On the road again

Jahapp, då gäller det att börja acklimatisera sig på ett nytt ställe med nya förutsättningar. Min vana trogen är jag initialt rätt negativ och vill i ärlighetens namn mest åka hem nu. Jag känner att jag fått sol och bad (bekvämt sådant, inte i eländig sand) så det räcker för ett tag, men vi får väl se om detta ställe lyckas få mig att ändra mig så jag inte vill åka hem på torsdag. Hoppas, för att räkna ner för att få åka hem från semester känns aningen kontraproduktivt. En tanke till en annan gång vore kanske att börja med det spartanska och avsluta med det lyxiga, men som Mimi sa vid frukosten så är det också rätt skönt att inte behöva hålla några (frukost-) tider och att kunna sitta i pyjamas vid frukostbordet, men utbudet är aningen mer begränsat också.

Idag blev det faktiskt lite sovmorgon ändå. Att jag tyvärr låg vaken mellan 04 och 06 behöver jag ju inte nämna. När jag gav mig ut på kombinerad hitta-nybakt-bröd och promenad strax innan nio var det åskvärme i luften och aningen tungt att röra sig. Får se vad det blir av det.

Jag lyckades ganska dåligt i mitt uppsåt att komma hem med nybakt bröd. Detta trots att jag t.o.m. försökte fråga tanter jag gick förbi som hade påsar med bröd och croissanter var de fått tag på dem. Leenden och svepande pekningar var det närmaste jag kom. Engelskkunskaperna är väldigt begränsade här. Med hjälp av spanskan går det ibland att göra sig förstådd på något slags italienska, men det är stor skillnad från ”storstaden” Durrës där vi ju var förra gången. Vi är f.ö betydligt längre därifrån än jag – som ändå är den som har bokat – hade förstått (över en halvtimme i bil), och med tanke på våra erfarenheter av taxi, blir det nog inget besök denna gång. Om inte vädret (det är åska och regn i prognosen för de närmsta dagarna) får oss att omplanera så klart. Men det där ”sticka in och käka middag i Durrës” som jag egentligen tänkt att vi skulle kunna, blir det nog inget av.

Barnen var måttligt sugna på ännu mer strand/bad idag, så blev en väääldigt slö förmiddag, men i olika perioder gick både Peter och jag i alla fall ut och kollade omgivningarna litegrann. Tyvärr kom vi, oberoende av varandra, fram till samma sak. Det här är inget område vi behöver återkomma till. Det är i och för sig smidigt och trevligt med närheten till stranden, men utöver det behöver man bara röra sig ett kvarter ovanför denna (typ) ”gated community” för att mötas av ren slum där stackars romer har slagit upp erbarmliga tält på ödetomterna. Jag var dessutom tvungen att gå förbi stället där Peter – bärande vår shopping sent i mörkret igår – var cm från att trampa ner i något som vi knappt såg men nog trodde var ett hål i gatan. Det var det verkligen, såg jag nu. Hade han trampat ner där hade nog semestern varit avbruten. Liksom benet. Minst. Hu!!

När klockan passerat 12 känner vi att det ändå fått vara tilllräckligt med slapp och drar oss ner till det som nog får betecknas som den lokala krogen. Värdinnan hänvisar hela tiden till det som ”restaurangen” i vår WhatsApp-kommunikation i alla fall och ”vårt” parasoll är sisådär fyra meter ifrån dess yttre gräns. Efter god och billig lunch, samt lite vin/öl är vi rörande överens om att stället nog har sin charm ändå, och det gör inte ens så mycket att det börjar regna (!) så fort vi låst upp och slagit oss ner på solstolarna. Intressant nog får detta de badande barnen att komma springande tjoande att det regnar och att de behöver handdukar… 🤔🤣

Med lite lagom molnighet och temp runt eller strax under 30 var det helt okej på stranden så vi blev kvar precis hela eftermiddagen, varav barnen nog var i vattnet 3-4 timmar. Inte mycket att säga om denna dag alltså mer än att Guillaume Mussos senaste bok (har du inte läst dem, grattis!) som släpptes igår tyvärr inte riktigt håller samma klass som de allra tidigaste, men alla är ändå väldigt läsvärda, så kasta er på dem, lyckostar som har åtta böcker framför er. Old school-korsorden går lite sådär. Jag har tyvärr legat av mig lite, så korsordshjärnan är inte helt vässad. Pinsamt, men går väl att åtgärda med lite idogt gnuggande av de där grå, hoppas jag.

