Etikett: Albanien 2.0 juni 2024

Att hålla på att skriva om hur dåligt jag sover börjar ju bli rejält trist, liksom att beskriva mina morgonpromenader, men idag var jag i alla fall tvungen att försöka ta mig lite norrut för att kolla omgivningarna där. Inte minst för att hotellet vi initialt bokade ligger där någonstans. Det är sååå svårt att hitta en vettig promenadrutt här för det finns liksom inga vettiga vägar i de här olika (?) gated community-områdena. Det blir mycket jobbigt klafsande i den förhatliga sanden, liksom omvägar pga att vägen helt plötsligt tar slut vid en gallergrind, men jag stretade på. Många km blir det, men väldigt få rörelsekalorier registrerade pga sjukt dåligt tempo och noll höjdskillnad, men till slut nådde jag iaf, via inte så uppmuntrande områden, fram till där vi funderat på att boka, inte minst för att en av Mimis bästa vänner kommer att befinna sig där i höst när vi ju liksom också kommer tillbaka. (Jag hoppas att vi mitt i höstrusket kommer att tycka att det är en bra idé trots att vi faktiskt allihop nu längtar hem… 🙈) Lyckligtvis såg just det hotellet där jag vet att de kommer att bo, vettigt ut, även om jag inte riktigt vet hur det kommer att fungera med en rullstol. Albanien känns inte riktigt som det mest handikappvänliga land vi varit i. Jag hoppas att jag har fel.

Och så en liten personlig varning till Petra; om du läser idag så bör du scrolla väldigt snabbt förbi nästföljande bilder, för du kommer inte att uppskatta dem, jag lovar. 🤣

Resten av dagen var i stort sett en repris på gårdagen, dvs häng på stranden för hela slanten, så väldigt lite att säga om den förutom att det idag inte dök upp någon gin och tonic som hindrade mitt bad, så nu har jag faktiskt badat, även i havet, även om det knappast var någon bedrift med tanke på att det nog var 26-27 grader eller så. Insåg att det faktiskt var första gången sedan jag skaffade insulinpump i december 2022 som jag badat, både i pool och hav. Och då har vi ändå varit både på Gran Canaria, Mallorca ett par gånger och Albanien en gång tidigare. Ganska lätt att lista ut att bad inte är en favvo-syssla alltså. Det ska helt enkelt vara så varmt att bad är enda och sista utvägen… 😄

Jag kan förresten förstå att mitt gnäll kan upplevas som provocerande och att ni som faktiskt orkar läsa undrar varför vi ens bryr oss om att resa när vi bara gnäller. Sanningen att säga så hade ju de pengar vi lägger på resor med fördel kunnat investeras i vårt eftersatta hus till exempel, eller som pappa (som till skillnad från mig brydde sig om sådant) brukade säga: ”Du kanske skulle lägga några av de där tusenlapparna på vettiga fälgar i stället för alla de där resorna” när mina vinterdäck skulle läggas på de uppenbarligen skitfula fälgarna varje år. 🤷‍♀️ Men vi tycker ju om att resa. Egentligen. 🤣 Men vi ska nog tänka om lite och börja backa bandet lite till de resor vi gjorde förr, då vi upplevde lite, för nu har vi (läs: säkert jag) fått för oss att en vecka är för lite för att göra något, men det är ju rätt korkat för vi är helt klart inte byggda för att ligga på solstolar i en vecka, hur lata vi än är. Jag tror att vi behöver komma tillbaka till hyrbil och upplevelser helt enkelt, för taxi känns så djäääkla jobbigt efter våra erfarenheter av sådana faciliteter här. Nu har jag skrivit det, så nu finns kanske chans att komma ihåg det till nästa gång.

På kvällen lämnade vi gated-community-området och gick mot det område här som man nog bör sikta på om man, trots vad jag skrev igår om att eventuellt undvika södra Golem. Det är inte så stort, men det är en kilometer fin strandpromenad med fina hotell (som till och med du hade gillat, Petra… 😉) och tillhörande restauranger och pooler. Jag tror att Bounty, Supreme, Bellavista, kanske Gloria (där vi just nu bokat men ska avboka i höst) och Brilliant hade funkat utmärkt om man bara vill ha sol, bad och god mat/drinkar, men smakar det så kostar det nog också en hel del mer än det vi betalat för lägenheten några 100 m bort.

