Kategori: Resa med barn

Idag skulle vi egentligen ha checkat ut och lämnat Makarska, men lyckligtvis (av en massa anledningar) gjorde vi ju en gäng ombokningar som bl.a. innebär att vi kommer att stanna här tills på torsdag. Varför det var tur? Tja, för det första så stortrivs vi här, både i lägenheten och i stan och känner oss inte riktigt klara. För det andra brinner det strax utanför Split/Trogir. Det ska inte vara någon fara, sägs det, för det är uppe i bergen, men flyg- och biltrafiken i området är så klart påverkad och i ren allmänhet känns det ju bättre ju längre bort ifrån en skogsbrand man är… (Jämfört med det man läser om i resten av södra Europa med värmerekord och bränder så verkar det gå åt rätt håll här med aningen svalare temperaturer att vänta.) För det tredje så har krasslighetsnivån snarare gått upp än ner. Inna väckte mig vid 03 i natt med ont i örat och Mimis torrsnuva har inte gett med sig. Själv känner jag mig också lite småmosig, men vet inte om det beror på den tidiga väckningen (det gick så klart inte att somna om ordentligt sen) eller om jag också ska bli förkyld. Morgonens (eller nästan förmiddagens jämförelsevis) promenad var motig och inte alls lika euforisk som vanligt. Jag tog inte ens en enda bild och jag snarare släpade mig än sprang uppför trapporna till Sveti Petar.

Vi får se var dagen landar. Just nu softar vi i alla fall bara bakom varsin skärm. Det är ju ändå bara 28 grader varmt så knappt värt att gå ut ju… 😉 Förlåt, alla som är hemma i betydligt färre grader än så, jag var bara tvungen. Med tanke på att jag insett att det bara är en vecka tills jag börjar jobba och att jag då har så galet mycket att göra att jag egentligen borde ha börjat igår för att ha minsta chans att hinna, så måste jag få hävda mig lite.

Efter inköpet av Mimis flip-flops och fruktlöst letande efter ett kafé strosade vi i stället ner mot stan igen och hamnade på den restaurang, Hops, som vi faktiskt lämnade (innan beställning) igår när vi insåg att det inte skulle funka att äta ute. Det var ganska nära att vi gjorde om samma misstag idag, för det verkade ganska tveksamt till en början, men lyckligtvis stannade vi kvar, för det var riktigt gott! Och aningen posh. På frågan om ketchup blev frågan ”we don’t have that”, med en tydlig underton av ”vad tror du egentligen att det här är för sylta?”. Sådant blir man ju som barnfamilj aningen nervös av, men alla (väldigt snygga) fat var rensopade när vi gick. Vi kommer tillbaka!

Tyvärr började Inna känna sig sämre under eftermiddagen och även Mimi utnämnde dagen till ”en mysdag, så badar vi i morgon”, så även hon kände sig nog lite småhängig. Alltså hängde vi vid tv:n och såg Duplantis ta Os-guld. Som sagt, tur att vi inte behövde checka ut just idag.

Överlag var det givetvis en skitdag, både för att det ju så klart alltid är det när barnen är sjuka och har ont, och för att en semesterresa liksom inte riktigt är avsedd att tillbringas i en lägenhet, hur trevlig denna än är. Vi lämnade i omgångar för att köpa medicin och snacks, rasta Mimi och oss själva, men nej, denna dag vill jag ha tillbaka på semesterkontot, tack!

06.06. Japp, det var klockan när jag vaknade idag. Eller, med tanke på den förbannade värken i kroppen som inte direkt gynnas (eller jo, värken gynnas tydligen, men inte jag!) av den sköna, men ganska hårda sängen, var det i alla fall då jag vaknade på allvar och märkligt nog fick för mig att stiga upp och dra på promenadskorna. De utslitna promenadskorna som jag innan ”avgång” f.ö. återigen fick fixa med lite silvertejp. 🙈 Måste hitta ett par nya, men det är svårt när man envist vill ha ett par röda, och inget annat.

Min övertalningskampanj har burit frukt, så meningen är liksom att resten av familjen idag ska följa med på frukost/bad på strandpromenaden innan den blir knökfull, och att vi sedan ska gå hem och se fotbollen vid 13.00, så det passade i och för sig rätt bra med det tidiga uppvaknandet. Hur positivt det än är, så innebär det ju trots allt en viss stress att ha gett sig själv ett rörelsemål på en mil om dagen, så skönt att ha större delen av sträckan avklarad. Dessutom var det faktiskt bara 26 grader varmt vid 06.30, så idag lämnade jag t.o.m vattenflaskan hemma.