Trots att vi alla var ganska rejält sega och inte riktigt kände för det så bestämde vi oss för att kvartersrestaurangen, som ju varit så bra till lunch och som liksom skulle visa Danmark-Serbien på storbild, även skulle få bli vårt kvällsmål. Dåligt beslut, skulle det visa sig. För det första; det förbannade rökandet som är så äckligt att jag inte finner ord. Det spelar liksom ingen roll att det är utomhus; att röka på en restaurang…. 🤢 Urk. För det andra; albansk livemusik med högtalare två meter från oss… Ifall ni inte visste så tar albanska live-musiker inte paus mellan låtarna, de bara fortsätter och fortsätter och fort… även när det är fotboll på storbild. Inte för att vi hade fattat något ändå, men känslan av albansk folkmusik till EM-fotboll… njae, inte en perfect match. För det tredje; även om pizzor och pasta till lunch var supergott, så var detta inte en salladsrestaurang. Varken Caesar- eller den grekiska salladen var något att ha. Den enda som – till slut – var nöjd var Mimi, som efter att det hon egentligen ville ha, var slut, beställde spaghetti med smör och parmesan…. Därefter glömde de nog barnens efterrättsbeställning, så vi väntade i 45 minuter på den enda efterrätten av de sex på menyn som de hade ingredienser till, för att konstatera att ingen av tjejerna gillade den… 🙈

Ja, jag känner mig lite färdig med Albanien nu, även om jag vet att det är orättvist, men om någon funderar på en resa till södra Golem, tänk igen! Det finns mycket trevligare ställen.

Frågan är om jag egentligen skulle byta namn, eller i alla fall underrubrik, på bloggen. Det borde kanske vara något i stil med Bittra betraktelser från ett liv som flytt, Bittertantens dagbok eller Fifty Shades of Grey (nej, visst ja, just den är visst redan tagen). ”Resa med barn” känns det i alla fall som om det blir mindre och mindre av. De vill i och för sig hemskt gärna ha vårt sällskap i poolen (om det inte finns några mer intressanta yngre förmågor där), men annars försvinner de som avlöningar till lekrum och aktiviteter. Och tusan vet hur länge till de ens kommer att vilja åka med. Eller vid närmare eftertanke… 🤔 hur länge till de kommer att få åka med. Inna verkar enligt många bolag, inklusive Meliã och vissa flygbolag, redan vara på sitt sista år som barn. 🫣😳 Fast det är klart, det måste betyda att hon kan betala sin nästa resa som vuxen själv… 🤔

Min löjliga insomnia blir bara värre och i natt smittade jag nog även Peter för han var ute och markerade solstol innan 07…. 🤣🙈 Själv väntade jag i alla fall till strax efter för att ge mig ut på traskandet på stranden.

Förmiddagen ägnades åt att verkligen krama ur det sista ur pool-livet, så inte mycket att säga om det. Inte ens några elaka spaningar idag. Det enda var att det märktes att de börjat strama åt så att verkligen bara rätt betalande människor åtnjöt rätt bekvämligheter, så det var en del utlagda handdukar som rök och det kontrollerades att vi verkligen var Level där vi låg i samma Cabana som igår. Tur att de inte kollade efter kl. 12…