Lägenheten (Villa Perl Adriatic) börjar bli ett kapitel för sig. Den är ju, som jag redan skrivit, okej, men väldigt spartanskt utrustad jämfört med vad vi är vana vid, och den blir liksom inte bättre och bättre… Läget är utmärkt, bara 100 meter från stranden, och det är super med kyl/frys, tvättmaskin och eget parasoll/strandsängar, men utöver en del irriterande småsaker, luktar det död råtta i badrummet 🤢🤢🤢 (vilket de aldrig hört innan, trots att fönstret i badrummet stod öppet redan när vi kom… 🤔) och idag slutade dörrlåset (!) att funka när vi skulle lämna för sista strandrundan innan hemfärd. När jag skrev detta till min okända WhatsApp-värdinna fick jag svaret ”Städkvinnan har just gått”…. Eh, jaha? Sen kom frågan; vill du att jag ber henne komma tillbaka? Återigen ”eh?”. Jag struntar tämligen högaktningsfullt i hur du gör, men jo, vi skulle nog liksom vilja att det gick att stänga och låsa vår dörr, ja. (Speciellt när vi betalat för ett extra dygn för att kunna stanna till 17 idag.) Tyvärr visade sig den 100% icke-engelskspråkiga städkvinnan inte dubblera som låssmed, så just nu har vi två lägenheter. En som går att låsa, där vi har pass och digitala enheter, och en där vi bor. Utan lås och med en skurhink utanför för att ens hålla dörren stängd. (Ja, det ska bli ganska skönt att komma hem i kväll.) Mimi blev f.ö ganska provocerad när hon gick runt i den låsbara lägenheten och upptäckte att de kommande gästerna där både fått en extra toarulle, en melon och lite annat i kylen och att det inte luktade i badrummet. I ren protest använde hon badrummet i den lägenheten innan vi stack. 🤣 Det ska nog gå bra att göra en liten Karen av henne ändå. 🤣

Nu är det torsdag eftermiddag och vi har lämnat båda lägenheterna i en taxi som kom 20 minuter före utsatt tid med en chaufför som är tyst, spelar alldeles vanlig musik och som dessutom verkar veta vart han ska, så nu hoppas vi på en snabb och smidig hemresa och på att att vi inte helt dödat andras rese-entusiasm. Ha en riktigt härlig sommar, alla som orkat hänga med ända hit. Over and out.

Jahapp, då gäller det att börja acklimatisera sig på ett nytt ställe med nya förutsättningar. Min vana trogen är jag initialt rätt negativ och vill i ärlighetens namn mest åka hem nu. Jag känner att jag fått sol och bad (bekvämt sådant, inte i eländig sand) så det räcker för ett tag, men vi får väl se om detta ställe lyckas få mig att ändra mig så jag inte vill åka hem på torsdag. Hoppas, för att räkna ner för att få åka hem från semester känns aningen kontraproduktivt. En tanke till en annan gång vore kanske att börja med det spartanska och avsluta med det lyxiga, men som Mimi sa vid frukosten så är det också rätt skönt att inte behöva hålla några (frukost-) tider och att kunna sitta i pyjamas vid frukostbordet, men utbudet är aningen mer begränsat också.

Idag blev det faktiskt lite sovmorgon ändå. Att jag tyvärr låg vaken mellan 04 och 06 behöver jag ju inte nämna. När jag gav mig ut på kombinerad hitta-nybakt-bröd och promenad strax innan nio var det åskvärme i luften och aningen tungt att röra sig. Får se vad det blir av det.

Jag lyckades ganska dåligt i mitt uppsåt att komma hem med nybakt bröd. Detta trots att jag t.o.m. försökte fråga tanter jag gick förbi som hade påsar med bröd och croissanter var de fått tag på dem. Leenden och svepande pekningar var det närmaste jag kom. Engelskkunskaperna är väldigt begränsade här. Med hjälp av spanskan går det ibland att göra sig förstådd på något slags italienska, men det är stor skillnad från ”storstaden” Durrës där vi ju var förra gången. Vi är f.ö betydligt längre därifrån än jag – som ändå är den som har bokat – hade förstått (över en halvtimme i bil), och med tanke på våra erfarenheter av taxi, blir det nog inget besök denna gång. Om inte vädret (det är åska och regn i prognosen för de närmsta dagarna) får oss att omplanera så klart. Men det där ”sticka in och käka middag i Durrës” som jag egentligen tänkt att vi skulle kunna, blir det nog inget av.

