Kategori: Resa med barn

Idag hade jag verkligen bestämt mig för att ta semester från bloggen, för det finns trots allt begränsningar i hur många variationer man kan göra i text och bild på temat skitvarma dagar, stränder och brunbrända barn. Det visar sig dock att min känsla för symmetri (vissa hade säkert gett den något slags diagnostiskt namn) inte riktigt tillåter det. Man kan ju inte bara hoppa över en dag så där.

Nåväl, i korthet har dagen bestått av frukost, frukostsiesta (kom ihåg var ni hörde det först), delikatesslunch bestående av pulvermos och falukorv (!), vilket jag ”tyvärr” missade att föreviga, sol, massor av bad, snorkling och simträning på Innas favoritstrand Cuvi Beach (utsidan = bäst!), ”middag” på beachbaren Soul food och slutligen helt otippat kvällsbad/snäckplockning med Karlshamnsgänget vi sprang på på vägen hem, vilket gjorde att vi fick lysa oss medelst iphonelampa från stranden till bilen. En bra dag, även om stoffet till bloggen är lite begränsat. (Egentligen handlar det i ärlighetens namn mest om att jag hellre vill virka än skriva just i kväll, för jag kan ordbajsa om nästan vad som helst, men just idag tänker jag inte göra det. Inte så mycket i alla fall.)

Idag var det – eftersom vi bott sju nätter i lägenheten – dags för städning, så vi var tvungna att stiga upp ”tidigt”, vilket ärligt talat var väldigt skönt. Vi packade en liten frukostkorg och stack ner till Mulini Beach, där det (innan 10) fanns gott om parkeringar och plats på den fina ”pebble”-stranden. Vi hoppade över 500-kronors-sängarna/parasollerna, men var supernöjda med vår plats precis nere vid vattnet. Jag har tidigare läst i någon recension att Mulini är ett riktigt blåshål, och mycket riktigt fläktade det gudomligt skönt. Det var t.o.m så man kunde ligga och sola en stund, utan att behöva gå i och svalka sig. Ljuvligt.

Efter en knapp timme gick dock fläktandet över i en annan fas, vågorna blev högre och högre och till slut fick vi mer eller mindre hålla i barnen för att de inte skulle blåsa bort. Ganska typiskt efter allt välsignande av den ljuvliga brisen…. När de svarta molnen också började torna upp sig och barnen bönade och bad om att få åka hem, Mimi grät nästan där hon satt och höll i sina saker för att de inte skulle blåsa bort, var det inte mycket att be för, utan vi plockade ihop och stack därifrån.

När vi kom hem upptäckte vi dels att städningen ännu inte var riktigt klar, dels att dramat med – den övergivna? – måsungen ”Månsson” nere på parkeringen nog inte skulle sluta så bra. Nu hade den skadat sitt ena ben och vacklade omkring där nere och pep översiggivet. Tyvärr är både jag och Peter för blödiga för att förkorta hens lidande, så hoppas någon annan gör det. Och gömmer ungen sen, så vi inte riktigt behöver ha de existensiella diskussionerna med barnen ännu.

För att inte gå ivägen för städerskan gick vi till närbelägna Café Broadway för att ta en fika. Där verkade vara mer mat än kaffe, så till slut satt vi kvar och åt lunch också. Inna pratade hål i huvudet på personalen, och på hemvägen anförtrodde hon oss viskande att pizzabagarkillen nog var kär i henne, för han hade pussat henne på håret. (Ajaj, det där att både uppmuntra till kontakt och kommunikation och att bygga en självkänsla och respekt för sin egen kropp. Så svårt, så svårt, för självklart var det inget konstigt med detta, han tyckte bara att hon var gullig i sin gåpåiga charm. Men ändå… Det känns redan svårt hur man ska bemöta det, och värre lär det nog bli.)

Det var ingen som ens orkade tänka på mer bad eller någon annan aktivitet i värmen efter maten, så vi gick hem och tog förmodligen världens längsta siesta. Den varade till påska ungefär. Återigen, det känns inte riktigt rätt, men samtidigt känns det helt totalt rätt i värmen, så det får bara vara så. Efter tupplurar, virkning, film, en flaska prosecco, x antal ritade ”öglor” (ödlor) och regnbågar (och läppar…) och dessutom FaceTime med både farmor och mormor, hade det svalnat tillräckligt för att vi skulle orka tänka på att promenera ner till stan, så det gjorde vi.

