Suck, jag hoppades igår att det skulle räcka med en skitsjukdag och att jag skulle få tillbaka den på semesterkontot, men tyvärr verkar det bli flera dagar som behöver reklameras, för idag har inte inneburit någon förbättring. Innas öra är oförändrat och Mimi kallar nu inte dagen för en ”mysdag” som igår utan en ”förkylningsdag”, men där känns det dock mer tveksamt, för det handlar nog mest om att hon tycker att storasyster får för mycket uppmärksamhet. Typiskt småsyskon, enas storasystrarna Inna och jag om. Barn-panodilen jag fick köpa över disk igår (eftersom jag, som vanligtvis är som ett vandrande apotek, missat att ta med Alvedon!) funkar inte det minsta på Innas onda öra, så nu hoppas jag att jag inte förgiftar henne med mina (halva, så klart) Ipren. Hon får i alla fall sova, vilket ju måste vara bra.
Jag förstår av de kommentarer och meddelanden som ramlat in att mitt inlägg igår nog lät värre än det var, för många verkar tro att vi är sjuka allihop, men det är alltså ”bara” Inna som (varken för första eller sista gången) drabbats av icke smittsam öroninflammation/simmaröra. Vi andra är bara lite trötta och ”ankomna” av solen och värmen i kombination med den effektiva AC:n. Självklart hade vi inte ens övervägt att lämna lägenheten om vi var sjuka på riktigt. Det räcker ju dock att en mår riktigt risigt för att alla ska bli rejält påverkade, för möjligheterna att hitta på något är ju så begränsade när sol och bad tas bort ur ekvationen och en har ont och bara vill vila.
Även om det är på galna tider, så är det ju i alla fall OS lyckligtvis. Peter ville se handbollen vid 10, så vi bestämde oss för att dela på ”fritiden” utanför lägenheten och att jag skulle ta första passet ”ute”. Mimi var inte sugen på hänga med utan tog chansen till lite mer fri skärmtid. Jag fick en toppenplats vid klipporna, men det är liksom lite svårt att riktigt njuta av det, trots att egentid ju alltid står högst upp på önskelistan. På semestern ska man ju vara tillsammans. (Men okej, lite njöt jag väl då. Lite.)
Toppenplats, som sagt.
Jag tänkte när jag gav mig av att jag ju inte bränt mig en enda gång och att vi ju faktiskt varit här en vecka nu, så inte skulle jag behöva något solskydd… och inte hade jag en tanke på att vi övriga dagar hukat under parasoll eller skuggande träd, så givetvis lyckades jag bränna mig litegrann i min parasollfria ensamhet. What else to expect liksom…
Trots egentiden var det himla gött när jag till slut fick sällskap av det här gänget på filten. Men nej, att ha ont i örat på stranden är faktiskt inte bättre än att ha ont i örat inomhus, så det blev inte så långvarigt.
Äh, det är faktiskt inte så kul att skriva när det inte finns något att skriva om, även om jag ju brukar behärska den konsten ganska bra, så idag blir det nog världsrekord i kort (och trist) blogg. I morgon ska vi åka norrut mot norrsidan av ön Ciovo, där vi aldrig varit, och som alltid när vi varit länge på ett ställe och ska lämna det så infinner sig känslan av att vi inte gjort något av allt det vi borde och av att det känns som om semestern är slut. Dessutom är nästa boende hälften så billigt som detta, så en skvätt oro finns där också i uppbrottskänslan. Man vet vad man har och så där… Jag hoppas på en härligare känsla och blogg i morgon!
Idag skulle vi egentligen ha checkat ut och lämnat Makarska, men lyckligtvis (av en massa anledningar) gjorde vi ju en gäng ombokningar som bl.a. innebär att vi kommer att stanna här tills på torsdag. Varför det var tur? Tja, för det första så stortrivs vi här, både i lägenheten och i stan och känner oss inte riktigt klara. För det andra brinner det strax utanför Split/Trogir. Det ska inte vara någon fara, sägs det, för det är uppe i bergen, men flyg- och biltrafiken i området är så klart påverkad och i ren allmänhet känns det ju bättre ju längre bort ifrån en skogsbrand man är… (Jämfört med det man läser om i resten av södra Europa med värmerekord och bränder så verkar det gå åt rätt håll här med aningen svalare temperaturer att vänta.) För det tredje så har krasslighetsnivån snarare gått upp än ner. Inna väckte mig vid 03 i natt med ont i örat och Mimis torrsnuva har inte gett med sig. Själv känner jag mig också lite småmosig, men vet inte om det beror på den tidiga väckningen (det gick så klart inte att somna om ordentligt sen) eller om jag också ska bli förkyld. Morgonens (eller nästan förmiddagens jämförelsevis) promenad var motig och inte alls lika euforisk som vanligt. Jag tog inte ens en enda bild och jag snarare släpade mig än sprang uppför trapporna till Sveti Petar.
