Kroatien/Polen 2.0 Dag 12 Hemresa/Gdansk

Att kalla denna dag för nr 12 är egentligen helt galet eftersom vi lämnade Sverige på kvällen tisdagen den 24:e, vilket väl snarare ger dag 14, men av någon anledning gav jag ju nerresan till Kroatien en egen etikett, så vi kallar dagen för 12 för att inte ytterligare snurra till det. Dessutom passar Gdansk ju ganska dåligt in under rubriken ”Kroatien”, så det är ändå inte mycket som stämmer.

Oavsett vilket så lämnade vi i morse (förmiddags) vårt pitstop-hotell Altamira och gav oss av på de sista 35 milen mot Gdansk. Resan var i stort sett händelselös och gick hur bra som helst på välskötta A1. Trots att vi varit på resande fot så länge och varit i Gdansk fler gånger än jag kan räkna kändes det riktigt riktigt gott, lite som sockerdricka, i kroppen när vi närmade oss. Absolut helt rätt beslut att flåköra och ta en natt här alltså. Eftersom vi idag kom söderifrån upptäckte vi att det hänt en hel del med den södra delen av stan som annars varit lite eftersatt. Precis vid stationen (och Scandic, där vi ska bo) hade det öppnats ett splitter nytt köpcentrum, Forum. Jag är ingen större fan av stora köpcentrum egentligen, eftersom de i mitt tycke tenderar att ha exakt samma utbud överallt, men det som saknats i centrala Gdansk har faktiskt varit bra shopping av den sorten. Där finns köpcentrat Madison, som är ganska litet, men utöver det ”bara” (som så klart inte är så bara) småaffärer. För allt annat har man varit tvungen att bege sig utanför stan med bil eller tåg. Det ska bli intressant att se om utvecklingen/utbyggnaden av denna del av stan kommer att ta samma fart som på andra sidan floden.

Eftersom det är St Dominika-marknaden (avspärrat och massor av folk nere i gamla stan) hade vi medvetet valt Scandic som ligger en bit utanför händelsernas centrum, men ytterst bekvämt bredvid ett billigt parkeringshus (40zl/dygnet), nära till motorvägen, nära till stationen och en bit ifrån det värsta kaoset under marknaden. Ibland har jag litegrann nedvärderat Scandic och känt att det är lite ett andrahandsval, men jag blir mer och mer imponerad för varje gång vi bor där. Denna gång hade vi ett Standard Plus-rum, där det egentligen bara gick att boka in två vuxna (egentlig kostnad 1250:-, men jag fick det gratis tack vare Hotel Rewards) och det stod t.o.m att det inte skulle få plats extrasängar på rummet, så vi var beredda att trängas med mini-marodörerna, men Scandic levde verkligen upp till sin slogan ”We love kids” och skickade utan knot upp en gratis extrasäng, delade ut ytterst uppskattade present-rit-set och frukosten ingick för oss alla fyra utan diskussion, trots att jag bara bokat och betalat för två. (Ta lärdom av detta, trista Dina 52 i Rovinj som krävde oss på 1200:- extra för att bädda upp bäddsoffan till barnen. ?) Dessutom var rummet (standard plus är, tror jag eftersom vi haft standard tidigare, de senast renoverade rummen) jättefräscht med allt man kunde behöva. Snyggt, Scandic! Vi kommer igen! Fast förresten… kanske inte ändå, för en sak – kanske den viktigaste av alla – hade de ändrat på, vilket faktiskt är snudd på katastrof. De hade inte längre sina två olika sorters bacon till frukost! Hur kunde jag glömma detta i min lovsång?! Innan har det funnits riktig bacon (svartbränd som chips) och äcklig sladdrig, halvstekt bacon. Idag fanns bara den sistnämnda. Buäää!

De producerar hjärt-teckningar till personalen i incheckningen. (Dessa mottogs sedan med ganska osäkra leenden… ?)
Egen säng i natt?! Vågar man hoppas?
Man får plats med förvånande mycket på 20 kvm.
Tänk om de alltid hade haft detta fokus på bra saker.