Jag hade på morgonen varit i receptionen och försökt få till en sen check-out som skulle sträcka sig över ovanstående lunch, men tjejen som ”hjälpte” mig låtsades helt uppenbart bara kolla i datorn innan hon väldigt beklagande (så klart) konstaterade att det inte fanns en möjlighet i världen. Det var bara det att när jag ställde en annan fråga hade hon inte en susning om vilket rumsnummer det liksom var hon ”hade” på skärmen framför sig. Mycket är väldigt bra och håller absolut femstjärnig klass, men vissa saker gör det definitivt inte. Informationen om allting är usel men att sen checkout liksom ska vara en ”Level-fördel” står faktiskt nämnt i den annars obefintliga infon om detta. Att samma tjej sedan inte beställt taxin till oss som hon skulle, hamnar verkligen i den sistnämnda kategorin av saker som definitivt inte håller femstjärnig klass. När man fått veta att det tar en timme (!) för en taxi att köra fram (hur kan det ens vara möjligt på detta stora hotell även om det ligger ute i nästan ingenting?) och man står där en kvart efter utsatt tid utan taxi; då kommer helt klart Karen-tendenserna fram. Särskilt när det finns människor som väntar på att få möta upp oss på nästa boende. Lyckligtvis stod där en taxi och väntade på ”Jennifer” som inte dök upp (med tanke på hur rörigt det var i receptionen kan det mycket väl ha varit vår) så det löste sig innan jag hade gått riktigt i taket. Skönt ändå, för vi skulle ju trots allt vilja kunna komma tillbaka.

Taxiresor och taxichaufförer här är verkligen ett kapitel för sig för övrigt. De har rätt fina bilar, bara el gubevars, som alla är utrustade med inbyggda rejäla GPS:r, som ingen verkar klara av. Sen saknas all känsla för hur man liksom beter sig i ett serviceyrke. Själv är jag ju inte direkt känd för att vara något socialt unikum, men till och med jag hade klarat det sociala bättre oavsett språkkunskaper. Den som så otryggt körde oss till hotellet hade, förutom noll syn, körkunskaper, språkkunskaper och lokalsinne, radion på jättestarkt med en debatt på albanska hela djäkla (långa) resan… Vår chaffis idag, som ändå klarade allt ovanstående bättre, tog gång på gång uppenbart privata samtal på högtalaren i bilen och begärde halvvägs att få min mobil med Google Maps eftersom hans egen telefon (inte bilens Gps, den använde han inte) var kaputt… 😳 Och på tal om kaputt… vi körde förbi en kyrkogård som fullkomligen svämmade över av blommor på varje grav, så Peter försökte kommentera med undermeningen/frågan om det var något speciellt med alla dessa blommor, men fick bara ett avfärdande ”Kaputt” till svar. Jo, att de inte riktigt fungerade, de döda i gravarna, det hade vi liksom fattat. 🤣

Att han sen, trots våra telefoners GPS, råkade köra förbi sista avfarten mitt i sitt privata, uppenbart väldigt roande, samtal, bekom honom inte ett dyft. Han bara fortsatte prata medan han backade, tutade och hytte med näven åt bilen bakom som ju liksom kom ivägen eftersom den ju var just bakom…

Städkvinnan som skulle ha väntat in oss hade lämnat så i stället fick jag 20-talet bilder och instruktioner på WhatsApp av värdinnan om hur vi skulle hitta rätt, hitta nycklar, komma in, hitta vårt parasoll bland alla andra på stranden osv osv. En aning stressande när chauffören samtidigt begärde att få använda Google Maps på min telefon… men ingen mötte alltså. Vi hittade dock utan problem och möttes av den möjligen tommaste hyrlägenhet vi någonsin sett. Här finns massor av skåp, garderober och lådor och givetvis det allra mest basic i utrustning, men utöver tre poddar till kaffemaskinen finns här ingenting. Ingen extra toarulle, inte en enda diskmaskinstablett, ingen välkomstvattenflaska, inget efterlämnat efter andra gäster som lämnat. Nada. Nichts. Nothing. Det har vi faktiskt aldrig varit med om. Det brukar snarare vara tvärtom med fruktfat och en flaska vin, samt lite allt möjligt bra-att-ha, vilket gjort att jag, ”fru-better-safe-than-sorry”, slutat ta med alla om-utifall-grejer. Typiskt. Dessutom låg det bara ett tunt lakan (som täcke) per dubbelsäng, så det skulle vi också dela. DET klarar jag inte. (Förvånad någon? 🤔🤣) Jag måste få rulla in mig i mitt eget och dessutom måste det faktiskt vara lite tyngd i ett täcke, bara ett lakan går bara inte, hur varmt det än är. Sänglinne fick vi alltså be om, resten får vi inhandla så fort vi lokaliserat en affär. Men först vill barnen så klart bada! Det blir verkligen till att tänka om nu när vi inte längre bara går och plockar ett gäng handdukar som någon annan sedan tvättar… Inte nog med att det nu är vi som tvättar våra egna handdukar, det är ju också eländig sandstrand som gäller. Jag avskyr sand. Det räcker ju att tänka sandstrand så har man sand precis överallt.

