Kategori: Resa med barn

Lataste dagen hittills! Vi var minsann kvar på rummet ända till 10.30. Bådar inte gott inför nästa veckas skol- och jobbstart… Vi fortsatte sedan i ungefär samma anda under hela förmiddagen genom att bara hänga vid poolen, vilket tre fjärdedelar av oss var jättenöjda med. Den fjärde hade nog kunnat tänka sig något annat…

Det var inte planerat, men på något sätt blev vi bara kvar vid poolen. Vid halv två la vi en beställning i ställets matleverans-app, Drynx. En timme senare fick vi motvilligt inse att det nog inte skulle bli någon mat… Egentligen var det ju då alldeles för sent för allt, men vi stack ändå ner till restaurangen för att försöka få samma sak som vi redan liksom beställt. Då fick vi veta att appen inte fungerat på flera år och att de försökt ”få bort den från nätet” i ett helt år utan att lyckas. Låter ju otroligt, men de sa något liknande även förra året, fast då när de faktiskt kom med maten, så vi tog det inte riktigt på allvar. Det gör vi nu. Tyvärr var varken pris, meny eller kvalitet samma som när vi beställt tidigare, så lunchen blev helt klart en dyr besvikelse. Efter maten fick Inna direkt en ny kompis i poolen, och ett kort tag lekte till och med Mimi med dem, vilket avgjorde saken. Vi var tvungna att stanna kvar, trots att jag personligen föredrar pensionärstempot vid ”vår” pool.

Något man inte (hoppas jag verkligen i alla fall!) får uppleva vid vår pool är alligatormöten. Det fick vi här. Inte i poolen, tack och lov, men i sjön precis bredvid. Coolt. Den var bara ett par meter ifrån oss där vi stod på bryggan.

Lite trist och nervöst var att när vi kom upp från alligatormötet så saknades mitt nyckelkort. Jag hade lämnat våra platser ganska hastigt och lustigt när Inna kom springande och sa att jag måste komma och kolla, och både Peters ipad och allt annat var kvar, men det kändes ändå väldigt olustigt. Jag brukar sällan tappa bort saker och även om sannolikheten att någon skulle rota fram nyckelkortet i mina byxor under den relativt korta tid jag var borta är givetvis minimal, men det var ändå skönt att de utan minsta problem ”resettade” och gav oss nya kort i receptionen.

Eftersom hela dagen var helt förskjuten blev även kvällen det. Barnen var inte alls sugna på att lämna restaurangpoolområdet med kompisar (även om alla de gått), alligator och sand, men vi skulle ju iväg och handla så med milt tvång och diverse pedagogiska vändningar (”okej, hejdå, vi ses i morgon, hoppas inte alligatorn är hungrig i natt”) fick vi med oss dem. I stället för vårt vanliga Publix åkte vi till närmaste Walmart superstore, som verkligen var en SUPERstore. Den var typ ett kvarter stor och hade en karta vid ingången. Amerikanska stormarknader är redan så stora att det inte riktigt går att förklara, det måste upplevas, men denna var ännu större.

Peter hittade de t-shirts han var ute efter (för de som känner honom måste jag också nämna att han köpte ett par vita också, fatta storheten i detta!), Inna, som inspirerad av mig igår också ville ha ett vattentätt mobilfodral, hittade det. Jag tänker fortfarande inte berätta vad mitt kostade igår, men de fyra vi köpte idag, kostade sammanlagt ungefär hälften så mycket som det…. Jaja, det är fortfarande så att igår var det värt varenda krona, så därför har det ju betalat sig och all fortsatt användning är bonus. Så det så.

