Etikett: 2018/2019

Att ha barn innebär riktigt spännande semantiska funderingar. Efter en faktisk kallsup i förmiddags undrade Mimi vad en kallsup egentligen innebar och hennes: ”Vad är en varmsup då? Poolen är ju varm.” är ju en högst relevant fråga som sätter igång intressanta tankar, i alla fall hos mig som är semantiskt och grammatiskt intresserad. (Nörd, brukar det kallas i vardagligt tal.) Det är väldigt synd att man inte skriver ner alla sådana roliga funderingar, för man glömmer dem ju tyvärr nästan direkt. Jag och Inna hade också en sådan rolig diskussion senare på dagen. Hon sjöng på en sång om någon som var ”savage” och jag frågade henne om hon visste vad det betydde. Det visste hon inte riktigt, och när jag förklarade med ett antal synonymer, varav en var ”grym”, såg hon verkligt förvirrad ut. Och det är klart – för de som är födda på 2000-talet finns väl bara grym i betydelsen ”bra, cool”?! Det passade inte riktigt ihop med min förklaring av savage…

Eftersom idag, enligt klart.se, ska vara den varmaste dagen och kvällen innan lite sämre väder, har vi faktiskt gjort en plan idag, nämligen att bara vara hemma och bada/sola/grilla, men det är ju svårt att hålla fast vid den planen när man på FB hittar evenemanget ”Bacon Jam festival” i grann- eller egentligen sammanväxta staden Fort Myers. Det är ju så galet att man nästan inte kan missa det. Bara kolla beskrivningen nedan. Lite baconglass lockar ju verkligen i 25-gradig värme. 🙂 Klockan är 11.30 nu och vi har inte tagit något beslut, men det känns som om det vore rent galet att missa, så förmodligen är vi snart på väg.

Efter lunch råkade jag höra när Peter lyssnade på Storytel, och insåg att jag lever mitt liv lite snabbare än han. Jag har min standardinställning på 1,5 ggr hastigheten när jag lyssnar, så hans bok låter soooom ooom uuuppläääsaaareeen ääär sååå lååångsaaaam. Gääääsp. Inte undra på att det var längesen jag lyssnade på just den boken. (Nope, denna passus har absolut ingenting med något annat att göra, det var bara en spontan iakttagelse när jag ändå skrev.)

För en gångs skull verkar det f.ö som om vi faktiskt planerat bra (hoppas jag inte jinxar nu), för mycket riktigt måste vi ju åka på Bacon Jam, och nu efter lunch har det börjat blåsa ganska rejält och seglat upp lite moln, så även om det fortfarande är varmt verkar förmiddag vid poolen och seneftermiddag med bacon i alla fall just nu som en perfekt lösning. Svaret har jag i kväll.

Bacon jam, ja. Inte det allra billigaste av nöjen, eftersom parkering och entré var 10 dollar stycket, alltså 50 dollar direkt, men vad gör man inte för att komma in i en inhägnad park (med beväpnade vakter vid passagerna) med en scen, matstånd (de första jag såg visade inga tecken på bacon, men däremot marijuana…), en lekplats, en klättervägg och ett par hoppborgar? Enligt Peter var det riktigt duktiga musiker i alla fall. Själv tillbringade jag hela första (och sista för den delen) timmen vid den uppblåsbara rutschkanan där Mimi köade, åkte, ”studsade ut”, sprang runt, köade, åkte, studsade ut….

En (o)välkommen bonus med detta var att jag hade tillfälle att iaktta ett antal barn vars föräldrar kanske också borde ha gjort samma sak som jag, nämligen suttit och kollat på sina barn. Den stackars ”volunteern” som skötte kön gjorde sitt bästa, men var kanske lite av den försiktiga typen, vilket – hyfsat ocharmiga – barn/halvvuxna effektivt ignorerade. (Okej, jag överdriver igen, men några var faktiskt precis sådana. Lyckligtvis gick de ganska snart.)