Att det inte alltid blir som man tänkt sig, visade sig med alltför önskvärd tydlighet när jag kom tillbaka till lägenheten och möttes av en olyckligt torrsnörvlande Mimi. Med tanke på att hon sovit helt lugnt och tyst hela natten hade jag förträngt gårdagens snuva, men där var den med sitt fula tryne. Snuvan, inte Mimi. Så mycket för planerna om frukost på en uteservering och bad vid vattenrutschbanan jag lokaliserat. Suck. Vi har i och för sig nästan varit helt förskonade från sjukdom det senaste året, så vi kan ju inte gnälla egentligen, men tajmingen känns sådär… En supercentral lägenhet med extra allt är alltid bra, men med 36 graders värme och ett småsjukt barn i Covid-tider (nåja, i alla tider) blir möjligheterna ganska begränsade. Hoppas det går snabbt över och begränsar sig till den fjärdedel av familjen det redan drabbat!

Erkänn att jag är fantastisk på att koka soppa på en spik. Klockan är 09.10 och vi har inte gjort mer än att äta frukost och jag har ändå skrivit en halv roman. Författare kanske ändå vore något för mig. Förutom det där lilla problemet att jag ogillar konflikter av alla slag då. Det blir nog ganska lama böcker. Men annars!

Eftersom Peter gärna ville se OS-handbollen Sve-Ungern passade jag på att fråga Inna om inte hon och jag skulle ta en sväng till stranden. Det gäller ju att passa på när det låter som om man gör sin partner en tjänst, eller hur? Sagt och gjort, vi traskade iväg till ungefär det ställe jag hade tänkt att vi ändå skulle till, fast fulltaliga. Så här vid 10-tiden är det ungefär lika hemskt fullt som jag föreställt mig, men vi lyckades i alla fall ”slå camp” i skuggan precis vid det uppblåsbara tivolit som Inna var sugen på. Två minuter senare hade Inna redan varit och tagit reda på vad det kostade och ytterligare sju minuter senare visste vi att det var fyra meter djupt, men det spelar ju ingen roll för man kan ju likväl drunkna på en meters djup, men inget har någonsin hänt, så du väljer själv om du vill ha en flytväst. Jamen dåså liksom. Vi tar ett no-limit-pass, tack.

När vi var i Kroatien för två år sedan fick hon inte (eller vågade vi inte låta henne, kommer inte ihåg vilket) vara själv på en liknande anläggning, och när jag frågade henne om det skulle gå bra idag svarade hon: ”Jo, jag tror det, mamma, jag är ju två år äldre nu, och [hopskrynklat, bekymrat ansiktsuttryck] då var jag ju tvungen att dra på pappa…”

På tal om roliga citat så hade vi vid frukosten idag en diskussion om uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” som Inna definierade som ”när mamma är borta låter pappa oss ha våra telefoner hur mycket vi vill”…. Jomen… de har koll på läget, de inte-längre-så-små.

Meningen – enligt originalplanen – var ju att vi skulle gå hem och kolla på fotbollen vid 13, men det var Inna givetvis inte sugen på. Hon har ju no-limit-pass och inser smart nog att hon kommer att få massor av skärmtid när jag vill se fotbollen på min telefon. Det är tufft med streetsmarta barn!

Jag försökte verkligen se fotbollen liggande på stranden, men det finns gränser för hur länge man orkar ligga på mage med en handduk över huvudet för att se skärmen. Det känns liksom inte så vuxet heller. Trots noll hungerkänslor satte vi oss alltså på restaurangen precis ovanför oss och jag åt mig spymätt bara för att kunna sitta kvar hela matchen. Urrrrk. Verkligen tur att vi vann efter den insatsen!

Efter maten när jag och Inna egentligen var nöjda och på väg hem, tröttnade Mimi totalt på sin isolation hemma i lägenheten, och eftersom hon bara har den där torra snuvan och inga andra symptom whatsoever lät vi henne komma hit och bada. Hoppas det inte är ett beslut vi får ångra. Med tanke på att hon nu, efter en-och-en-halv timme fortfarande inte varit ur vattnet, verkar det inte vara något fel på orken i alla fall.

Vår ork är det däremot värre med. Vi skulle ju bara vara iväg ett par timmar, Inna och jag, men nu blev det i stället lite mer än en vanlig arbetsdag i gassande sol på stranden. Utan parasoll. Trots det stannade vi även till vid studsmattorna på vägen hem, så det är kanske inte så konstigt att vi senare faktiskt kom ut för att äta, men till slut insåg det idiotiska i det och landade i att ta med maten hem. Igen. Vi utnyttjar inte riktigt denna fantastiska stads alla möjligheter, kan man säga, men det kommer väl förhoppningsvis en tid för det också.

