Kategori: Resa med barn

Det känns lite galet att vi liksom skulle ha varit här i en hel vecka redan. Vi har ju inte gjort någonting! Utom att byta boenden och oroa oss för temperaturer så klart. Det är f.ö första temat för dagen idag också, för vår pool som igår aldrig kom upp i de utlovade 26 graderna, visade idag bokstäverna LF  i ilsket rött på displayen och verkade död. Gissa om vi är extra uppmärksamma på sådant efter denna första vecka? Klockan nio körde dock maskineriet igång, så tydligen betydde det bara att allt är avstängt på natten, vilket tyvärr – med de svenska nattemperaturer som råder – innebär att det inte är speciellt varmt. Det är det heller inte i luften, trots att idag skulle bli den varmaste dagen hittills, men vi bestämde oss för att inte deppa ihop för det, utan mobiliserade det som krävs för att få hela familjen i körbart skick, vilket ju ibland känns ogörbart, men idag var riktigt trevligt. Dagens bästa (?) var nog när Mimi – med odelat beundrande tonfall – utbrast: ”Mamma, vilken stor jumpa du har!” ? när jag var på väg in i duschen. Det är då inget fel på hennes iakttagelseförmåga.

Målen vi enades om för dagens utflykt blev till slut Rotary Recreation Park och Dollar Store, där det enligt Inna ska finnas urcoola grejer (vi måste spärra Youtube på hennes telefon). Vi började med parken, som var så där härligt galen som bara amerikanska ställen kan vara. Det första vi kom till var en avgränsad lekplats för stora hundar, och de var verkligen stora, så klart. I nästa avgränsade del satt – av oklar anledning – ett 20-tal människor med små hundar i en rund ring (som ett AA-möte på film). Jag vågade inte fota dem, men det såg så härligt dumt ut att jag fortfarande funderar på varför de satt där. Var det en utbildning av något slag, var det ett hunddagis med tillhörande vuxna, var det filminspelning, satt de verkligen bara och pratade av ingen anledning alls?

I parken skulle enligt uppgift finnas ett ”fjärilshus”, och döm om vår förvåning när vi kom dit kl. 10.27 och såg en skylt som sa ”Gratis guidning lör, sön och mån kl. 10.30”. Äntligen något som gick vår väg. Och vilken visning vi fick! Fjärilshuset var egentligen bara som ett litet växthus, men kvinnan som mötte oss var så entusiastisk, kunnig och pratglad att det kändes som om det var The Smithsonian hon guidade oss genom. Fantastiskt. Dessutom gick hon in och hämtade ”Captain Redfoot”, den tama sköldpaddan som vanligtvis bodde bland fjärilarna, för att tjejerna skulle få träffa honom. Vem behöver zoo?

Efter vår långa guidning i det lilla lilla fjärilshuset förstod vi äntligen att det bara var en del av ett helt ”Preservation center” med dedikerade människor som kämpade för naturen och med att ta hand om djur, både sådana som skulle tillhöra Floridas flora och de som råkat hamna där av misstag.  Inne i ”huset” fanns fler djur och en massa annat spännande. ”Wow, you have a cool house!”, sa Inna till guide-kvinnan. 😉

Efter att ha köpt en sjävlysande fjärilströja till Inna traskade vi vidare för att lokalisera den utlovade lekplatsen, som skulle vara särdeles stor och fin. Stor vet vi väl inte om vi håller med om – undantaget som bekräftar regeln att allt är större i USA? – men trevlig och välskött var den, och där träffade vi lille Roman Alexander och hans mamma och fick på allvar höra Innas självlärda Youtube-engelska in action. Så otroligt coolt att höra vår femåring förklara för den amerikanska mamman att hon inte hade fått sin femårsspruta i vänster arm, som man brukar, utan i höger pga det stora smultronmärke hon har på vänsterarmen.  (Roman kom precis från sin treårsvaccinering.) Det är ju inte direkt de allra enklaste eller mest självklara fraserna som krävs för att förklara något sådant, men hon fixade det helt utan hjälp, och sedan skuttade de två nya kompisarna iväg med Romans dinosaurier och pratade utan några som helst problem. Ja, jag erkänner, både mamma- och lärarhjärtat spricker nästan av stolthet. (Det är dessutom i sådana här situationer jag har väldigt svårt att försvara skolans restriktiva hållning gentemot ledighet. Ja, för oss lärare är det en pain-in-the-ass när elever är lediga, för det kräver en massa extraarbete, men ärligt talat är det svårt att tänka sig en bättre lärandesituation än den jag just beskrev.)

