Florida 3.0 – Sida 6 – On the road again

8 januari, 20198 januari, 2019

Florida 3.0. Dag 14. ”Chillallaxande” i Orlando.

Halvvägs. Inte för att jag tar in det riktigt, men vi har faktiskt halva resan kvar. Hur skönt är inte det?! Idag skulle jag ju dessutom börjat jobba, så jag har blivit påmind om verkligheten genom ett antal jobbmejl. Så nu är det ju ännu skönare att vara ledig…. 😉 Skämt åsido så är det ganska dubbelt, för samtidigt vet jag ju att vår lilla IKT-enhet är grymt underbemannad, så att jag tar mig dessa friheter (ljuvliga föräldradagar) drabbar ju de andra. Jag lovar att jobba dubbelt så hårt när jag kommer hem! (Jag skojar bara, kära kollegor som läser, jag kommer förmodligen att vara sjuk och vabba – det är så det brukar bli efter resorna…)

Det är så skönt att ha ett riktigt boende igen! 160 bekväma kvm med allt som rimligen kan behövas! Vi har packat upp och tvättat. Och köpt riktig mat igen. Dock kan vi som återkommande gäster identifiera en del brister sedan förra året. Uppenbarligen kan andra gäster inte skilja på mitt och ditt för allt från en klockradio, adaptrar, korkskruv, kaffebryggarens glaskanna, sulkyn vi lämnade förra året till (min favorit) ett köksskåpshandtag (!) har försvunnit. Vad är det för fel på folk? Magnus och Yvonne som hyr ut lägenheten är dock ursnabba på att svara och hjälpa till, så det lär snart vara löst. Vill man hyra deras lägenhet (bekvämt och prisvärt!) kan man kolla på deras informativa sida bahamabay.se. Hälsa från mig om ni bokar! 🙂

Efter den hyfsat intensiva dagen igår bestämde vi oss för att ta en pool-dag idag och ”chillaxa” lite. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men när vi kommer ner till ”vårt” poolområde – det finns många på området – är bubbelpoolen svinkall. Vad har jag gjort för att uppröra pool-guden på detta sätt? Snälla, ge mig ett gudomligt tecken så jag kan – som galningen med just en sådan skylt vi såg dansande i en korsning igår – repent. Tack och lov är den ”vanliga” poolen den varmaste jag upplevt. Den måste hålla över 30 grader. Hoppas det fortsätter så även med mig här…

Snabb liten räka, den där Mimi. Varför har jag inte kommit på tidigare hur smidigt det är att spela in barnen på ”uppsnabbat”? På så sätt orkar man ju t.o.m kolla efteråt… (Jag kandiderar till bad parent of the Year. Varje år.)

Spännande besök vid poolen idag. Två stycken tvättbjörnar. De andra gästerna verkade dock inte lika begeistrade som barnen.

Mer spännande besök. Riktigt cool liten krabat. ”Ouh”, sa barnen i avsmak, ”den ser ut som en alien som är upp-och-ner”.

Dagens allra mest spännande djur var ändå detta, hunden med klänning och två par Crocs.

Förutom ovanstående består djurlivet runt poolerna mest av snowbirds från Canada och norra USA. T.o.m jag och Peter sänker medelåldern rejält. Direkt när vi kom skapades en liten tom sfär runt just våra stolar. Undrar varför… Förmodligen beror de varma poolerna på all den reumatism och ledvärk som flödar lika frikostigt som ölen i amerikanernas typiska coolers…

Finlunch i form av Kina-rester och Mac’n cheese vid poolen idag.

Under över alla under! Mimi har ätit upp varenda smula under ständiga försäkringar om hur ”gott ända upp till solen [det är], det är mer än rymden, så gott är det. Jag vill aldrig äta något annat igen i hela mitt liv!” (Måttfullhet är inte hennes grej. Inte hennes heller.)

När jag passade på att svara på några jobbmejl bifogade jag denna bild. Jag är säker på att det uppskattades mycket.

”Hjälp till, pappa! Det är en skatt här under!”