Min nödalitteration i rubriken stämmer faktiskt inte riktigt riktigt, för idag var det snarare någon grad svalare än vanligt, ”bara” sisådär 29-30 nu i kväll, men ibland får konsten vara viktigare än verkligheten. 😃

Nu börjar jag få lite slut på möjliga varianter att uttrycka ungefär samma sak, för även idag började jag dagen med min härliga morgonpromenad. Idag var det ännu någon grad varmare trots att jag var uppe redan 07, och det är så djäkla härligt ute då att jag måste få med de andra också någon gång! Övertalning pågår. Idag övergav jag för första gången Sveti Petar-halvön och gick i stället hela strandpromenaden tills asfalten tog slut och ersattes med grusväg. Det är toppenfin strand och en massa restauranger hela vägen. Problemet är bara att efter 9.30-10.00-tiden är här så mycket folk att man (i alla fall inte jag) inte ens orkar tänka tanken att gå hitåt, men så här på morgonen är det bara härligt. Det hade varit härligt att hitta en naturlig runda, för det är lite nederlagskänsla att tvingas vända och gå samma väg tillbaka, men det är bara att erkänna, den långa sugande uppförsbacken upp till den hårt trafikerade, varma och inte-så-charmiga vägen som skulle kunna innebära en runda i stället för fram-och-tillbaka lockar ännu mindre än nederlaget i själva vändningen.

Om någon förresten noterat att jag, som gärna annars språkligt sätter mig på mina höga hästar, ändå fortsätter att använda det nu längre inte så politiskt korrekta ”man” som neutralt pronomen, så beror det helt enkelt på att jag inte kan ta ”en” på allvar, för jag tycker att alla som använder det låter som Åsa-Nisse. Jag brukar ha lite svårt för förändring så ge mig ett par år så har jag nog vant mig. Till dess blir det ”man”.

Idag lyckades alla hålla sams över frukost och även om vi hade en potentiellt hotande situation när Mimi tyckte det var grymt orättvist att vi överväger att hyra en SUP flera gånger trots att hon inte får åka fler 250 kunas-soffturer, så kom vi till slut demokratiskt och nästan utan tandagnisslan fram till att det även idag skulle bli Brela som skulle hedras med besök av oss.

Ironiskt nog hade vi inte ens behövt ha SUP-diskussionen för i Brela blåser idag mellan 15 och 18 m/s så uthyrningen håller av högst förklarliga skäl stängt. För första gången fanns heller ingen plats på ”vår” strand (helt enkelt pga att den bara är hälften så bred, alltså djup, när vågorna slår så högt upp) så idag camperar vi som riktiga inhemska proffs uppe bland barrträden på andra sidan strandpromenaden. Inte så bekvämt, men naturlig skugga i alla fall för parasollet kunde (av lika förklarliga skäl som den stängda uthyrningen) ha fått stanna i bilen… fast det är i och för sig ganska bra på att agera tyngd på påslakanet vi använder som strandfilt. Allt som inte ordentligt förankras, blåser genast bort.

Nej, hur mysigt och kul barnen än tycker att det är med dagens väder så går denna stranddag inte till historien som en av de bästa. Det är barr överallt och vi har nog bränt oss alla till mans (och kvinns och ens;) och dessutom definitivt druckit för lite, för det känns ju inte varmt även om det även idag är mellan 34 och 36 grader. Jag tror att jag har bränt mig i hårbotten. Synd att jag inte är en hatt-människa. Heller.

För att riktigt bevisa min tes så slutade stranddagen i två smärre katastrofer. Inna halkade i den branta grusslänten vid bilen med skrapade armar och blodvite på knäna som följd och, kanske ännu värre i det långa loppet, ”donuten” blev klämd i bagageluckan och gick sönder. Hoppas samtliga skador går att åtgärda. Peter har ju alltid silvertejp med sig… (kanske går att bygga notställ av det…).

Tillbaka i Makarska blev vi nästan chockade över den stillastående värmen igen efter blåsten på stranden och det var extra skönt att komma in i den ljuvligt svala lägenheten. Vi unnade oss en av barnens favoritsysselsättningar; att chilla, tella och snacksa. (Tella är ett verb som snart kommer att ta världen med storm, tro mig. Det innebär helt enkelt att stackars små barn med begränsad skärmtid får ha sin telefon. Enligt våra barn alltså och de borde ju veta, så stränga som vi är… 🙈😝)

Tyvärr blev det så att chillandet och tellandet tillsammans med det faktum att vi var rätt genomblåsta gjorde att vi lite dog i lägenheten, och ett antal missförstånd och olika förväntningar (läs: bråk) gjorde att kvällen blev…. en liten tumme… med hämtmat och typ ingenting. När man går ut för att hämta mat i shorts och linne i den fortfarande 31-gradiga kvällen och ser/hör/upplever pulsen i staden känns det som ett absolut nederlag som man absolut kommer att ångra så fort Sveriges kyliga kvällar (och jobbet ju!!) drabbar med full styrka vid hemkomst, men vad gör man? Att ta sitt korsord och gå ut och sätta sig själv vid ett bord kl. 22 känns ändå lite konstigt.

Just nu torrsnörvlar Mimi som besatt 😱 så vi får nog be ateistiska böner om att det bara är tillfällig blåst- och kall-AC-torrhet i näsan för annars kommer ovanstående lilla kvällsnederlag kännas som en liten bris jämfört med hur begränsade vi kommer att bli. En förkylning i Covid-tider utomlands är en erfarenhet vi gärna slipper.