Någon som kom ihåg det sista jag skrev igår, att allt skulle vara bättre idag och så skulle vi glömma det där sista deppiga skrev om vädret? Den dealen gäller i allra högsta grad för idag är jag mycket – mycket – gladare än igår. Den som inte känner mig, utan bara läser min blogg, måste ju få intrycket att jag är en hyfsat labil person så många toppar och dalar som jag uppvisar här i bloggen, men jag lovar att jag normalt är en ganska stabil människa. Får jag bara sol på semestrar så är jag det även då. Jag lovar.
Idag var det mycket riktigt så kallt som prognosen uthotade (mitt nya ord). Det som gjorde den stora skillnaden från igår är att solen också har lyst från en klarblå himmel. Lite sol gör verkligen det mesta så mycket trevligare.
Planen från början var att ta bilen och helt enkelt reka lite i detta område (Orlando) som verkar så svårt att få grepp om. Dock har väl alla som läst något av våra tidigare inlägg insett att planer inte något vi tar speciellt hårt på när vi semestrar. Och tur var väl det, för den planen hade inte blivit hälften så bra som dagen nu blev. I stället tog vi nämligen en soft söndagsmorgon, satt en bra stund med kaffet och bahamabay.se:s utmärkta guider (som man givetvis borde kollat mycket noggrannare långt tidigare) medan barnen gjorde sitt bästa för att se hur mycket PlayDoh-lera som egentligen kan fastna på ett glasbord. (Ganska mycket.) Vi tog dessutom ett dusch-maraton (varmvattnet räckte, Magnus) och hade spontan matte-träning. Herregud, hade vi följt planen hade vi missat detta lärandetillfälle.
Planen låg ändå fortfarande fast efter Play Doh, matte och dusch, men i vanlig ordning började ju klockan bli mycket. Barnfamiljer (i alla fall vi) har ju nämligen ett slags magisk klocka som gör att oavsett när vi (äntligen) är klara att ge oss av någonstans, så har det redan blivit nästan dags för lunch. Inga undantag. Det bara är så. Alltså även idag, så då föreslog jag (faktiskt var det jag, jag tar helt åt mig äran) att vi i stället skulle ta en promenad och kolla in området (BahamaBay resort), göra enkel lunch hemma och sedan sticka iväg på rekningsrundan med bilen.
Så fick det bli, så vi letade fram reskläderna (de är varmast) och blev ”svarta familjen”, enligt barnen. Alla hade nämligen svarta, långärmade tröjor och jeans. Mimis jeans var ljusa, vilket gjorde att hon kände sig lite utanför, så hon drog på ett par mörka byxor utanpå. Så klart. Vad skulle hon annars gjort?
Promenaden blev snart en ”utflykt” i barnens ögon, så de tjatade sig till att få fylla fickorna med ”fish crackers” (fiskformade små kex), ”för det har man när man är på utflykt” och självklart hade vi kartan över området med oss, vilken framför allt Mimi tog på stort allvar och hela tiden krävde att vi skulle konsultera. Seriös utflykt alltså. Och jättehärlig. Egentligen var den ju bara en promenad runt området, men med rätt sinnesstämning och sol – så klart – blev den en riktigt härlig utflykt. Vi kände på vattnet i alla områdets pooler (jättevarmt i alla utom i barnens plaskpool), spanade efter ”ödlisar”, kollade in flertalet ätande ekorrar (de låter verkligen roligt när de äter), spanade efter alligatorer nere i dammen, balanserade på trottoarkanter, kollade på kartan, åt fish crackers, testade hängmattor, såg konstiga bilar, följde dramat då en katt jagade en ekorre upp i ett träd, kommenterade de tre personer som trots den bitande kylan låg och solade på de olika poolområdena och var nära att ta lunch nere på områdets restaurang, men då började barnen tycka att det var varmt, så de lyckades övertala sina mer skeptiska vuxna att bad var nödvändigt, vilket ledde till ytterligare en ändring av den storartade initiala planen. Lyckligtvis, skulle det visa sig. (Cliffhanger…)
Kommer någon ihåg var vi var efter denna långa bild-cliffhanger? Ändrade planer igen var det. I stället för att göra lite mat och sedan sätta oss i bilen, gick vi – för barnens skull – från svarta långärmade reskläder till badkläder, fixade pool-picknick (typ frukost igen) och gick – mycket tveksamt – till poolen, som bara ligger ett stenkast från huset. Och fan tro’t, där var lä, så det var faktiskt riktigt skönt, trots att temperaturen nog inte var mer än 15-16 grader. Och poolen… här snackar vi uppvärmd pool på riktigt! Vi har ändå varit ganska nöjda med de pooler vi haft tillgång till tidigare (med undantag av den trasiga så klart), men i jämförelse med denna var de svinkalla. Så HÄR ska en pool vara. Och dessutom en ännu varmare jacuzzi bredvid. Eftermiddagen var räddad. Tack, barnen!
