Kategori: Resa med barn

Efter en morgon som inleddes vid 06 av ett samtal med någon som tyckte det var lämpligt att ringa en fjärde gång direkt efter de tre samtal jag tryckt bort (att ibland använda sitt privata nummer i tjänsten får konsekvenser…) och som sedan till stor del bestod av att svara på mejl och kommentarer om gårdagens inlägg (jag släpper det och tänker ägna mig helhjärtat åt semester de sista dagarna nu) blev hela familjen indragen i en väldigt komplicerad ”kasta-boll-i-en-hink-lek” med en ytterst inkonsekvent lekledare. Både regler, poängberäkning, modus och lekledarens humör ändrades helt utan förvarning under hela leken, så det gällde att vara på helspänn.

Något som vi är verkligt usla på är att göra planer under påbörjad dag. Ska det bli något av våra dagar måste de planeras i förväg, annars går morgnar och förmiddagar och ibland hela dagar utan att vi egentligen gör något. Personligen har jag inte så mycket emot detta, eftersom jag är rätt nöjd så länge jag har sol och pool, men jag påverkas väldigt av andras rastlöshet och blir väldigt lätt irriterad av att inget händer när denna rastlöshet ändå känns i hela luften. Det känns som om jag måste ta ett initiativ för att något ska hända, men jag är ju nöjd med ohändelsen. Krångligt? Japp, jag är inte så lätt. Inte de andra heller.

Efter lite av denna irritation blev det ändå en bra dag. Peter bjöd på sin speciallunch (f.ö den enda rätt förutom kokt och stekt ägg han behärskar), en perfekt spaghetti aglio e olio, sedan stack han iväg för att ägna sig åt en av sina favorit-pastimes i USA; kolla pantbanker och musikaffärer medan jag och tjejerna ägnade oss åt en av våra favoriter; sol och bad. Och lite ”busiga” eftermiddagssnacks. Det var ju ändå fredagsmystid hemma. Det sköna med barn är ju trots allt att man inte behöver göra jättestora grejer för att de ska vara nöjda. Idag tog vi en ”picknick” på bryggan – 4,5 meter från poolen, fantastiskt miljöombyte alltså – och spanade in hoppande fiskar i kanalen. Det tyckte de var ett äventyr. Speciellt när de fick ta med sig en ”drink” och lite chips.

När Peter kommit hem och vi vaskat av ytterligare någon timme i poolen, gjorde jag ett tappert försök att rädda håret (en månads poolbad har satt irreparabla spår) på tjejerna genom att låtsas att vi skulle ha ”skönhetssalong”, vilket i stort sett betydde att de fick sitta med inpackning och äta snacks i solen en stund. (Mkt snacks idag. Också.) Det gick… sådär. Innas hår – som egentligen är det som redan är sämst – kommer kanske överleva tills vi kommer hem, men Mimis är kört. Det var så illa att jag fick hämta kökssaxen och – blunda nu alla som har något hum om frisörande – samla ihop håret i nacken och klippa en dm. Eller kanske snarare två. Snyggt? Nej, inte direkt. Jämnt? Definitivt inte. Vänskapligt? Absolut inte, vilket bidrog till slutresultatet. Jag har nog sett skamklippningar som sett bättre ut. Tur att hon i alla fall är lockig. Och söt.

När vi var på någorlunda vänskaplig fot med varandra igen, jag och Mimi, drog vi mot Cape Harbour. Igår var det ju ingen livemusik på Fathoms, så idag fick de en ny chans och till skillnad från de två senaste kvällarna gjorde vi precis vad vi tänkt när vi stack iväg. Vi åt, lyssnade på go musik, dansade och klappade hundar. Det där sista är ett tillägg i planeringen som inte någon av oss vuxna står för, men men till och med konstitutionen har ju tillägg, så klart att vi måste ha sådana. Man får ju ta seden dit man kommer. Fast vi bryr oss inte om att bygga någon mur. Inte ens om grannen betalar.

En av anledningarna till att barnen älskar stället så mycket är att det är extremt hundvänligt och således hundtätt, vilket också ställer till problem för oss, för hur mycket positiv feed-back vi än får om våra ”well-behaved kids”, deras språk och ”social skills”, så är det väldigt svårt att bedöma hur mycket tid och energi främmande människor egentligen har lust att lägga på helt random ungar som kommer fram och vill klappa, hålla och fråga om deras hundar. Det blir många diskussioner med framför allt den större av de två social skilled barnen och i de diskussionerna visar hon inga social skills alls, utan de är mer av ”goddag yxskaft”, eftersom hon oftast svarar på våra utläggningar med: ”Får jag klappa den hunden då?”

