Florida 2.0. Dag 17 Mellandag med kovändningar i Orlando

Som jag skrev igår så skulle dagen idag bli en mellandag, och det har vi verkligen gjort den till. Mellandagar ska verkligen inte föraktas. Man behöver slöa, oplanerade dagar till och med på semestrar i denna galna nöjesstad, och gårdagen var både intensiv och varm, så idag har vi tagit det väldigt lugnt.

”Ser du dig på tv, Gecko?”
Egentligen försökte jag ta en bild på hennes hår, som vi nog får klippa i page när vi kommer hem efter alla dessa timmars bad, men håret syns inte och tjejen, tja….

Vi ägnade morgonen åt hårdslöande, vilket ju faktiskt är en konst i sig. Konstigt att inte det ordet finns. Varför finns hårdträning men inte hårdslöning? Det är orättvist. Jag är mycket bättre på det ena än det andra. Man skulle kunna säga att hela familjen behärskar konsten till fulländning faktiskt. Den fulländningen praktiserade vi ett par timmar i morse, sedan tog vi oss till poolen och hårdtränade. Mimi hårdtränade hopp från poolkant, Peter emottag (ännu ett ord som borde finnas) av tjej som hoppade från poolkant, Inna engelska, dyk och simning och undertecknad hotellbokning från solstol. Det gäller att identifiera sina styrkor och finslipa dem till det yttersta.

Efter någon timme i vattnet stack Peter iväg för att förkovra sig i ännu en av sina styrkor, nämligen koll av musikaffärer. Det finns ingen som så snabbt och effektivt kan kolla igenom en musikaffär. Jag är säker på att han har laserögon, så snabbt som han kan bestämma ifall en affär är värd mer än fem minuters uppmärksamhet eller inte. De flesta är inte det, men ibland hittar han något guldkorn, som då kanske får 30 – 45 minuters uppmärksamhet. Sällan mer. (Det är i och för sig bra på ett sätt, men ibland hade det varit bra ifall han lagt lite mer tid, så att jag med gott samvete hade kunnat lägga tid i de affärer jag tycker är värda uppmärksamhet. Jag kan utan problem lägga två timmar i en ordinär mataffär bara för att jag tycker att det är så kul med alla skillnader i matkultur och utbud. Där är vi lite olika, kan man säga.)

Jag och tjejerna hängde kvar vid (eller mest i) poolerna medan Peter var iväg. När Inna, som vid ett sällsynt tillfälle faktiskt var uppe ur vattnet så pass länge att hon blev torr,  började gråta över att det sved så hemskt i ansiktet, förstod jag emellertid att vi nog borde uppsöka skugga fortast möjligt, så då fick det bli det som tjejerna kallar att ”mysa på hotellet” i stället. Att ”mysa på hotellet” betyder helt enkelt att man myser ner sig på valfritt ställe i lägenheten och kollar på youtube eller viaplay. Inna myste ner sig i ”sin” säng, Mimi på den otroligt tjocka, härliga heltäckningsmattan i vardagsrummet och jag själv (utan youtube) på balkongen. Högst behagligt.

Peter, som för ovanlighetens skull faktiskt t.o.m hade handlat något under sin lilla ”turné”, hamnade i bilkö och var borta ovanligt länge, men jag tror han var nöjd ändå. Ännu har det inte blivit någon gitarr, så än finns det utrymme för shopping… Skämt åsido så finns det det ändå, för vi har varsin resväska inkluderad på flyget, och vi hade bara tre – halvtomma – på vägen hit. Än har vi inte hittat något riktigt bra shoppingställe, men sådant har ju ändrats förr och vi har ju inte kollat in ställena vi blivit rekommenderade här i Orlando ännu… Just nu står det dock lite still i huvudet – det känns som om det finns grejer man verkligen borde ta chansen att köpa hem när man ändå är här, men vad? Tips?

Det ska bli spännande att läsa detta inlägg i efterhand, för just nu bloggar jag med extremt lågt socker (insulinkänning). För den som inte vet vad det innebär, kan jag ju jämföra det med att försöka skriva när man är kraftigt berusad. Vet man inte vad det innebär heller, får man använda sin fantasi. Fokus och koncentration är i alla fall inte riktigt på topp. (Ja, mamma, givetvis har jag ätit och jag har precis lika bra koll som vanligt. Ingen anledning till oro för något annat än att jag kanske stavar fel eller skriver något osammanhängande, vilket i och för sig är illa nog i min värld.)

