ut direkt vid havet, en pyttestrand och nära till det mesta. Dessutom berikade vi dess fauna med en alldeles nyköpt ”sångfågel” som Inna inte ens hann äga i 20 minuter innan hon (tydligen) la den ifrån sig där någonstans. Alltid trevligt när man kan sprida lite glädje. Nädå, jag är inte bitter. På hotellet har vi redan glatt någon med en mycket älskad kramdjurskatt, men vi får väl vara nöjda med att familjen i alla fall är komplett. Allt annat är ju trots allt världsligt. Men surt.

Vädret var inte toppen och kameran nerpackad, men det här området har helt klart potential!

Bra att mamman är så upptagen med att fota att styrketräningsfarbrorn i bakgrunden får lyfta ner Mimi…. (Sen hängde han sig där i fötterna och gjorde sit-ups med raka ben…. ?)

Tanken var att vi skulle åka ”till något lekland” som tjejerna sett på en turistkartan vid frukosten, men pga trötthet, parkeringskaos och hunger, blev det inget med det, utan vi åkte i stället till hotell Hotton, som trots sitt avsides läge i en rätt nedsliten del av Gdynia har en riktigt bra restaurang, Calipso, som verkligen hade förtjänat ett bättre läge. De förnekade sig inte idag heller, så mätta, trötta och ganska snart sovande (inte alla) begav vi oss mot Golden Tulip i Jelitkowo, där vi nu befinner oss.

Vacker, god och billig. Kan det bli bättre? Pasta med bl.a kyckling, blåmögelost, jordgubbar (!) och rostade nötter för 27zl (ca 65:-) på Calipso

Egentligen skulle vi åkt in till Gdansk och ätit middag med vänner, men efter att båda barnen somnat, insåg vi att det inte skulle vara en bra idé. Med tanke på scenerna som utspelade sig när vi väckte dem – och flera timmar därefter – var det ett högst förnuftigt beslut. Våra barnlösa vänner hade förmodligen förblivit barnlösa för resten av livet om de hade behövt genomlida en middag med oss. Å andra sidan så hade kanske även vi förblivit barnlösa om vi för fem år sedan hade ätit den buffémiddag som vi i stället åt här på hotellet. Maten var det inget större fel på, även om den heller inte var fantastisk, men stämningen… Möjligen var det ett förklätt stresstest för kustjägare vi oss själva ovetandes hamnade i, jag vet inte. Eller KAN verkligen 14 bebisar illskrika i en restaurangs alla hörn samtidigt? Jag avser att kontrollera detta vid frukosten i morgon. I morgon ska det f.ö regna hela dagen. Tack för det, ödet. Just hit me! (Peter påstår att jag alltid har en kris andra dagen på semestern, men det kan väl aldrig stämma….? Jag som är så positiv, smidig och flexibel…. 😉 I mitt huvud utspelar sig f.ö i detta nu en mycket irriterad konversation med receptionspersonalen med anledning av den obefintliga wifin, så andradagskrisen har kanske redan börjat, för just nu handlar det om att byta rum eller byta hotell. Grrrr! Dessutom är soffan jag sitter i blöt (!) eftersom ”den inte hunnit torka efter städningen. Ni checkade ju in tidigt (45 minuter). Bara låt den vädra i tre-fyra timmar, så torkar den”. Eh…? (Japp, krisen har börjat. Godnatt!)
(Detta är förresten skrivet och publicerat på knaggligt 3G-nät. ?)

28 juni, 20173 juli, 2017

Polen dag 1 juni – Sopot, zoo och Gdansk

Den där ambitionen att posta ett blogginlägg varje kväll, som jag brukar, kom på skam direkt pga en ovälkommen baskelusk som däckade mig, så i skrivande stund är det faktiskt redan onsdag och vi är på väg mot den gigantiska parken/lekplatsen Ronald Reagan (!). Men mer om det senare.