Nu ska jag inte låta mina sarkastiska kommentarer förstöra tillställningen, för det var riktigt trevligt och avslappnat. Att betala 10 dollar i inträde är faktiskt betydligt bättre än att hålla på och dutta med varenda grej barnen vill göra. Den riktiga höjdpunkten blev nog klätterväggen, där Mimi klarade att ”plinga i klockan” på sitt tredje försök (någonsin) på enkla (haha..) banan, och Inna på andra försöket på den mellansvåra. Stolta? Inte det minsta.

Innan vi gick – efter otaliga klättringar, oräkneliga hopp, mycket musik och ganska många hundgos (och några grisgos) – var vi ju bara tvungna att testa baconglassen. Enligt Inna var den det värsta hon ätit, Mimi tyckte den var god till en början, men gillade inte baconet, Peter sa nja och jag tyckte den var helt okej. Och åt upp den av ren snålhet.

Vår planerade grillning brann så klart inne av ren tidsbrist, men det funkade lika bra att äta hämtmat på altanen. Ska vi tro väderapparna var det nog sista altankvällen för den här resan, men det är kanske lika bra att börja förbereda oss på betydligt lägre temperaturer och en mer asketisk livsstil… Buäää! Nope, jag längtar inte alls hem, utan hade mycket väl kunnat tänka mig att göra som ”snowbirdsen” och vara kvar till mitten av mars eller så.

Efter en morgon som inleddes vid 06 av ett samtal med någon som tyckte det var lämpligt att ringa en fjärde gång direkt efter de tre samtal jag tryckt bort (att ibland använda sitt privata nummer i tjänsten får konsekvenser…) och som sedan till stor del bestod av att svara på mejl och kommentarer om gårdagens inlägg (jag släpper det och tänker ägna mig helhjärtat åt semester de sista dagarna nu) blev hela familjen indragen i en väldigt komplicerad ”kasta-boll-i-en-hink-lek” med en ytterst inkonsekvent lekledare. Både regler, poängberäkning, modus och lekledarens humör ändrades helt utan förvarning under hela leken, så det gällde att vara på helspänn.

Något som vi är verkligt usla på är att göra planer under påbörjad dag. Ska det bli något av våra dagar måste de planeras i förväg, annars går morgnar och förmiddagar och ibland hela dagar utan att vi egentligen gör något. Personligen har jag inte så mycket emot detta, eftersom jag är rätt nöjd så länge jag har sol och pool, men jag påverkas väldigt av andras rastlöshet och blir väldigt lätt irriterad av att inget händer när denna rastlöshet ändå känns i hela luften. Det känns som om jag måste ta ett initiativ för att något ska hända, men jag är ju nöjd med ohändelsen. Krångligt? Japp, jag är inte så lätt. Inte de andra heller.

Efter lite av denna irritation blev det ändå en bra dag. Peter bjöd på sin speciallunch (f.ö den enda rätt förutom kokt och stekt ägg han behärskar), en perfekt spaghetti aglio e olio, sedan stack han iväg för att ägna sig åt en av sina favorit-pastimes i USA; kolla pantbanker och musikaffärer medan jag och tjejerna ägnade oss åt en av våra favoriter; sol och bad. Och lite ”busiga” eftermiddagssnacks. Det var ju ändå fredagsmystid hemma. Det sköna med barn är ju trots allt att man inte behöver göra jättestora grejer för att de ska vara nöjda. Idag tog vi en ”picknick” på bryggan – 4,5 meter från poolen, fantastiskt miljöombyte alltså – och spanade in hoppande fiskar i kanalen. Det tyckte de var ett äventyr. Speciellt när de fick ta med sig en ”drink” och lite chips.