Vid 16-tiden började barnen (!) tröttna på poolen och så var bebis visst hungrig, så då tog vi en promenad (efter att ganska bryskt ha fintat bort att vi var tvungna att gå hem och fixa mosad banan till bebis – det börjar gå till viss överdrift med omsorgerna) på området. Promenad är f.ö en fin omskrivning för långsamt hasande i flip-flops och inget som genererar något som liknar motion.

På tal om motion – eller brist på densamma – så tror jag (även om det borde vara fysiskt omöjligt) att jag redan gått upp vartenda ett av de 10 kg jag faktiskt gått ner sedan vi kom hem härifrån förra året. Som sagt, i praktiken borde det inte gå, men spegeln, fotona och kläderna säger något annat. Insulin i kombination med taskig mathållning och alkohol kan nog fixa det mesta. Lyckligtvis ( ?) har jag ännu inte stött på någon våg, så jag kan inte verifiera mitt påstående, men tusan vet om jag inte hittat det perfekta receptet för snabb viktuppgång. Heja mig! Yeay!

Jag skrev ironiskt förra året om att plaskleklandet var enda stället på resorten med kallt vatten. Detta hade inte ändrats sedan förra året.

”Vi vill inte bada här mer! Det är för kallt! Vadå?? Vad betyder bortskämd?”

Det kan inte påstås att vi gjorde så mycket mer vettigt sen. Vi funderade ett tag på att åka in till Disney Springs, men insåg efter visst funderande att det var mer för att man ”ska” göra en massa när man är iväg än för att vi verkligen vill göra just det i kväll. Det är ungefär som vi känner inför Miami Beach. Vi är ju en mycket liten hårsmån ifrån att boka bort det igen, trots att vi inte under något av våra tre ändå rätt långa besök i Florida verkligen har gjort Miami Beach. Men när det känns som om själva semestern börjar ta slut och man inte egentligen känner för sitt nästa mål på resan, då är det ju något som är fel. Sen är vi kanske världens tristaste familj och hela oviljan mot Miami handlar kanske i själva verket om samma sak som Mimis aversion mot linbanan igår, dvs att vi aldrig gjort det och bara är lite rädda för det okända. Så kan det mycket väl vara. Men när det okända kommer med sand, massor av folk, dyr och krånglig parkering och bara möjlighet att äta ute, då skiter jag i att jag är feg. Jag kom på mig själv med att gå och verkligen njuta av tanken att återigen bo i ett av de där härliga husen med superkök, grill och uteplats när jag gick mellan hyllorna på Publix igår efter att vi pratat om att boka om, så jag är kanske egentligen en stugsemestrare (fast i lyxhus) än en citydito. I alla fall just nu…

Det blir alltså med största sannolikhet så att vi skippar både USA:s äldsta stad St Augustine (där det nu verkar vara i genomsnitt mellan 5 grader kallare än Orlando och nästan 10 kallare än västkusten) och Miami Beach för att i stället återvända till en poolvilla i Cape Coral sista veckan. Det var faktiskt när vi insåg att möjligheten att bo i städerna innebar att vi skulle bo i ”vanliga” hotellrum med två sängar och ett kylskåp i nio nätter som vi började inse att det här inte skulle bli så bra. Egentligen gillar vi ju både städer och att äta ute, men med små barn (som bara gillar ”handburgare” och spaghetti) och som inte ser charmen i att strosa för att upptäcka en ny stad hade det helt enkelt inte blivit bra. Vi kommer att förlora oförskämt mycket pengar (en natt, my ass) på att avboka Miami-hotellet, men räknar med att vi ändå kommer att ”spara” nästan motsvarande pengar på bara parkering.

Nu ska vi bara bestämma oss för vilken villa vi ska hyra. 🙂 Jag lutar åt Villa Savona, men det där med vita (nya) soffor i kombination med en fyra- och en sexåring…. Nja, vi får se.

I morgon velar vi mellan vattenparken Aquatica, SeaWorld och en dag på resorten. Den som läser får se vad det blev. Jag förstår att spänningen känns helt olidlig.

Någon som kommer ihåg min stegräknare från igår? Så här var Peters. Vi gick exakt samma sträcka… Hmpf! (Fast det är klart, jag är ju längre, så jag behöver så klart inte ta lika många steg…. 😉

7 januari, 20197 januari, 2019

Florida 3.0. Dag 13. Från Sarasota till Busch Gardens till Orlando.

