Det har ju varit ganska tyst om bloggen i år. Så klart. Inte bara är det den erbarmliga pandemin, utan bloggen drabbades ju dessutom av ett alldeles eget virus i januari medan jag bloggade från Orlando. Enligt de som kan sådant på mitt webbhotell ska det vara borta, men man kan behöva rensa sin egen cache om man blir omdirigerad till allehanda skräpsidor. Jag hoppas innerligt att det stämmer och att jag inte längre är blockad av alla sociala medier, för det var faktiskt inte så kul.
Kul däremot hoppas jag att helgens högst otippade äventyr ska bli. Vi ska nämligen campa. Japp, ni läste rätt. Campa. Inte i tält och sådant där, gubevars, utan i en superfin husvagn uppställd på en camping och med en inredning och ett trädäck som med hästlängder klår vårt eget, i och för sig aningen eftersatta, hus, men ändå. Campa. Vi tackar innerligt svåger och svägerska för denna supermöjlighet att testa den sortens liv, som för oss annars är ungefär lika främmande som att bosätta sig på månen. Eller… faktiskt har ju undertecknad ägnat sig åt en del förtältskraschande (inte som i att slå sönder utan som i att tillskansa sig sovplats i) under diverse fotbollsrelaterade evenemang på Öland, men det var ”några” år och ett antal bekvämlighetszoner sedan och min bättre hälft har nog aldrig semestrat utanför stadsgränsen (läs: en tvåmilsradie från en musikaffär) förr, så det här ska bli spännande.
Dag 1. Fredag.
Det första spännande är verkligen packningen. Herregud vad mycket grejer som verkar behövas! Okej, vi fattar att en fritös möjligen inte ingår i sedvanlig camping-packning, men det är ju väldigt enkel matlagning när man har två barn vars primära föda verkar bestå av strips (tack gode gud att de snart får skolmat igen!) så varför inte liksom? Även utöver fritösen är det dock helt galet fullt i bilen, och då kommer vi ändå till en ganska välutrustad husvagn. Jag som lite romantiskt tänkte på vandring och camping i tält i skogen när bror med familj gav sig ut på liknande äventyr i sommar har nu slagit den idén helt ur hågen. Det måste vara i princip omöjligt. I alla fall utan en armé av sherpor, vilket känns lite o-pk och förmodligen svårt att få in i landet under rådande omständigheter. Gränsen går nog vid uppställd husvagn med gigantiskt trädäck helt enkelt.
Jag trodde det knappt vid 11 i förmiddags när hela hallen i huset var full av sängkläder, kläder, badkläder, handdukar, fler handdukar, mat, dryck, snacks, mer snacks, ännu mer snacks, myggmedel, necessärer, skor, osv i all oändlighet, men nu är vi faktiskt här och allt är inpackat på möjliga och omöjliga ställen i husvagnen. Och med allt menar jag ungefär en tredjedel, för resten står i kassar på alla möjliga och omöjliga ställen i förtältet. En viss tillvänjning och anpassning krävs nog för att bli effektiv när man inte är van vid husvagnslivet för än så länge är det mycket leta i kassar och hitta strategier, speciellt när vi hade sådan extrem otur att vattenpumpen plötsligt la av, så vi är utan vatten tills i morgon, lördag, då Peter planerar att hänga på låset på Bromölla husvagnsexpo för att köpa en ny. Lyckligtvis har svåger Rickard en snäll kollega här på campingen som både hjälpt oss identifiera problemet, lösningen och erbjudit oss hjälp med installationen.
Just denna hjälpsamhet och generositet har hittills genomsyrat vistelsen här. Vi hade inte ens behövt laga mat om vi inte hade velat, för det har erbjudits både här och där. Trevligt!
För oss som i och för sig bor mitt i ett bostadsområde, men i ett hus med helt insynsskyddad, asocial baksida, är det för det första en rejäl chock att bo bara ett par meter från andra. Med tanke på att vädret faktiskt verkar – med denna sommars mått – vara fint, är här fullt överallt och man lever ju liksom med grannarna, inte bredvid som vi är vana vid. Lyckligtvis verkar alla väldigt trevliga och hjälpsamma i alla fall, men det tar nog ett tag att vänja sig vid. Grannarna på ena sidan har en hund, vilket är ett stort plus, speciellt när våra närmsta grannar hemma igår kom hem med världens sötaste åttaveckors labradorvalp… Gissa om det för två inte-längre-så-små var svårt att åka hemifrån då….