Rovinj är verkligen en mysig stad att strosa i. Massor av härliga gränder med blanknötta, hala stenar, småbutiker, restauranger och gatumusik. Vi kollade TripAdvisor och då det visade sig att vi hade två topp 10-restauranger precis i närheten, gick vi till en av dem. Trodde vi. Efter att vi nöjt klappat oss på axeln över att ha fått bord och tänkt att det ju var läge att ta en god köttbit när vi nu var på ett riktigt bra ställe, beställde vi och insåg sedan att bordet vi satt vid tillhörde restaurangen/pizzerian bredvid, inte TripAdvisor-stället.

När våra well done-köttbitar kom in (eller ut), var de så blodiga att de nästan skrek. Vilket de fortfarande gjorde andra OCH tredje gången vi fick tillbaka dem efter att ha skickat ut dem. Då gav jag upp och åt min så gott jag kunde, medan Peter sköt sin åt sidan och sa till servitören att han inte kunde äta. Det blev dålig stämning, men ingen åtgärd. Varken ny mat, någon fin gest eller avdrag på notan. Bara ”sorry!” Så dåligt. Och ännu sämre är ju vi som går med på det. Vi gav till och med dricks för att vi tyckte synd om den gamle, haltande servitören. Sååå svenskt. Men nästa gång ska vi kolla noggrannare på skyltarna…

Hemvägen gick via diverse musikaliska happenings i gathörn och torg. Mimi blev alldeles fascinerad av ”Flight of the condor”-duon och avgjorde min och Peters diskussion om vad som egentligen är PK att kalla de sydamerikanska indianerna (?), genom att helt enkelt kalla dem ”allianer”. ”Vi kan kalla dem det.” Även killarna på torget som spelade Avicii och Ed Sheeran (riktigt bra faktiskt) kunde kallas allianer, tyckte hon.

Kvällen avslutades sedan med att Inna måste ha dragit på sig en förbannelse av något slag, för den stackarn råkade ut för grej efter grej. Hon började med att ramla ordentligt på de branta hala stenarna (vilket jag iofs förutspådde redan när de började springa där, men det är svårt att säga ”vad var det jag sa” till en hysteriskt ledsen femåring som kommer att ha ett läckert knallblått knä i morgon), fortsatte med att snubbla och slå samma knä i trappan och avslutade med att ramla ur sängen, via ryggen i nattduksbordet, när hon (någon har elak humor) satt och inspekterade de andra skadorna. I sådana lägen är man som förälder extra glad över smartphones och wi-fi, för inget botar sådana skador som youtube. Kanske inte en kunskap som är allmänt känd, men testa det nästa gång ni skadar er så får ni se.

Innan hon somnade frågade jag Mimi vad hon helst av allt ville göra i morgon, och hon vill ”gärna fylla år”, så vi får väl se om vi ska införa firande av 3 år och 11 månader också. Dessutom tror hon att bästa kompisen Ebbe nog saknar henne ordentligt nu, så helst vill hon hem till förskolan, fast ”Kjoatijen” är också mysigt. Men lite för varmt. Jag håller med henne. Vi får väl se vad som händer. Godnatt!

Nu har vi snart varit i Rovinj en vecka och – fast jag inte gillar att erkänna det – har jag lite litegrann börjat tröttna. Det är FÖR varmt, för mycket folk och helt enkelt för djäkla varmt. (Ja, jag vet att jag skrev det två gånger.) Det är verkligen ingen toppenkänsla på semestern och det är inte så att vi har det dåligt på något sätt, utan vi gör roliga och mysiga saker, och det är härligt att hänga med barnen, men det är svårt att få någon variation när det är så varmt att man inte pallar göra något mer än att ligga i vattnet. Alla förflyttningar är dessutom förknippade med total olust, vilket än mer diskvalificerar en hel del aktiviteter. Tråkigt. Om man får vara total egoist så är enda trösten att det ju inte hade varit bättre om vi varit hemma. Inte om man får tro flödet i sociala medier i alla fall. Och hemma hade vi dessutom – västbeläget sovrum som vi har – haft 35 grader nattetid och så algblomning på det. (Fast förhoppningsvis inte i sovrummet.) När jag tänker efter så har jag kanske inte alls tröttnat.