Nu börjar vi känna igen vädret från våra tidigare resor, för idag var det bara 12 grader vid frukost. Solen skiner dock från en molnfri himmel, så det blir nog en perfekt dag att besöka Busch Gardens.

Frukosten idag tog ännu längre tid än vanligt eftersom bebis så klart både behövde välling, byta blöja, kräkte och behövde byta kläder osv. På något sätt tror jag dessutom att Mimi lyckades finta bort sitt eget ätande i allt detta. För att verkligen finta oss pratade hon dessutom oavbrutet före, under och efter frukosten. Och under packningen. Det hade varit roligt att ha transkriberat allt, men förmodligen också helt fysiskt omöjligt att hinna med. Några tänkvärdheter som kom från hennes mun var i alla fall följande:

”Jag har långa ben.” Peter: ”Ja, det är tur så att du når ner till golvet.” Mimi (helt oberörd): ”Ja, men annars hade jag kunnat flyga. Det hade varit coolare.”

”Om jag väljer Ebbe så ska jag bo med honom och om jag får en bebis så får vem som helst hålla den. Jag väljer en syster för tjejer är ju lite roligare än killar. Fast jag gillar Ebbe. Vi ska ha ett hus.”

”Finns det något som heter Kalsong?” ”Nej, men Kallinge.” ”Kallinge, HAHA, hade alla på sig kallingar då?” ”Va? På riktigt, finns det något som heter Trosa? Haha! Jag tror jag skrattar ihjäl mig.”

Resväska, bebis och doktorsväska. Vi är redo för allt!

Det djurälskande hjärtat vann och coquina-snäckorna släpptes ut i frihet under en fin morgonceremoni. (Som bestod i att de hälldes ur ett Pringles-rör. Det är så man blir rörd.)

Vägen till Tampa är egentligen en rätt snabb och smidig historia, men har man som Peter stämt träff med någon som säljer en mikrofon i St Pete’s beach blir den något längre. Om denna någon dessutom ändrar planerna under vår resas gång blir det ännu längre. Om Peter dessutom inte förberett med cash och sådant ökas tiden på med ytterligare minuter (swish, amerikaner, swish, för guds skull!). Om klockan sedan hunnit bli lunch och man kör åt fel håll för att äta blir det än mer… Om jag var irriterad? Japp. Om jag visade det? Japp. Om jag även visade det för killen med micken och de ändrade planerna? Japp. Lyckligtvis har jag för dåligt minne (för sådant) för att vara speciellt långsint, så när vi väl kom till Busch Gardens – snarare 12.45 än de 10-11 jag tänkt – var det glömt och förlåtet. Micken var faktiskt rätt cool. Men säg inte att jag sa det.

När vi dessutom på Busch Gardens passerade både parkering ($25) och entré (4 x $79) utan att betala något (det funkade!!) var jag rent solig igen. (Den som inte läst gårdagens inlägg: vi plankade inte. Entré och parkering ingick när vi köpte biljetter till delfinsim på Discovery Cove, vilket var en helt oväntad bonus för oss.)

Det blå strecket visar vägen vi borde kört. Den blå punkten till vänster vart vi egentligen körde.

Klart bebis måste ha ett par skor! Fram med virknålen och improvisera bara! (Nope, de är inte ens lika, men det märker lyckligtvis inte Mimi.)

Inte för att jag vill strö salt i såren för Peter (jo, okej, lite då) men ska man besöka Busch Gardens (liksom alla andra grejer i Florida) så är lågsäsong och tidigt på dagen att föredra, tror vi. När vi kom vid lunch var det väldigt behagligt folktomt, sedan blev det mer och mer folk under dagen. Inte så att det blev jobbigt, men det var bäst tidigt på dagen. Dessutom är det ganska bra att vara lite motvalls. Vi gick inte samma håll som alla andra, vilket gjorde att vår rytm inte var som alla andras = färre köer. (Vi kan ju låtsas att det var något vi planerade.)