Vi får se var dagen landar. Just nu softar vi i alla fall bara bakom varsin skärm. Det är ju ändå bara 28 grader varmt så knappt värt att gå ut ju… 😉 Förlåt, alla som är hemma i betydligt färre grader än så, jag var bara tvungen. Med tanke på att jag insett att det bara är en vecka tills jag börjar jobba och att jag då har så galet mycket att göra att jag egentligen borde ha börjat igår för att ha minsta chans att hinna, så måste jag få hävda mig lite.
Till slut tog vi oss ut och tänkte att vi skulle ta en fika på nyöppnade – och möjligen inte riktigt klara? – gallerian Spot, men ett fik verkade inte riktigt prioriterat, för det fanns bara stormarknad och en bar, så det sket sig. Man ser på hela Innas kroppsspråk att hon inte känner sig helt 100. Mimi har äntligen hittat ett par flip-flops så nu har hon det naturligaste promenadsteget i hela Kroatien. 😂
Efter inköpet av Mimis flip-flops och fruktlöst letande efter ett kafé strosade vi i stället ner mot stan igen och hamnade på den restaurang, Hops, som vi faktiskt lämnade (innan beställning) igår när vi insåg att det inte skulle funka att äta ute. Det var ganska nära att vi gjorde om samma misstag idag, för det verkade ganska tveksamt till en början, men lyckligtvis stannade vi kvar, för det var riktigt gott! Och aningen posh. På frågan om ketchup blev frågan ”we don’t have that”, med en tydlig underton av ”vad tror du egentligen att det här är för sylta?”. Sådant blir man ju som barnfamilj aningen nervös av, men alla (väldigt snygga) fat var rensopade när vi gick. Vi kommer tillbaka!
Inna gjorde sin vanliga specialbeställning av sallad med tomat, gurka och feta. Det här var inte riktigt vad jag förväntade mig när jag beställde bruschetta, men jag blev verkligen inte besviken. Heja, Mondo!
Tyvärr började Inna känna sig sämre under eftermiddagen och även Mimi utnämnde dagen till ”en mysdag, så badar vi i morgon”, så även hon kände sig nog lite småhängig. Alltså hängde vi vid tv:n och såg Duplantis ta Os-guld. Som sagt, tur att vi inte behövde checka ut just idag.
Överlag var det givetvis en skitdag, både för att det ju så klart alltid är det när barnen är sjuka och har ont, och för att en semesterresa liksom inte riktigt är avsedd att tillbringas i en lägenhet, hur trevlig denna än är. Vi lämnade i omgångar för att köpa medicin och snacks, rasta Mimi och oss själva, men nej, denna dag vill jag ha tillbaka på semesterkontot, tack!
Barnen har återupptäckt garderoben som mysställe, och Mimi deklarerar att hon ska sova här i natt. Denna staty har jag så klart sett massor av gånger, men jag har inte tidigare lagt märke till det fina mönstret på själva sockeln. När livet suger litegrann finns ju i alla fall alltid Prosecco. Framåt kvällen smet jag ut en sväng och njöt ett par timmar med min bok på en klippa. Med panorama ser viken ut som en ö.
06.06. Japp, det var klockan när jag vaknade idag. Eller, med tanke på den förbannade värken i kroppen som inte direkt gynnas (eller jo, värken gynnas tydligen, men inte jag!) av den sköna, men ganska hårda sängen, var det i alla fall då jag vaknade på allvar och märkligt nog fick för mig att stiga upp och dra på promenadskorna. De utslitna promenadskorna som jag innan ”avgång” f.ö. återigen fick fixa med lite silvertejp. 🙈 Måste hitta ett par nya, men det är svårt när man envist vill ha ett par röda, och inget annat.
