Jodå, det är sant. Vi är inte kloka någonstans och dessutom har vi faktiskt 10-årig bröllopsdag i veckan, så vi är iväg igen. Att jag insåg det där med bröllopsdagen efter att jag hade bokat, behöver vi väl inte berätta?
Vår vana trogen så återvänder vi. Inte bara till Kroatien, där vi redan varit en gång i sommar, utan t.o.m till samma lägenhet som då. Varför chansa när man ”bara” ska vara iväg en vecka och vill vara säkra på att kunna koppla av liksom? Med tanke på hur galet jobbet varit efter semestern var f.ö. det där med avkopplingen ett genidrag. Att jag redan har lite lite ångest över hur jag ska hinna jobba ifatt när jag kommer tillbaka ska jag förtränga. Det handlar bara om tillräckligt många bad och tillräckligt mycket vin. Det heter ju fortfarande att ikt-enheten ska sparas in och försvinna till jul, så det borde ju kvitta om jag inte svarar på de runt 200-250 mejl och samtal jag får i veckan…. Nejdå, jag är inte bitter. Jag är jättebitter. Men strunt i det, jag ska inte låta det förstöra min blogg. Inte mer än så här iaf.
Resan började redan igår, fredag. Tanken var att jag skulle stämpla ut vid lunch, sätta mig i bilen med destination Malmö och sedan skulle det vara semester. Nu stängde jag iofs inte ner dator och telefon förrän vid närmare 16, men strunt samma, på väg var vi ju ändå. Eftersom Peter alltid kör, kan jag ju jobba utan att trafikfara inträder. Att resan började redan igår hade egentligen tre orsaker: 1, flyget gick 06.10 idag, så att vara i Malmö i stället för Karlshamn innebar två extra timmars sömn 2, vi kunde hälsa på bror med familj och nybakad bebis som vi träffade för första gången och 3, Apple släppte nya leksaker igår och på Emporia finns ju, som av en händelse, en Apple Store. När man inte mår topp (vilket man inte gör när man är bitter, ledsen och orolig över sitt jobb) så hjälper det alltid att spendera. Eller hur!? Och som jag spenderade! Jag har aldrig någonsin spenderat så mycket pengar på prylar till mig själv om man bortser från när jag köpt lägenhet eller bil. Och resor, men det är ju något annat, det tillhör livsnödvändigheterna. Jag köpte både en ny – helt onödig – telefon och en Apple Watch! Och sedan gick jag som en liten rädd tant runt på Emporia med papperskassen (papper! Det borde ju varit förstärkt stål) tryckt intill kroppen samtidigt som jag blängde på alla som om de vore potentiella väskryckare. En inte helt angenäm upplevelse. Ungefär samma känsla som att kolla på mitt sparkonto numera alltså…
Hotellet vi bodde på var verkligen en ”keeper” inför flygresor från Kastrup, så det kan jag rekommendera. Vi bodde på Best Western Malmö Arena i familjerum (ett fräscht, ordinärt hotellrum med en generös ”hall” innehållande en nedfällbar våningssäng). Med frukost kostade det 1000:-, vilket känns högst överkomligt. Tja, om man bortser från allt man spenderar på grannen Emporia alltså… Sängen var jätteskön, i alla fall om man hade turen att få ligga i den vanliga sängen och inte förpassades till juniorvåningssängen när vissa, kortväxta, ej namngivna resenärer, inte vågade ligga där. (Gissa vem som fick byta… En hint, det var inte jag.) Trots att vi checkade ut 03.30 fanns en liten kall frukostbuffé framdukad tillsammans med alla ”to-go-hjälpmedel” som kunde behövas för en frukost i bilen, eller som i vårt fall, frukost på en bänk på Kastrup. F.ö den bänk som tillsammans med det hårda trycket på säkerhetskontrollen ledde till att vi för andra gången i våra liv tvingades höra våra egna namn i högtalaren med en uppmaning att genast gå till gate. Att höra det när man är 25 meter från gaten är bättre än alla andra alternativ i alla fall, men lite korkad känner man sig.