Säkerheten är här, liksom på alla andra ställen vi varit på i Florida, rent skrattretande rigorös på vissa – inte alltid de förväntade – ställen. Gud nåde den som tar ett steg framför det vita strecket i väntan på shuttlebussen upp till entrén eller den som – gud förbjude – ägnar sig åt lapsitting (!) i den öppna bussen. Det är långa tirader om hur man sitter, inte har händerna utanför, kliver på och kliver av på flera språk innan man ens kan överväga att åka, och det sitter en chaufför längst fram och en kontrollör (?) längst bak. Och så minst en som kontrollerar kön. Det är inte undra på att biljetterna kostar. (Inte för oss då, men för andra stackare.) Sen går det bra att inne på området hoppa i en öppen ”Skyride” (linbana 20 meter upp i luften utan någon som helst säkerhet) med barn, bebis och väska utan att någon säger ett ord om att ens sitta ner i ekipaget.

Man var tvungen att vara fem för att få gå känguru-rundan och vi fann oss inte tillräckligt snabbt, så Inna och Peter kollade kängurur medan Mimi fick (gratis) mata ”ankor” samtidigt.

Parken är mysigt uppbyggd med en bra blandning av nöjesfält och zoo. Våra minioner brydde sig bara om djuren, så de var vårt huvudfokus under hela dagen. Man hade lätt kunnat göra något åt ställets kartor, för de var då inte lätta att få grepp om. Mitt lokalsinne är det ingen som skriver hem om – trots att jag faktiskt orienterade ett tag som ung – men när inte heller Peter luskar ut vart vi ska gå, då är det kartan det är fel på.

Den första – oväntade – höjdpunkten var ett av ”aviarierna” (heter det så, tro?) med fritt flygande fåglar där vi först gick igenom en gång och Inna sedan lyckades övertala sin snälla pappa att betala 65 spänn för en flourmugg med fågeldryck och gå in igen, för hon ville mata och ha en fågel på axeln. Hur det slutade? Först precis som förväntat med utspilld mat och livrädd tjej som blivit lite för intensivt uppvaktad av fåglarna, men till slut (tack snälla kille som skänkte ditt sista till oss) – efter att jag fått rycka in och bland annat förärats en rejäl bajs på benet (tack för det, otacksamma fågelskrälle!) – var hon stolt som en tupp efter att ha haft fåglar på både arm, axel och huvud.

20 sekunder efter bilden ropades det ut att tåget var sönder och inte skulle gå. Och Mimi-stackaren bröt ihop fullständigt, för hon ville så gärna åka.

Efter en stund vid ”splash-zone” var hon betydligt gladare.

Eftersom tåget var sönder bestämde vi oss för linbana i stället. Mimi, som är väldigt tuff egentligen, bröt då ihop igen för hon ”hade ju aldrig åkt linbana”. Gaaah! Lyckligtvis stod vi på oss, för hon hann inte ens ombord innan hon älskade det. (Köerna från andra hållet var dock timslånga, så det blev ingen repris.)

En karusell fick det i alla fall bli. Gissa vem som fotade och vem som fick åka. 🙂

På”Animal help center” hade de inte ”så mycket på gång” i de glasförsedda veterinärrummen, så vi fick i stället träffa 21-åriga pythonormen som jag glömt namnet på. Hon kändes som en gummiorm, enligt säkra källor.

Flamingos, flamingos, flamingos everywhere!

Sammantaget blev det en riktigt bra dag, får vi lov att säga. Vi är lite bittra över att vi – trots idogt letande – inte hittade ett enda popcornställe där vi kunde ”refilla” vår dyra popcornspann, som vi släpat på hela dagen (hur tänkte ni där, BG?), men även om man så klart hade kunnat göra ännu mer (det fanns shower, musik och t.o.m en isshow), om man bara orkat och hunnit, så var det här precis lagom för oss. Särskilt med tanke på att det för oss var en ren bonus. Vi hade ju dessutom ytterligare en timmes resa, en tom tank (av en ren tillfällighet råkade vi få veta att det just på denna mack (?) var det svarta handtaget som gällde, annars hade vi tankat diesel – kunde blivit en ganska omedelbar hemresa av det…), tomt kylskåp, tomma magar och en incheckning att fixa. Barnens magar fixade vi med frukt och ”crackers”, våra egna – efter allt det andra uppräknade – med riktigt god kinamat (lunch även till i morgon!).