Vi blev kvar i Cape Harbour en bra stund längre än vi trott och planerat – kvällarna är äntligen varma och sköna igen – men ändå inte tillräckligt många hundar länge, enligt barnen. Pedagoger som vi är, så mutade vi dem med popcorn och sodavatten, varav båda numera återfinns i baksätet på bilen…. Gaah! Ibland upplever jag dem inte alls som intelligenta, mina annars rätt framåt barn.

När vi kom hem hade det äntligen hänt, det som Mimi förunderligt nog inte släppt sedan i måndags (var det väl?). Tandfen (hon var inte säker, men gissade på det) hade kommit med hennes önskebrunnsönskning enhörningsmålarboken. Den glädjen lever man ett tag på. Hon upprepade hur många gånger som helst – helt förundrat – innan hon somnade: ”Tänk att jag fick den. Äntligen kom den. Den finaste av alla. Jag älskar den. Jag ska måla så mycket i morgon. Tänk att den faktiskt kom. Tänk.” Nu ligger den i fotändan på sängen så hon ska se den direkt när hon vaknar.

Värmen är tillbaka! Jippie! Den där lite kyliga undertonen, som vi känner alltför väl igen från våra tidigare resor, är borta igen och idag är det som en härligt varm svensk sommardag, vilket är vår absoluta favorittemp. Varmare är bara jobbigt, och med en 29-gradig pool två steg utanför altandörren räknas livet som ganska bra, enligt våra mått mätt. 😉

På morgonen pratade vi med nära och kära hemma, tog det lugnt och virkade (en fjärdedel av oss). Ljuvligt skönt. Livskvalitet verkligen.

Inte riktigt lika roligt är att vi på allvar diskuterat packning hem. Peter är så fantastiskt rolig. Han slår sig för bröstet om sin lilla resväska – där han bara packar sina egna saker, inkl oanvända finskor, oanvända mysbyxor, flera jackor, en förstärkare (!) etc, – i ett så litet utrymme att det inte går att få i något mer, men inte heller komma upp till tillåtna 20 kg, just för att väskan är för liten. Sen köper han en gitarr som tar upp vårt sista incheckade bagage – knappast heller 20 kg – och efter detta får jag nålstick av kritik för de ”gigantiska” två resväskor där jag packat allt annat: alla mina kläder, alla tjejernas kläder (inkl skor och varma jackor för hemresa), alla necessärer och sådant som tjejer behöver, mat- och kökstillbehör som vi använder under resan (välling, påsförslutare, vitlökspress, rivjärn och annat sådant som vi av erfarenhet vet är guld att ha med) och där dessutom allt vi köpt ska få plats eftersom (tja, läs ovan) det inte finns plats i något av de två incheckade bagage som Peter förfogar över. Irriterad? Japp, lite, för det känns inte så rättvist. Jag vet att jag packar för mycket – alltid – men det kanske inte riktigt är där problemet ligger…. (Visst är det bra att vi kommunicerar så bra? ;)) Trots alla resor vet jag heller inte riktigt hur det funkar med bagage och eventuell övervikt, för det känns som om det handlar om personen – eller humöret på personen – bakom disken. Får man packa 30 kg i en väska och 10 i en annan, eller kan man åka på övervikt då? Om någon på riktigt vet – kommentera gärna. Har försökt googla, men tycker inte att svaren är klockrena. (Har skickat frågan till Norwegian nu. Får se om de svarar.)

Peter kom f.ö på stort plus igen när han erbjöd mig att stanna hemma vid poolen med min virkning medan han tog barnen till lekplatsen/parken/fjärilsstället Rotary Park, som vi även besökte förra året. Tyvärr är det ju lättare att sätta igång tankesnurren när man är själv, men det var förbaskat skönt med lite egentid.