När Peter kommit hem och vi vaskat av ytterligare någon timme i poolen, gjorde jag ett tappert försök att rädda håret (en månads poolbad har satt irreparabla spår) på tjejerna genom att låtsas att vi skulle ha ”skönhetssalong”, vilket i stort sett betydde att de fick sitta med inpackning och äta snacks i solen en stund. (Mkt snacks idag. Också.) Det gick… sådär. Innas hår – som egentligen är det som redan är sämst – kommer kanske överleva tills vi kommer hem, men Mimis är kört. Det var så illa att jag fick hämta kökssaxen och – blunda nu alla som har något hum om frisörande – samla ihop håret i nacken och klippa en dm. Eller kanske snarare två. Snyggt? Nej, inte direkt. Jämnt? Definitivt inte. Vänskapligt? Absolut inte, vilket bidrog till slutresultatet. Jag har nog sett skamklippningar som sett bättre ut. Tur att hon i alla fall är lockig. Och söt.

När vi var på någorlunda vänskaplig fot med varandra igen, jag och Mimi, drog vi mot Cape Harbour. Igår var det ju ingen livemusik på Fathoms, så idag fick de en ny chans och till skillnad från de två senaste kvällarna gjorde vi precis vad vi tänkt när vi stack iväg. Vi åt, lyssnade på go musik, dansade och klappade hundar. Det där sista är ett tillägg i planeringen som inte någon av oss vuxna står för, men men till och med konstitutionen har ju tillägg, så klart att vi måste ha sådana. Man får ju ta seden dit man kommer. Fast vi bryr oss inte om att bygga någon mur. Inte ens om grannen betalar.

En av anledningarna till att barnen älskar stället så mycket är att det är extremt hundvänligt och således hundtätt, vilket också ställer till problem för oss, för hur mycket positiv feed-back vi än får om våra ”well-behaved kids”, deras språk och ”social skills”, så är det väldigt svårt att bedöma hur mycket tid och energi främmande människor egentligen har lust att lägga på helt random ungar som kommer fram och vill klappa, hålla och fråga om deras hundar. Det blir många diskussioner med framför allt den större av de två social skilled barnen och i de diskussionerna visar hon inga social skills alls, utan de är mer av ”goddag yxskaft”, eftersom hon oftast svarar på våra utläggningar med: ”Får jag klappa den hunden då?”

Vi blev kvar i Cape Harbour en bra stund längre än vi trott och planerat – kvällarna är äntligen varma och sköna igen – men ändå inte tillräckligt många hundar länge, enligt barnen. Pedagoger som vi är, så mutade vi dem med popcorn och sodavatten, varav båda numera återfinns i baksätet på bilen…. Gaah! Ibland upplever jag dem inte alls som intelligenta, mina annars rätt framåt barn.

När vi kom hem hade det äntligen hänt, det som Mimi förunderligt nog inte släppt sedan i måndags (var det väl?). Tandfen (hon var inte säker, men gissade på det) hade kommit med hennes önskebrunnsönskning enhörningsmålarboken. Den glädjen lever man ett tag på. Hon upprepade hur många gånger som helst – helt förundrat – innan hon somnade: ”Tänk att jag fick den. Äntligen kom den. Den finaste av alla. Jag älskar den. Jag ska måla så mycket i morgon. Tänk att den faktiskt kom. Tänk.” Nu ligger den i fotändan på sängen så hon ska se den direkt när hon vaknar.

Värmen är tillbaka! Jippie! Den där lite kyliga undertonen, som vi känner alltför väl igen från våra tidigare resor, är borta igen och idag är det som en härligt varm svensk sommardag, vilket är vår absoluta favorittemp. Varmare är bara jobbigt, och med en 29-gradig pool två steg utanför altandörren räknas livet som ganska bra, enligt våra mått mätt. 😉

På morgonen pratade vi med nära och kära hemma, tog det lugnt och virkade (en fjärdedel av oss). Ljuvligt skönt. Livskvalitet verkligen.

