Jahapp, då var jag där igen. Åsnan mellan hötapparna. Ska jag eller ska jag inte? Å ena sidan tänkte jag för någon vecka sedan att det ju var lite ansträngande och utlämnande det där bloggandet jag höll på med, å andra sidan var det fantastiskt roligt att plocka fram och återuppleva Kroatien från 2018 när kollegan ställde en fråga om Bol och Brač häromdagen… Och nu är vi alltså, ganska otippat, 1 april 2024, i Albanien, där vi inte varit innan. Det är frestande att skriva om något nytt efter alla sjuttioelva inlägg om Polen, Kroatien och Florida, det måste erkännas. Och nu har jag ju börjat, så varför inte bara fortsätta och se var jag hamnar?
Hur hamnade vi egentligen i Albanien, undrade Anna just på Messenger. Tja, befogad fråga eftersom vi ju de senaste åren sällan varit utanför vår comfortzone utan antingen åkt tillbaka till ställen eller varit på (ofta synnerligen trista) All inclusive-resor där vi (läs: jag) varit för snåla för att lämna området för annat än eventuell padel. Faktum är att vi även kombinerat dessa två; vi har återvänt till All inclusive-resorter också. Snudd på pinsamt.
Men nu alltså; helt off season är vi i Albanien och har – än så länge, ett halvt dygn in på resan – en otrolig tur, för tydligen har det regnat i en vecka men idag bjuds på 26 grader och sol. Och framemot eftermiddagen en hyfsat styv kuling också, men ändå. 26 grader! I april. I like.
Att vi ens hamnade här kan vi nog tacka Reseguiden.se för, för det var där jag en frustrerad resesurfande kväll då jag nästan slängde datorn i väggen över de horribla priserna på resor, råkade se att det fanns billiga fyradagarsresor från Malmö och började kolla vidare. (Och bokade en egen, inte en från dem. Så klart.) Vår flygresa (Malmö-Tirana med Wizz, inkl en stor resväska, fyra dagar för fyra personer) har vi betalat 5483:- för. Hotellmässigt bokade jag först en jättestor lägenhet på ”the” strandhotell Palace Spa and hotel för nästan 9000:-, men sedan började jag tänka att strand och icke säsongsöppen pool kanske inte riktigt var grejen i början av april, så nu bor vi i stället på familjehotellet Nais i ”stadsdelen” av staden Durrës för 3800:- inkl frukost för våra fyra nätter. Efter en halv dag här, tror jag (trots det fina sommarvädret) att det var rätt beslut.
Resan då. Jodå, med utresa 23.30 hinner man ju med mycket. Packa, stöka runt hemma och inse att barnen varken har sommarkläder eller sommarskor trots att jag är säker på att jag gjorde en inventering bara för en månad sedan, spela seriematch i padel (jo, vi vann, tack så mycket), försöka äta upp alla rester i kylskåpet, påbörja ett par nya projekt i trädgården, övervattna och ha ångest över att alla förodlade paprikor och chilis ska dö, packa om väskan för att man har lite för mycket tid och sedan ändå stressa som galningar ur huset en kvart senare än planerat… men sååå skönt det är att åka från Malmö. Älskar små flygplatser! Fast vad är det med (alla) flygplatser nuförtiden? Förr var det ju kul att hänga där ett tag och kolla på folk, handla lite taxfree och bara känna känslan av RESA. Idag går man ju bara omkring och är lite allmänt småförbannad. Taxfree lixom… Dyrare än vilken vanlig affär som helst. 1646:- ville Lancome ha för ”min” parfym (på riktigt….?!) och 42 spänn för en Loka som dessutom visade sig ha smak av ananas (på riktigt igen… vem vill dricka vatten med smak av ananas för samma pris som rent guld?)
Trots att det stod ”Skopje. Gate closed.” på vår gate till Tirana under hela incheckningen kom vi iväg och fram i ett stycke nästan i tid, möttes planenligt av en taxichaufför som på vääääldigt knagglig engelska (trots fem år i London…?) ägnade resan åt att racka ner på alla andra taxibolag och uppmana oss att vara försiktiga, alltid åka med hans bolag och alltid dubbelkolla kvitton osv osv. Sedan försökte han stjälpa av oss utanför ett uppenbarligen mycket stängt Hotel Nais Beach innan jag fick guida oss med hjälp av min Google map till rätt ställe, för han kunde uppenbarligen inte läsa sin egen GPS trots att den sa exakt samma sak som min, så det var väldigt nära att vi hamnade i ett absolut ingenting mitt i natten… Tack Tre för gratis surf…
Efter några få timmars dålig sömn på stenhårda sängar släpar vi oss ner till frukost och får verkligen the full monty av värdinnan/ägaren. Varje rätt presenteras grundligt och det mesta är hembakt/lokalt och hemgjort. Himla mysigt, men möjligen inte idealiskt för diabetikern. Inga bacon och ägg så långt ögat kan nå, men väldigt goda hembakade bröd och hemgjorda sylter….