I skrivande stund har Peter, som verkligen lever upp till sitt namn; klippa, tagit tjejerna till Hälleviksbadet medan undertecknad bloggar i solen ackompanjerad av andra grannens klipp-klipp-klipp med en gräs-sax som borde oljas. Självklart handklipper man gräset under husvagnen och runt hjulen efter gräsklippning och trimning, det måste man ju förstå.
Det är faktiskt just nu riktigt varmt, vilket måste anses vara rena halleluja-momentet sommaren 2020, så jag får nog passa på att lägga ifrån mig telefonen och njuta lite.
Min romantiska idé om att vi på kvällen skulle sitta i stearinljusens sken och spela sällskapsspel (vilket vi tyvärr aldrig gör), spolierades av, den om dessa planer ovetande, Peters romantiska idé om att barnen skulle sitta hopkurade framför en nerladdad gullig djurfilm. Det höll i sex och en halv minut, sen konstaterade ena barnet att det var ganska läskigt och ledsamt med filmer om en hund och det andra att de ”inte var så mycket into films” utan föredrog Youtube och TikTok…. och så slutade kvällen som vanligt med att jag virkade och alla andra kollade på varsin skärm… Jaja, vi är ju ovana än så länge, så det är väl bra att det finns lite utvecklingspotential.
Efter kvällens tandborstning blev jag ganska chockad av att någon i princip gick rakt in i mig. Sådant har man ju väldigt snabbt vant sig av med i dessa märkliga tider, men det visade sig att min kollega (eller tyvärr numera f.d kollega – grattis till er, Hobyskolan och fan ta er, Karlshamns kommun som drar ner på skolan samtidigt som ni lägger sjuka pengar på en massa andra obskyra projekt!) Marie var här tillsammans med man och barn, vilka genast hookade med våra. Kul!
Natten var, trots ypperliga förutsättningar, hemsk. Av helt oklara anledningar somnade jag inte. Hemskt onödigt. Sådär i nattens mörker när man inte kan sova och bara koncentrerar sig på att inte bli kissnödig, är det lätt att känna att camping är uteslutet och att det bara är att packa ihop, men när det absolut första Mimi, med glädjestrålande röst, säger morgonen efter är: ”Två nätter till! Yes!” är det lika lätt att ångra dessa negativa tankar, och vilken tur, för lördagen blev helt klart en av sommarens bästa dagar.
Dag 2. Lördag.
Lördagen började på bästa tänkbara sätt. Med strålande sol och frukost på däcket. Vi har verkligen otrolig tur med vädret som idag väljer att visa sig från sin bästa sida sedan i juni. Vi tackar extra för detta. Tack, vädret! Keep up the good work, please!
Direkt efter frukost blev det härligt socialt genom att barnen från igår, Julie och Olivia, dök upp och var leksugna, och vi fick känna av en av campinglivets absoluta höjdpunkter; att barnen kan springa iväg och leka på egen hand utan att det ska sms:as/ringas/bestämmas en massa med föräldrar, bestämmas tider och komma ihåg om det är okej att de faktiskt leker hos kompisen en gång till eller om det måste bli hos oss denna gång. Fantastiskt. Mer självständighet åt barnen!
Till slut blev det så att jag tog alla fyra barnen till ett knökfullt Hälleviksbad medan Peter fixade en ny vattenpump och Marie och Håkan fick ta det lite lugnt, och så byttes denna tjänst mot att våra barn fick stanna på badet medan jag och Peter mitt i denna otippade högsommarvärme drog till Sölvesborgs golfklubb för en padelmatch mot Palle och Pilla. Hemskt dåligt tajming att spela padel kl. 13 under juli månads varmaste dag, men mycket rolig match. Padel ÄR verkligen precis lika roligt som alla säger och vi har blivit helt bitna. Det är t.o.m så att snälla Malin och Rickard erbjöd oss att stanna ytterligare ett dygn i husvagnen, men vi tackade nej för att vi har en padeltid bokad på tisdag f.m. Sååå kul är det. (Vilka som vann matchen? Äsch, det kommer jag inte ihåg. Men det var vi!)
Efter padel blev det ytterligare några timmar på det knökfulla badet. Det kändes inte heeelt bekvämt, måste jag erkänna, men vi får hoppas att alla var friska…. Något annat som inte kändes helt bekvämt var avsaknaden av badvakter. Måste man inte ha det?? Konstigt! Må det inte hända något där!
