Idag lämnar vi Orlando utan känslan av att vara ”klara”, vilket vi annars hade trott innan vi kom hit. Peter sa när vi styrde kosan hitåt för en vecka sedan att ”men sen räcker det med Orlando”. Nu, efter en fantastisk vecka med både sol, bad, parker och flera musikevenemang, har han ändrat sig och tycker att Orlando nog borde få fler chanser. ”Vår” lägenhet verkar dock tyvärr uthyrd nästa år, så vi får väl se om vi provar en annan lägenhet på området eller något helt nytt i så fall.
Idag har vi gps:n på Mount Dora och Peters gitarr lätt tillgänglig i baksätet om utifall att…. Vi är på väg mot något som visst är – eller var – en kombinerad instrument ”swap” och ett jam, men som nu är swap, jam och coola bilar. Det låter ganska konstigt, men kan ju bli hur coolt som helst. Förmodligen inte en vanlig turistgrej i alla fall. Det är sällan det när Peter hittar grejer.
Efter oss någonstans i Orlando lämnar vi förmodligen en styck bikini-nederdel med vattenmelon-motiv – Mimis favorit, så klart – så nu har vi äntligen något att shoppa! En bikini borde vi klara trots de fulla resväskorna. Jag har idag uppdaterat min packningslista med en massa versaler och hotelser ifall jag packar för mycket nästa gång också. Förmodligen hjälper det inte, men man vet ju aldrig. Mitt framtida jag är kanske en smartare version av mig själv.
Framme i Mount Dora och det ser helt rätt ut. Mitt ute i ingenting. Har man bra syn ser man skylten ”Massage” där uppe. Bilar, bilar och bilar, överallt bilar, även inne bland stånden. En tupp eller dinosaur kanske?Ganska mycket skräp, som sig bör. Det där parkeringstillståndet kanske?När vi hoppade ur bilen undrade Inna om vi var i en ”desert”. Det var varmt idag. En servering som samtidigt innehöll lite loppis, en ”dollar store”, en symaskinsaffär och en avdelning för vitvaror. Goda pretzels hade de i alla fall. Och betydligt billigare än inne på SeaWorld. Ny tvättmaskin kanske?Nu har Mimi snart alla Paw Patrols. (Så mycket som det lekts med dessa idag sen har de betalt sig tiofalt.)Jomen…
Stället i Mount Dora var verkligen sådär härligt konstigt som jag hade förväntat mig. Det var dels en (tror jag) mer eller mindre permanent loppmarknad med allt från vapen (iaf pilbågar) till vanliga plastprylar dels musik/bilgrejen. Det fanns ”hyddor” där man kunde få massage, bli frälst och fri från alla krämpor, köpa kokta jordnötter (ganska gott men inte så mkt tuggmotstånd), äta, köpa tvättmaskiner eller symaskiner osv. Och överallt, även bland stånden, körde folk med sina gigantiska bilar! Såå Amerika!
Efter ett snabbt varv på loppmarknaden där två Paw Patrols á 1 dollar, en fluffig sminkväska och ett regnbågsslime för samma pengar, en pretzel och en påse varma popcorn införskaffades, fick vi rådet att ta bilen (det var ju ändå 400-500 meter…) till det ”riktiga stället. Instrument- and car swap. 2 dollar i inträde är ju ett riktigt fynd för att komma till Mecka. Jag och tjejerna satte oss utanför instrumenttältet och roade oss på diverse ålderspassande sätt. Tjejerna med en avancerad Paw Patrol-roll-lek som inkluderade både slime och popcorn, jag med en kaffemugg vin (!) och denna blogg. Alla nöjda alltså.