Min övertalningskampanj har burit frukt, så meningen är liksom att resten av familjen idag ska följa med på frukost/bad på strandpromenaden innan den blir knökfull, och att vi sedan ska gå hem och se fotbollen vid 13.00, så det passade i och för sig rätt bra med det tidiga uppvaknandet. Hur positivt det än är, så innebär det ju trots allt en viss stress att ha gett sig själv ett rörelsemål på en mil om dagen, så skönt att ha större delen av sträckan avklarad. Dessutom var det faktiskt bara 26 grader varmt vid 06.30, så idag lämnade jag t.o.m vattenflaskan hemma.
Nej, den har (nog) inte rymt, utan verkar förankrad (?) där. Nope, jag kan inte stänga munnen, för jag kippar efter luft efter att ha fått för mig att försöka springa upp för trapporna till Sveti Petar-kyrkan. Dagliga promenader och padel bygger inte den sortens kondition, kan jag tyvärr meddela. Nej, detta är inte hela, utan snarare en fjärdedel, och nej, jag klarade inte sista delen. Klockan är inte ens 07 och ändå är det mycket folk på stranden. Betydligt mer än vad som syns på denna bild, för jag klarade inte av att vara så fräck att jag fotade dem direkt. Ska man välja den vackraste restaurangen så ligger denna bra till. Undrar hur maten är. Makarska från strandpromenaden
Att det inte alltid blir som man tänkt sig, visade sig med alltför önskvärd tydlighet när jag kom tillbaka till lägenheten och möttes av en olyckligt torrsnörvlande Mimi. Med tanke på att hon sovit helt lugnt och tyst hela natten hade jag förträngt gårdagens snuva, men där var den med sitt fula tryne. Snuvan, inte Mimi. Så mycket för planerna om frukost på en uteservering och bad vid vattenrutschbanan jag lokaliserat. Suck. Vi har i och för sig nästan varit helt förskonade från sjukdom det senaste året, så vi kan ju inte gnälla egentligen, men tajmingen känns sådär… En supercentral lägenhet med extra allt är alltid bra, men med 36 graders värme och ett småsjukt barn i Covid-tider (nåja, i alla tider) blir möjligheterna ganska begränsade. Hoppas det går snabbt över och begränsar sig till den fjärdedel av familjen det redan drabbat!
Detta minne – mitt mest gillade foto 2015 enligt Facebook – dök upp i mitt flöde. ”Jag kan fortfarande göra det fejset”, replikerade Inna genast, och gjorde just det. Även Mimi visade sitt, men det fick jag inte lägga ut. Hon var ju i pyjamas med ”skrufsigt” hår, gud förbjude. I stället för frukost på strandpromenaden tar jag lite blogg-tid på balkongen som snart kommer att vara för outhärdligt varm, men som funkar fram till 09.30 om man tål lite värme. Peter passade på att ta en promenad till sin namne på andra sidan och messade för att fråga tjejerna om de såg honom. Det gjorde de. Där, nedanför statyn och pilen, är han.
Erkänn att jag är fantastisk på att koka soppa på en spik. Klockan är 09.10 och vi har inte gjort mer än att äta frukost och jag har ändå skrivit en halv roman. Författare kanske ändå vore något för mig. Förutom det där lilla problemet att jag ogillar konflikter av alla slag då. Det blir nog ganska lama böcker. Men annars!
Eftersom Peter gärna ville se OS-handbollen Sve-Ungern passade jag på att fråga Inna om inte hon och jag skulle ta en sväng till stranden. Det gäller ju att passa på när det låter som om man gör sin partner en tjänst, eller hur? Sagt och gjort, vi traskade iväg till ungefär det ställe jag hade tänkt att vi ändå skulle till, fast fulltaliga. Så här vid 10-tiden är det ungefär lika hemskt fullt som jag föreställt mig, men vi lyckades i alla fall ”slå camp” i skuggan precis vid det uppblåsbara tivolit som Inna var sugen på. Två minuter senare hade Inna redan varit och tagit reda på vad det kostade och ytterligare sju minuter senare visste vi att det var fyra meter djupt, men det spelar ju ingen roll för man kan ju likväl drunkna på en meters djup, men inget har någonsin hänt, så du väljer själv om du vill ha en flytväst. Jamen dåså liksom. Vi tar ett no-limit-pass, tack.