När vi väl lyckats dra barnen från sina nya presenter (rit-seten) gick vi givetvis ut i stan. Medelst våghalsiga avledningsmanövrar lyckades vi ta oss förbi den första lilla parken med hoppborgar och ansiktsmålning, passera tivolit på betryggande avstånd och med hjälp av ett gäng tillväxlade småmynt att stoppa i diverse myntautomater och karuseller (vi är så bra på att sätta gränser och skulle givetvis aldrig drömma om att förhandla med eller skämma bort våra barn…) fick vi tid att sitta ner i skuggan och ägna oss åt att titta på folk och ta en öl.

Huset till vänster fanns överhuvudtaget inte förra gången vi var här.
Ja, okej, ni ska få glass.
Marknadens storsäljare. Det är trots allt bara 31 grader idag.
5 zl är billigt för lite egentid.
Okej, denna kostade några futtiga zloty också.
Så här glad blir man av 1 zl slemmig hand från en automat.

Därefter hittade vi av en händelse tunneln över till köpcentrat Forum, så vi var ju faktiskt tvungna att gå dit att kolla. Det var riktigt coolt byggt i flera olika etage och byggnader som bara delvis var sammanbyggda, och det verkade finnas gott om trevliga ”häng-ytor” både inom- och utomhus, samt mycket gröna växter och en skön rymd. Absolut inte som alla andra köpcentrum, även om utbudet så klart var nästintill exakt samma som det man hittar på Baltycka eller Riviera. Något jag tyckte var trist var att min favvo-butik C&A faktiskt inte fanns där. Barnen hittade dock utan problem både till Smyk och Toy’s R’us och lyckades så klart förhandla sig till att få köpa ytterligare ett tillskott till alla meningslösa plastprylar som redan spammar deras rum hemma. Det är så kul när de efter sju minuters lek (att det blev så länge berodde på att en åttaårig brittisk tjej vid bordet bredvid hade köpt samma prylar, och var en intressant lekkompis) undrar om de får ”köpa något mer. Snääääälla”. (Nej, det är det faktiskt inte. Jag är ironisk och ja, jag vet att jag själv skapat denna situation, men nej, det gör mig inte gladare att veta om att det är så.)

Väldigt modern byggnad (fast dålig bild från andra sidan vägen).
Gammalt möter nytt.

Som vanligt när vi reser så kommer de där förbenade måltiderna alltid in och stör när vi minst anar det, och måltider är verkligen inget som uppskattas i familjen Olofsson just nu. Jo, av mig och Peter så klart, det är tyvärr uppenbart för alla som har ögon att se med, men då handlar det bara om den fysiska njutningen av mat. Psykiskt är det mer som terror. Även om jag älskar att vara ledig, så längtar jag innerligt efter att snart på jobbet få äta med vuxna människor med ett hyfsat jämnt humör som faktiskt gillar något mer än spaghetti och pommes, och som äter sin mat utan att jag ska behöva höja rösten/förhandla/räkna antal skedar/mata/fysiskt fånga in och placera dem på stolen igen. Jag längtar verkligen efter det. Dagens middag på annars sååå trevliga Radissons uteservering med massor av kul folk att kolla in, var ett riktigt lågvattenmärke bland sommarens frekventa dylika, och givetvis lyckades det sitta en svensk familj vid bordet bredvid, så eländet dessutom inte kunde döljas av tillkämpade leenden över hotelserna. Inte bra. Situationen att som vuxen ha en enda kväll i sin favoritstad är dålig när man totalt hamnar i clinch med båda barnen. Alla konsekvenser drabbar ju således en själv mer än dem. O-bra. Riktigt o-bra. Det enda som möjligen var lite positivt i den halvtaskigt till slut lösta situationen var att vi (skamlöst och omoget, och inte alls på ett snyggt vi-har-regler-och-ramar-och-dem-följer-vi-föräldralikt sätt) utnyttjade den till att säga tvär-nej till precis allt i alla stånd under kvällens fortsatta promenad genom marknaden. Det var ganska effektivt, men samtidigt totalt tandlöst eftersom vi inte hade hjärta att inte gå till tivolit i slutet av promenaden. Det är lättare att vara pedagog på jobbet än hemma, även när man vet vad man gör fel.