Det där att dela vattenflaska med barnen… Jag tror att jag tar en öl i stället.
Ett semestermellanmål innebär att man får kaka till chipsen… (Det blir tufft att komma hem.)

Med tanke på alla toppar och dalar i denna blogg är det väl ingen som blir förvånad över att dagen också inneburit två kovändningar. För det första har vi – nu efter att ha haft fyra ljuvliga soldagar med poolhäng och värme – ändrat oss om att åka i februari/mars och i stället [preliminärt] bestämt oss för en ny januariresa 2019. (Vi har extremt dåligt minne.) Vi har t.o.m bokat denna lägenhet vecka 2 nästa år. Detta har flera orsaker. Dels är det billigare i januari än i mars, dels är det mindre risk att Peter måste säga nej till några spelningar, dels blir det verkligen en rejäl ljusglimt mitt i den gråa trista kalla vintern när man åker i januari. I februari och mars kan man ju i bästa fall börja ana slutet på vintern och början på den härliga våren hemma, och den vill man ju inte missa!

Kovändning 2 gjorde vi med våra sista nätter här i Florida. Vi hade från början bokat tre nätter på Savoy, Miami Beach, men blev avbokade pga att hotellet blivit skadat i Irma. Nu har vi, i stället för Miami Beach, bokat de sista nätterna i Fort Lauderdale, som vi inte ens är speciellt förtjusta i. Det finns givetvis orsaker även till detta. Eftersom vi stannar här i Orlando en extra natt, rör det sig egentligen bara om två nätter och då väljer vi att åka tillbaka till Soleado, där vi bodde de första tre nätterna för då vet vi vad vi får. Vi vet att vi har ett vettigt boende nära stranden, att vi har kök, pool, strandgrejer och billig parkering, och eftersom det inte kostar skjortan har vi t.o.m bokat en extra natt, så vi kan stanna på hotellet ända tills vi ska bege oss till flygplatsen på tisdag kväll. På så sätt ”får” vi en extra dag, känns det som. Framtiden får utvisa om det var ett bra beslut eller inte. Det lär ju märkas här i bloggen.

Vi avlutade mellandagen med lite proviantering i det närbelägna Publix. Har jag nämnt att jag älskar mataffärer…  😉 I kväll var jag dock inte riktigt nöjd med middagen. Kött är både billigt och väldigt fint här, men idag råkade jag för första gången få tag på bitar jag inte alls var nöjd med. Att laga mat i någon annans kök när man har semester är f.ö inte alls som att laga mat hemma. Det är ju ett litet äventyr i sig. Lite förvånad måste jag säga att jag blev när jag i detta välutrustade kök bara hittade en enda liten stekpanna, men å andra sidan finns här en slow cooker, så nästa äventyr får kanske bli att försöka bemästra den.

I morgon ska vi till SeaWorld, är det tänkt. Dit köpte vi biljetter på Black Friday, då de hade ”Gå två, betala för en”, vilket bahamabay tipsade om på sin Facebooksida (rekommenderas) och givetvis, visa av erfarenheterna av Magic Kingdom igår, har vi nu läst på för fullt och har stenkoll. Haha!  Nope, det har vi inte, men det blir säkert bra ändå. (Det där med djurparker, zoo och sådana här inrättningar är f.ö väldigt svårt. Det är inte självklart för oss att gå dit, men barnen vill så gärna se delfiner, så vi blundar med ena ögat och gör det även om vi inte är helt övertygade om att vi borde.)

Aloe Vera-blad i fruktdisken känns hyfsat exotiskt. Eller är det bara jag som handlar i fel sorts affärer hemma?
Ingen stress för de här tjejernas skull.
”Japp, vi har det bra. Ni kan handla lite till.”
Idag kunde jag inte längre motstå att köpa dessa monsteravokador. De saluförs bara som ”Green avokado”, så jag hoppas att de ska visa sig vara ”vanlig” avo i mastodontformat. Någon som vet bättre? Kommer jag att bli grymt besviken?