Inte riktigt lika roligt är att vi på allvar diskuterat packning hem. Peter är så fantastiskt rolig. Han slår sig för bröstet om sin lilla resväska – där han bara packar sina egna saker, inkl oanvända finskor, oanvända mysbyxor, flera jackor, en förstärkare (!) etc, – i ett så litet utrymme att det inte går att få i något mer, men inte heller komma upp till tillåtna 20 kg, just för att väskan är för liten. Sen köper han en gitarr som tar upp vårt sista incheckade bagage – knappast heller 20 kg – och efter detta får jag nålstick av kritik för de ”gigantiska” två resväskor där jag packat allt annat: alla mina kläder, alla tjejernas kläder (inkl skor och varma jackor för hemresa), alla necessärer och sådant som tjejer behöver, mat- och kökstillbehör som vi använder under resan (välling, påsförslutare, vitlökspress, rivjärn och annat sådant som vi av erfarenhet vet är guld att ha med) och där dessutom allt vi köpt ska få plats eftersom (tja, läs ovan) det inte finns plats i något av de två incheckade bagage som Peter förfogar över. Irriterad? Japp, lite, för det känns inte så rättvist. Jag vet att jag packar för mycket – alltid – men det kanske inte riktigt är där problemet ligger…. (Visst är det bra att vi kommunicerar så bra? ;)) Trots alla resor vet jag heller inte riktigt hur det funkar med bagage och eventuell övervikt, för det känns som om det handlar om personen – eller humöret på personen – bakom disken. Får man packa 30 kg i en väska och 10 i en annan, eller kan man åka på övervikt då? Om någon på riktigt vet – kommentera gärna. Har försökt googla, men tycker inte att svaren är klockrena. (Har skickat frågan till Norwegian nu. Får se om de svarar.)

Peter kom f.ö på stort plus igen när han erbjöd mig att stanna hemma vid poolen med min virkning medan han tog barnen till lekplatsen/parken/fjärilsstället Rotary Park, som vi även besökte förra året. Tyvärr är det ju lättare att sätta igång tankesnurren när man är själv, men det var förbaskat skönt med lite egentid.

Den där tankesnurren ja. Jag har fått oroliga frågor om min ”depp”, och det är väl ändå offentligt idag. Utbildningsförvaltningen har sparkrav på 10 miljoner och ett av de lagda förslagen är att lägga ner hela IKT-enheten där jag jobbar. Där jag älskar att jobba. Det är det bästa, intensivaste, mest utvecklande, roligaste, jobbigaste, mest omväxlande jobb jag någonsin haft, och hela förslaget känns så världsfrånvänt att jag inte ens kan ta in det. Vi har så mycket att göra att vi stundtals går på knäna och jag tar ärenden härifrån, på min semester, för att underlätta för dem där hemma. Vi har flera jättestora projekt och upphandlingar igång och framför oss. För bara några månader sedan trädde dessutom de nya skrivningarna i läroplanen – med ett avsevärt ökat tryck på digital kompetens – i kraft och vi har ca 3000 Chromebooks och något tusental datorer i verksamheten, varav vi hanterar och administrerar samtliga Chromebooks och är de som kan (och kan lära ut) innehållet på datorerna. Ledningen må tro att vi ligger ”långt framme” eftersom vi satsat på IKT längre än de flesta kommuner, men så ser ju inte verkligheten ut för alla, utan det finns stora kunskapsluckor och mycken oro i vår lärarkår. Många känner att de inte hunnit och kunnat ta till sig allt det nya. Allt det där andra vi dessutom gör om dagarna i form av felsökning, stöd och spontan hjälp när vi finns ute i verksamheten (vilket är ett av våra viktigaste kriterier, att vi är där lärarna och eleverna är) kommer även fortsättningsvis att behöva göras, så jag förstår verkligen inte tanken. Att bygga upp den enorma kunskap om datorer/Chromebooks/iPads/Chrome/system/program/onlinetjänster/telefoner/Google admin etc vi faktiskt redan sitter på i vår enhet kommer att ta år, och jag tror inte ens att det är möjligt ifall allt det vi gör idag fortsättningsvis på något sätt ska skötas av olika personer på olika skolor, vilket det säkert i så fall kommer att bli, för tjänsterna behövs och jobbet måste göras. Det går liksom inte att spara bort. Det lär bli att lärare får ta av sin såå viktiga undervisnings- eller planeringstid för att försöka lära sig och sedan lösa alla de hundratals småärenden som vi knappt tänker på att vi gör dagligen. Nej, det kan inte fungera och det kommer definitivt inte att bli någon besparing i slutändan. Och de som drabbas när det inte fungerar är ju alltid eleverna. Den som vill får gärna dela/delge detta till sin lokala politiker. Vi pratar gärna om vårt jobb om någon vill lyssna och förstå.