Vi börjar vårt utforskande av Durres (som vi f.ö valt pga dess närhet till Tirana med tanke på våra ynka fyra nätter) med att (så klart) söka oss mot vattnet. Utanför hotellet är det mysigt och välskött och trots några undantag är det absolut det förhärskande intrycket av närområdet. En stor och inbjudande strandpromenad med lekplats, många restauranger och konstverk av väldigt skiftande karaktär.
Efter vår väldigt positiva förmiddag av strosande var vi så uppe i vår Albanien- och fint-väder-eufori att vi inte riktigt kollade läget utan bara fortsatte på inslagen spontan väg. Jag hade ju en bild av att vi hade både strandpromenad, stad och ”den riktiga” stranden ganska nära från hotellet, så vi knatade helt enkelt på i den 26-gradiga värmen åt andra hållet där liksom ”den riktiga” stranden skulle ligga och tänkte att vi skulle äta lunch där. Jodå, stranden ligger där, en bit bort. Det är bara det att det är lite stad, en räls, ett jättestort staket, en väldigt trafikerad väg och ett sjuhelsikes gigantiskt hamnområde som liksom ligger i vägen. Vi kan sammanfatta det med att det blev… inte riktigt bra.
Det finns inga bilder (på gott och ont) men jag tror att de flesta kan addera få timmars sömn, värme, frustration, jättemånga steg i unga (och gamla…) kroppar med hunger och ”viss” irritation och få en ganska adekvat summa… Som sagt, inte riktigt bra. Men på den positiva sidan så var alla fyra överens om att vi skulle ta taxi tillbaka efter maten i alla fall…
Självklart så dök det inte genast upp en lämplig restaurang så fort vi (äntligen) lyckats ta oss över och förbi alla ovanstående hinder, utan det spontana intrycket av ”riktiga” stranden var att den var mer off season än delen där vi bor, så vi fick fortsätta att vara aningen frustrerade ett tag till, men till slut hamnade vi i alla fall på en restaurang. Eller om det var ett hotell. Eller en bar. Något oklart var det, men efter några om och men fick vi serveringskillen (eller vad han nu var) att förstå vår order. Att mitt glas rosé blev vitt och att ”barnportion” verkar vara ett helt okänt begrepp känns som petitesser jämfört med att vi faktiskt fick sitta ner och fick mat och dryck. Maten var okej, varken mer eller mindre. Jag tror att jag drog längsta strået med min caesarsallad och grillade ost, för de andras pasta såg rätt trist ut, men det var billigt (strax över 600:- för fem rätter, två glas vin, två öl, två vatten, en efterrätt och två espresso) och såå skönt att sitta i solen och bara vara.
Cool brutta i pappas keps.
Efter maten hade Mimi bestämt att det minsann skulle badas. Ungefär samtidigt blåste det upp till halv storm och gigantiska vågor, så det var flera (läs: alla utom mesiga jag som håller mig på behörigt avstånd) som var blöta både här och där (typ dyngsura skor = enda paret med i snålpackningen där en resväska kostar mer än en människa) efter detta äventyr, men enligt mycket osäkra uppgifter var temperaturen helt okej. (Tillåt mig tvivla.)
Vi var ju som sagt rörande överens om att ta en taxi tillbaka till hotellet, så när vi väl fått ordning på dyngsura kippande gympadojor och all den sand som på outgrundliga vägar hittar in överallt så instruerade vi ytterligare en taxichaffis med hjälp av Google Maps. Det märks ganska tydligt att Albanien är lite i början av (i alla fall sin internationella) karriär som turistland, för det är lite som att resa 20 år bakåt i tiden när det gäller många saker, men det är ärligt talat mest charmigt. Speciellt det där med att man inte behöver gå omkring med ständig tandagnisslan á la flygplats utan faktiskt känner att man kan ”unna sig” utan att det fullkomligt skriker i den småländska själen. Taxin tillbaka kostade 70:- (även om Peter tog lite fel på nollorna och först försökte betala 7:- som väl kanske varit lite väl billigt ändå) så du som funderar på att åka hit; gör inte som vi utan ta taxin direkt!
Med tanke på att jag redan tagit igen min jag-orkar-inte-skriva-om-all-inclusive-bloggpaus med att skriva en halv Dostojevskij-roman om absolut ingenting (ungefär som Dostojevskij alltså…? 🤔) så bör jag nog försöka avrunda snart och det var väl ungefär vad vi själva gjorde också. En välförtjänt siesta på rummet med facetajmande och spel för unga familjemedlemmar och en delad flaska vin för de äldre följdes av en ”solen-gick-i-moln-men-vi-fotar-ändå-solnedgångsfotosession” och en hyfsad-men-inte-mer middag på Wild West (gissa vem som valde…) innan vi kraschade på hotellrummet igen, trötta, lite brända och ganska nöjda med vår första dag i Albanien.
Over and out för den här gången. Kanske på återhörande i morgon. Den som lever får se.