Inna hittade också – igen – en leksak med en båt och två hajar och en massa smågrejer. Hon såg samma för längesen, men köpte då något annat. Nu är det ju så att hennes pengar liksom är slut, men nu – precis som jag förutspådde – börjar det. Nu kommer sparsamma Mimi in i bilden och spelar flott sugardaddy. Med tanke på hur lyckliga båda var i sina respektive roller, Mimi som den som fick bjuda och fick såå mycket uppskattning och Inna i att smöra Mimi med allt hon ville ha, så lät vi dem vara, men det här kan nog bli en upprepad historia. I affären och hemma idag var de dock så ljuvliga mot varandra att vi bara gick och log lite gråtmilt. Det var kärleksförklaringar som inte var av denna värld. Till exempel så var Mimi den allra bästa syster Inna hade, även om hon bara hade en, ”men mamma har ju haft sex till bebisar i magen, så egentligen har jag en massa systrar, fast bara en som lever, fast jag hade ändå älskat dig mest”. Jag är inte säker på att jag fick med alla vändningar helt korrekt där, men det var himla gulligt, och ganska förvånande att det där med alla missfallen kom upp på det sättet. Vi har bara pratat om det en enda gång, mig veterligen, och det är första gången det kommer upp. Skönt att det hanteras så naturligt dock.

Hemma var de tvungna att direkt ta ett bad för att testa alla nya grejer, och tro’t eller ej, men det söta och ljuvliga höll i sig genom hela leken och hela kvällen därefter. De nästan tävlade om att övertrumfa varandra i att välja den andras favoritklipp/program på tv och att göra gulliga saker mot varandra. Det är f.ö en härlig mix de kollar på tv/youtube. Mimi kollar Laleh-videor (yes!) och Inna kollar på Cartoon beatbox battles…. (eh?).

Väl hemma efter den i huvudsak högst onödiga shoppingen blev det – helt i linje med resten av dagen – extremt sen middag, sedan var jag ute och gick i en timme mellan 22 och 23 någonting, och det var fortfarande så varmt att min långärmade t-shirt var alldeles för varm. Om jag längtar hem? Inte det minsta. Ge mig mer av detta eller i alla fall tidig vår, snälla!

I morgon blir det nog SeaWorld och/eller vattenlandet Aquatica beroende på humör och hur mycket folk det är på respektive ställe. Idealiskt vore halva dagen på varje ställe och lunch – utanför – däremellan, men det låter lite för bra för att vara sant. Vi får se.

Idag är det äntligen dags, det som Mimi tjatat om sedan förra året när hon inte fick. Delfinsim. Tekniskt sett får hon i och för sig fortfarande inte eftersom det är sexårsgräns, men vi väljer att tolka det som om det är året man fyller och frågar inte, för frågar man kan man ju eventuellt få nej.

Klockan är 08.00 och vi är ännu inte framme, så än kan vi inte andas ut i och för sig. Lite spänd är jag. Eftersom hon inte pratar engelska som Inna kan det fortfarande bli trubbel. Det står dessutom att man ska ha med foto-id, men det måste väl rimligen bara gälla vuxna?! Kommer inte ihåg eftersom Inna verkligen var sex förra året. Det var alltså inte en issue då.

Incheckningen gick utan några som helst problem. Damen frågade om vi ville dricka alkohol idag – på Discovery Cove är vin och öl inte alkohol, intressant nog, vilket vi inte ville och hur gamla tjejerna var. De svarade ordentligt att det var sju och sex. Inga probs. Vi var inne!

Första stoppet – efter den inkluderade frukosten alltså – blev fåglarna, för dem har det tjatats om sedan Busch garden där det ju liksom inte blev så himla mycket med det, eftersom fågelkräken inte fattade att de skulle vänta med att äta tills tjejerna bestämt sig för att de vågade mata dem. Här är fågelmaten – som allt annat – dock gratis. Här var det snarare modet som var problemet. Stackars Inna har det lite tufft just nu som storasyster och förebild, för lillsyrran kastar sig glatt in i allt på samma sätt som hon gjorde förr, men nu är hon (Inna) helt plötsligt rädd för en massa saker. Kanske det drabbar Mimi också när hon blir sju och förnuftig (haha), men just nu är hon den modiga och Inna den rädda som kommer med tusen undanflykter och bortförklaringar. Svårt.