Nöjd Peter? Inte aaaalls…Mecka.Mecka fast på ett annat sätt. Denna kille fick för sig att prova en gitarr som såldes lite vid sidan om den officiella delen, sa till kvinnan i bild att hon såg ut att gilla hundar, så kunde hon please hålla hans hund, men hon fick (beklagligt nog) inte behålla den för då hade hans fru blivit arg även om han själv gärna gett bort den, sen sjöng han en smäktande serenad för henne. Det blev dock ingen affär. Många coola bilar fanns det också gott om. För att få med båda tjejerna på glada bilder… …fick jag ta två. Min älskade kaffemugg som är med mig i ur och skur. Får se vad jag har i den när jag börjar jobba igen… Till och med toaletterna var coola. Och förvånande nog inredda med både möbler och väldoftande potpurri. ”Denna hade nog Ebbe gillat!”, utbrast Mimi gång på gång. Flipped guitar.Det var jam också, men det kändes visst lite väl familjärt för att en långväga gäst bara skulle kunna hoppa in. ”Denna skulle Ebbe verkligen gillat!”
Efter ett par timmar på ”marknaden” vände vi söderut igen och via ett stopp på Ellington Premium Outlets utanför Bradenton tog vi oss tillbaka till Cape Coral. Det där med Premium Outlets ger vi inte mycket för egentligen, men man måste ju kolla. Det kan vara så att vi inte förstår hur dyrt det egentligen är eftersom vi inte är några märkesshoppare, men nja…. har man extrem tur och har udda storlek och smak kan man eventuellt hitta något på deras lockprishylla, men annars känns det mesta som ordinarie priser. I Converse-butiken hittade jag i och för sig två par coola skor med ok pris till brorsdottern, men då felade så klart storleken. ”Vanliga” modeller var däremot billigare att beställa på nätet hemma, konstaterade jag och svägerskan via Messenger. Nåja, Miromar outlets ska få en chans också i veckan, annars handlar jag hellre på vanliga Walmart eller ”outletvaruhusen” Marshall’s, Ross, Burlington och vad de nu kan heta (tips mottages gärna!) där man i och för sig behöver ha tur, men där priserna (i de enstaka fall då man har tur) är betydligt lägre.
En ”mall” ser inte ut som man är van vid hemifrån. ”Mmmmmm, en cake lollipop!” (Tre sekunder senare konstaterade hon att den egentligen inte var så god.) Den här hon har mer av min egen livsinställning. Allt är dåligt tills motsatsen bevisats. Helst mer än en gång. De här tyckte jag var supercoola och hade gärna köpt själv, men 36,5 blev lite motigt. Vackert.
Mimi har ”underhållit” oss med sin förbenade rethosta heeela vägen idag, alla fyra timmarna i bil med en hosta som inte tjänar något mer till än att driva omgivningen till vansinne, och säger man åt henne blir det bara värre. Det gör mig fullkomligt. galen och jag vill bara skrika. Gaaaaaah! Nu gjorde jag det. Det blev inte bättre.
Strax innan 20 hade vi provianterat och var tillbaka i Villa Sunny där det väntade en flaska vin och ett helt upplyst hem. Och en varm pool. Tredje gången gillt?! 😉 Det är sååå skönt att vara tillbaka och ha en altan och en ljuvligt ljummen kväll. Jag älskar’t! I kväll blev det ”taquitos” (äntligen köpte vi något utanför vår vanliga lista) och en rågad skål med fantastisk guacamole gjord på bara en enda gigantisk avokado. Det var supergott, vad de bortskämda snart skörbjuggsdrabbade miniorerna än sa. För att verkligen göra kvällen komplett föreslog Mimi ”snacks och spel” efter maten, så det blev Uno och lite kasta gris också. Bortser man från initiativtagerskans något taskiga förlorarlynne var det en i mitt tycke helt perfekt kväll. Med tanke på snacksen – cheddarpopcorn – var det nog också tur att vi använde vårt eget UNO och inte villans…. Det är lite svårblandat nu, kan man säga.
Nobody puts Baby in a corner. Supergott! Altan is da shit! Tur (för oss) att hon vann första omgången.
Lite vemodigt känns det att packa upp och veta att det är sista gången denna resa, men samtidigt är det ju – ofattbart nog – fortfarande mer än en ”vanlig” resa kvar. Det älskar jag också. Nu får jag sluta innan jag blir sjuk av all positivitet. Godnatt!