Jag trodde faktiskt att det skulle blivit ännu fler steg, men det är klart, för de hälften så långa barnen borde det ha varit rätt många.

På vägen mot Orlando började vi f.ö diskutera återstoden av resan, dvs den del som kommer efter veckan i Orlando, och insåg båda två att de planer vi gjort kanske inte är helt optimala med tanke på dels årstid, dels årsringarna på barnen vi har med oss, så det lutar starkt åt att vi ombokar. Igen. Mer om detta (och om Orlando/BahamaBay) i något annat inlägg, för nu är klockan nästan 02 och bilderna i detta inlägg djäklas å det grövsta med mig, så ligger de huller om buller i morgon beror det på att jag somnat. Tja, i Sverige är det väl faktiskt redan morgon. Ta en kopp kaffe för mig, ni som börjar jobba. 😉 Over and out från Orlando.

5 januari, 20196 januari, 2019

Florida 3.0. Dag 12. Bradenton med bebis ;)

Hur i hela friden kan vi redan vara på dag 12? Vi kom ju just och har inte gjort något ännu. Gaah. Det där att vi faktiskt inte ens är halvvägs på resan ännu är för svårt att ta in. Det känns som om vi snart ska hem. Känslan har kanske något med detta relativt korta stopp – fyra nätter – att göra. I Orlando ska vi vara en vecka (och har ett fem-sex gånger så stort boende) så då blir det nog att man ”settlar” mer. Typ packar upp, vilket i princip är omöjligt nu i vårt minimala rum. (VARFÖR kan jag inte följa mina egna packningslistor?)

Vädret verkar inte ha läst prognosen för dagen, för även idag var det väldigt blåsigt och mulet. Peter hade hittat en ”Farmer’s market” i närbelägna Bradenton, ”dog and kid friendly, as long as your kids and dogs are friendly”, så den planen presenterade vi för barnen. Mimis svar: ”Nej, veeerrrrkligen inte. Aldrig i mitt liv. Jag måste tvätta min bebis, byta hennes blöja och borsta hennes tänder. Och förresten har hon ingen bilstol!” Okej… Hon har i alla fall fattat att det inte bara är en dans på rosor med barn. Efter att vi lovat att fixa en bilstol och avsatt tid till de andra bestyren gick hon dock nådigt med på att följa med. Och bebis också så klart. (Jag som trodde att vi var förbi det stadiet nu. Snart har vi väl vagn, väskan full av blöjor och måste ta eftermiddagslurar igen.)

Någon halvtimme senare än planerat (rätt bra ändå med två barn och en bebis) var vi iväg. Att åka bil med Peter här är lite av ett äventyr, för av någon anledning utvecklar han partiell blindhet för stoppskyltar när vi är i USA. Fråga mig inte varför, för från passagerarsätet ser de exakt likadana ut som överallt annars i världen (nåja, i de delar av världen där vi har varit i alla fall), men tydligen står de på oväntade ställen. Typ korsningar och så… Eh? Nu passar jag iofs mina löss för snuva, för själv är jag inte alls sugen på all den filkörning som vilken sträcka som helst här innebär, så jag är väldigt nöjd med att han kör, och förutom detta gör han det med den äran.

Marknaden visade sig vara ett av de ovanliga undantagen från regeln att allt är större i USA för man gick lätt igenom de två (korta) kvarteren på sisådär sju minuter. Sju lååångsamt strosande minuter. I normal takt ca en och en halv minut. Den var dock både charmig och kändes genuin. Och så var där livemusik och man kunde köpa lördagsgodis. Alla nöjda alltså.