Florida 2.0. Dag 16 Magic Kingdom

Idag var det alltså  dags. Vi skulle bli av med ”park-oskulden”. Eftersom undertecknad haft ganska mycket med diverse om-, av-, till-, från-, kanske-och hejsanhoppsanbokningar av hotell och dessutom lagt rätt mycket tid på denna blogg, hade ansvaret för själva planeringen av dagen delegerats till min bättre hälft. Detta var eventuellt inte det bästa beslut en kontrollfreakande besserwisser som jag kunde ha tagit. Jag började ana oråd redan i bilen när han (den bättre hälften) i förbifarten sa något om att vara hemma vid tre-tiden… Jo, ni läste rätt. I Peters värld var besöket på Magic Kingdom ungefär att jämställa med ett besök på Randiz lekland. Absolut inget ont om Randiz lekland, det är mitt favoritlekland (förutom att de har så förbaskat kalla golv), men uppenbarligen var vi inte riktigt på samma planet här. Ärligt talat tror jag inte riktigt att Peter var på samma planet som någon som någonsin planerat att besöka någon del av DisneyWorld, men där kan jag givetvis ha fel. Nåväl, jag vill bara varna för att det var upplagt för visst skav under dagens aktiviteter,  men vi börjar väl från början ändå.

Vi hade ju läst att det var en bra idé att vara tidigt ute för att slippa de värsta köerna, så trots viss tveksamhet med tanke på hur trötta barnen var igår, siktade vi att vara på plats vid 8.55 då Musse Pigg skulle ha något slags välkomstceremoni, hade Peter kollat upp,  så med 20 minuters körtid var planen att lämna vid 8.30. Den som har varit på Disney får gärna gapskratta nu. Det är helt okej. Vi förstår. Nu.

Vi [överentusiastiskt]: ”Idag ska vi till DisneyWorld!” Barnen: [ganska lamt] ”Jaa.” [Sedan, med avsevärt större entusiasm]: ”Vi fick popcorn före frukost!!!!!!” Ridå.
Obligatorisk ”vi är på väg till Disneyworld-bild”. Eller på väg till Magic Kingdom. Eller Magik Tjingdom som vår GPS säger.
Klockan är 8.50, så vi tycker att vi är i utmärkt tid.
Gaaanska många filer in…

Vi var som sagt på Disney’s parkering vid 8.50, ganska nöjda med hur väl vi planerat morgonen. Vi hade ju läst att man rekommenderades att fota skylten där man ställde bilen för att hitta tillbaka till den, men att det krävdes shuttletåg för att ta sig till entrén (eller det vi trodde var entrén, ska vi kanske säga), visste vi inte. Det var en av väldigt många saker vi inte visste, kan vi väl erkänna. Nåväl, det var inte speciellt lång kö till shuttletåget, och det var sjukt mycket personal på plats för att organisera både parkerandet och shuttlandet, så allt gick väldigt smidigt. När vi kom fram var det nya köer. Väskor skulle kollas och metalldetektorer gås igenom. Lyckligtvis hade jag i alla fall läst litegrann själv, så jag visste att en så konstig sak som den selfiepinne som legat i väskan under hela resan utan att någonsin användas, inte fick tas med, så även detta gick smidigt och utan några hick-ups. Däremot trodde vi under några svindlande sekunder att vi kommit in utan att ens visa våra biljetter, för det var ju bara att gå in…. till nästa transport, visade det sig. Efter parkering, kö, parkeringsshuttletåg, kö, säkerhetskontroll är det nämligen dags för transporten till själva parken. Antingen båt eller tåg. Vi valde tåg. Fel val. Tåget hade något fel på dörrarna, så i den kön stod vi i över 40 minuter innan vi kom iväg. Till nästa kö. Men nu var vi faktiskt framme vid själva entrén, och där gick det snabbt och smidigt utan att någon ens tittade på Mimi, som alltså gick in utan biljett. Tack, snälla kvinna på WalMart, som sparade oss 107 dollar!

Klockan var nu en bit över 10, så Musse Piggs välkomstceremoni var sedan hyfsat länge över, men nu var vi i alla fall inne. Och ganska lost. Första delen av parken var i våra ögon ungefär lika upphetsande som High Chaparall. Inget ont om det heller, men det där att folk är som galna i upptryckta grupp-t-shirts ”Family vacation 2018”, ”Most expensive holiday ever”, ”The [valfritt familjenamn] 2018”, vuxna människor i Musse Pigg-öron och med såpbubbleleksaker; det är lite överväldigande. Och lite konstigt.

Tack, tack. Det var visst en bit kvar ändå.
Tre biljetter = tre tusen. Som hittat.