Nåväl, den inte så snyggt pedagogiskt lösta situationen gjorde i alla fall att vi fick vår fantastiska kväll i vår favoritstad, så skit samma. Barnen är hyfsat bra människor än så länge i alla fall och vi får väl uppfostra dem i höst. Eller göra som så många andra och lämna det ansvaret till skola och förskola… Vi var på tivolit tills det snopet nog stängde redan vid 20, och kunde sedan, tack vare ytterligare några tior på meningslösa lysande ”helikoptrar” ta en god och trevlig drink (okej två) på favorit-uteserveringen Elephant nere på Dluga targ. Jag som varit skeptisk till hajpen runt Aperol Spritz, som verkar så inne, hittade på inrådan av servitrisen en annan, mycket godare ”spritz” (vad det nu är). Gin spritz hette den visst, med Pink gin, vilket jag inte ens hört talas om. Cocktails och drinkar är inget jag så ofta ägnar mig åt. Jag gillar det i och för sig, men den där kroniska sjukdomen som envisas med att hänga med 24/7 trivs inte alls med sådant och då väljer jag oftast att lägga ”synderna” på mat i stället. En ljuvligt ljummen kväll på Dluga targ kändes dock helt rätt för en (ja visst ja, två) cocktails och vi klarade nästan kvällen, men det blev till slut tio minuter för mycket för den minsta minioren, som – fullt förklarligt – bröt ihop av trötthet. Räddningen blev helt enkelt (bra uppstyrt, Peter! Jag är för dumsnål ibland) taxi den relativt korta vägen till hotellet.

Sammantaget – om man glömmer en och annan diskussion om att ”köpa saker” och hela middagen – en riktigt härligt ljuvlig dag i fina, fina Gdansk.

På kvällen/natten skolkade jag från bloggandet och försökte mig på något så otippat och underbart som ett bad med ett glas vin och en sliskig pocket-kärleksroman. Det gick ganska bra, i varje fall i 20 minuter, sedan fick jag skyndsamt skölja den välgörande (ha, jag fick bara finnar som en tonåring!) masken ur ansiktet och dyblöt ut och häva en av Innas lyckligtvis väldigt ovanliga (lagen om alltings djävlighet så klart) nattskräcks/mardröms-anfall som bara verkar kunna hävas med hennes ”pryck” (ett födelsemärke på min arm som varit hennes snutte sen hon var bebis). Aningens opraktiskt, speciellt när fröken lillasyster är hypersensitiv för andras skador och känslor, och alltid passar på att vakna och bryta ihop samtidigt. Inte riktigt den avslutning jag hade tänkt mig på mitt avkopplande bad, men man får vara glad åt det lilla. De fick varandra i boken förresten. Skönt. Jag var lite orolig ett tag.

Kroatien/Polen 2.0 Dag 10 och 11 Sista dagen + 111 mils resa mot Gdansk

Sista dagen i Rovinj gjorde vi ungefär som sig bör, sög ut det allra sista och drabbades av samma slags ”awwww-känsla” för staden som små bebisar och hundar ibland kan framkalla. Egentligen är man ganska glad att slippa dem, men när man vet att man snart gör det (slipper dem) är de ju så söta och charmiga att tanken slår en sekundsnabbt att man kanske…. men nej. En rätt go känsla ändå. Jag tror inte att jag kommer att återvända till Rovinj (i alla fall inte förrän barnen inte längre vill hänga med på det ohämmade resandet), för det var – trots allt – en lite för opraktisk stad, men det är ändå skönt att lämna med ”awwwww-känslan” i bagaget.

Wow! En kreativ morgon! Telefonbatterierna måste ha lagt av….
”När jag fyller fyra önskar jag mig en bil, en regnbåge och ett ritblock.”

Jag har en otäck känsla av att vi när en ”Sverige-vän” (detta hemska uttryck som då verkligen inte har något med vänskap att göra) vid vår barm, för hon målar ”svenska sköldpaddor”, påstår att vattnet inte ”smakar som Sverige-vatten” och längtar lite i allmänhet hem. Mest till förskolan, Ebbe och ”Ellie Lundstump”.

Sista dagen tillbringade vi således med att hänga lite för länge på favoritstranden – utsidan av Cuvi – så där så att barnen t.o.m var lite röda när vi kom hem. Vi badade kopiöst mycket, snorklade fram hittills okända fiskar som enligt Inna var ”gigantiskt stora”, åt en utmärkt lunch på Soul Food, men var sedan tyvärr lite för slaka för att orka ge stan och restaurangerna också en sista chans, vilket innerst inne i min snåla själ (jag tror att generna från pappas sida kommer från Smålandshållet) gladde mig lite lite eftersom det gav möjlighet till kylskåpstömning…

”Mamma, kommer du ihåg när vi såg dinosauriespår? Och stofiler.” ?[[[[
Mimi har verkligen ärvt morbror Stefans förmåga att sitta och leka/berätta historier för sig själv. I detta strandbryn har hon suttit i timmar med sina två hästar och bara fabulerat.