Därav min depp alltså. Jag är inte det minsta orolig över att bli arbetslös, för det blir jag inte med min utbildning, men jag vill inte ha ett annat jobb. Jag vill ha exakt det jobb jag har, på fantastiska Stenbacka och med mina underbara IKT-kollegor. Inget annat. Någonsin helst.

Det blev visst ett litet brandtal där, men jag välkomnar alla förslag på kontakter eller någon som känner någon som kan påverka. För övrigt verkar ju kommunal ekonomi helt sjuk. Fick höra att vi (dvs mina kollegor) lagt motförslag på besparingar på framtida inköp i stället för personal, men fått totalt kalla handen för att det var ”andra pengar”. Vi ska alltså köpa grejer för flera miljoner men lägga ner enheten som kan administrera dem och utveckla användandet av dem. Japp, låter smart och genomtänkt. Nej, jag fattar det verkligen inte.

Edit: Efter att detta inlägg varit i tryck några timmar har jag fått kommentarer om vad jag skriver, så jag vill bara förtydliga ett par saker. 1, detta är ännu så länge bara ett förslag 2, det är mina personliga åsikter som luftas och 3, (viktigast) det verkar finnas en missuppfattning om att förslaget går ut på att vi (IKT-enheten) ska flyttas till Kreativum och så är det business as usual. Det är INTE sant. Det är sant att kommunen vill lägga vissa delar av det som kallas IKT (dvs information, kommunikation och teknik) på Kreativum, men det blir i så fall (förmodligen, som sagt, allt är förslag) en liten del som möjligen innefattar specifika utbildningsinsatser och viss fortbildning, inte det jobb som vi IKT:are gör dagligen. Slut på edit.

Okej, jag försöker släppa det nu och får väl fortsätta hoppas på sunt förnuft och förstånd hos politikerna som ska ta beslutet. Jag hade i alla fall en helt ljuvlig eftermiddag i solen med min virkning och en ljudbok. Det var ganska skönt att vara ensam en stund, det blir ganska familjetajt på resorna och jag är ju i grunden en bitter ensamvarg. 😉 När den mindre bittra delen av familjen kom hem badade vi ikapp dagen, så vi uppnådde dagens badkvot. Det var lika kul idag när Peter utan någon vidare framgång försökte sitta på den där ”flytisen” som Mimi kallar den. Dagens kommentar var nog när Mimi ramlade av flytisen och gapskrattade fram: ”Haha, jag fes!” och Inna blixtsnabbt kontrar med ”The fart ejected her!” 😀 (Varifrån får hon allt och varifrån kommer alla dessa ord? Jag är på riktigt imponerad av henne!)

När det gäller kvällsaktiviteter får vi kompromissa lite. Jag njuter helhjärtat av att laga mat, grilla och sitta på altanen, medan Peter gärna går ut och äter, och helst där det är livemusik, så idag tog vi oss samman och åkte till Cape Harbour och restaurangen Fathoms, där vi varit tidigare och där det enligt deras kalender skulle vara livemusik i kväll. Det var det dock inte, men däremot ska det vara det i morgon. Alltså gjorde vi en omvänd gårdagskväll, vi körde och provianterade i stället. Lite läskigt är det nu att vi faktiskt måste börja tänka på att vi ska hinna göra av med det vi köper, för det är bara fem nätter kvar. ”Bara” fem nätter. Jisses, vad bortskämda vi är. Det är trots allt nästan en hel chartervecka. (Och vi kommer aldrig i livet att hinna äta upp allt vi köpte förresten. Inte ens om jag kör mitt snålaste race och tvingar alla att äta fem mål mat om dagen…)

*Svaret på Mimis bildgåta i första bilden: ”I wish one unicorn book” = Jag önskar mig en enhörningsbok. Gulliga unge. Vi måste hitta en bok snart!