En timme på stranden/i vågorna blev det, sedan vidtog det vanliga (vidriga) att få hem allt och alla utan att dra hem halva sandstranden. Det lyckades inte idag heller. Har jag nämnt att jag avskyr sand?

Eftersom Albanien ju möter Spanien i EM-fotbollen i kväll var vi så klart dels tvungna att äta någonstans där matchen visades, dels handla det nödvändigaste för morgondagens frukost innan det blev för sent. Båda sakerna gick väl lite halvbra. Vi hittade en restaurang som visade matchen, men kvaliten var väl lite … sådär. De hade inte vin, de serverade inte lokal öl ”för jag gillar inte det” (ägaren?) de kom efter en kvart på att de inte hade alla ingredienser de behövde till pizzan jag hade beställt, pizzan (Peters Capricciosa som de hade grejer till…) kom med burkchampinjoner, ”burkkorvskinka” och svarta burkolivbitar. Glas, bestick och service visade sig vara sådant som inte sågs som nödvändigt, så när vi ätit upp, gick vi. Och lyckades då i alla fall påkalla tillräcklig uppmärksamhet för att få betala. Alltid något.

I stället satte vi oss på en popup-bar som dragit upp en storbild på stranden med saccosäckar. Så mysigt, men också med en enda kille som skulle sköta servicen till alla 100 gästerna, 50% av gästerna som rökte (många cigarr) och en dotter som påstod att hon blev fullkomligen uppäten av mygg, så vi blev inte så långvariga. Och i ärlighetens namn blev stämningen aningen avslagen efter att Spanien (med sitt B-lag) gjort 1-0 ganska tidigt i första halvlek.

Rätt trötta på allt lyckades vi sedan lokalisera en supermarket och inhandla det absolut nödvändigaste. Kaffe, toapapper (som visst var hushållspapper), vatten, bröd och Arla (!) creme cheese, och sen hamnade det av outgrundlig anledning en massa andra konstiga saker av onyttig karaktär också i korgen. Våra kreditkort (Norwegian för den som också ska hit) visade sig inte fungera… Aningen o-bra, så tur att Peter också hade med sig sitt vanliga sparbankskort. Förra gången vi var här använde vi (tyvärr nu nerlagda) Refunder utan problem alls, så det här var vi inte riktigt beredda på. Får testa igen och kolla om det är något genomgående eller bara just där.

Tillbaka i vår spartanska lägenhet (som trots allt har AC i varje rum, det ska den verkligen ha cred för!) så fick vi inte igång TV:n (som f.ö. sitter över spisen i köket…) så det blev EM-fotboll på iPad. Och då struntade vi i att låtsas intresserade för hur det gick för Albanien och såg i stället hur stackars Kroatien åkte ur EM i 97,5:e matchminuten. 😳

Kommen så här långt måste jag själv förundras och förfasas över min förmåga att koka soppa (eller text) på en spik, för djäklar vad jag skriver mycket om egentligen absolut ingenting. En gåva eller en förbannelse… Det finns nog skiftande uppfattningar om det, gissar jag. 🤣 Nu ger jag mig i alla fall. Godnatt!