Dags för sen lunch (och hästlek) på restaurangen med världens bästa slogan: ”Don’t be eye candy, be soul food”
”Fiskarna var så HÄR stora!”
Snillen spekulerar.
Inna har inga problem med att ta plats… Det där med ”man-spread” är inte bara ett manligt fenomen tydligen.
Vem har sagt att man behöver bada för att ha simfötter?

Vi hade noga bevakat Google maps och köerna vid gränspasseringarna under några dagar, för vissa dagar när vi kollat (speciellt lördagen) var det köer på nästan två timmar, vilket vi var sjukt osugna på, tro’t eller ej. Enligt våra högst ovetenskapliga undersökningar med bristfälligt empiriskt underlag verkade det bäst att befinna sig vid posteringen så tidigt som möjligt och definitivt före 10, så vi satte klockorna för första gången på länge, och hade sedan, enligt den 100%-iga lagen om alltings djäklighet, en riktig skitnatt med minimalt med sömn. Så klart. Vi ska ju bara vara skärpta i bil i 150 mil. A piece of cake med minimalt antal timmars sömn i kroppen.

Nåväl, vi kom faktiskt (kors i taket!) iväg exakt enligt plan lite i åtta, och ska man tro på omen och tecken, så kommer vi att få en toppenresa, för det allra allra sista som hände innan vi lämnade parkeringen var att vår (dödsdömda, trodde vi) kompis, måsungen ”Pipis Månsson”, tog en liten uppvisningsflygtur (!) för oss.

Så här är vi vana vid att se hen. Ganska ömklig och pipande på marken.
Men vi hade fel, glädjande nog.

Resan under måndagen var föredömligt händelselös. Vi kom igenom gränspasseringen utan problem eller tidstapp (men mötte däremot kilometerlånga köer från Slovenien), fegade och köpte ”vinjetter/vägtullar” i alla länder vi körde igenom (det var lättare på nerresan när vi var lyckligt ovetande…), Peter tävlade med gps:n om att köra in tid, barnen var fantastiska i baksätet (fri skärmtid och tillgång till snacks är ett framgångskoncept) och jag virkade samtidigt som jag höll koll på Google maps och planerade rutten. En bra resdag. Tack vare alla snacks klarade vi oss dessutom med ett mat/lekstopp på McDonalds (var annars) i Tjeckien och så givetvis minst ett kiss-stopp i alla länder vi körde igenom. Det blev fem. Kroatien, Slovenien, Österrike, Tjeckien och in i Polen. Vi hade egentligen tänkt stanna någonstans på vägen (typ Kraków), men har känslan av att 33-gradig värme nog inte riktigt gör stan rättvisa, så planen är i stället att ”flåköra” till Gdansk och ”göra” St Dominika-marknaden, shoppa och kanske bada i Sopot eller badlandet innan färjan går norrut på torsdag kväll. Vi får se vad det blir. Lite hoppigt kommer det i alla fall att bli, för eftersom jag bokat färja och hotell med Sembo (för rabatt på den dyra färjeresan) kan jag inte boka om och av som jag vill (aldrig mer!), vilket kommer att innebära fyra olika sängar de fyra närmsta nätterna. Inte så avkopplande, men inte så mycket att göra åt. Vi hade redan (genom Sembo) en natt bokad på ”lekhotellet” Spa Faltom som ligger i närheten av det fina badlandet AquaPark i Reda/Rumia, och nu har jag även bokat en (gratis) natt till oss på Scandic i Gdansk. Gratis eftersom jag givetvis är med i hotels.coms Reward-system som gör var elfte natt gratis. Det kan nog behövas efter denna sommar då vi varit mer i Kroatien än hemma.

Inte det charmigaste stället för bensin/toalett/kaffe/lek-stopp i Österrike, men barnen klagade inte.
De fick ju glass och gunga. Vad mer kan man begära?
Coolaste bönan på McDonalds i Tjeckien.
Och Inna Sventon…

Måndagsnatten tillbringade vi efter 111 mils körning (heja Peter!) på ett hotell (Altamira) ute i typ ingenting strax innan Lodz där vi fick ett trebäddsrum med fin frukost och fri parkering för 545:- Jag hade kanske inte velat stanna mer än en natt, men imponerande att ens kunna städa och köpa ingredienserna till frukosten för de pengarna!