Nåväl, även om vi inte hade så mycket koll, så visste vi i alla fall att det skulle vara show framför slottet vid 10.30, så den parerade vi in. Där var både Musse, Mimmi, Olof, Anna, Elsa och flera andra favoriter med, så det blev en bra start i det dessutom plötsligt riktigt varma vädret.

Det vackra slottet gick tyvärr inte att gå in i, vilket var en besvikelse. (Däremot kunde man [barnen] visst få fixa naglarna (!) för [från] 69 dollar i ett litet utrymme nästan inne i slottet. Okeeeej…)
Jag behöver väl nästan inte skriva det. Obligatoriskt…
Proffsigt värre.
Oklart vem som är mest uppslukad av föreställningen.
Alla favoriterna på scen samtidigt.
Hon sjöng ”Let it go” i timmar efteråt.
Slottet ska vara där bakom någonstans.
Vem behöver selfiepinne?

Efter showen traskade vi omkring lite och fattade mindre och mindre. Innas högsta önskan var att gå in i slottet, så efter några om och men innan vi frågade och fick veta att man skulle gå bakom slottet och dessutom en smärre incident innefattande en treåring (tvååring idag…) och självspolande toaletter (alltid dessa nymodigheter), hittade vi vägen dit, men att ”gå in i slottet” var ju inte så enkelt. Vid första dörren blev vi stoppade av en kvinna som undrade vad vi hade för planer. Inte vet jag, svarade jag, vad gör man här? Tydligen kunde barn få sina naglar fixade om man bokade paket som började på 69 dollar (då fick man en väska också, tror jag). Vid nästa dörr var det 55 minuters kö, men inte för att gå in i slottet, utan för att få ta en bild med Ariel. 55 minuter… Lite så där fortsatte det. Vi gick och gick, men det blev liksom ingenting, förutom lite popcorn för 4,50 dollar och en alldeles vanlig snurrkarusell som kan åkas på vilken festival som helst, så till slut försökte vi ta oss i kragen. Kön till Den lilla sjöjungfrun såg ju inte avskräckande lång ut, så den fick det bli. Vi såg siffrorna utanför, men de betydde liksom ingenting för oss. Och vi gick och vi gick, köade och köade, längre och längre in i berget, mer vindlande för varje ny kurva i labyrinten som visade sig vara en 45 minuters kö snillrikt dold under jord. Den lilla ”riden” var sedan gullig. Och över på sisådär fem minuter.

Nu började vi på riktigt förstå att vi borde tagit alla ”planera innan-råd” på allvar, och med väldigt låga blodsockervärden hos alla i sällskapet och ett kontrollfreak som försökt släppa kontrollen med detta – just då ganska oangenäma – resultat, så var det minst sagt lite spänt ett tag. Att ställets wifi (så klart) inte fungerar, att Telenors Respass-tjänst är ett skämt och att Disneys planerings-app (trots vedermödorna med att ladda ner och logga in i skiten) inte fungerade för oss gjorde det inte speciellt mycket bättre. Inte heller att Inna tyckte att det var så varmt att hon ville hem eller att Mimi vägrade ta ett enda steg för egen maskin. Just då var det ganska nära att Peter hade fått rätt i att vi skulle vara hemma vid tretiden, kan jag säga, men lite skugga, lång paus, många fish crackers, lite google och den tidigare inköpta 200-kronorssåpbubblegrejen lyckades lyckligtvis hejda just den utvecklingen.

Lite senare hade vi turen att springa på helt rätt person vid ”FastPass-kioskapparaterna” när vi – sent omsider – nog ändå fattat att vi kanske hade något slags Fast Pass i våra alldeles vanliga biljetter. Han fick oss att förstå – lite för sent, men ändå – att vi faktiskt kunde välja tre attraktioner att gå förbi kön i, vilket ju gjorde hela grejen mer överlevbar. Givetvis skulle man ju planerat vilka tre man ville testa först och bokat in dem direkt när man kom in (eller hemifrån) för tiderna försvann hisnande fort, och när man använt sina tre, fick man gå tillbaka och boka en i taget, men då var utbudet begränsat och tiderna blev senare och senare. Nåväl, tack vare detta åkte och gick vi på några riktigt roliga grejer, utan att det tog hela dagen att köa, så efter det gick dagen i dur igen. Dessutom lärde vi oss att ett ständigt intag av kolhydrater och vatten är att rekommendera för allas skull, så ett gott råd till den som ska till Disney: fyll väskan med godis, chips, kex och vatten och snåla inte med det! Bara mata på i ett jämnt flöde. Avvänjning och avgiftning får bli ett senare problem. Kanske för förskolan… 😉