Jag måste ju bara få säga att vi har mindre packning än någonsin. Bara en incheckad väska! Gissa om jag är stolt över mig själv. Att hålla på och shoppa igår var dock lite vanskligt, så det krävdes viss anpassning för att denna enda väska skulle väga sina 19,9 kg och inte mer. När jag skriver detta har vi ännu inte upptäckt något vi saknar, men å andra sidan har vi heller inte packat upp ännu, så det kan hända att stoltheten bara är en chimär. (Men det erkänner jag givetvis inte i så fall.)
Alla resor (bil, bro, parkering, flyg, hyrbil) har hitintills funkat bra med ett (nåja, två, men det berättar jag sen) undantag. Mimi. Den som följt bloggen kanske kommer ihåg att jag var galen i Florida senast, för så fort Mimi satte sig i bilen började hon hosta/harkla sig. Hela tiden. Precis hela freaking tiden. Jag höll på att bli galen då, och nu, på vägen mot Malmö, började det igen. Jag blir precis lika galen nu. Omedvetet sitter jag bara och väntar på nästa irriterande ljud och det kommer. Hela tiden. Gaaaaah! På planet bytte hon ut hostharklandet mot torrsnuva, så då var det det, ihop med ett ständigt flyttande och kavande i sätet i stället som gjorde mig galen och hindrade alla försök till sömn. Precis vad man önskar sig när man stigit upp 03.20… (Att jag dessutom var ”tvungen” att leka med mina nya ”äpplen” till efter midnatt ska kanske inte Mimi lastas för däremot…) Och för den som undrar vad jag är för slags mamma egentligen, så förstår jag att hon inte gör det för att retas med mig utan att hon inte är riktigt frisk och mår sämst av det själv, stackar’n. Jag lovar. (Fast innerst inne tycker jag mest synd om mig själv som måste stå ut med ljuden. ;))
Förutom detta gick resan superbra. Flygplatsen i Split har byggt om sedan vi var här i juni, så det var stort, nytt och fräscht. Och nya rutiner för hyrbilen, så där spenderade vi onödiga 45 minuter, men till slut var vi på väg. Vi kunde inte checka in förrän vid 14, och barnen var såå sugna på ”Surf’n fries” på stranden i Okrug Gornij, så dit körde vi. Och hann inte ens fram till vattnet förrän vi hörde ett: ”Men hej!” och träffade ett gäng karlshamnare med barn. Hur bra kan det bli liksom? Inna och ett år yngre Tova känner redan varandra och det tog inte så lång tid innan alla fem barnen var involverade i kasta-sten-i-vattnet (och på alla i närheten) och kurragömma-lek. Kurragömma på en hyfsat glest befolkad strand har sina svårigheter, men det tycktes de inte ens märka.
När de andra familjerna – som ändå var ordentligt insmorda och i vettiga täckande badkläder – tog lite lunchskugga och mat, stack vi för att proviantera. Och upptäckte dagens andra resefadäs. Parkeringsböter på 400:-. Yeay, vad onödigt! Faran med att åka under lågsäsong. Det ser så tomt och enkelt ut överallt att vi inte tänkte en enda tanke på något så dumt som att det ju kostar att parkera vid stranden. De 400:- hade vi kunnat ha roligare för. Frågan är ju dessutom hur man betalar eländet. Och vad som händer om man inte skulle bry sig om att göra det…. Hyrbilsfirman vet ju var vi bor liksom. Förmodligen bäst att bita ihop och bara betala. Vi ska ju trots allt tillbaka. (Jodå, vi har – host host – bokat en resa nästa år också. Att 2020 skulle vara ”köpa-ny-bil-året” då resekontot skulle byta namn och syfte råkade jag visst glömma. Men jag har lovat att inte boka någon Floridaresa i alla fall. Med tanke på dollarpriset borde bara det innebära att vi har råd med en bil…)