Heltäckningsmattor, tunga 80-talsöverkast, obefintlig mörkläggning, men rymligt, ganska sköna sängar (om man bortser från omaket det alltid innebär att dela säng med en stökig nästan-fyraåring, men det kan nog inte hotellet lastas för) och fräscht badrum. För pengarna var det fantastiskt.
På 80-talet var den nog superhet.
Jag har definitivt varit på dyrare hotell med sämre frukost.
Fast ingen bacon så klart. Utom i kall späckform, ifall man hade velat.
Nu har hon insett att vi är i Polen och hoppar i sängen sjungandes ”Polen, Polen, jag älskar Polen”, så det var nog inte så farligt med Sverige-vänskapen ändå.

Nu, tisdag förmiddag, rullar vi på A1 mot Gdansk ackompanjerade av Mimis: ”Här luktar inte hallon precIIIs” (med Stockholms-iiii) när vi råkar köra förbi en gödslad åker. Vi har ungefär 2,5 timmars körning kvar till Gdansk, där som sagt den jättestora St Dominika-marknaden bör vara i full gång när vi kommer, så vi ska nog lyckas suga ut lite till av denna semester. Och köpa ölkorv så klart. 🙂

Kroatien 2.0 Dag 9 Villas Rubin och mysiga staden Bale

På rekommendation av Kroatien-karlshamnarna vi träffade igår, testade vi idag stranden Villas Rubin, men blev väl inte så imponerade. Inte jag i alla fall. Detta är ytterligare en av alla dessa stränder som ligger på en camping, så det finns så klart fina faciliteter och gott om aktiviteter på området. Det finns omklädningshytter, duschar, lekplatser, volleybollplaner, pool med vattenrutschkana, restauranger, barer osv men själva stranden var, i mitt tycke, inget speciellt. Inte där vi var i alla fall. Det var klipp- eller grusstrand och väldigt stenigt i vattnet, och stenarna var, som vi också sett på något annat ställe, lite övervuxna och aningen läskiga. Dessutom blåste det ganska rejält (inte strandens fel), så det var svårt att tillgodose och uppmuntra Mimis nyvaknade intresse för att lära sig simma ”på riktigt, utan ajmpuffar!” Den nya benämningen är ”Mimi-party-fest” och går enligt uppgift ut på att vi andra tre kastar henne mellan oss. Kanske något för simskolan? I och för sig blev vi kvar där till sena kvällen, då vinden mojnade, så vi fick lite av det också, men nej, jag behöver inte åka tillbaka.

Det är svårt att inte bli däckad av denna donna. 🙂

Jag har skrivit någon gång tidigare att Peters intresse för gitarrer/pantbanker/musikaffärer och livemusik emellanåt tar oss till ställen dit vi inte kommit annars, vilket är bra, för trots vårt idoga resande är vi lite dåliga på att verkligen göra saker på resmålen om inte han tvingar iväg oss. I kväll var ett sådant tillfälle. En jazzfestival i staden/samhället Bale någon mil söderut lockade oss dit trots att vi egentligen varit lite för länge på stranden för att det skulle vara en riktigt bra idé. The Olofsson way alltså.

Mycket riktigt blev det inte exakt som vi hade tänkt oss. Det är ju det som är the Olofsson way. Klockan var närmare 21 när vi gav oss av, och vi hade inte ätit (eftersom vi varit på stranden till 20…) men klart att det måste finnas mat på en festival, eller hur?

Cliffhanger….

Jodå, det fanns en scen och det fanns musik, men jazz…? Nja…
Öl och cocktails så klart.
Inna hade tagit det säkra för det osäkra och tagit med sig picknick. Smart tjej. (Mimi verkar käka sig själv. Det funkar kanske också.)
Inte så jazz-festivaligt kanske.