Att skriva klart gårdagens blogginlägg med sitt överflöd av bilder och filmer tog sin lilla tid, speciellt när jag somnade mer eller mindre med telefonen i hand igår. Det är ett litet elände med alla dessa bilder och filmer, för i telefonen går det bra att ladda upp många bilder samtidigt, men däremot är det ett elände att skriva alla bildtexter där. I Chromebooken har jag ett fenomenalt redigeringsverktyg i och med det nya blockformatet i WordPress, men då kan jag dels bara ladda upp en bild i taget, dels måste jag från telefonen ladda upp bilderna på Drive först… Har jag fått bilder droppade från Peter eller använt min ”riktiga” kamera ligger alla dessa bilder (igår över 200 innan sållning) dessutom på olika ställen i flödet…. och för att ladda upp video måste jag antingen konvertera iphonens .mov till MP4 i t.ex WeVideo eller ladda upp filmerna till Youtube innan jag kan publicera i bloggen. Puh… Det händer ganska ofta att jag ångrar att jag tog så många bilder, men när jag läser bloggen i efterhand älskar jag det, så det får vara värt det, trots våndan när jag försöker få rätsida på det på kvällarna. Igår hann jag ju dock inte innan John Blund tog mig, så dagen idag fick inledas med videoredigering och bilduppladdning medan barnen njöt av den oväntade timmen i soffan med Youtube. Det är en av fördelarna med en så här lyxigt onödigt lång semester, man behöver inte få total panik över en sådan morgon, vilket jag annars hade fått om jag sett att solen sken.
Inna gick ner till poolen i bikini och jag sa åt henne att ta med kläder… Hon var inte helt nöjd med sitt val av tröja när vi kom ner. 🙂 (Hoppas inte pappan gjort samma misstag! 😉
Peter hade hittat en bluegrassfestival bara tre mil bort och var där och hade egentid, så jag tog till slut barn, telefon och CB med mig till poolen (skönt att slippa sand) och gjorde klart bloggen här. I skrivande stund är klockan snart 15 och jag tror inte barnen varit ur poolen mer än en kvart sammanlagt. Gissa om det är skönt att de kan simma, för det hade inte jag klarat. Det underbara är att de har en sådan där ovanlig ”total-samförstånds-dag” så de leker så ljuvligt bra tillsammans att jag nästan tror att jag drömmer.
Det ser ut som om även Peter har en riktigt bra dag.
Det var ett tag som det verkade som om det kanske skulle bli lite social interaktion, men killen (sex år) som Inna frågade om han ville leka skakade bara chockat på huvudet. Efter att ha smort in honom med total-sun-block, satt på honom en bredbrättad solhatt i bebisformat, glasögon, heltäckande solkläder och inte gått mer än tre meter ifrån honom, anförtrodde pappan mig att han var lite blyg. No shit… Undrar varför.
Till bådas deras försvar blev det faktiskt lek efter sisådär 1,5-2 timmars uppvärmning, och pappan visade sig vara trevlig. Som vanligt är det när Peter kommer som kommunikation och konversation kommer igång, för jag är ju inte så inbjudande och öppen av mig. (Och nej, jag är inte ironisk, jag är inte det.)
Innas fot under ett väldigt kort stopp på solstolen efter ca fem timmar i poolen.
När jag summerar dagen kan jag konstatera att Innas badtid nog blev ca 6,5-7 timmar, och Mimi kanske 5 – 5,5. Utan varken solskydd eller heltäckande klädsel. Oops. Vid halv fyra kom Mimi plötsligt med blödande stortår – båda två. Det ser ut som om hon har typ brännsår på tårna och att det bara gått hål, inte som om hon skurit sig. Inna har liknande märken på ett par fingrar. Kan man bada sönder huden? #badparentoftheyearisclose (Fast faktum är att en av amerikanerna berömde oss för våra ovanligt well-behaved kids idag, så något gör vi väl rätt ändå.)
Det var i alla fall väldigt dramatiskt med de där tårna och vår lilla doctor-to-be verkar ha ett litet ynka problem, nämligen att se blod. Jag fick sitta och gömma hennes tår i papper i minst 45 minuter innan hon slutade blunda, och de där tårna har möjligen getts lite överdriven uppmärksamhet sedan dess, trots att de efterlängtade plåstren nu är på. Det är mycket ”faktiskt asså faktisk asså så kan jag inte göra det för då blir det kanske blod”. Dessutom var det något – jag har glömt vad nu – som var ”Kallt som farmen!” Haha! Man borde inte skratta, men det var ändå en av de gulligaste svordomar jag hört. ”Aj som farmen!” ska bli mitt nya.
