Sista dagen. Suck. Lyckligtvis spelar vädret faktiskt oss i händerna och bjuder på en gråregnig dag, vilket ju alltid underlättar när man ändå måste resa hem. Vår familj sov gott till 09.20 och började sedan dagen så där riktigt semesterhärligt med att bara ligga kvar i sängen och gosa/prata alla fyra. Verkligen en lyx! En lyx som alltid spårar ur. Ni vet när det börjar låta ungefär så här: ”Du är en bajskorv, pappa!” ”Va? Varför det?” ”För att jag gillar dig” ”Jaha, gillar du bajskorvar?” ”Nej, jag gillar frukost.” (Eh, jaha….)
Det är väldigt skönt att resa med en familj som har samma sena morgonvanor som vi, för trots denna sömniga start, kunde vi göra sällskap med Hermansens till frukost. Det hade varit jättejobbigt att resa med hurtbullar som var uppe och sprang en mil vid 05.30, tog en timme på gymmet och sedan satt med sin keso vid frukosten. Att vi hade behövt leva så ett par månader för att komma i något slags matchvikt igen, är en helt annan sak.
Jag var lite orolig att vi skulle uppleva frukosten som torftig efter fyra nätter på Hilton, men även här har jag nog underskattat Spa Faltom, för här finns faktiskt det mesta man förväntar sig av en hotellfrukost, förutom Prosecco och bacon (!). Man märker tydligt när man är på ”polska” hotell, jämfört med mer internationella, för bacon verkar inte vara en naturlig frukostingrediens i Polen, men däremot finns det ofta rena middagsrätter som vitlöksbröd och allehanda pasta- eller potatisrätter. På det här stället går det inte att få barnen att sitta kvar eller ens leka i närheten när de är klara, för det är så mycket på själva hotellet som lockar, så direkt efter frukost fick det bli bad. Vi hade bett om sen utcheckning för att hinna med både bad och lekrum innan det var föräldrarnas (eller möjligen bara mammornas) tur att roa sig med shopping på närbelägna Port Rumia.
Både badet, den efterföljande duschen och hårtvätten gick utmärkt (det finns ingen pedagogik bättre än ett lockande lekrum), men när vi sedan skulle lämna rummet två minuter i utcheck, kände lillsnorpan (som vanligt) av stämningen, och insåg att hon hade sin chans, så hon satte sig totalt på tvären, helt utan anledning egentligen, och vi lämnade verkligen hotellet på ett storstilat sätt. Ekona efter ”JAG VILL HA MIN NAPP!” och ”MAMMMMAAAAAAAAAA!” studsar förmodligen fortfarande mellan väggarna där nere. Det är alltid skönt att känna att man gör avtryck, och man känner sig ju både fysiskt och mentalt väldigt fräsch efter en sådan liten uppvisning. Perfekt uppladdning inför en eftermiddag med shopping, helt enkelt, men vi hade inte behövt oroa oss för att vi var genomsvettiga i alla fall, för när vi lämnade bilen utanför köpcentrat, öppnade sig himlen över oss, så det var ingen som kunde skilja det ena från det andra när vi dyngsura sprang in i affären. Alltid något.
Denna dag var vi och Hermansens i total osynk med mat och barnens vanor/sömn, så det blev inte mycket umgänge, men var för sig shoppade vi en hel del i alla fall. Vi hade lovat våra minioner att de skulle få en peng att köpa något för, och Inna hade kollat ut något ”som pappa sa var svindyrt” när vi var på Baltycka häromdagen, så lyckan var så klart gjord när denna svindyra sak (ännu fler plastdjur, givetvis) visade sig vara rejält nedsatt i pris. (Jippi, fler plastgrejer!)