Tusan, jag skulle inte ha jinxat det där med sängarna och sömnen igår, för livet slog direkt tillbaka med en sömnlös natt pga ont i varenda led i kroppen. Tack för det liksom. Att bli äldre har så många härliga fördelar. Att Mimi dessutom ramlade ur sängen med en duns och blev liggande som avsvimmad gjorde i ärlighetens namn inte heller mycket för natt-ron, men hon hade inte skadat sig utan sov bara så tungt (lyckosten) att hon varken märkt när hon ramlat ner eller kom ihåg hur hon kommit upp igen. 🤣

En icke-sarkastisk fördel med att inte kunna sova är ju dock att det faktiskt är svalare ute innan 08, så jag slog till med en lite längre promenad idag. Det är påfallande hur stranden förändras ju längre söderut man kommer. Här uppe där finhotellen ligger på rad är det helt tomt på solstolarna och i vattnet, men bara en kilometer längre ner fullkomligen sjuder det av liv trots att klockan inte ens är halv nio. Här verkar inte ligga några dyra finhotell utan här är det lokalborna som firar söndag med härlig medhavd frukost från kylväskor eller på restaurangerna längre upp på stranden. (Det där med härlig medhavd frukost är f.ö. som med kalas. Det var jättehärligt så länge man inte var den som liksom hade ansvar för att fixa eländet. 😝)

Där lokalborna hänger är det inte längre speciellt smidigt att promenera längs stranden eftersom jag hela tiden får väja för långsamma tanter arm i arm eller barn som leker för fullt i strandbrynet, så jag försöker ta mig upp ovanför stranden för att ta ”landvägen” tillbaka. Här är det dock fullt krig om de i vanlig ordning superorganiserade fast helt oorganiserade parkeringsplatserna under träden, så det känns inte helt säkert att promenera där. Det blir inte den vackraste eller svalaste vägen tillbaka, men tillbaka kom jag i alla fall.

Jag älskar ju egentligen att spetsa till det och vara (och ibland spela) väldigt fördomsfull eftersom det blir bättre tv (blogg) då, men när det känns som om vissa fördomar slår in är det inte lika kul. Så är det nu. Under helgen har det känts som om andelen inhemska gäster ökat exponentiellt och med detta har även rökandet 🤢 både i restaurangerna och vid poolerna ökat, liksom andelen motsatsen till våra wellbehaved kids. Jag måste nog snart göra en Petra och testa de barnfria Rooftop-barerna, som det tydligen ska finnas två av. (Förstår att du är grymt besviken på oss, Petra, för vi har inte ens varit där än… 🙈🤣)

Vid frukosten förstod vi verkligen att det nu är många fler gäster på hotellet för i stället för att lugnt strosa mellan lediga bord och välpåfyllda fräscha fat var det nu lite mer av djungelns lag även här. Enligt britterna vi pratade med första kvällen hade de upplevt det så här även förra helgen, så det är kanske kortväga gäster som passar på under helgerna eller så har säsongen verkligen startat igång nu. Eftersom vi lämnar för vår lägenhet nere i Durrës i morgon så lär vi nog inte kunna svara på det.

Och eftersom det bara är en dag kvar funkar det faktiskt att fortsätta i samma stil även idag, dvs hänga i vår Bali-bed, hänga i poolen, snålhämta nötter, ost och dryck i loungen så att vi står oss mellan frukost och middag och i princip inte göra någonting. Mimi kallar mig oldschool för att jag löser korsord och själv tränar hon idogt på att utveckla sin dykning, och har fått med även Inna på det, så det är ett evigt upp och ner, upp och ner, upp och ner ur poolen. Annars händer det inte mycket alls.