A Villa var precis som vi kom ihåg det. Fräscht och välkomnande med kindpussar och ”Despacito-spelande blinkande ballonggrejer” for little princesses. De är verkligen såå gulliga, Lidija och Vlado som har stället. Lägenheten var inte riktigt klar, så vi fick iskall öl i isade glas vid poolen och en uppmaning om att slappna av. Det gjorde vi sedan. Hela eftermiddagen. Utan solkräm och förnuftiga täckande badkläder. Vi är så smarta. Och rosa. Tjejerna hade i alla fall jättekul. Speciellt Inna har pratat om A Villa och Lidija o Vlado sedan i somras, och det riktigt lyser om henne när hon är mer under än över vattnet i poolen. Hon ska hit på sin ”honeymoon” har hon redan deklarerat. Givetvis fick Mimis Paw Patrol-hundar följa med även denna resa, med tanke på hur mycket de lektes med senast, och även idag var de rena framgångsfaktorerna. Rollspelet i imperfekt triggades igång direkt. ”Och så sa jag till dig att… och så gjorde du…”
Framgång kan man däremot inte riktigt prata om på kvällen. Vi stannade ju för länge i solen, men fick ändå för oss att vi skulle ut och äta på restaurang. Och inte bara restaurang. Det är ju ändå lördag, så vi gjorde hela duscha-och-göra-oss-i-ordning-grejen och frågade efter bästa restaurangen i närheten. Att den låg så långt bort man kan komma i detta (i och för sig lilla) samhälle hindrade oss inte. Vi ignorerade alla ”jag-är-trött-i-benen-bär-mig-varningar” vi fick och gick dit. Det är bara en km, så det är inte som om det var barnmisshandel eller så, men kanske vi ändå borde fattat. Det gjorde vi inte.
Vi kom fram, fick ett bord och började kolla menyerna. Det är ett sådant där ställe som har allt och sen lite till, så det tog en liten stund. Under den stunden liksom säckade barnen bara ihop. Totalt. Ingen av dem hade något mer att ge. Mimi la sig över bordet och snudd på somnade med ögon som var alldeles dimmiga av trötthet och feber (?), Inna började nysa så snoret flög. (Ursäkta.) Då som först fattade vi det vi så klart borde ha fattat från början. Vi hade trots allt stigit upp 03.20, väntat, rest, väntat, väntat, inte ätit ordentligt, varit för mycket i solen/poolen, gått en km och klockan var nu 19.30. Vad trodde vi egentligen? Korkat. Nu fick vi vackert ta konsekvenserna. Det blev några förklaringar till oroliga kypare och en ganska tung km tillbaka med barn på ryggen. Lyckligtvis infriade lilla restaurangen med ”best pizza in town” på skylten sina kaxiga ord, så vi fick i alla fall mat efter vedermödorna. Hemma vid köksbordet, där vi så klart borde ha stannat från början. Båda barnen sov inom 13 minuter därefter och inte långt därefter hade även samtliga vuxna somnat på soffan. Denna sista del av bloggen skriver jag därför på balkongen söndag morgon (med ihärdigt hostande barn och make som ljudridå, det blir nog en lugn dag…).
Det är lätt att konstatera att det är i slutet av säsongen här. Jag trodde att det nog ändå skulle vara säsong in i halva oktober eller så, men är man inte total ensamhetsjunkie så ska man nog inte vara här efter nästa vecka, känns det som. Strandpromenaden håller på att stänga ner, det är happy hour hela dagen, mozzarellan på Surf’n Fries är slut (!) och badtivolina håller på att dras upp ur vattnet och packas undan i gigantiska väskor. När vi var ute på vår olycksaliga promenad igår vid 19.30 var det jacka på som gällde, så nog märker man att det börjar bli höst. Det var dessutom lite läskigt tomt på ett sätt man inte är van vid på ett turistställe. ”Det är lite läskigt här. Det känns som om det huset är abandoned, liksom haunted”, sa vår lilla anglofil.
Nåja, får vi bara alla friska och igång, så kommer vi nog att kunna roa oss. Vi har ju en varm pool och paw patrol-hundar. Och Despacito-ballonger. Over and out. På återhörande i morgon. (Eller förhoppningsvis i kväll om jag inte somnar.)