Idag ägnade vi oss åt avancerad AC-njutning. Vi åt en lååång, sen frukost på den skuggiga balkongen och valde sedan våra favoritinomhussysslor beroende på ålder och intresse, vilket innebar att en tränade engelska, en utvecklade sitt logiska tänkande, en utövade traditionellt kulturarv och en finslipade estetiska färdigheter. (Man skulle också kunna säga att en kollade film, en spelade spel, en virkade och en spelade mandolin.) En riktigt härlig dag faktiskt, om man bara klarar att stänga av den irriterande lilla lutheranska rösten i huvudet som säger att man borde utnyttja en dyrköpt semesterresa på ett mer effektivt sätt.

Inna, som har ett betydligt mer utvecklat minne för texter än sin pappa, har intressant nog sjungit låten ”It’s so long and goodbye” på repeat hela dagen. Innan vi åkte uppträdde våra tjejer med Mimis favoritlåt ”Ese mile” (”I saw miles and miles of Texas” med Peters countryband Broken Spokes medan Håkans (keyboardistens) dotter Agnes bjöd på just den låten. Uppenbarligen fastnade den hos Inna, så nästa år blir det kanske duett? Hon kan den i alla fall redan bättre än vad Peter kan. 😉

Vi stack inte till stranden förrän eftermiddagen var rejält sent liden, och eftersom det i vanlig ordning var omöjligt att hitta parkering nere vid Mulini/Lone Bay som vi är nyfikna på, fick Inna sin önskan om Cuvi Beach uppfylld. Båda ställena ligger egentligen inom promenadavstånd (kanske 15-25 minuter), men av ovan uppräknade skäl känns det helt oöverkomligt att gå, speciellt med barn och packning. Och än värre att behöva gå hem med samma förutsättningar. Ska man vänta tills det blir svalare får man ju bosätta sig.

Idag testade vi ”insidan” av Cuvi Beach, vilket innebar väldigt varmt, ganska grunt och aningen grumligt vatten och många rejält stora stenar, både i själva vattnet och i strandbrynet. Detta i sin tur betydde massor av krabbor och andra djur, så man fick se upp var man satte sig. Med tanke på de många sjögurkorna (ser ut som gigantiska mördarsniglar på botten) hade jag lite för lätt att tänka mig vad jag skulle kunna råka trampa på, så jag tyckte det var lite småläskigt.

Klockan var närmare 20 innan alla var uppe ur vattnet och redo för middag. Det var då i alla fall marginellt svalare. Eller i alla fall kunde man inbilla sig det innan man började the Texas walk (låt av Peter) mot bilen. På vägen hem svängde vi inom (läs: körde ett par km i motsatt riktning till) restaurang Orca som vi blivit rekommenderade både av vår hyresvärd och TripAdvisor. Vi insåg hyfsat snart när vi kände alla nyduschade dofter och såg nivån på klädsel att det egentligen inte var ett ställe man svängde inom på väg från stranden med brun jord insmetad i kläder och hud, men strunt samma, ingen känner oss här och maten var god, även om det känns aningen märkligt att få en skål senap (!) till sin pepparstek som för övrigt var utan sås… Men köttet var gott och perfekt stekt, vilket absolut är pluspoäng för oss mesiga ”well done, please”-människor och där fanns en lekplats för barnen. Vi kunde t.o.m stolt sträcka på oss med tanke på att våra barn faktiskt betedde sig betydligt bättre än vissa av de andra (skönt när det för en gångs skull är så). Dessutom slutade notan på 300 kuna mindre än vi hade förväntat oss, vilket absolut inte gjorde något. Överlag blev detta en riktigt bra dag, trots mina negativa tongångar i början av inlägget. I morgon hotar värden med att komma och städa klockan okristliga 10.00, så det får nog bli att ställa klockan och ta med frukost till stranden. Det blir tufft…. 😉 men vi ser det som en möjlighet att kanske testa Mulini Beach, för så dags måste det väl ändå finnas chans att parkera? Eller?