Efter denna totala overload av fåglar var vi tvungna att svalka oss med ett dopp. Eller svalka och svalka förresten, det var 27 grader i luften och 30 i vattnet. Snacka om perfekt dag! Vi tyckte vi hade det bra förra året, men detta var tredubbelt bra ändå! Även här blev det dock lite jobbigt med det där med mod igen, för trots att lillsyrran bara vågat doppa huvudet i sisådär tre veckor, så hade hon inga problem alls att åka igenom de två (egentligen högst onödiga) vattenfallen som kommer på ”the river-rundan” medan den som nästan aldrig är över ytan när hon badar vanligt freakade ur och gick upp hellre än att göra det. Mycket märkligt. Och kaxig lillsyrra fick mer vatten på sin kvarn så klart. ”Det är så konstigt. Jag är två år yngre än Inna men jag vågar både åka ”splashen” och mata fåglar och åka igenom vattenfall. Visst är det konstigt…?” Jaja, du får nog ditt du också i sinom tid.

Jag gjorde något som jag nog borde gjort för längesen, jag köpte ett ”waterproof” case till min telefon. Jag vet att den ska tåla vatten, men nej, jag stoppar inte den svindyra saken under vatten ändå, men i caset var en helt annan sak. Det är givetvis inte en sak man ska köpa i en park, det fattar ju vem som helst, så jag tänker inte ens berätta vad det kostade, men det var värt varenda krona, så nu blir det, förutom overload av fågel- och delfinbilder, även total overload av vattenbilder. Sorry, men det var ju jättekul.

Vi tillbringade hela förmiddagen med fåglar och i ”the river”/lagunen och det var så mysigt att jag nästan fick nypa mig i armen. Klockan 12.25 var det sedan dags för den stora finalen, själva delfinsimmet. Där skulle det fyllas i en massa legal paper om att man som förälder tillät det ena och det andra och jag gissar att vi hade varit i en del trubbel om det faktiskt hänt något med tanke på att jag skrev under med ett påhittat födelsedatum för vår nästan-sexåring. Intressant nog var det Inna som höll på att blow our cover, för när damen (som f.ö var the spitting image av den lilla, arga tanten som leder agenterna i en av de där serierna som alla är ungefär likadana och går runt 23.00 på kvällen på 3, 4 eller 5:an, japp, alla fattar precis vem jag menar…) frågade hur gammal hon var. Hon var så inställd på att Mimi ju var sex, att hon svarade att hon var det… innan hon skyndsamt rättade sig. Sättet lilla barska tv-serie-damen svarade: ”That’s fine. Just need to get sure I don’t put any five-year-old in the water…” fick mig att ana att hon kanske inte var helt övertygad…

Det gick dock bra och efter en massa rearranging (det var någon delfin som visst inte var så sugen idag och några som nog inte dykt upp etc) blev vi bara sju stycken i vår grupp. Superlyxigt. Det blev en massa information om Maria, vår sextonåriga delfin, som hade en elvaårig dotter, och massor av möjligheter att gosa med henne. De är väldigt pedagogiska i sitt upplägg, så nu vet vi också hur man skiljer en hona (tre streck = genitalier) och en hane (bara ett streck) åt. Man vet aldrig när sådan kunskap kommer till nytta.

Mimi frös så hon skakade i vattnet, trots att det måste hållit 25 grader, men var lika lyrisk som resten av oss. Det var verkligen en upplevelse, och denna gången struntade vi i att vara så där olofssonskt snåla som vi vanligtvis är, så vi köpte faktiskt, på just Mimis enträgna önskan, bilderna. Det är väldigt mycket pengar (2000:-), men då fick vi alla bilderna och jag antar att ett besök hos en fotograf i en studio inte är mycket billigare? Och tänk, nu kan alla som faktiskt läser bloggen få gotta ner sig i varenda en av de 62 bilderna… Här kommer de! (Okej, jag skojar, men bara lite, för ganska många bilder kommer faktiskt nu.)