Igår väcktes vi av de ljuva tonerna av Rod Stewarts I’m sailing, som används som väckarklocka på Stenas båtar, vilket förmodligen skadat låtens popularitet å det grövsta, eftersom den varken går att stänga av eller sänka ljudet på när den drar igång vid 06… Som vanligt vaknade Mimi med ett glatt ”Det är mojon!” och Inna med ett grymtande och ett dra-täcket-över-huvudet. (Vem som är lik vilken förälder får man själv lista ut…)

Även denna gång kunde vi i lugn och ro (nåja, om man bortser från att vi har två barn alltså) stanna i hytten tills bildäck öppnade, trots de ihärdiga uppmaningarna i högtalarna om att ”göra hytten tillgänglig för städning”. Vädret var lite molnigt och blåsigt, och zoo råkar ligga halvvägs mellan färjeläget i Gdynia och hotellet i Gdansk, så vi styrde kosan mot Sopot för frukost innan det öppnade vid 09.

Så här tomt brukar torget i Sopot inte vara

Inte ens Sopot hade riktigt vaknat vid 07.45, men vi tog en promenad och hamnade till slut på ett bageri för frukost till oss, 16 småfåglar och fyra duvor. Bröd är otroligt billigt i Polen, t.o.m på Sopots turistgata Monte Cassino, så Inna tyckte att vi kunde dela med oss. Vad bageriägarna tyckte om detta framgår inte.

Strax efter öppning var vi och ett antal skolklasser på plats utanför zoo. Jag var faktiskt tvungen att smygfotografera de två (!) pedagoger som med bara hjälp av ett rep (!) tagit med sig en hel dagisgrupp. Hu…. Jag tycker det räcker med två barn på två vuxna… Helst tre. Vuxna alltså.

Bäst att ta en selfie då och då så att jag i efterhand fattar att även jag var med på resorna. (Nä, ja e int bitter int…)

Barnen har nu blivit så stora att vi var tvungna att lösa familjebiljett för 60 zl. Dvs ca 150:- Det är billigt att ha roligt i Polen. Under hela zoo-besöket gjorde vi sammanlagt av med ca 300:- och i det ingick inträden, glass, lunch, espresso, dinosauriepark, smådjursmatning och parkering. Ganska okej, tycker jag.

Uppenbarligen löpte en av lejoninnorna för det var ganska oroligt (och spännande) i lejongropen. Det luktade dock lika illa som vanligt.

Inna om surikaterna: ”Kolla, där är jag och Josefin (dagiskompis). Och den där som ligger och slappar är du, Mimi. Oj, där satte sig någon på dig!” ??

Att besöka zoo direkt på morgonen är en riktig höjdare, för både barn och djur är pigga och aktiva, köerna nästintill obefintliga och vädret skönt. När man sedan är klar och på vägen ut möts av jättelånga köer och en fullsmockad parkering kan man känna sig lite extra överlägset nöjd… 😉 Skadeglädjen är ju mycket riktigt den enda sanna glädjen.

Det gäller att vara snabb med kameran när man vill bygga myten om den perfekta semestern (Mimi bangade ur tre sekunder efter att bilden var tagen)

Som vanligt är barnen helt oförutsägbara. Aporna, som vanligtvis är höjdpunkten, hoppades idag helt över till förmån för hästar, rådjursmatning och dinosauriepark.

Mimi gillar också djur, men tycker fortfarande att det är rätt skönt när de kommer i porslins- och kramdjursvariant.

Dinosaurieparken (som är en bit backig skog med dinosaurier och flera spännande klätterbanor) hade blivit mycket intressantare nu när Inna (och Peter) kunde ge sig i kast med banorna, och t.o.m Mimi kunde klättra i ett par stycken, vilket gjorde henne mäkta stolt. I närheten finns också en riktigt äventyrlig klätterbana av typen som kräver hjälm och säkerhetslina. Inna, full av självförtroende efter dinosaurieklättrandet, ville helst ge sig på den också, men får nog vänta ett par år ändå.