När vi var i Kroatien för två år sedan fick hon inte (eller vågade vi inte låta henne, kommer inte ihåg vilket) vara själv på en liknande anläggning, och när jag frågade henne om det skulle gå bra idag svarade hon: ”Jo, jag tror det, mamma, jag är ju två år äldre nu, och [hopskrynklat, bekymrat ansiktsuttryck] då var jag ju tvungen att dra på pappa…”
Hon är redo! När Mimi ringer från garderoben i lägenheten och säger att hon inte kan öppna dörren…. 😂 (Peter var i duschen.) Det är (ännu) inte lika trångt som inne i innersta viken där jag inte förstår hur man kommer till vattnet, för det finns inte plats för en 41:a mellan de militäriskt utplacerade filtarna, men det börjar närma sig.
På tal om roliga citat så hade vi vid frukosten idag en diskussion om uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” som Inna definierade som ”när mamma är borta låter pappa oss ha våra telefoner hur mycket vi vill”…. Jomen… de har koll på läget, de inte-längre-så-små.
Förmiddagens mellanmål köpte vi här, av en skinntorr liten gubbe med en vass kniv i en båt. Tyvärr fick jag inte med honom på bild. Han delade och slicade en gigantisk melon på samma tid det skulle tagit mig att dela den en gång på mitten. Och då hann han ändå låtsas skära sig i armen också. Sen tog han ett bloss, ett par klunkar öl och drog vidare till nästa strand. Vi kan nog vänta en stund med lunch.
Meningen – enligt originalplanen – var ju att vi skulle gå hem och kolla på fotbollen vid 13, men det var Inna givetvis inte sugen på. Hon har ju no-limit-pass och inser smart nog att hon kommer att få massor av skärmtid när jag vill se fotbollen på min telefon. Det är tufft med streetsmarta barn!
Jag försökte verkligen se fotbollen liggande på stranden, men det finns gränser för hur länge man orkar ligga på mage med en handduk över huvudet för att se skärmen. Det känns liksom inte så vuxet heller. Trots noll hungerkänslor satte vi oss alltså på restaurangen precis ovanför oss och jag åt mig spymätt bara för att kunna sitta kvar hela matchen. Urrrrk. Verkligen tur att vi vann efter den insatsen!
Efter maten när jag och Inna egentligen var nöjda och på väg hem, tröttnade Mimi totalt på sin isolation hemma i lägenheten, och eftersom hon bara har den där torra snuvan och inga andra symptom whatsoever lät vi henne komma hit och bada. Hoppas det inte är ett beslut vi får ångra. Med tanke på att hon nu, efter en-och-en-halv timme fortfarande inte varit ur vattnet, verkar det inte vara något fel på orken i alla fall.
Vår ork är det däremot värre med. Vi skulle ju bara vara iväg ett par timmar, Inna och jag, men nu blev det i stället lite mer än en vanlig arbetsdag i gassande sol på stranden. Utan parasoll. Trots det stannade vi även till vid studsmattorna på vägen hem, så det är kanske inte så konstigt att vi senare faktiskt kom ut för att äta, men till slut insåg det idiotiska i det och landade i att ta med maten hem. Igen. Vi utnyttjar inte riktigt denna fantastiska stads alla möjligheter, kan man säga, men det kommer väl förhoppningsvis en tid för det också.
Peter och Mimi har joinat camp Olofsson. Alla är så sociala och trevliga efter x antal timmar i sol och salt. Takterna satt fortfarande i och hon gjorde dubbelvolter efter bara en minut. Även Inna fick till några volter. Skönt för jämvikten! Trots gnabbande och tjabbande så finns de alltid där för varandra när det verkligen gäller, som t.ex. när Mimi är snurrig efter för många volter. 😃
Min nödalitteration i rubriken stämmer faktiskt inte riktigt riktigt, för idag var det snarare någon grad svalare än vanligt, ”bara” sisådär 29-30 nu i kväll, men ibland får konsten vara viktigare än verkligheten. 😃