Barnen var måttligt sugna på ännu mer strand/bad idag, så blev en väääldigt slö förmiddag, men i olika perioder gick både Peter och jag i alla fall ut och kollade omgivningarna litegrann. Tyvärr kom vi, oberoende av varandra, fram till samma sak. Det här är inget område vi behöver återkomma till. Det är i och för sig smidigt och trevligt med närheten till stranden, men utöver det behöver man bara röra sig ett kvarter ovanför denna (typ) ”gated community” för att mötas av ren slum där stackars romer har slagit upp erbarmliga tält på ödetomterna. Jag var dessutom tvungen att gå förbi stället där Peter – bärande vår shopping sent i mörkret igår – var cm från att trampa ner i något som vi knappt såg men nog trodde var ett hål i gatan. Det var det verkligen, såg jag nu. Hade han trampat ner där hade nog semestern varit avbruten. Liksom benet. Minst. Hu!!

När klockan passerat 12 känner vi att det ändå fått vara tilllräckligt med slapp och drar oss ner till det som nog får betecknas som den lokala krogen. Värdinnan hänvisar hela tiden till det som ”restaurangen” i vår WhatsApp-kommunikation i alla fall och ”vårt” parasoll är sisådär fyra meter ifrån dess yttre gräns. Efter god och billig lunch, samt lite vin/öl är vi rörande överens om att stället nog har sin charm ändå, och det gör inte ens så mycket att det börjar regna (!) så fort vi låst upp och slagit oss ner på solstolarna. Intressant nog får detta de badande barnen att komma springande tjoande att det regnar och att de behöver handdukar… 🤔🤣

Med lite lagom molnighet och temp runt eller strax under 30 var det helt okej på stranden så vi blev kvar precis hela eftermiddagen, varav barnen nog var i vattnet 3-4 timmar. Inte mycket att säga om denna dag alltså mer än att Guillaume Mussos senaste bok (har du inte läst dem, grattis!) som släpptes igår tyvärr inte riktigt håller samma klass som de allra tidigaste, men alla är ändå väldigt läsvärda, så kasta er på dem, lyckostar som har åtta böcker framför er. Old school-korsorden går lite sådär. Jag har tyvärr legat av mig lite, så korsordshjärnan är inte helt vässad. Pinsamt, men går väl att åtgärda med lite idogt gnuggande av de där grå, hoppas jag.

Trots att vi alla var ganska rejält sega och inte riktigt kände för det så bestämde vi oss för att kvartersrestaurangen, som ju varit så bra till lunch och som liksom skulle visa Danmark-Serbien på storbild, även skulle få bli vårt kvällsmål. Dåligt beslut, skulle det visa sig. För det första; det förbannade rökandet som är så äckligt att jag inte finner ord. Det spelar liksom ingen roll att det är utomhus; att röka på en restaurang…. 🤢 Urk. För det andra; albansk livemusik med högtalare två meter från oss… Ifall ni inte visste så tar albanska live-musiker inte paus mellan låtarna, de bara fortsätter och fortsätter och fort… även när det är fotboll på storbild. Inte för att vi hade fattat något ändå, men känslan av albansk folkmusik till EM-fotboll… njae, inte en perfect match. För det tredje; även om pizzor och pasta till lunch var supergott, så var detta inte en salladsrestaurang. Varken Caesar- eller den grekiska salladen var något att ha. Den enda som – till slut – var nöjd var Mimi, som efter att det hon egentligen ville ha, var slut, beställde spaghetti med smör och parmesan…. Därefter glömde de nog barnens efterrättsbeställning, så vi väntade i 45 minuter på den enda efterrätten av de sex på menyn som de hade ingredienser till, för att konstatera att ingen av tjejerna gillade den… 🙈

Ja, jag känner mig lite färdig med Albanien nu, även om jag vet att det är orättvist, men om någon funderar på en resa till södra Golem, tänk igen! Det finns mycket trevligare ställen.

Frågan är om jag egentligen skulle byta namn, eller i alla fall underrubrik, på bloggen. Det borde kanske vara något i stil med Bittra betraktelser från ett liv som flytt, Bittertantens dagbok eller Fifty Shades of Grey (nej, visst ja, just den är visst redan tagen). ”Resa med barn” känns det i alla fall som om det blir mindre och mindre av. De vill i och för sig hemskt gärna ha vårt sällskap i poolen (om det inte finns några mer intressanta yngre förmågor där), men annars försvinner de som avlöningar till lekrum och aktiviteter. Och tusan vet hur länge till de ens kommer att vilja åka med. Eller vid närmare eftertanke… 🤔 hur länge till de kommer att få åka med. Inna verkar enligt många bolag, inklusive Meliã och vissa flygbolag, redan vara på sitt sista år som barn. 🫣😳 Fast det är klart, det måste betyda att hon kan betala sin nästa resa som vuxen själv… 🤔

Min löjliga insomnia blir bara värre och i natt smittade jag nog även Peter för han var ute och markerade solstol innan 07…. 🤣🙈 Själv väntade jag i alla fall till strax efter för att ge mig ut på traskandet på stranden.