När tjejerna och jag försökt ta oss in på en tyvärr mer eller mindre hermetiskt tillsluten (vad betyder det egentligen?) lekplats som tydligen tillhörde något slags kyrkskola (så klart) för att Peter skulle få ta en öl och lyssna på trubadurerna, kände vi oss ganska nöjda och letade i stället upp en öppen lekplats nere vid Bradenton Riverwalk, där vår nyaste familjemedlem fick sin första lekplatsupplevelse. Och vi fick en ytterst obehaglig upplevelse av att ett av två barn plötsligt var puts väck. Puts väck så länge att både lekplatsen och det (alltför) närbelägna vattnet hann kollas av föräldrar med avsevärt hög puls innan hon återfanns 200 meter längre bort, klappandes en hund. Vad annars. Nyttig erfarenhet för föräldrar som kan ha en viss benägenhet att lita lite för mycket på sina hyfsat brådmogna kids.

Inte nog med att det var närbeläget vatten vid lekplatsen. För att komma dit var man också tvungen att passera denna obevakade järnvägsövergång där det precis när vi kom passerade ett typ 200 meter långt godståg… (Peters ömmande hals och sviktande röst återhämtade sig inte på en lång stund efter att Inna sprungit före oss på vägen dit samtidigt som lokföraren började tuta… Inte för att Inna ens var i närheten, men ändå. Det hade verkligen inte gått att stoppa jätte-ekipaget om hon varit det.)

Klart man måste provåka först innan man kan släppa sin bebis nerför hennes livs första rutschkana.

Alltså, hon (de) är så omtänksamma mot denna lilla docka att man blir alldeles varm i hjärtat. (Får se hur länge det varar, säger den cyniska delen av mig.)

Nu är hon lite trött, så hon får vila hos oss på bänken.

Där borta vid träden återfann vi Inna med en familj med hund….

Betydligt bättre uppsikt nu, och Mimi, som definitivt påverkades av vår oro, gick inte ens till en närbelägen gunga utan att berätta att hon gjorde just det.

Okej, jag bjuder på denna hemska bild, så att det syns att jag faktiskt är med på våra resor. Jag har bebis-tjänst. Kan jag månne titulera mig mormor? (Hu!!)

Eftersom oblyga (i ordets bästa mening) Inna skaffade sig en kompis och Mimi hade fullt upp att visa bebis alla lekplatsens ljuvligheter blev det ett väääldigt långt besök på denna osedvanligt trevliga lekplats. Speciellt långt för till slut ganska hungriga vuxna. Av någon anledning är toleransen åt andra hållet sällan lika generös. Uttråkade barn kan verkligen uttrycka sitt missnöje på så många subtila – och fruktansvärt tydliga – sätt när vuxna har trevligt, men glömmer väldigt snabbt hur länge de själva får ha roligt på sina aktiviteter. Skitungar, kom nu ihåg detta!

Det är coolt när man märker att man ansträngt sig lite för att föra in kultur i stadsbilden. Precis som i Sarasota verkar Bradenton ganska präglat av det.

Vi slås hela tiden av hur otroligt hundvänligt detta område är! Överallt är det anpassat för hundar. De har t.o.m egna vattenfontäner. Det kryllar av hundaffärer, varje restaurang med självaktning har hundskålar utsatta och det känns överlag väldigt tillåtande.

”Här bor vi, bebis och jag. Det är vårt hus.”

”Det här är mitt hus nu. Några andra barn tog mitt andra hus.”

Inna och hennes nya vän gungar med nya vännens föräldrar långt där borta.

Till slut – efter sisådär två timmars lekande – tog vi oss därifrån. Vi funderade ett tag på att fortsätta utflykten upp till St Petersburg (japp, det finns ett till), men valde efter visst övervägande att vända söderut igen mot pool och snäckletarstrand. Förutom någon halsbrytande manöver för att Peter råkade få syn på Sam Ash musikaffär så blev det en lugn hemfärd. Vi fick t.o.m. beröm för våra ”well-behaved girls” när vi tog – ytterligare en nyttig – lunch på Wendy’s. Jomen, barnuppfostran är vår allra bästa gren. Jodå. (Gapskratt.)

Puh, tur att de hade skötbord på restaurangen!