Idag kan man i alla fall inte klaga över mängden bilder, så det ska minsann bli lite kvalitetstid i soffan med gårdagens På spåret eftersom packningen i princip är klar. I morgon ska vi först på något slags jam/swap/cool cars-grej som Peter hittat – tyvärr åt helt fel håll, men strunt samma – det är kul att göra lite ovanliga grejer – innan vi åter styr kosan mot Cape Coral där vi sedan ska stanna tills hemfärd. Det är ju fortfarande mer än en ”vanlig” semester kvar. Helt galet, men också helt underbart. Idag har vi nog slutgiltigt bestämt oss för att vara så galet oansvarigt tokiga att vi även kör Florida 4.0 nästa år och använder Innas sista föräldradagar till det. Som sagt, galna och oansvariga är vi, men jag tvivlar på att vi kommer att ångra det när vi sitter på hemmet. Nu, På Spåret!
Äntligen. Dagen är här. Det ska simmas med delfiner. Nu på morgonen (halv nio) är det ganska kyligt med bara 11-13 grader, och bad är kanske inte det första man tänker på, så hoppas hoppas det värms upp rejält och snabbt, så inte det sabbar dagen.
Framme!Hyfsat exalterad tjej i baksätet. Och en som är fyra, med allt vad det innebär. Men det är klart, hon kommer ju inte att få simma heller… Den obligatoriska… Och så en när vi har fått våra ”pokaler” som Mimi kallar dem.
Så här två timmar in på besöket när jag halvligger i en av de otaliga tomma solsängarna framför en liten lagun med ett vattenfall och ett par steg ifrån den gratis snackbaren efter att ha ätit gratis frukost, tittat på delfiner, uttrar och matat tropiska fåglar kan jag bara säga vilketställe! Wow! Otroligt mysigt på alla sätt, fantastisk personal, otrolig säkerhet, fint ordnat och helt perfekt väder. Ca 20 grader och blå himmel. Enda lilla smolket i ljuvlighetsbägaren är att jag nu – när jag ser hur allt är organiserat – inser att jag ju mycket väl kunnat boka delfinsim till mig själv också och bara gjort det en annan tid. Jag var så inställd på att en vuxen måste simma med Inna och en ta hand om Mimi att den tanken – idiotiskt nog – aldrig ens slog mig. Gaah! Det skilde fyra (!) dollar i pris när jag bokade på Black Friday (eller Blue Friday som SeaWorld kallar det). Vi har f.ö nu verkligen förstått vilket bra pris vi har, för normalpris är tydligen mellan 400 och 600 dollar per person. Vi har betalat 195/199 pp. Då ingår allt idag (parkering, delfinsim, all utrustning, frukost, lunch och snacks hela dagen inkl vin och öl) och dessutom parkering och entréer till Busch gardens, SeaWorld och Aquatica under två veckor i anslutning till detta besök. Vi har redan gjort alla de parkerna (SeaWorld två gånger) så man kan verkligen säga att vi fått enormt mycket för pengarna. Entréerna till de andra parkerna ligger på runt 79 dollar/pp och parkering 25…. Nöjd? Bara lite.
Inte jätte-lchf:ig frukost – det fanns t.ex inte smör, men gott om lönnsirap – men gott var det. ”Jag har en bacon-tunga, kolla!”Eh?Inna har byggt en delfin i sanden. Fågelmatning är en av Innas favoriter. Peter är inte lika begeistrad i alla fåglar, utan tycker mest att de är läskiga… Fast det är ganska mysigt. I alla fall med en eller två åt gången, och när man ser när de kommer…. Idag var det lyckligtvis ingen som bajsade på mig. Ingen jag vet om i alla fall… En hatchimal! Lycklig tjej som äntligen lyckats få en att kliva på armen. Skräckblandad förtjusning. Bara förtjusning. SötnosDet där med att vi inte gillar sand rör möjligen inte alla fyra i familjen… Vi kollar in en annan grupp simmare för att veta hur det går till. Så intresserad är hon…. Möjligen har det hela blivit lite upphaussat nu.