Mitt elakaste span idag är två nykomna (?) kvinnor som jag skulle vilja placera i ”medelåldern” innan jag med obehaglig självinsikt inser att de förmodligen är 10 år yngre än jag. (Det är som när man läser i tidningen om ”en kvinna i femtioårsåldern” och automatiskt tänker på någon ur föräldragenerationen… 🙈) Nåja, dessa två med utstyrslar á la något slags Grace Kelly ägnade en god halvtimme med telefon på stativ åt att regissera varandra i solstolarna i poolen. Den ena var till och med framme och fysiskt flyttade den andras (i ärlighetens namn rätt fula 🙈) ben för att de skulle te sig så dekorativa som möjligt i videon (?) som filmades. 🤣 Något liknande höll f.ö. ett par på översta våningen på med i morse. Iklädda hotellets morgonrockar och med stativet i mitten fotades/filmades det ur allehanda vinklar och poser. Det var ganska roande att iaktta och jag önskar att jag hade kunnat se slutresultaten. Jag anar att ledsna magar och dallrande skinkor inte kommer att nämnas (eller anas) i dessa stories… 🤔

Efter det trevliga hänget i loungen kände jag viss press (undrar från vem, Petra… 🤔😉) att i alla fall ta reda på hur Adults only-Rooftop-baren är, och sorry barnen, men ni får nog stanna hemma nästa gång… 🤣 Eller så hänger du och jag här, mamma, så får Peter och tjejerna vara någon annanstans. 🤔 Det var med andra ord hemskt trevligt. Och inte en unge i närheten. Inga rökare heller, men det vet jag inte om det bara var tur.

Idag var första och enda dagen som vi lyckats boka bord på en av de andra restaurangerna på stället. Inte för att de andra är bättre, för Level lounge är den bästa, utan för att det finns lite mer lättillgänglig mat på italienska Casa nostra (inte cosa lyckligtvis) när man inte har så avancerad smak. 🙈 Vi kunde absolut inte komma efter 19 dock, för sen var det knökfullt, var beskedet kl. 18 idag, så det kändes som om personalen var aningen besvärad när det var mer personal än gäster både kl. 19, 19.30 och 20…. Efter 20 var förhållandet nog 50/50. Lite pinsamt för dem, men maten var helt okej och vi hade ovanligt trevligt själva med barn som briljerade med diverse tungvrickare på olika språk, vilket ledde till många skratt. Det började med Sex laxar i en laxask och gick sedan vidare till How much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood? i en svindlande hastighet. Mimi var dessutom så löjligt nöjd med sin lasagne att det strålade så pass om henne att personalen (den besvärade) bara log när de gick förbi. Lite nervöst blev det när vi för första gången på hela vistelsen fick ett kvitto att skriva på, speciellt när ju Leken (valutan här) har svindlande många nollor, men det var nog rätt ändå. Utöver den hemska taxiresan och tre glassar idag (dubbelt så dyra som i vilket stånd som helst som inte ligger på en resort) så har vi hittills (vad vi vet i alla fall) inte gjort av med en krona utöver priset för hotellet.

Efter maten hade vi tänkt hänga lite på ”plazan” där det skulle vara live-blues, men det räckte att gå in i det ändå stora och luftiga utrymmet och känna cigarettröken från ungefär vartannat bord (så djävla äckligt och passé!) för att vi skulle tappa lusten för det. ”Lyckligtvis” var den s.k. bluesen också skrattretande dålig, så vi traskade vidare i jakt på våra förlupna barn och hittade då en ”fan zone” med bar och fotbolls-EM på storbild på en gräsmatta utanför lekrummet och sportbaren, som passande nog ligger vägg i vägg, så i skrivande stund har vi faktiskt spenderat ytterligare ett par hundralappar på varsin drink och sitter bekvämt uppkrupna i varsin soffa (inga träbänkar här inte, vi är ju Level gubevars) och kollar fotboll medan barnen kastar boll med någon ny bekantskap vägg i vägg.

I vanlig ordning är vi inte speciellt bra på att utnyttja de härliga kvällarna, vilket verkligen skulle behöva bli ett utvecklingsmål, utan vi var på rummet i tid för att se slutet på EM-matchen. Lite skamligt nästan och väldigt lite semester över det, men packningen inför hotellbytet i morgon har inletts. Tantvarning igen… Over and out.