Vi stannade i parken i ett par timmar och fick massor av ovärderliga tips av Romans mamma, som f.ö. längtade efter snö och verkade ganska chockad över att vi aldrig hade sett norrsken. Det är kul med fördomar.

Att bestämma lunch var lika svårt som vanligt, så till slut hamnade vi på ett ”pizza and wings”-ställe, där alla kunde få vad de ville (vi pizza, Inna strips och Mimi färdigriven parmesan som hon strödde på bordet och åt… jomen…) Den snälla servitrisen satte på Dumma mej 2 på tv:n på en volym som ekade i hela lokalen. Hoppas alla andra också uppskattade just den filmen.

Det faktum att vi hade slut på vatten gjorde att vi råkade förirra oss in på ett gigantiskt Target – tänk Ekohallen upphöjt till fem – där det visst ”råkade” ramla ner ett par coola studsbollar och en jätterolig Chubby puppy-bil som uppenbarligen inte går att leva utan, i kundvagnen. Det var t.o.m så att Inna (tillfälligt, är vi helt säkra på) glömde bort sitt Dollar Store, så efter detta ”lilla” besök på Target, åkte vi hem och tog – trots avsaknad av sol – ett långt bad i vår nu 26-gradiga pool, men inte förrän vi haft ytterligare en nära-naturen-upplevelse i form av en ödla i garderoben. Om den var redo att komma ut eller inte, framgick inte, men en lyckad aktion får det väl räknas som i alla fall när den oskadd förpassades till gräsmattan. Kackerlacka igår, ödla idag; blir det en leguan i morgon och en alligator på onsdag, tro?

Kvällen ägnades sedan åt filmen som fjärilsguiden rekommenderade, och den var verkligen häftig. Jag hade ingen aning om att en fjärils liv var så komplicerat och coolt. Se den!

Sammantaget får dag 8 räknas som en riktigt bra, om än väldigt otippad, semesterdag. I morgon ska det visst regna. Det ska bli spännande att se vad vi ska göra då.

 

Idag vaknade undertecknad vid 05 på soffan i ungkarlslyan efter en orolig natt full av drömmar om resväskor som skulle med till London, flyg som missades, necessärer som kom bort och berg-och-dal-banor genom Karlshamn som man var tvungen att åka för att få tillbaka sina necessärer. Vet inte om de märkliga drömmarna berodde på soffan eller ej. Det var inte den sämsta soffan jag sovit på, men aningen ledbruten var jag allt. Jag insåg dock att det var lika bra att ligga kvar, för minsta hostning eller rörelse väcker lill-minionen, som sedan har en tendens att väcka alla andra. Detta visade sig vara ett helt korrekt grepp, för det var faktiskt sjusovarminionen som först visade tecken på att vakna och lill-minionen var den som sov längst, vilket hon var så stolt över att man skulle kunna tro att hon vunnit OS-guld.