Tack vare barnen kommer vi ju dessutom alltid i trevligt samspråk med andra. Inna hade fixat en ny kompis 45 sekunder efter att hon hade hoppat i vattnet. Zain (och hennes bror Zavier) från Louisiana. Det är så lätt när man är fem år och har lärt sig engelska på Youtube. ”Hi, what’s your name. I’m from Sweden.” Och sen leker man. Det behöver ju inte vara så djäkla komplicerat egentligen. Vi redde aldrig riktigt ut släktskapen, men de tre kvinnor Zain och Zavier hade med sig var väldigt trevliga och talföra de också, och på den timme vi hade på oss innan de var tvungna att lämna för att kolla en viktig fotbollsmatch hann vi prata en massa om New Orleans, musik, utbildningssystem, skillnader mellan Sverige och Schweiz (så klart), vad man kan göra som turist i Sverige resp Louisiana m.m. Jättetrevligt. Dessa tre byttes sedan ut mot en kanadensisk ”Snowbird” (pensionär – oftast – som flyr kylan i norr under vinterhalvåret) och sedan ett ultraveteranlag (65+) som deltog i en fotbollsturnering (riktig fotboll, inte amerikansk) i, tro’t eller ej, Auburndale (!). Även med dem diskuterade vi utbildning och fotboll (Pia Sundhage och Hope Solo bland annat). Det är fantastiskt hur mycket man kan lära sig en eftermiddag i en jacuzzi! Dessutom hade vi det jättehärligt och tjejerna älskade det givetvis. Det var inte många minuter någon av oss inte låg i någon av poolerna. Det hade man inte trott igår kväll… Tur att jag inte alltid (bara nästan) har rätt.
Vi hängde vid poolen ända till 16.30-tiden, men SEN gjorde vi faktiskt allvar av planerna som blivit förskjutna hela dagen, så efter ännu en improviserad picknick-måltid (jag tänker inte berätta vad barnen egentligen ätit idag – det som händer i Florida, stannar i Florida) kom vi faktiskt iväg med bilen. Målet var att lokalisera, se och försöka greppa park- och shoppingområdena vi läst om, så vi körde helt enkelt mot Disney. Det var inte planerat (no shit…), men efter att ha sett Magic Kingdom och några av de andra parkerna på håll, följde vi skyltarna mot Disney Springs (f.d Downtown Disney), där vi läst att det skulle finnas trevliga butiker, restauranger och happenings, och utan koll på läget stannade vi helt enkelt där. Ytterligare ett bra beslut, visade det sig. Området i sig är ju hyfsat kommersiellt med en massa ”vanliga” butiker och väldigt många ovanliga, men man får helt klart en förkänsla (om det ordet finns) av DisneyWorld.
För barn i åldrarna fem och tre är detta nog egentligen precis lika bra som DisneyWorld. Tror jag. Våra hade i alla fall hur roligt som helst bara med att springa runt och kolla på allt, och attraktioner som ”lavaberget” som helt plötsligt börjar ”spruta lava”, djurstatyer som helt plötsligt rör sig eller ”regnskogar” som helt plötsligt får ett åskoväder är ju hur häftiga som helst för dem. Nu ska vi – snåljåpsföräldrarna som redan planerar nästa års resa – inte beröva dem det utlovade besöket på DisneyWorld (Magic Kingdom), men löjligt nöjda var de. Speciellt Mimi vars högsta nöje var att springa i trappor (!). Varje fyra-stegs-trappa möttes av jubel och så ställde hon sig i startposition (jättegulligt), tog sats och sprang, upp eller ner spelade ingen roll – vände och gjorde samma sak igen tills vi sa att vi måste fortsätta. (Och henne ska vi ödsla en DisneyWorld-biljett på…. 😉 )
Förutom trappor och djur som ”levde”, så var musiken det som fångade oss mest. Hos killen med flamenco-gitarren blev vi säkert kvar i över en halvtimme medan tjejerna dansade, dansade och dansade. När jag frågade Inna vad som hade varit bäst med dagen kom svaret tveklöst: musiken. (Och sedan: ”och poolen”. ) Nöjd pappa? Gissa om! (För musiken alltså.)
Vi tänkte nog egentligen ha ätit någonstans på området, men som sagt, det där med oss och planer… Helt plötsligt var klockan rätt mycket, det var kö till de restauranger vi kunde tänka oss och barnen hade ju ”ätit”, så vi hoppade över den programpunkten – lyckligtvis, för vi höll oss nog precis innanför gränserna för vad barnen klarade av – och körde inom ett Taco Bell på vägen hem i stället. Att det blev ett ”variety 12-pack” berodde nog lika mycket på stressen i Drive Thru-kön som på hunger, men vi undrar lite hur tjejen i kassan egentligen äter tacos, för denna enorma hög hade räckt till fyra gånger så många tacos. Sugen, någon? Vi kan sälja.
Barnen somnade ovaggade (utan mat) efter denna, helt oplanerade, men ack så trevliga dag. Blir det en lika bra dag i morgon om jag gnäller lika mycket här i slutet idag, tro? Äsch, jag chansar och struntar i det. Men hoppas absolut på en lika bra dag i morgon. Det är visst måndag då…? 😉