Den där tankesnurren ja. Jag har fått oroliga frågor om min ”depp”, och det är väl ändå offentligt idag. Utbildningsförvaltningen har sparkrav på 10 miljoner och ett av de lagda förslagen är att lägga ner hela IKT-enheten där jag jobbar. Där jag älskar att jobba. Det är det bästa, intensivaste, mest utvecklande, roligaste, jobbigaste, mest omväxlande jobb jag någonsin haft, och hela förslaget känns så världsfrånvänt att jag inte ens kan ta in det. Vi har så mycket att göra att vi stundtals går på knäna och jag tar ärenden härifrån, på min semester, för att underlätta för dem där hemma. Vi har flera jättestora projekt och upphandlingar igång och framför oss. För bara några månader sedan trädde dessutom de nya skrivningarna i läroplanen – med ett avsevärt ökat tryck på digital kompetens – i kraft och vi har ca 3000 Chromebooks och något tusental datorer i verksamheten, varav vi hanterar och administrerar samtliga Chromebooks och är de som kan (och kan lära ut) innehållet på datorerna. Ledningen må tro att vi ligger ”långt framme” eftersom vi satsat på IKT längre än de flesta kommuner, men så ser ju inte verkligheten ut för alla, utan det finns stora kunskapsluckor och mycken oro i vår lärarkår. Många känner att de inte hunnit och kunnat ta till sig allt det nya. Allt det där andra vi dessutom gör om dagarna i form av felsökning, stöd och spontan hjälp när vi finns ute i verksamheten (vilket är ett av våra viktigaste kriterier, att vi är där lärarna och eleverna är) kommer även fortsättningsvis att behöva göras, så jag förstår verkligen inte tanken. Att bygga upp den enorma kunskap om datorer/Chromebooks/iPads/Chrome/system/program/onlinetjänster/telefoner/Google admin etc vi faktiskt redan sitter på i vår enhet kommer att ta år, och jag tror inte ens att det är möjligt ifall allt det vi gör idag fortsättningsvis på något sätt ska skötas av olika personer på olika skolor, vilket det säkert i så fall kommer att bli, för tjänsterna behövs och jobbet måste göras. Det går liksom inte att spara bort. Det lär bli att lärare får ta av sin såå viktiga undervisnings- eller planeringstid för att försöka lära sig och sedan lösa alla de hundratals småärenden som vi knappt tänker på att vi gör dagligen. Nej, det kan inte fungera och det kommer definitivt inte att bli någon besparing i slutändan. Och de som drabbas när det inte fungerar är ju alltid eleverna. Den som vill får gärna dela/delge detta till sin lokala politiker. Vi pratar gärna om vårt jobb om någon vill lyssna och förstå.

Därav min depp alltså. Jag är inte det minsta orolig över att bli arbetslös, för det blir jag inte med min utbildning, men jag vill inte ha ett annat jobb. Jag vill ha exakt det jobb jag har, på fantastiska Stenbacka och med mina underbara IKT-kollegor. Inget annat. Någonsin helst.

Det blev visst ett litet brandtal där, men jag välkomnar alla förslag på kontakter eller någon som känner någon som kan påverka. För övrigt verkar ju kommunal ekonomi helt sjuk. Fick höra att vi (dvs mina kollegor) lagt motförslag på besparingar på framtida inköp i stället för personal, men fått totalt kalla handen för att det var ”andra pengar”. Vi ska alltså köpa grejer för flera miljoner men lägga ner enheten som kan administrera dem och utveckla användandet av dem. Japp, låter smart och genomtänkt. Nej, jag fattar det verkligen inte.

Edit: Efter att detta inlägg varit i tryck några timmar har jag fått kommentarer om vad jag skriver, så jag vill bara förtydliga ett par saker. 1, detta är ännu så länge bara ett förslag 2, det är mina personliga åsikter som luftas och 3, (viktigast) det verkar finnas en missuppfattning om att förslaget går ut på att vi (IKT-enheten) ska flyttas till Kreativum och så är det business as usual. Det är INTE sant. Det är sant att kommunen vill lägga vissa delar av det som kallas IKT (dvs information, kommunikation och teknik) på Kreativum, men det blir i så fall (förmodligen, som sagt, allt är förslag) en liten del som möjligen innefattar specifika utbildningsinsatser och viss fortbildning, inte det jobb som vi IKT:are gör dagligen. Slut på edit.

Okej, jag försöker släppa det nu och får väl fortsätta hoppas på sunt förnuft och förstånd hos politikerna som ska ta beslutet. Jag hade i alla fall en helt ljuvlig eftermiddag i solen med min virkning och en ljudbok. Det var ganska skönt att vara ensam en stund, det blir ganska familjetajt på resorna och jag är ju i grunden en bitter ensamvarg. 😉 När den mindre bittra delen av familjen kom hem badade vi ikapp dagen, så vi uppnådde dagens badkvot. Det var lika kul idag när Peter utan någon vidare framgång försökte sitta på den där ”flytisen” som Mimi kallar den. Dagens kommentar var nog när Mimi ramlade av flytisen och gapskrattade fram: ”Haha, jag fes!” och Inna blixtsnabbt kontrar med ”The fart ejected her!” 😀 (Varifrån får hon allt och varifrån kommer alla dessa ord? Jag är på riktigt imponerad av henne!)