Efter frukost inträffade sedan en av de konstigaste händelserna på den här resan. Peter gick ut och badade medan tjejerna tyckte det var för kallt och stannade inne. (!) Inget som någonsin hänt tidigare. Peter badar snarare för att vara snäll, inte för att bada. Vi hade korkat nog missat infon om att man borde lägga på pooltäcket över natten, så vår pool höll bara 73 grader Fahrenheit, vilket motsvarar sisådär 22 grader Celsius. Aningen kyligt i en också ganska kylig morgonsol. Själv parkerade jag mig nere på bryggan i lä bakom den ”lilla” båten, och fick äntligen lite semesterkänsla. I alla fall tills vinden vände… Det är nu nästan exakt en vecka sedan vi lämnade Karlshamn, så vi tycker nog att vi nu förtjänar lugn och ro, sol och en massa härliga, okomplicerade semesteräventyr.

I ärlighetens namn blev det en skön semesterdag. Vädret var som en okej svensk sommardag. Lite blåsigt och inte jätteskönt när solen gick i moln, men helt okej. Vi tillbringade förmiddagen på bryggan, eftersom poolen/terrassen inte får sol förrän senare, och med ett dekadent glas förmiddagsvin och jordnötter i skal kan man inte förneka semestern. Äntligen.

Det stora monster till Webergrill som står till förfogande här leder ofrånkomligen till tankar på rymdfär… söndagsgrillningar, så efter några timmar i solen bestämde vi oss för att åka och grillproviantera. Som alltid när man har barn och inte är världens mest välplanerade familj så är ju dock tajmingen minimal, så vi insåg att vi måste äta något först, hur galet det än verkade. Dessutom föll vi för de bedjande minerna och bevekande bönerna om att vi skulle äta ”på hamburgerstället” som hade sååååå god mat (Wendy’s), så på väg för att köpa grillmat, åt vi alltså lunch på Wendy’s. Mycket välbetänkt, och mycket riktigt har vi kvar grillmaten i kylen, för när vi väl kom hem hade det börjat kännas lite kyligt och enligt väderapparna är det i morgon den riktiga värmen kommer, så i morgon ska vi åka till mån… grilla.

 

Om det är någon som tycker att det är färre bilder än vanligt i dagens inlägg så beror det på våra nudistbarn, som stormtrivs med privat pool och värme. Det är helt enkelt inte lämpligt att lägga ut de bilder jag har tagit idag. Ni får lita på mitt ord att det har varit en bra dag.

Kvällen avslutades med en bra och en (riktigt) dålig sak. Den bra var den trivsamma 20-frågor-leken som framkallade många skratt och fick hela familjen att sitta kvar runt middagsbordet i över en timme. Jag undrar om det någonsin hänt tidigare. Roligast var Mimi som svarade ”ja” på alla frågor – alltid –  men var precis lika glad för det. 🙂 Den riktigt dåliga saken var en gigantisk kackerlacka i köket/vardagsrummet – den första vi någonsin sett i Florida – som, grattis till dig, ditt äckel, nu kommer att påverka typ allt jag gör framöver här. All mat, inkl pasta och mũsli, finns numera i kylskåpet (!), jag tar inte ett steg utan att titta framför och vid sidan av fötterna, jag skakar allt jag rör vid och det kryyyyyyyyper överallt på mig.  Urrrrrk! Jag kan verkligen inte fördra de äckliga krypen.

Och med den bjudkänslan av krypande äckel säger jag over and out för idag. Godnatt!

 