Nåväl. Trevligt, socialt och varmt var det och t.o.m jag badade! Kors i taket. Fast det är klart, nu kan jag väl med gott samvete strunta i att duscha i ett par dagar till…? Visst?!
Tillbaka i husvagnen blev det socialt värre med spontangrill tillsammans med min brors familj, som tillbringat dagen vid havet (brrrrrr!) och Pilla o Palle, som dragit ner sin husvagn. Senare på kvällen avlöstes fam Jonasson av fam Wiman, så det blev en riktig helkväll med massor av skratt, vin och prat. Bästa kvällen på länge. Tack, alla inblandade! Så himla skönt sätt att umgås för övrigt, när alla kommer med sitt eget och man umgås utomhus, så ingen ångest över vare sig mat, planering eller städning. Fantastiskt! Kan man göra så på alla kalas så ska jag börja gilla att fylla år igen.
Dag 3. Söndag.
Det är bara att erkänna att det var lite tungt och segt på söndagsmorgonen efter den synnerligen trevliga lördagskvällen, men det var det värt!
Även denna dag blev väldigt social. Innas nya kompis Linnea kom förbi redan vid frukost, sen kom Julie och Olivia, Palle tittade förbi och sa hej och tipsade oss om Stiby backe, där det skulle finnas en pytteliten trollstig, och sen bjöd vi fam Wiman på avskedskaffe innan de drog hem. Jisses, vi har inte umgåtts så här mycket på hela sommaren!
Klockan blev närmare 14.30 innan vi kom iväg på vår Stiby-utflykt, men det var nog lika bra med tanke på ev ”pocent” i föraren, som var rätt glad i hatten igår. Det lilla naturreservatet var precis lika vackert som utlovat och rekommenderas varmt. Det kommer komplett med färska komockor (grattis, Peter), genuin blekingsk natur, mystiken i att hitta de små (privata, nästan i någons trädgård) trollen och flera härliga vandringsleder. Och björnbär. Jag har aldrig sett så många björnbär! Tyvärr – eller lyckligtvis för resten av familjen – ännu inte mogna, för då hade jag nog inte kunnat låta bli, men shit, om en vecka…!
Trolljakten var så klart det primära för barnen och det som behövdes för att få dem runt den ca 4 km långa runda det blev. Det och löftet om att få välja ett eget ”snack” på Mjällby Extra sen…. Trollen visade sig vara en pytteby placerad två meter ifrån – antar vi – upphovsmänniskans trädgård och var möjligen en aning mindre uppseendeväckande än förväntat. Mimi, med sin faiblesse för ytterligheter, varifrån hon nu fått det…. vissel vissel… utnämnde dagen till ”universums värsta”, men med samma faiblesse för humörsvängningar var hon tre minuter senare superglad eftersom hon lyckades hitta ytterligare två troll högt uppe i träden. Överlag tycker jag nog att rundan får anses vara en succé ändå. Jag lyckades i alla fall få ihop min mil, trots baksmällan och alla socialiteter. Bara det. Är man uppe i 181 dagar (en och en halv dag till ett halvår!!) med en mil om dagen kan man faktiskt inte bryta den trenden.
Vår sista husvagnskväll blev i stort sett en repris på den nästsista, men i lite mindre format. Grill, vin, vänner, livemusik och prat in på sena natten. Jag tror att jag lugnt kan säga att det nog ändå bor en liten campare i mig för det här kan jag absolut tänka mig att göra igen! Kan man få boka detta väder och samma trevliga vänner till nästa gång, tack?!
En stor fördel med att bo i en fast vagn är, inser jag också så här en solig måndag förmiddag, att vi inte behöver städa och packa ihop oss för att stressa ut före 12, utan vi kan softa här i solen hela dagen om vi vill och ignorera att barnen klockan 11.05 fortfarande ligger i pyjamas i den obäddade soffan och kollar på Youtube och äter svindyrt godis från ”vinst-varje-gång-maskinen” i entrén. Det hör ju till, eller hur? Jag är acklimatiserad! Jag märker inte ens grannarna längre. Att de har åkt hem kan möjligen ha med saken att göra, men nu ska vi inte fokusera på petitesser. Jag gör som Mimi och utnämner denna långhelg till bästa campingen ever! Återigen, tusen tusen tusen gånger TACK, Malin och Rickard! ❤️
Nu stänger jag bloggen för denna gång, hoppas att den går att läsa och går och fis…badar. På återhörande!