Förmiddagen ägnades åt att verkligen krama ur det sista ur pool-livet, så inte mycket att säga om det. Inte ens några elaka spaningar idag. Det enda var att det märktes att de börjat strama åt så att verkligen bara rätt betalande människor åtnjöt rätt bekvämligheter, så det var en del utlagda handdukar som rök och det kontrollerades att vi verkligen var Level där vi låg i samma Cabana som igår. Tur att de inte kollade efter kl. 12…

Jag hade på morgonen varit i receptionen och försökt få till en sen check-out som skulle sträcka sig över ovanstående lunch, men tjejen som ”hjälpte” mig låtsades helt uppenbart bara kolla i datorn innan hon väldigt beklagande (så klart) konstaterade att det inte fanns en möjlighet i världen. Det var bara det att när jag ställde en annan fråga hade hon inte en susning om vilket rumsnummer det liksom var hon ”hade” på skärmen framför sig. Mycket är väldigt bra och håller absolut femstjärnig klass, men vissa saker gör det definitivt inte. Informationen om allting är usel men att sen checkout liksom ska vara en ”Level-fördel” står faktiskt nämnt i den annars obefintliga infon om detta. Att samma tjej sedan inte beställt taxin till oss som hon skulle, hamnar verkligen i den sistnämnda kategorin av saker som definitivt inte håller femstjärnig klass. När man fått veta att det tar en timme (!) för en taxi att köra fram (hur kan det ens vara möjligt på detta stora hotell även om det ligger ute i nästan ingenting?) och man står där en kvart efter utsatt tid utan taxi; då kommer helt klart Karen-tendenserna fram. Särskilt när det finns människor som väntar på att få möta upp oss på nästa boende. Lyckligtvis stod där en taxi och väntade på ”Jennifer” som inte dök upp (med tanke på hur rörigt det var i receptionen kan det mycket väl ha varit vår) så det löste sig innan jag hade gått riktigt i taket. Skönt ändå, för vi skulle ju trots allt vilja kunna komma tillbaka.

Taxiresor och taxichaufförer här är verkligen ett kapitel för sig för övrigt. De har rätt fina bilar, bara el gubevars, som alla är utrustade med inbyggda rejäla GPS:r, som ingen verkar klara av. Sen saknas all känsla för hur man liksom beter sig i ett serviceyrke. Själv är jag ju inte direkt känd för att vara något socialt unikum, men till och med jag hade klarat det sociala bättre oavsett språkkunskaper. Den som så otryggt körde oss till hotellet hade, förutom noll syn, körkunskaper, språkkunskaper och lokalsinne, radion på jättestarkt med en debatt på albanska hela djäkla (långa) resan… Vår chaffis idag, som ändå klarade allt ovanstående bättre, tog gång på gång uppenbart privata samtal på högtalaren i bilen och begärde halvvägs att få min mobil med Google Maps eftersom hans egen telefon (inte bilens Gps, den använde han inte) var kaputt… 😳 Och på tal om kaputt… vi körde förbi en kyrkogård som fullkomligen svämmade över av blommor på varje grav, så Peter försökte kommentera med undermeningen/frågan om det var något speciellt med alla dessa blommor, men fick bara ett avfärdande ”Kaputt” till svar. Jo, att de inte riktigt fungerade, de döda i gravarna, det hade vi liksom fattat. 🤣

Att han sen, trots våra telefoners GPS, råkade köra förbi sista avfarten mitt i sitt privata, uppenbart väldigt roande, samtal, bekom honom inte ett dyft. Han bara fortsatte prata medan han backade, tutade och hytte med näven åt bilen bakom som ju liksom kom ivägen eftersom den ju var just bakom…