Vi kom till Bale utan problem och efter lite körande kom vi till ett ställe som helt klart var en festival, även om den till det yttre inte direkt hade de attribut man förknippar med en jazzfestival. Inga introverta, svåra kulturmänniskor så långt ögat kunde nå, men däremot neon, karuseller, sockervadd, en stor scen och en gigantisk parkering på en gräsmatta. Vi frågade vakten vid parkeringen om detta var jazzfestivalen och fick svaret ”Yes, festival” och hur stor är sannolikheten att en stad med 1200 invånare har två event samma kväll? (Retorisk fråga…)

Således packade vi ut oss och gick igenom området i jakt på mat och jazz, men hittade väldigt lite av något av det. På den coola scenen spelade ett hyfsat ohippt balkanskt dansband med supersjälvförtroende, för trots noll aktiva lyssnare framför scen körde sångaren en massa allsångs- och ”hela-publiken-sjunger-och-vajar-med-armarna”-knep. Bland stånden fanns det gott om sockervadd, popcorn, godis och majskolvar, men förutom ett gäng grisar som stektes på spett i en grillvagn utan anslutande försäljning, fanns bara en enda, sjukt långsam, cevapcici-servering som vi varken vågade eller ville ge en chans, vi som gillar kött som är mer än genomgrillat. Med tanke på den underdimensionerade grillen kontra den stora horden väntande människor kändes förutsättningarna sådär.

Peter, som inte var helt nöjd med musiken, var och pratade med ljudteknikern om utbudet på ”jazzfestivalen”, men fick bara svaret ”jag sköter bara ljudet”. Man kan säga att den ena handen hade rätt dålig koll på den andra vad gällde aktiviteter i staden.

Barnen var i alla fall nöjda.
Hm….skylten ihop med ställningen ”jag är en sengångare” känns sådär.
Middag helt enligt tallriksmodellen. Mimi ÄR där bakom.
”Tittut!”
Följ den där sockervadden!

De två karusellerna var, konstigt nog, för äldre barn, men tjejerna roade sig kungligt i ställets enda gungställning och ”vuxenlekplats”. Vi insåg efter ett ganska kort tag att grillad majskolv förutom att fastna rejält i tänderna, inte riktigt ersätter middag. Konstigt nog inte sockervadd heller, så till slut lämnade jag Peter och tjejerna vid gungorna och gick inåt stan för att kanske hitta en pizza eller två. Då hittade jag jazzfestivalen. Helt utan neon, karuseller och sockervadd, men med ett överflöd av medelålders kulturmänniskor, inträngd på ett pyttelitet torg i den sötaste, lilla medeltida (?) gamla stad jag sett. Visby, Rovinj och de gamla kvarteren i Barcelona framstår som gigantiska autostrador i jämförelse. Supercharmigt. Fast med ganska ont om restauranger skulle det visa sig.

Jazzfestival. På riktigt.
Usel bild med mobilkamera i mörker, men barnen älskade denna portal ”för den har ju regnbågslampor”.
Supergulliga gränder.

Jag skickade givetvis genast efter resten av familjen och två tredjedelar av den blev lika charmad som jag. Den sista tredjedelen tyckte det var en ”usch, blä, äcklig festival. Bara för vuxna. Buäääää. Här är tjååååååkigt. Jag hatar denna festivalen. Jag är söööömnig. Buäääääääää.” Det är sådant som verkligen förhöjer en jazzfestival både för oss och för omgivningen. Lyckligtvis gillar jag inte jazz, så jag tog skyndsamt med mig gnällspiken och hennes storasyster därifrån, bärande den inte längre så lilla minsta, för givetvis orkade hon inte heller gå längre. Tyvärr uppenbarade sig ingen restaurang nu heller, men en glass (vi äter helt enligt tallriksmodellen och givetvis på bestämda tider) och en liten hund räddade situationen tills Peter kom ifatt oss när det var paus.

Efter en promenad i det otroligt charmiga inre av staden (typiskt nog hade jag inte kameran med mig) insåg Peter att det band han ville lyssna på, inte var det som kom upp på scen, så vi fattade att det bästa för alla nog var att ge upp. Mimi somnade efter två minuter i bilen, så det var i alla fall på riktigt, hennes gnäll. Vi andra avslutade kvällen med en midnattsmiddag bestående av mikrovärmd pasta och köttbullar. ”Jag älskar när vi är så här busiga”, konstaterade Inna. Då så, då är väl allt bra då. Att vända dygnet och införa regler och rutiner när vi kommer hem blir säkert a piece of cake. I morgon, söndag, är vår sista dag i Kroatien. Ska vi gissa att även den kommer att innehålla en del sol och bad?