Skugga, såpbubblor och fish crackers, då kan oplanerade föräldrar få en chans att rätta till sina misstag. (Ungefär tusen gånger bättre att planera hemma dock.)
Kolla, vad många bubblor jag har!
”Det är som solkräm på min arm!” (Eh?)
Värt en timme av ens liv…? Tja…
Att Inna tyckte denna var jättekul är väl en sak, men alla vuxna som åker den, utan barn… Varför??
Vi borde kanske köpt två vagnar.
Fundersam.
”Jag måste torka bort solkrämen (såpbubblorna).”
Räddaren av dagen. Fast Pass-kioskerna.
På väg till Tomorrow-land.
En av dagens höjdpunkter enligt barnen: The PeopleMover. (Tror jag att den hette.)
<3
Sann glädje. Nu är dagen bra igen.
Den blicken… kärlek.
Snabba, effektiva förflyttningar är viktigt.
Jodå…
Imponerande parad. Däremot var de få karaktärerna vi såg ute ”bland folk” rätt snåla med uppmärksamheten. De vallades uppenbarligen mot planerade aktiviteter och ställde inte ens upp på en high five.
Det gäller att man ställer om sitt snåla sinne till Disney-mode och bara gillar läget. 10 dollar för en spann popcorn, 5 dollar för en glass, 22 dollar för en såpbubblegrej, 50 dollar för en gatukökslunch… Det springer snabbt iväg.
Okej…?
Aladdins flygande matta.
Två gånger lyckades jag sitta precis i skottlinjen när den här kanaljen ”spottade” på oss som åkte karusell.
Till slut lyckades vi äntligen knipa ett Fast Pass till Nalle Puh. Inte förrän klockan sju dock – att komma 16 minuter för tidigt gick inte för sig – men var man bara tillräckligt kort kunde man ju leka lite i Puhs hus medan man väntade.
Klart att Ior måste vara med på bild.
Sista stoppet för dagen. Med Puh och alla hans vänner.

Till slut blev det en mysig och bra dag som barnen utnämnde till ”Bästa dagen någonsin!” och visst är det ett coolt ställe och visst hade vi roligt, men jag måste nog vara den tråkigaste människan ever, för helt förstår jag verkligen inte hysterin. Jag hade nog kunnat tänka mig att sätta ett ”Check” i listan och inte åka hit igen, men nu är jag ju förälder, så jag skulle inte bli det minsta förvånad om vi står där i kön nästa år igen, men då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss och att vi ska planera i förväg…

Att sticka hem precis innan fyrverkerierna börjar är verkligen att rekommendera för den som inte är ett absolut fan av sådana shower förresten. Nästan tomt på båten, nästan tomt på parkeringen. Hur smidigt som helst. Vi var hemma i lägenheten nästan på minuten 12 timmar efter att vi hade lämnat den. Inte riktigt vad Peter hade förväntat sig… 🙂 I morgon får vi nog ha en vilodag. Jag röstar på sol och pool! God natt!

Florida 2.0. Dag 15 Sol, trevligt besök och bad, bad, bad…

Dagen idag började på allra bästa sätt med besök av Peters barndoms-/spelkompis Jokke och hans Michaela. De var i Florida för att spela golf och tog en liten omväg för vår skull, vilket var så kul. Är det något – utom ibland sol – vi möjligen kan sakna på våra resor så är det ju trevligt vuxensällskap på lite sådär lagom nivå, så det var jättetrevligt att få prata en stund med trevliga människor. Dessutom fick ju barnen två nya att showa och visa upp sina nyfunna färdigheter för. Win-win för oss i alla fall.

Denna lilla urgulliga Nutellaburk är tydligen för söt för att ens öppnas, så den ska tydligen med hem till Sverige, oöppnad.
Finbesök från Charleston i form av Michaela och Jokke.
Eftersom det är barnen som är chefer när vi reser (inte för att jag tror att jag lurar någon – de bestämmer i vanliga fall också) flyttades snart hela samvaron ut till poolen.
Förmiddagsöl…

På tal om win-win så har vi gjort upp med Magnus & Yvonne, som äger ”vår” fina lägenhet om att stanna en extra natt. De hade en svåruthyrd ”mellannatt”, vi har tre nätter som vi fortfarande inte riktigt vet var vi ska tillbringa, så när vi fick ett riktigt bra pris på lördagsnatten var det inget att tveka om. Vi har inte bestämt om vi ska utnyttja natten till att sova här eller om vi ska ta en sen check-out och köra ner till Miami (eller var vi nu hamnar) på kvällen, men i vilket fall får vi ju en extra dag här. Win-win.