Som jag utlovade, eller hotade med… många bilder på oss och Maria the dolphin, som var ”så söt”, enligt tjejerna, och Mimi anförtrodde mig efteråt att hon nu ville bo med delfinerna. När jag undrade om det inte kunde bli ganska … vått… i längden, svarade hon som om det var det naturligaste i världen: ”jag har ju våtdräkt”. Jo… men då så.

När vi kom hem vid 19-tiden var vi inte supersugna på att hitta på så mycket mer, så det blev gårdagens hämtmatrester (kinamaten hade nästan räckt till i morgon också) och en promenad för de som ville spela pokemon (den som ville det var ganska ensam på sin promenad, men fick i alla fall lyckligtvis inte sällskap av några alligatorer eller coyotes som de varnar för, även om något väsen fångades på bild). I natt kommer vi att somna ovaggade och sen får vi se om vi lyckas styra undan från önskemålen att ta SeaWorld redan i morgon eller om vi kanske kan få en vilodag. Dagen idag blev i alla fall allt vi kunde önska. Så härligt, inte minst för Mimis skull. <3

Jag vet att det är löjligt, men nu börjar vi verkligen få uppbrottskänsla på riktigt, och både Peter och jag hade igår känslan av att ”ska vi verkligen packa upp allt, vi ska ju snart hem”, vilket är helt galet, för vi ska vara här i sju nätter och har således åtta nätter kvar innan vi sätter oss på planet hem. Det är alltså mer än en vanlig chartersemester, fatta det, hjärnan!

Jag vet inte om det bara är den vanliga separationsångesten som gör det eller om det verkligen är så, men lägenheten känns, trots att den är gigantisk (den känns t.o.m för stor nu när vi bott mindre ett tag) och nyfixad, inte som en ”keeper”. Vi vet så klart att Chris, som vi hyr av, nyligen köpt och börjat renovera, så allt är ju inte klart, men det är väldigt kalt och saknas en del rätt basic saker som hängare, dörr in till stora badrummet (!!), torkställning, skålar, de där småsakerna som man kommer på efterhand etc. Dessutom är köksluckorna väldigt oprofffsigt försöktillfixade med något som liknar tippex, och Peter har redan fått en lös fejk-panel på foten. (Tur att det inte var något barns fot!) Dessutom var det något vajsing med två av brandvarnarna i natt så de pep (högt!) en gång i minuten så vi kunde inte använda det ena sovrummet. Och så är det fel på ismaskinen, så vi har en kvarts kubikmeter is i frysen, men inga isbitar. Till det kan läggas ett stopp i ena toaletten – så att det rann över …. ? – så kanske inte den allra bästa starten.

Mimi har en intressant approach till livet idag. Bloggen brukade ju handla väldigt mycket om hennes mood swings, men just det har det blivit mycket lugnare med och vi sa för någon dag sedan att det var så härligt med en jämnsolig Mimi, men nu i ett par dagar har hon visat tendenser till sitt gamla jag. Idag har hon, som om det var den naturligaste sak i världen, svarat på nästan allt med ”näe, jag har ju gjort det varje dag!”. Vad vi bett om? Att hon skulle äta frukost… och borsta tänderna och sådant.

Så här vid lunch har dagen faktiskt inte heller varit den bästa. Peter drog, trots 28-graders åskliknande värme, iväg till sin musikloppis ute i ingenting (vi var där förra året, och det var coolt, men räckte med en gång för oss andra), medan vi andra tre stack till poolen. Jag såg framför mig en skön dag med bok, virkning, Pokémon (pokestop vid poolen borde vara obligatoriskt överallt) och harmoniskt lekande barn. Verkligheten? Tre tjejer med taggarna utåt (japp, jag också, jag är superirriterad. Pms??), ett himla tjat, en som är snurrig och bara vill gå upp till lägenheten (svårt att bedöma om det handlar om urladdat batteri i telefonen eller är på riktigt) och den andra som bara vill gå till ”splashen” (en splash zone som finns här på området och som de ändå sedan kommer att dissa pga att vattnet är kallt just där) och som grädde på moset massor av überirriterande småflugor som flockas runt oss så man blir galen. Skönt. Inte det minsta.