Förutom fåglarna och uttrarna ägnade vi förmiddagen åt bad i den lilla ”lagunen” och ”floden” med dess rätt läskiga vattenfall. Och så sa vi hej till en liten söt armadillo. Allt i väntan på den stora stunden – simmet – vid 13.20.
En ljuvlig liten lagun med sandstrand, ”river” och grotta. Och 28-gradigt vatten. Obligatoriskt. ”Meet a mammal”I detta fall en urgullig armadillo. Peter försöker få Mimi att vara superhjälte med honom. Hon är sådär sugen. Men att flyga var i alla fall coolt. Oooops, att glömma insulinet till frukosten med lönnsirap var inte så smart.Nu en ganska nöjd superhjälte. Att stoppa sand innanför baddräkten kändes som en bättre idé för en stund sedan.
Delfinsimmet var enligt uppgift fantastiskt, men för kort. Trots att Inna ser ut som om hon fryser så att hon bara vill upp på varje bild, så ville hon uppenbarligen bara att det skulle fortsätta och fortsätta. Även Peter var tagen, men ganska upprörd av priset på foton efteråt. Jag tycker att Photomics ”erbjudanden” brukar vara ganska saftiga, men här började erbjudandet på 199 dollar och för att verkligen få något var det 299 dollar som gällde. Hyfsat sinnessjukt dyrt även om jag har full förståelse för att fotografer och deras kunskap kostar. Mina egna bilder är fulla av ryggar och huvuden, men jag bjuder på dem helt gratis i alla fall. Självklart kom sura badvakten från jag-måste-ta-ut-min-frustration-på-någon-land och bytte av den snälla som varit under simningens första 20 minuter, så helt plötsligt var jag tvungen att gå ner från min utmärkta foto-sten bara ett par minuter innan det skulle simmas. Självklart var hon tjej också, den tjurigt korrekta. Typiskt. Sen var det ju inte så smart att försöka filma med ena handen och ta bilder med den andra, speciellt inte när jag var lite stressad över de korta sekunder jag hade till mitt förfogande, så Inna simmar ur bild samtidigt som jag desperat försöker få fokus i det glittrande vattnet med kameran. Varken bra bilder eller film alltså, men 2000:- för att få en bild…. Nja, då kommer vi hellre tillbaka nästa år, det är ju samma pris som en hel biljett.
På tal om bilder. Killen till vänster i bild samtidigt som Inna är framme och kramar delfinen på filmen vet uppenbarligen vad det kostar med bilderna och vill se så bra ut som möjligt. 😀
Taggade delfinsimmare”Ja e int bitter”
Delfinupplevelsen i filmformat. För viktig för ”uppsnabbat”. Inna var först ut att få krama delfinen. Peter passade på att få en puss. Mimi är fortfarande lika intresserad. Dags för final: delfinsim! Om den där killen – med den snygga frisyren – bara hade varit lite kortare… Jag tycker delfinen ser lite mer ansträngd ut här… 😉 De var lyckligare än de ser ut. Eller så beror minerna bara på att det var för kort.
Efter god lunch var det dags för ”the reef” där man kunde simma med rockor och andra fiskar, och även kolla hajar. Det är bara att erkänna att vi vuxna nu var lite trötta och mätta på det hela, så när solen dessutom gick i moln och det blåste litegrann, var vi så mesiga att vi stannade på land, vilket möjligen förstörde just detta moment en aning. Till slut fick vi gå med på ännu ett besök hos fåglarna för att komma tillbaka in på top-three-parents-listan.
Inna visar hur hon ska ”rocka” i kväll.
Även i rörligt format. Peter har kollat vilka högtalare alla parkerna kör med, och har haft vadslagning med sina lika nördiga kompisar på FB. Han tar sitt kollande på allvar. Tror detta är högtalare 29 av 30. Palle vann f.ö vadslagningen. (Tror jag – mitt intresse är inte lika intensivt.)Fråga mig inte… När inte Mimi känner för något, då får man veta det.