Efter en ganska sömnlös natt (så onödigt, när jag ändå uppfattas som en hyfsat känslokall buffel av de flesta, varför kan jag inte vara det också?) skickade jag på morgonen ett långt, rätt känslomässigt mejl till ägare och mäklare om situationen, och fick lyckligtvis snabbt svar. Inte exakt det svar jag ville ha – att någon omgående skulle komma och fixa poolen – utan att ägaren själv ville kolla över situationen senare i januari, men att vi kunde få flytta till ett annat hus (utan jacuzzi, snyft!) i eftermiddag. Jättebra så klart och det bästa efter omständigheterna, men också såå jobbigt. Eftersom vi gillade detta hus så mycket har vi avbokat vårt boende i Clearwater och skulle stanna i Villa Pinja i nio dagar, var det tänkt, så dels har vi verkligen packat upp och gjort oss hemmastadda på ett sätt vi aldrig annars gör när vi reser, dels är det nya boendet bara ledigt till torsdag, dvs enligt vår ursprungsplan, så alltså måste vi dels packa ner allt idag, vänta till 16 när det nya är tillgängligt, packa upp på det nya och försöka göra oss hemmastadda med nya förutsättningar, dels återigen hitta boende för torsdag-lördag nästa vecka. Även om jag så klart är jätteglad att vi får ett nytt boende, känns det som om jag blivit bestulen på två dygn av min semester. Eller fyra, men då beror det på det arktiska vädret. Tydligen fryser leguaner ihjäl och trillar från träd som övermogna kokosnötter i Florida just nu. Självklart råkade vi pricka in just det vädret till råga på allt annat som redan hänt. (Förlåt min egoism, leguanerna. Det är faktiskt mer synd om er.)

Men den som skrivit synopsis till första delen av vår resedagbok borde omedelbart få sparken faktiskt. Det blir aldrig någon kioskvältare av detta mediokra manus:

1. Redan innan avresa blir vi avbokade från Savoy i Miami Beach pga stormskador. 2. Samma morgon som vi lämnar Sverige blir vi, av fortfarande oklar anledning, avbokade av vårt första hotell, där vi skulle ha bott de första fyra nätterna. 3. Vi får en eftermiddag med sol på stranden. Kors i taket. 4. Vi tillbringar en regnig dag i Sawgrass Mills och avskyr det. 5. Vi har ytterligare en regnblåsig, trist dag i Ft Lauderdale. 6. Vi förflyttar oss över hela Florida till ett fantastiskt hus, som nästan genast visar sig ha en svinkall pool. 7. Vi tillbringar en hel dag i meningslös väntan på att få vår pool fixad. Med facit i hand en mycket onödig syssla. 8. Vi får besked om att poolen inte kommer att fixas och måste packa ihop och flytta igen. Boende nr 4 på sex nätter alltså.Skitdålig film.  Kan man hoppas att den i alla fall har ett lyckligt slut, så att detta bara är den nödvändiga settingen för en positiv utvecklingskurva?

Det känns lite som om jag fortfarande väntar på att semestern ska börja, vilket är en rätt halvtrist känsla när man är på dag 6 av den. Tur att det inte är en veckas charter vi har. Att komma igång och göra något idag när vi väl fått klart för oss att vi skulle flytta vid 16, var precis lika motigt som det brukar vara de gånger man har en sen flight hem från en semester. När man bokar resan tänker man: ”yeay, vi har ju en hel dag sista dagen också”, men på avresedagen kan man ändå inte slappna av utan dagen blir alltid lika meningslös som om man åkt med första morgonflighten. Så var det idag. Förutom att jag kände mig rätt psykiskt manglad av alla frustrerande ”väntor” och vändningar, så hade vi tidsaspekten och barnen som ”älskar detta hotellet” att ta hänsyn till, så till slut tillbringade vi en dag på altanen i den relativa värme som faktiskt infunnit sig. Vi ”rejsade” med Mimis bilar, läste engelska barnböcker för Inna, ”doppade jumpan” i det kalla vattnet i poolen (bara Mimi), åt semesterns första utomhuslunch och solade till och med litegrann. Tyvärr med en känsla av stress ständigt närvarande, men i alla fall i närheten av något som skulle kunna likna en halv semesterdag.

Efter lunch fick vi läskigt bra hjälp av barnen att packa ihop alla grejer. Varför kan barn aldrig göra lagom? Antingen tjurar de och ska inte göra någonting eller så ska de göra så mycket att man vill be dem gå och inte göra någonting… Så var det idag. De var så hjälpsamma att man till slut ville skrika åt dem att inte vara i vägen mer. Vilket ju hade varit väldigt pedagogiskt och väldigt bra för vårt fortsatta samarbete… så man fick bita sig i tungan vid några tillfällen och styra om hjälpsamheten till där den gjorde minst skada.