Själv kände jag mig så otroligt ordentlig och redig när jag inne på C&A hittade precis det jag skrivit upp att barnen behövde, tyckte priset var helt okej och gick och betalade, utan något onödigt i korgen. I kassan fick jag veta att det var halva reapriset på det jag redan tyckte var billigt… Vem klarar av att gå då? Inte jag. Fem toppar till mig och ytterligare tre par tights var till barnen var ändå inte så farligt, eller hur? Speciellt inte när alltihop kostade ca 350 svenska kronor. 🙂
På Smyk (barnaffär) hittade jag väskan jag letat efter så länge. Den perfekta jobbväskan. Synd bara att den visade sig vara en skötväska. Fan med. Men å andra sidan är det ju inte dumt med en väska som kommer med sittunderlag…. 🙂 och jag behöver ju inte berätta för någon att det är en skötväska, eller hur? Eller hur? 😉 Tyvärr var den rätt dyr, t.o.m med svenska mått mätt, men med tanke på hur länge jag letat, struntade jag i det och köpte den ändå. I kassan var jag så nöjd att jag föreslog för Inna som var med att vi skulle köpa varsin löjlig godisautomat till henne och Mimi som en överraskning. Det tyckte hon var en ypperlig idé, men när jag sedan förstrött började pilla på några fidget spinners vid kassan, spände hon ögonen i mig och sa strängt: ”Tänk inte ens tanken på att köpa den också, mamma!” Haha!! Att höra sina egna ord på det sättet är verkligen otroligt roande. Och lite skrämmande.
Navet inne på Port Rumia är affären Auchan, som påminner om Ekohallen ungefär. De har allt från trädgårdsgrejer, datorer, leksaker och kläder/skor till matvaror och öl/vin/sprit. Här brukar vi passa på att fylla upp de sista skrymslena i pappas (återigen, tack för lånet!) takbox. Vad vi köper beror lite på säsong, men stående inslag brukar vara ölkorv, ost, våtservetter, Syoss hårvård, allt till badrummet, oliver, konserver, kex, majskrokar, ”klämmisar” och storpack av fröer och nötter. Allt inhemskt som innehåller majs, socker och mjöl (dvs snacks, choklad, kex, godis m.m) är provocerande billigt, så det händer att det slinker ner ett och annat som kanske borde fått stanna i Polen också.
När vi var klara fick tjejerna pga toalettbesök en stund själva på Smyk, och när jag kom för att hämta dem hade de gaddat ihop sig å det grövsta och radade upp argumenten i rasande takt. Vi hade ju faktiskt sagt att de skulle få köpa varsin sak, Inna hade valt en medan Mimi sov och det var inte rättvist, och nu hade de faktiskt hittat en som också var lika många reapengar (sic!) som Innas, så det var faktiskt ett bra köp. Så det så, kan vi köpa den, mamma? Snäääääälla. Eftersom allt de sa stämde, och denna (inte fler plastdjur i alla fall, men ett gigantiskt My little Pony-slott) var nedsatt och kostade exakt lika mycket som det Inna redan fått, kunde jag inte göra annat än att skratta och betala. Tonåren kommer att bli intressanta om de fortsätter att samarbeta på detta sätt.
Mot Gdynia
Vår vanliga plan efter takbox-fyllandet brukar vara att åka till Gdynia och hämta ypperligt thai-käk på Thai Jolo som vi sedan äter i kön till färjan, men idag hade vi lite mer tid än vanligt, så då gjorde vi något ännu bättre. Vi åkte till Blues Club, en riktigt cool pub som har livemusik varje vecka. Peter har spelat där med PPM och känner ägaren Chris (som f.ö nyss var här och spelade på Östersjöfestivalen), så vi brukar försöka få till ett besök här varje sommar. Peter var bara liiiiiite bitter över att missa kvällens konsert med Matt Woods, till vilken det började ramla in folk medan vi var där. Det är andra gången han missar en spännande konsert med en hårsmån här.
På Blues Club käkade vi riktigt bra mat och drack deras eget Blues-öl. Riktigt trevligt! Det är verkligen så att vi inte känner att vi blir ”klara” med denna region, så där och då satt vi på fullt allvar och funderade på om vi skulle åka tillbaka en sväng nästa vecka. Vi ”hiade” oss lite och bokade inte med en gång, men dyker det upp ett bra erbjudande i höst, så är det inte mycket som kan hindra oss. Vi har nog redan bestämt oss för att boka ”Blues Rooms”, som är klubbens eget hotell, nästa sommar. Här bor man verkligen billigt och har ändå nära till allt. Det är kanske inte riktigt som Hilton, men å andra sidan får man en fullt utrustad lägenhet för en femhundring.
Hemfärden får minsann vara värd ett eget inlägg, så den som vill hänga med hem, får hålla utkik efter nästa litania. På återhörande!