Efter zoo-besöket var det precis lagom att bege sig mot Gdansk och Marina Club hotell. Ett hotell som ligger ”fel” sida floden, men i ett otroligt expansivt område som absolut håller på att växa ihop med stan och bli ”rätt”. Vi har en juniorsvit, vilket innebär två stora rum med dubbelsäng, bäddsoffa och väl tilltaget pentrykök med spis, mikro, diskmaskin och kyl/frysfack för ca 1200:-/natten (inkl. parkering). Utsikten från vårt rum är inget vidare kanske, men det är iaf spännande att kolla på lyftkranarna och de våghalsiga arbetarna på taket mittemot och man kan givetvis betala för att få utsikt över floden/staden. Långa torget (Dluga) ligger bara ett stenkast bort, frukosten (för 39zl) är väldigt fint upplagd, men inget jättespeciellt. Sammantaget ett väldigt prisvärt, fräscht hotell.

”Jag ligger bara och spanar efter hundägare.”

Lyckan (för Inna) var gjord när hotellet dessutom visade sig ha en receptionshund, en jättegullig valp med snäll matte som lät henne både mata och klappa. För oss andra blev det lite besvärligare eftersom Inna, med all den ihärdighet och total besatthet som bara en nästan-femåring kan uppbringa, bara vill vara på hotellet och helst då i receptionen, och inte vill göra NÅGOT annat…. Lyckligtvis är ju både Peter och jag utbildade pedagoger, så med metoder innehållande starka drag av irritation, mutor och hot fick vi till slut med hela familjen ut på stan, där båda barnen efter en trevlig pariserhjulstur och några mindre trevliga utbrott, slocknade i vagnen. Väl medvetna om vad detta skulle innebära på kvällen, struntade vi i det och gick och satte oss på Elephant’s uteservering, där vi delade en flaska vin och tog en matbit. Jag var tvungen att prova tipset från min brors svåger om pizzan med saltgurka, som skulle vara gudomlig. Saltgurka är ju gott och pizza är gott, så borde funka. Det gjorde det, även om gudomlig kanske var lite i överkant, Markus.

Vårt hotell är den ljusa, höga byggnaden till vänster om pariserhjulet.

Äntligen någon som har fattat att även vi som väntar nedanför karusellerna vill ha det bekvämt.

Straffet för att vi struntade i konsekvenserna av tuppluren visade sig tidigare än förväntat, när det helt plötsligt började strila under vagnen…. Damen som numera vaknar de flesta morgnar med torr blöja, valde just detta tillfälle att bevisa att det är undantagen som bekräftar regeln. Slutsats: tro aldrig att du som förälder kan beställa en hel flaska vin, hur goda förutsättningarna är verkar. Det funkar inte så.

Utsikten från Elephant. Jag älskar husen runt Dluga.

Kvällen blev alltså inte riktigt som planerat, men ändå rätt okej med mys på rummet innefattande godsaker från saluhallen (saltgurka, ölkorv och goda tomater är obligatoriskt) och varsin telefon…. Att slappa och svulla är ju faktiskt också semester.

23 februari, 201725 februari, 2017

Polen dag 1 – Rumia. Kanske.

Den här bloggens existens vilar på två grundpelare. Den ena är resande. Den andra är tiden som infaller mellan barnens och författarens sömn. Rubbas eller saknas en av dessa pelare, hotas hela bloggens existens. Skulle undertecknad alltså somna innan eller samtidigt som barnen, är risken överhängande att det inte blir något bloggande, alternativt att det blir ett ganska kort sådant. Ungefär där är vi nu, därav ”kanske” i rubriken. Inte den ultimata starten för en reseblogg kanske, men så började ju resan inte heller på bästa sätt, så varför ska bloggen ha det lättare än någon annan? 🙂