Strax innan 15 lämnade vi motvilligt Villa Pinja och styrde kosan mot Villa White Heron som kommer att vara vårt hem de närmsta fem nätterna. Det är ett helt nyrenoverat hus och så fräscht, maskulint, svart, kromat, modernt och välutrustat att det nästan är löjligt. Och jag gillar det inte. Jag har verkligen inget skäl till denna känsla, och övriga familjen delar den lyckligtvis inte, men jag saknar helt den goa hemtrevliga känslan som fick mig att gå och le från öra till öra i Villa Pinja. Synd. Hoppas det går över, för det finns verkligen ingen logisk anledning att inte gilla detta fantastiska ställe. Poolen höll i alla fall 26 grader, så innan vi ens packat upp, tog vi ett bad. Trots solen var det inte jättevarmt när vi steg upp, får erkännas, men det börjar likna semester nu i alla fall. Förutom att jag inte har någon semesterkänsla, men den kommer förhoppningsvis när vi landat lite.

Efter den obligatoriska eftermiddagsfikan som omöjliggör allt vettigt näringsintag vid middagen sedan och utforskande av den gigantiska tv:n med tillhörande Apple TV 4K  (som man kan prata med, så Inna och Mimi gav den kommandon som den med största sannolikhet aldrig hört tidigare, om man ska tro ungkarlslyekänslan här)  samlade vi nödtorftigt ihop oss för att komma utanför huset på något slags utflykt i alla fall.

Vi åkte till ”Lilla stranden” vid yachtklubben, som visst ska vara stället man hänger vid om man bor här. Där fanns mycket riktigt en liten strand, en liten lekplats, en ganska lång ”pir”, en restaurang som såg trevlig ut (Boat House tiki bar and grill – ”tiki” verkar vara viktigt om man ska tro alla beskrivningar) och ett pågående bröllop, så vi kände oss aningen felklädda. Nåja, när solen går ner blir det mycket snabbt både mörkt och kallt, så våra hyfsat ofräscha uppenbarelser syntes inte så bra.

Barnen ville givetvis leka lite på lekplatsen, även om de rynkade lite på näsan åt all sand i skorna. Vi vuxna rynkade på näsan både åt sand i skorna och kylan, men hade vi nu tvingat iväg dem, fick vi ju stå vårt kast.

När vi väl lämnade ”lilla stranden” hade vi som vanligt överskattat tid och ork på lillsnorpan en aning, så det faktum att vi både behövde tanka och snabbt få i oss något slags mat, var inte så välkommet. Dessutom tog – vad trodde vi – bensinautomaten inte våra kort och vi hade ingen aning om vilken sorts bensin vår kära Cheva ville ha. Efter den lilla pärsen bestämde vi oss för att bara hämta en pizza lite snabbt och lätt, men efter att ha slängt en blick på pizzerians 14 val av botten, 5 ytterligare val på vilken smak botten skulle ha, 8 val av tomatsås, sjuttielva på topping och ytterligare okänt antal på vilken sorts ost, frågade jag vilka slicar som fanns klara… Två peperoni och en cheese? Utmärkt, dem tar jag! Barnen var givetvis inte överförtjusta – en gillade inte ”ketchupen”, den andra inte osten – men inför hotet att inte få äta sina Skittles (det är ju lördag), petade de i sig varsin femtedels slice i alla fall.

(Edit pga att Peter tror att jag skrivit fel ovan. Dem = direkt objekt, alltså ingen idiotskrivning av ”dom”. /Språkpolisen)

För mig slutade kvällen – och natten – på soffan där jag somnade så himla gott med en halvskriven blogg i knäet…  Sängarna verkar ändå lite hårda, så varför inte…