Kanske tur att paret bakom Mimi – de som trodde att vi hade väluppfostrade barn för att de bad snällt om att få klappa hunden som var med inne och åt (!) – inte såg detta. För en gångs skull är det dock bara fejk. Annars en ganska vanlig min…

När Mimi är på gott humör – vilket hon faktiskt varit större delen av dagen idag (halleluja!) – är hon en källa till fantastiska citat och massor av skratt. Tyvärr kommer man ju inte ihåg alla, men när vi närmade oss hotellet idag hördes följande tecken på självinsikt från baksätet: ”Åh, en cabbe! Nu skulle Ebbe varit här! Jag önskar Ebbe vore här så han kunde suttit här i bilen och sagt bajs med mig.”

På hotellet hann vi (läs: Peter och barnen) med ett dopp i poolen innan vinden och tilltagande molnighet gjorde det rätt otrevligt, och det blev även en stunds coquina-plockande på stranden trots att vågorna och vinden egentligen var för kraftiga. Tyvärr gick det inte att ens leta sanddollars, som vi tänkt. Diskussionerna om de – denna gång – väldigt levande små plockade coquina-snäckorna har dock redan börjat. Enligt Inna ska de åka med oss i morgon och framöver, och sakliga argument som att de kommer att koka i bilen medan vi är på Busch garden bemöts med motargument att de kan gräva ner sig i sanden hon skaffat till dem osv. Det finns risk för en otrevlig morgon. Kanske ”vinden” ska få ta hela Pringles-hemmet i natt….

Det ser ganska lugnt och harmoniskt ut här, men det är det verkligen inte IRL.

Eftersom det är dags att lämna Sarasota i morgon och – meddelst ett ”gratis” stopp på Busch gardens – ta oss till Orlando ägnas kvällen åt packning (dvs jag packar, Peter är på konsert och barnen sover – lugnast så, tror jag). När det gäller packning och planering tror jag att jag är från en annan planet än resten av familjen. För mig är det självklart att tänka att det nog vore bra med lite snacks och dryck i bilen när vi kör någonstans, att försöka (jag lyckas tyvärr inte alltid, gränslös som jag har en tendens att vara) tänka på vilka matvaror som överlever förflyttningar mellan våra olika boenden och hur man skulle kunna öka chanserna för deras överlevnad, att spara småflaskor att fylla på och ha med i picknickpackning, att spara halvfulla vattenflaskor på snabbmatsrestauranger för att kunna använda till Mimis välling, eftersom kranvattnet är så klorerat, eller som nu när vårt salt är slut och vi inte tänker oss proviantering förrän vi kommer till Orlando i morgon kväll, att man tar några extra salt på Wendys. Jag ser inte detta som något extremt snålt eller konstigt, utan mer taktiskt, men resten av familjen fattar noll och motarbetar mig hela tiden. Jag börjar undra om de gör det med flit. Bara i kväll har Peter slängt två av mina sparade och undanlagda ”ta-med-på-utflykt-imorgon-förpackningar” och Mimi helt sonika ätit upp mitt salt. Gah! Vällingvattnet från Wendys är dessutom tydligen i bilen med Peter som är på konsert, så jag fick smälta is i mikron för att göra välling. Is som jag dragit med från Cape Coral för att ha som improviserad kylklamp. Är det jag eller de som är knäppa? (Svara inte på det.) Frustrerande är det i alla fall!

Vi får väl f.ö. se hur det går i morgon (med eller utan smarta picknick-hacks). Jag kan fortfarande inte riktigt tro på biljetterna vi har som liksom ska göra Busch gardens (kombinerat zoo och nöjespark) gratis, men enligt vad som står på biljetterna till Discovery Cove – där Inna ska få simma med delfiner på fredag – så ingår fria besök och fri parkering på både Busch gardens, SeaWorld och Aquatica under 14 dagar runt Discovery Cove-besöket. Det verkar för bra för att vara sant. Nog för att Discovery Cove var dyrt (över 7000:-) men då ingår ju liksom delfinsim och all inclusive under hela dagen där och de där attraktionerna vi får på köpet kostar ju tusentals kronor om man köper ”vanliga” biljetter till dem. Bara en endagsbiljett till Busch Gardens verkar kosta 79 dollar per person (och det är ändå ett erbjudande…) om vi hade köpt det separat. Parkering kostar 25 dollar. Jag tror det när jag ser det i morgon. Kanske. Rapport kommer givetvis. Over and out.