Idag har vi i alla fall – efter en kav lugn (tack för hållna tummar och eventuella böner) färjeöverfart – anlänt till Polen. Den mjukstart vi brukar ha, med lite medhavd frukost i hytten, spolierades ju i och med den glömda ”färjekassen”, men det gick ganska bra ändå. Tjejerna var, trots en rejäl overload av sötsaker och väldigt sen sänggång igår, fantastiska och gnällde inte en gång över de (begränsade och improviserade) morgonbestyren. Hade de betett sig så under ”vanliga” morgnar så hade vi t.o.m kunnat hinna vara i tid till dagis någon enstaka gång. (Jag håller dock inte andan…)

För ovanlighetens skull hade vi ”snålat” och åkte i Premiumhytt i stället för den Panorama vi brukar lyxa med, och för första gången åkte vi utan babysäng till Mimi. Vi hade i stället varsitt barn skavfötters (till en början i alla fall) i de smala britsarna. Det fungerade oväntat bra, så det blir kanske framtidens melodi eftersom resorna redan – pga att entusiaster som vi pratar så väl om Polen att flera åker? – börjat bli dyrare och dyrare. Typiskt.

Vi var framme i ett regnigt och ogästvänligt Gdynia redan vid halv åtta, och körde då direkt mot Rumia, den ganska osexiga förort där vi brukar handla/bunkra billigt innan vi åker hem och där det ligger ett prisvärt spa/pool/lek-hotell som barnen älskar, och numera också ett nytt badland, AquaPark, som vi planerar att testa. Första mål var Port Rumia, ett stort shoppingcenter, där vi planerade att göra den där trista ersättningsshoppingen av grejer vi redan har, men som står fint nerpackade hemma i köket. Det är verkligen förvånansvärt mycket saker man har – och behöver – i en necessär. Och då tillhör jag ju ändå inte kategorin som har speciellt mycket smink.

Port Rumia visade sig öppna först 09, så då passade vi på att utföra ett av våra numera stående uppdrag när vi är i Polen. Hämta upp och ta hem saker som våra bekanta Petra och Magnus glömmer här. 😉 (Läs gärna Petras ”gratisblogg” här – det brukar löna sig.) Vi har hämtat upp armband på Hilton, ölkorv (!) på Scandic och denna gång fick vi en lite större utmaning; en glömd iPhone på SKM-tågens hittegodsavdelning. Bara att hitta till hittegodsavdelningen var ett litet projekt, som sedan bleknade vid jämförelsen med att försöka göra oss förstådda när vi väl hittat dit. Det var mycket teckenspråk, många ”moment, moment” (typ: ”vänta, vänta”) och lite tolkning från förbipasserande, men till slut kunde vi kvittera ut den inlämnade telefonen och meddela den oroliga tonåringen hemma i Sverige att hans liv bara är förstört fram till söndag, när vi levererar hem den. Alltid kul att kunna glädja någon.

SKM-tågens hittegodsavdelning i regn. På tal om ställen man inte trodde att man skulle besöka.

Utflykten till hittegodsavdelningen tog precis den timme vi behövde för att Port Rumia skulle öppna, och nu var vi ganska rejält sugna på frukost och såg framför oss en av de fantastiska frukostar som vi – för nästan inga pengar alls – brukar unna oss när vi kommer hit. Det lite motiga visade sig dock vara ett konstant tillstånd . Det fanns inte ett enda ställe inne på hela Port Rumia som serverade frukost, eller ens något som liknade frukost. På riktigt. Varken fik, restauranger eller snabbmatställen. Seriöst? Rumia är inte – i alla fall inte de här delarna, som är väldigt bilberoende – ett ställe där man strosar runt i jakt på mysiga fik, speciellt inte när man har rätt klara och inrutade planer för dagen och barnen vet om dessa planer, så frukosten idag bestod till slut av kaffe och (typ) syltmunk. Och glass. Väldigt lchf. Väldigt nyttigt. Väldigt diabetes. Men skit samma. Koffein och energi var det i alla fall, om än kortvarig.

Jag älskar servisen. Stället heter ”Sowa”. Svårt att lista ut vad det betyder?