Mimi försöker intensivt få närkontakt med en rocka i ”The Reef”.Cool nu, men när rockorna närmade sig i vattnet var hon inte lika modig, till skillnad från lillasyster. Mimi däremot jagade rockor av hjärtans lust. Heja Mimi! (Rockan vann.)Jag erkänner, jag är en snål, dålig människa, så jag tar ett glas vin precis innan vi ska gå bara för att jag kan och för att det är gratis. Denna fuling bet lika mycket på maten som på mina röda naglar.
Som sagt…Fåglarna var rejält svårflirtade denna gång. Förmodligen trötta på alla djäkla turister. Inna vill säga hejdå till delfinerna. Och så försöker hon få dem att göra tricks med de kommandon hon fick lära sig. Hur nöjda är vi då? SUPER!
Nu är klockan 18 och vi är på väg hem efter en riktig toppendag! Vi har verkligen ingenting att klaga på. Inna pratar redan om nästa gång. Jag förstår inte den här gränslösheten. Varifrån kan de ha ärvt den…? 😉 Det är ju bara att erkänna att det här faktiskt gav en rejäl mersmak och jag tror att vi är väldigt nära att boka Florida 4.0. Hur vi ska ha råd vete tusan, men strunt samma, med Trump, Putin och alla dödsläskiga högervindar både hemma och över hela världen är det lika bra att leva i nuet.
Det är f.ö verkligen jättekul att se skillnader mellan länder/klimatzoner. All personal har haft långbyxor, långärmat och en del t.o.m öronvärmare idag när det varit 20-23 grader varmt. Uppenbarligen svinkallt i deras värld.
Värmaren i restaurangen var på med full styrka trots 23-24 graders värme och sol.
Det var lite skakigt ett tag, men vi kunde ju inte missa chansen att få låna scenen under ”Florida Ricks” fredags-liveframträdande ”hemma” på BahamaBay så mycket som det pratats om detta, så vi var bara i lägenheten och vände, sedan stack vi ner till Tradewinds igen. Idag var temperaturen snällare, så det var pation i stället för matsalen med heltäckningsmatta som gällde, vilket gjorde en hel del för trivselkänslan. Det blev en hyfsat lång väntan till första paus när det skulle bli gig. Det var inte långt ifrån att i alla fall en syster föll ifrån, men till slut blev klockan åtta och scenen var Peter och Innas. Det finns lite att göra på textfronten, men å andra sidan kan hon ju inte ens läsa ordentligt ännu, så jag tycker uppträdandet får väl godkänt. Att hon berättade att hon lärt sig engelska på Youtube drog ner många skratt och applåder, och det hördes flera ”she’s amazing” och ”adorable” från snowbirdsen.
Det är lååångt till första paus, tycker Inna. Än så länge är Mimi pigg. (Haha, det där var inte ens meningen… Mimmi Pigg… 🙂Äntligen dags!
Framträdandet i urval. Fullvideor finns givetvis också… 😉 Nöjd efter framträdandet? Nejdå, inte alls.
En timme senare vaknade även Mimi till och var uppe och kompade var och varannan låt på tamburin. Senare viskade hon att detta hade varit det bästa på hela dagen. Det var det nog fler som tyckte. Jag tror att t.o.m pappan får svårt att välja om han måste välja mellan delfinsim eller sitt livs första (!) amerikanska live-framträdande, även om det ”bara” var för ett gäng kanadensiska och amerikanska snowbirds. Det märks verkligen att det växer fram ett slags ”community” som väl säkert har sin motsvarighet bland långliggarna på en camping. De känner verkligen varandra och har skapat sitt eget lilla liv här på resorten.
NU vaknade Mimi till och ville också upp på scen.
Jag får passa på att avsluta med att be om ursäkt för min oförmåga att sålla i detta inlägg, men detta är ju trots allt min dagbok, även om jag ibland glömmer det och i stället ”gonar mig” i de uppskattande kommentarer jag får om mitt skrivande. Det är lätt att konstatera att jag skriver bättre och roligare när vi inte har så roligt som idag… 😉 Sorry att vi faktiskt har bästa resan ever alltså… 🙂