När det gäller kvällsaktiviteter får vi kompromissa lite. Jag njuter helhjärtat av att laga mat, grilla och sitta på altanen, medan Peter gärna går ut och äter, och helst där det är livemusik, så idag tog vi oss samman och åkte till Cape Harbour och restaurangen Fathoms, där vi varit tidigare och där det enligt deras kalender skulle vara livemusik i kväll. Det var det dock inte, men däremot ska det vara det i morgon. Alltså gjorde vi en omvänd gårdagskväll, vi körde och provianterade i stället. Lite läskigt är det nu att vi faktiskt måste börja tänka på att vi ska hinna göra av med det vi köper, för det är bara fem nätter kvar. ”Bara” fem nätter. Jisses, vad bortskämda vi är. Det är trots allt nästan en hel chartervecka. (Och vi kommer aldrig i livet att hinna äta upp allt vi köpte förresten. Inte ens om jag kör mitt snålaste race och tvingar alla att äta fem mål mat om dagen…)

*Svaret på Mimis bildgåta i första bilden: ”I wish one unicorn book” = Jag önskar mig en enhörningsbok. Gulliga unge. Vi måste hitta en bok snart!

Efter en helt sömnlös natt sitter jag nu på en småkylig, men solig altan, med tusen tankar snurrande i huvudet. Jag hade inte målat fan på väggen som jag skrev igår, utan den som hade gjort målningen hade målat en ännu värre fan än jag ens kunde föreställa mig. Jag orkar inte ens skriva om det, för då skriver jag nog saker jag inte borde. Semesterkänslan är i alla fall helt som bortblåst. Jag visste att det var för bra för att vara sant. Så fort man är genuint glad och lycklig över något, tas det ifrån en. Får se om jag orkar förtränga och ändå låtsas som om allt är bra både IRL och här. Barnen lär ju inte köpa att jag sitter här och deppar så länge till i alla fall.

Det är inte bara jag som är deppig och har förlorat tron idag. Lilla söta Mimi – vi undrade vad hon höll på med när hon frågade var hennes målarbild var och började kolla under kuddarna i sängen, men tänkte att hon väl gömt något hon haft med sig hemifrån. Lite senare hörde jag henne dock öppna och stänga varenda låda i sov- och badrum och med en rent förtvivlad röst undra var hennes målarbok var. ”Jag önskade ju en. När kommer den? När kommer det man har önskat?” Lilla, lilla hjärtat, hon slängde ju 25 cent i en önskebrunn igår och önskade sig en målarbok med enhörningar… Gissa om vi kommer att försöka hitta en sådan?!

Det blev en väldigt slö förmiddag med mig ältandes på altanen och resten av familjen i olika stadier av aktivitet. Det är tyvärr lite kyligt – bara 16-19 grader nu – men sol, lite bad (29 grader i poolen), grill på altanen och ett par glas vin, trots att det bara var lunch, gjorde en del för livsandarna. Eller förträngningen. Känner jag mig själv rätt kommer tankarna med full styrka i natt igen, men det var ju skönt att jag i alla fall bara förstörde förmiddagen, för eftermiddagen blev riktigt trevlig. Först kom grannen – efter ett par påstötningar från barnen (host host) – över med valparna Mia och Gizmo, så överlyckliga tjejer fick hundgosa i säkert en timme.

Efter hundgoset badade vi hela familjen en bra stund, trots att temperaturen inte egentligen riktigt tillät det. Vad är det förresten som gör att barn aldrig får nog? När man känner sig som världens bästa, mest engagerade föräldern ever efter 30-40 upprepningar av en och samma aktivitet tror man ju att man ska leva på de meriterna i veckor, men glöm det: ”En gång till, bara en gång till”! Idag stod badbolleyboll (sic!) och dubbelbalansering på flytbräda på agendan. Faktiskt ganska kul (de första 25 gångerna), speciellt när jag och Inna utvecklat balanserandet till konst och Peter sedan skulle försöka. Mimis kvittrande skratt hade kunnat värma halva Småland i en månad om man hade kunnat lagra den energin på burk. Mimi utnämnde f.ö dagen till byxneddragardag (kiss- och bajsåldern är så rolig…) och gapskrattade varje gång hon fick en skymt av en skinka. Själv var hon naken, knäppskallen.

Egentligen skulle vi bara köra en sväng och handla lite på kvällen, men i stället hamnade vi på vårt lokala ”Ford’s garage” (det ställe vi tänkt besöka på Miromar igår). Det låg så konstigt och off-side till att vi kört förbi det flera gånger och jag verkligen trott att det var en verkstad, men tji fick jag. Vilket ställe! Cool inredning, massor av personal, massor av folk, ett djädrans tempo och riktigt god mat. Jag var bara tvungen att prova det märkliga ”Deep fried dill pickle”, vilket helt enkelt var friterad inlagd gurka med wasabi-dip. Supergott och ganska annorlunda. Jag trodde det bara var ett litet snack, så jag beställde (trodde jag) lite strips också. Ooops…. båda rätterna hade kunnat mätta en smärre nation. Lyckligtvis är det ju helt legitimt att få med sig resterna i en box här, så lunchen i morgon är räddad.