Städkvinnan som skulle ha väntat in oss hade lämnat så i stället fick jag 20-talet bilder och instruktioner på WhatsApp av värdinnan om hur vi skulle hitta rätt, hitta nycklar, komma in, hitta vårt parasoll bland alla andra på stranden osv osv. En aning stressande när chauffören samtidigt begärde att få använda Google Maps på min telefon… men ingen mötte alltså. Vi hittade dock utan problem och möttes av den möjligen tommaste hyrlägenhet vi någonsin sett. Här finns massor av skåp, garderober och lådor och givetvis det allra mest basic i utrustning, men utöver tre poddar till kaffemaskinen finns här ingenting. Ingen extra toarulle, inte en enda diskmaskinstablett, ingen välkomstvattenflaska, inget efterlämnat efter andra gäster som lämnat. Nada. Nichts. Nothing. Det har vi faktiskt aldrig varit med om. Det brukar snarare vara tvärtom med fruktfat och en flaska vin, samt lite allt möjligt bra-att-ha, vilket gjort att jag, ”fru-better-safe-than-sorry”, slutat ta med alla om-utifall-grejer. Typiskt. Dessutom låg det bara ett tunt lakan (som täcke) per dubbelsäng, så det skulle vi också dela. DET klarar jag inte. (Förvånad någon? 🤔🤣) Jag måste få rulla in mig i mitt eget och dessutom måste det faktiskt vara lite tyngd i ett täcke, bara ett lakan går bara inte, hur varmt det än är. Sänglinne fick vi alltså be om, resten får vi inhandla så fort vi lokaliserat en affär. Men först vill barnen så klart bada! Det blir verkligen till att tänka om nu när vi inte längre bara går och plockar ett gäng handdukar som någon annan sedan tvättar… Inte nog med att det nu är vi som tvättar våra egna handdukar, det är ju också eländig sandstrand som gäller. Jag avskyr sand. Det räcker ju att tänka sandstrand så har man sand precis överallt.

En timme på stranden/i vågorna blev det, sedan vidtog det vanliga (vidriga) att få hem allt och alla utan att dra hem halva sandstranden. Det lyckades inte idag heller. Har jag nämnt att jag avskyr sand?

Eftersom Albanien ju möter Spanien i EM-fotbollen i kväll var vi så klart dels tvungna att äta någonstans där matchen visades, dels handla det nödvändigaste för morgondagens frukost innan det blev för sent. Båda sakerna gick väl lite halvbra. Vi hittade en restaurang som visade matchen, men kvaliten var väl lite … sådär. De hade inte vin, de serverade inte lokal öl ”för jag gillar inte det” (ägaren?) de kom efter en kvart på att de inte hade alla ingredienser de behövde till pizzan jag hade beställt, pizzan (Peters Capricciosa som de hade grejer till…) kom med burkchampinjoner, ”burkkorvskinka” och svarta burkolivbitar. Glas, bestick och service visade sig vara sådant som inte sågs som nödvändigt, så när vi ätit upp, gick vi. Och lyckades då i alla fall påkalla tillräcklig uppmärksamhet för att få betala. Alltid något.

I stället satte vi oss på en popup-bar som dragit upp en storbild på stranden med saccosäckar. Så mysigt, men också med en enda kille som skulle sköta servicen till alla 100 gästerna, 50% av gästerna som rökte (många cigarr) och en dotter som påstod att hon blev fullkomligen uppäten av mygg, så vi blev inte så långvariga. Och i ärlighetens namn blev stämningen aningen avslagen efter att Spanien (med sitt B-lag) gjort 1-0 ganska tidigt i första halvlek.

Rätt trötta på allt lyckades vi sedan lokalisera en supermarket och inhandla det absolut nödvändigaste. Kaffe, toapapper (som visst var hushållspapper), vatten, bröd och Arla (!) creme cheese, och sen hamnade det av outgrundlig anledning en massa andra konstiga saker av onyttig karaktär också i korgen. Våra kreditkort (Norwegian för den som också ska hit) visade sig inte fungera… Aningen o-bra, så tur att Peter också hade med sig sitt vanliga sparbankskort. Förra gången vi var här använde vi (tyvärr nu nerlagda) Refunder utan problem alls, så det här var vi inte riktigt beredda på. Får testa igen och kolla om det är något genomgående eller bara just där.

Tillbaka i vår spartanska lägenhet (som trots allt har AC i varje rum, det ska den verkligen ha cred för!) så fick vi inte igång TV:n (som f.ö. sitter över spisen i köket…) så det blev EM-fotboll på iPad. Och då struntade vi i att låtsas intresserade för hur det gick för Albanien och såg i stället hur stackars Kroatien åkte ur EM i 97,5:e matchminuten. 😳

Kommen så här långt måste jag själv förundras och förfasas över min förmåga att koka soppa (eller text) på en spik, för djäklar vad jag skriver mycket om egentligen absolut ingenting. En gåva eller en förbannelse… Det finns nog skiftande uppfattningar om det, gissar jag. 🤣 Nu ger jag mig i alla fall. Godnatt!