Nu kunde man ju tro att den konstanta motigheten skulle lätta något, men återigen ville ödet något annat. (Jag har f.ö en känsla av att det där ödet har rätt roligt åt oss.) När vi kom in på Auchan, den stora affären som ”bär” hela Port Rumia och som är ungefär som Ekohallen, så … höll de på att renovera hela djäkla ”necessärs-avdelningen”. Hela den enorma avdelningen som innehåller alltifrån medicin och hygienprylar till skönhetsprodukter var nerpackad i inplastade kundvagnar och avstängd med stora avspärrningsband och skyltar! Hur stor är sannolikheten? Jag bara undrar. Ödet skrattar förmodligen högt och min frisyr är fortfarande plattare än den någonsin varit.

Ölkorvsavdelningen var lyckligtvis inte stängd.

När vi handlat det lilla vi kunde handla och gick mot utgången för att uppfylla barnens ihärdiga tjat om bad på hotellet, upptäckte vi att båda två hade slocknat. Se där ja. Tajmingen som alltid helt perfekt. Då var vi ju ”tvungna” att stanna kvar och shoppa lite till. Inte mig emot, ärligt talat. För mig var det egentligen dagens första medgång. En rätt dyr medgång om man bara tittar på slutsumman, men ser man till vad jag fick för pengarna så är det löjligt billigt. Jag älskar verkligen att shoppa i Polen, för man får verkligen mycket för pengarna, speciellt när man handlar inhemska märken. Zlotyn står just idag i 2.18 och jag köpte flera par jättefina jeans till tjejerna för mellan 20 och 40zl, en massa toppar till mig själv för mellan 25 och 49zl, höst- och vinterskor till barnen för mellan 30 och 55zl, två (!) jättefina våroveraller till Mimi för 45zl/st och så vidare. Lätt att förstå att det är kul att shoppa va? ?

När barnen vaknat och shoppingkassarna var överfulla begav vi oss mot Spa Faltom, vårt hotell, där receptionisten försökte hålla masken, men misslyckades, när vi checkade in för vår enda natt med så mycket packning (måste omfördela shoppingen) att vi knappt tog oss in genom (de f.ö idiotiskt smala) svängdörrarna. På Faltom har vi ett enormt Executive-Rum med frukost och tillgång till gratis pool, lekrum, parkering och gym för 380zl. Här finns även ett spa och en bowlingbana. Kan rekommenderas om man vill kombinera familjesemester, badland och shopping, även om det ligger urtrist precis vid en stor väg. (Vi bokar vanligtvis alltid hotell genom hotels.com, men just detta hotell brukar ha bäst pris på Booking.com. Kan ju vara bra att veta.)

Nu fick barnen (ÄNTLIGEN, om man frågar dem) ta över showen, så resten av dagen har vi tillbringat i poolen (eller, som det känns, med att springa MELLAN de olika poolerna för att tillfredsställa barnens nycker) och i det gigantiska lekrummet, som är som ett lekland i miniatyr. Inte undra på att jag somnade med barnen.

När man blir persedelansvarig i lekrummet…. (diademet). ?

Vi passade också på att äta middag i hotellets fina restaurang. Här finns en mer barnvänlig bufférestaurang också, men vi ville nog revanschera oss lite efter alla spaghetti och köttbullar-middagar på rummet i Florida, så vi åt ”riktig” mat med köttbit, alldeles för lite sås, en flaska Chianti, efterrätt och dubbel espresso. Och notan stannande ändå på 300zl. Där fick du, Florida! 😉 (Inte för att den obstinata lilla terrible twon, åt eller uppförde sig mycket bättre här än i USA, men det är lättare att ta när det inte kostar skjortan.)

Ja, vi låter helt klart barnen sitta med mobil vid bordet för att själva få njuta av maten.

Jag känner att jag nog egentligen kan stryka ”kanske” i rubriken, och att jag nog nu borde sova minst 120 minuter i timmen, men ett blogginlägg blev det minsann, och kort är det minsann inte. ? Godnatt!