Idag är det Martin Luther King day (helgdag) här i USA, så vi hade redan tänkt bort eventuella parker idag, vilket också passade bra med barnens planer, vilka var ganska entydiga: BADA! Redan medan Jokke och Michaela var kvar fick vi förflytta oss till pool-området för att få lite lugn och ro, och där blev vi sedan kvar. Inte alls obehagligt, för även idag var där lä och klarblå himmel, och poolerna var precis lika varma som vi kom ihåg dem från igår, även om det egentligen inte är speciellt varmt i luften. Idag var vi dessutom tvungna att testa resortens egen app, Drynx, med vilken man beställer mat och dryck till vart man vill på resorten. En sådan grej måste man ju bara testa, antingen man egentligen behöver eller ej, så vi tryckte på lite allt möjligt som såg gott ut, och mycket riktigt, efter en stund kom det en kille i golfbil och levererade direkt till solstolen. Lüüüxigt. Dessutom var parmesanstripsen bland de godaste jag ätit. Helt klart topp 5 på strips-toppen.

Självklart sköter vi om vår fysik på bästa sätt när vi är här……
Eller……? (Inte så lchf eller diabeteskost, men oj, vad gott!)
Riktigt dålig bild på stackars Inna, men smoothien var visst viktig att visa upp.

Om dagen finns annars inte så mycket att säga, för vi hängde vid – eller snarare i – poolen hela dagen. Inna gjorde vissa försök att socialisera med en sjuårig kille, Norlin, som dock inte riktigt höll hennes tempo i simningen (kanske för att hans uppenbarligen inte läskunniga pappa förstört hans lungor med sina äckliga cigarrer, som röks i både pool och solstol – urrrrk) och med lilla bebisen Livia och hennes mamma, där det gick lite bättre, även om utbytet möjligen var lite begränsat, men överlag hängde vi mest tillsammans. Jag vidhåller, mycket bättre sätt att tillbringa föräldradagar kan inte finnas. Vi är ju verkligen verkligen tillsammans och har tid för barnens alla härliga, märkliga och underbara funderingar. I love it.

”Snujja, mamma, snujja!”

Givetvis stannade vi lite för länge i poolen, så är det ju bara. Det gör man. Så nu har vi upptäckt att Inna får fräknar när hon blir lite solbränd och att fyra timmars oavbrutet badande ger väldigt trötta barn. Tanken var egentligen att bada lite och sedan shoppa mycket – även om vi egentligen inte riktigt vet vad – men vi fick till slut nöja oss med nödvändig proviantering, inköp av en billig ”stroller” (paraplyvagn) till samma pris som det kostar att hyra en för en dag i parkerna och inköp av det viktigaste; biljetter till Magic Kingdom. Enligt kvinnan i biljettdisken på WalMart ska det inte vara några problem att gå in med Mimi utan biljett, så vi får verkligen hoppas att hon har rätt, för det sparar oss i så fall över 100 dollar, men lite nervöst känns det allt. Med tanke på att en enda dag ändå kostar ca 3000:- i bara biljettkostnad är jag dock beredd på att chansa och vara aningens aningen omoralisk.

Mimi har för övrigt planer på att ta över gps-tjänsten i bilen. Hon tränar enträget på höger och vänster och upprepar gps:ns ”destinationen ligger till höger” lika glatt varje gång. ”Sessessionen ligger till höger. [Gapskratt.] Den sa ’sessessionen ligger till höger’. [Gapskratt]” Lika roligt varje gång. När vi körde hem från WalMart idag upptäckte vi f.ö helt plötsligt att vi låg efter ”Murder box-bilen” vi fotade igår. Okej att vi bor på samma resort, men det är ganska många bilar på Floridas motorvägar, så hur stor är egentligen sannolikheten?  Vi får väl vara glada att den låg framför och inte bakom oss i alla fall…

Med tanke på att jag och Peter är ungefär lika trötta som barnen efter all sol idag, får det bli en hyfsat tidig kväll. Vi har en aning om att morgondagen, som är tänkt att bli Magic Kingdom-dagen, kommer att bli aningens lång. God natt!

Trött är bara förnamnet… lilla gumman.