En timme efter att jag skrivit detta var det lyckligtvis mycket bättre. Vi lekte tillsammans i poolen så pass att vi t.o.m glömde att äta lunch, spanade ödlor som antingen bråkade eller ville para sig (ibland är skillnaden hårfin) och hade det rätt skönt. Men faktum kvarstår att vi alla fyra – t.o.m Peter som annars alltid är lugn som en filbunke – är lite småirriterade, vilket eventuellt inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi umgåtts de senaste veckorna. Hoppas det bara är tillfälligt i alla fall.

Efter en väldigt varm heldag vid poolen när man nästan (det här kommer jag aldrig att erkänna att jag skrivit) hade önskat att poolen hade varit någon grad svalare (!) tog vi en lugn kväll med hämtmat. God Kina-mat till oss och pizza till barnen. Bara nyttigheter hela vägen. Burkarna med Kina-mat var så fulla att maten faktiskt t.o.m var över kanten, så vi behöver inte tänka på vad vi ska äta i morgon. Sedan igår prissätter vi allting i ”öl-i-park-pris”, för den enda öl vi tog igår när vi genomsvettiga började närma oss slutet av dagen kostade över 11 dollar. Jag trodde att jag skojade med Peter när han kom med två öl och två popcorn och jag frågade om det hade kostat 200:-, för det tyckte jag var mycket. I själva verket hade det kostat över 300…. Två öl i burk och två popcorn. Jodå. Tur att biljetterna var billiga. I och för sig var det möjligen just där och då något av det godaste jag druckit, men ändå… Vart vill jag då komma med denna utvikning? Jo, Kina-portionerna kostade vardera trots sitt överflöd mindre än en park-öl. 🙂 (Jag har så lite att skriva om idag att jag faktiskt måste göra dessa utvikningar för att fylla ut texten.)

Efter maten tog vi en promenad på området. Kvällarna är så där härligt varma igen att det går – förutom att det finns mygg här – utmärkt att gå i shorts och t-shirt långt in på natten. Ljuvligt.

Kläder ja. Ytterligare en utvikning. Jag skrattar högt och lite generat när jag kollar igenom gamla blogginlägg, för jag har verkligen samma kläder på varenda bild, oavsett vilket år! (Tur att jag inte är med på så många bilder!) Detta år är det extremt, för jag har – förutom de två ponchos jag hela tiden använder – verkligen lyckats ta med mig för varma kläder eller kläder som jag pga nuvarande all-time-high-vikt vantrivs något hemskt i. Det förstnämnda är i och för sig ett angenämt problem, men jag måste nog snart hitta något annat att ha på mig. I och för sig lär just det problemet lösas av sig självt när vi kommer hem nästa vecka. Någon skrev 3 grader och regn till mig idag… Urk! Jag tror vi stannar tills det blir vår! Det sistnämnda problemet blir en helt annan femma, som tyvärr inte lär lösas automatiskt. Suck, vad skönt det vore…

Tja, i kväll har jag nog kokat soppa på en spik ändå, för idag hade jag inte mycket att skriva om. Egentligen. Värre lär det väl bli i morgon när vi varit på Discovery Cove. Jag önskar ibland att jag inte tog så mycket bilder när vi var iväg på sådana roligheter, för varje bild väcker ett minne som jag vill, men ibland inte orkar, skriva om, och sedan vet jag samtidigt hur otroligt roligt det är att ha både bild och komment sparad, så jag sätter press på mig själv att skriva. Egentligen vill jag ju ibland bara läsa en dålig bok och virka… men känner jag mig själv så blir det nog blogg och en massa bilder även i morgon. Men nu väntar de långa och långa Texans… God natt!