Idag vaknade vi (1,5 – 2 timmar senare än sedvanlig Mimi-tid, tack för det, trevliga New Jersey-familjen!) till mulet och blåsigt väder och med två rejält ömmande halsar för de vuxna. Inte optimalt, men utmaningar är ju till för att övervinnas, brukar det ju så käckt heta i Carpe Diem-självhjälpsböcker, så vi tog oss an dagen med stor energi. Läs: med varsin kopp kaffe i sängen medan Inna sminkade Mimi till en regnbåge till ackompanjemang av Zoobomafoo (!) på Youtube. Det visade sig under kvällen igår att Chris and Martin, som gör ett av Innas favoritdjurprogram Wild Kratts, är från New Jersey, så familjen hade träffat dem och kunde komma med en massa spännande ny information, t.ex. att de gjort serien Zoobomafoo innan de började med Wild Kratts. Gissa om Inna blev än mer starstruck av den infon!
Annars var det inte så lätt att få tummarna ur och göra något, vilket berodde på en hel hoper olika anledningar. Några av dem var just vädret och måendet, andra (tyngre) var att Inna verkligen inte ville göra något annat än att leka med sina nya vänner, vilket är lätt att ha förståelse för, och eftersom de förmodligen lämnar i morgon och vi helt garanterat på söndag, tar vi gärna hänsyn till sådant. Både för att det är roligt och för att det är så lärorikt att det knappt går att beskriva. Problemet när man har med andra att göra är ju dock olika kulturer – och då menar jag inte något som har med landsgränser att göra, utan mer hur man tänker. Hade vi sagt till någon – oavsett vem – att barnen är iväg nu (”på camp”, så klart), men ni kan leka om en liten stund, hade vi gjort allt för att hålla det oavsett vad, men sådana är ju inte alla, vilket kanske är förståeligt, för saker händer ju, speciellt när man är på semester, men det är svårt för oss som själva håller sådant och JÄTTESVÅRT för stackars Inna som definitivt inte förstår att människor (vuxna liksom) inte håller sitt ord. Det är lite (och alla förstår att jag menar jätte-) hjärtskärande att se henne bara sitta och vänta utan att ens vilja göra något annat för att inte riskera att missa ”tjejerna”, som hon kallar dem.
Till slut lyckades vi locka iväg både kompislängtande Inna och resten av familjen på en utflykt med bilen och idag kommer det definitivt att bli lätt att få nästan vad man vill om vi råkar gå i närheten av en affär. Pity (kommer inte på något riktigt bra svenskt ord) kan vara mäktigt. Bara hon/de inte kommer på det!
Planlösa som vi ju oftast är, hamnade vi till slut på ett – gigantiskt – shoppingcenter där vi faktiskt varit en gång tidigare. Som vanligt när det är USA så är det inte som hemma att allt är samlat under ett tak, utan utspritt över ett stort område. Lite som de (urtrista) stora Jula, Rusta, Clas Ohlsson, Jysk, etc – områden som numera byggs utanför varje lite större stad med (eller brist på?) självaktning hemma. En gigantisk parkering med gigantiska affärer runtomkring och gärna fler sådana områden inom själva området. Vi kom först till ett som skyltade med Dillard’s, Saks, Macy’s m.fl men sådant är ju helt ointressant för oss ignoranta ”vi-förstår-inte-märken-vi-vill-handla-billigt-tråkmånsar”. Mer intressant blev det när vi (jag som inte körde) såg JoAnn’s (tänk gigantiskt Panduro), Guitar center och lågprisoutletvaruhus som Ross, Marshall’s och TJ Maxx på kartan i närheten. Dit körde vi.
Redan i första affären hittade barnen saker de verkligen verkligen verkligen ville ha. Mimi en docka, vilket hon pratat om sedan vi åkte hemifrån eftersom hon tydligen packat ner sin ”mellandocka” i en ryggsäck som liksom inte skulle med i packningen, så det var ju okej, och herregud som hon pysslat med denna docka sedan dess. Det har sjungits sånger, bytts ”blöja”, bytts kläder, badats, undersökts med doktorsväskan, vyssjats osv. ”Baby” heter hon passande nog. Bra köp!
Inna var – som alltid – lite svårare. Hon fastnade för än den ena, än den andra, saken och hade mycket liten förståelse för våra råd att vänta och kanske gå tillbaka till det hon gillade bäst. Till slut blev det rent jobbigt för henne och vi fick skällning när vi visade henne coola grejer för vi gjorde det visst ännu svårare för henne. Efter stor vånda blev det ändå en av de första sakerna hon fastnat för, ett (helt meningslöst) ”skönhetsset” med handkräm, ler-mask (!), lipgloss och liknande pryttlar. Det mesta helt över huvudet på en sexåring, men när hon fått det var hon så lycklig att det var det ”bästa [hon] någonsin haft förutom familjen så klart”. (Hon är smart ibland, det lilla stycket.)
Jag och Peter hittade ingenting. Eller hade inte rätt inställning. Något av det. Jag hittade massor av leksaker som var otroligt billiga jämförelsevis, t.ex. PlayDoh och Hatchimals, men har man nu sagt ”välj en sak och bara en sak” till barnen blir det ju lite kontraproduktivt att handla annat själv. Det jag kollade efter, ett par nya röda sneakers, hittade jag inte, men jag har ju några dagar till på mig. På JoAnn’s övervägde jag på allvar, jag som kan få vilken hobby som helst att bli en materialsport, att ta upp lappteknik/quilt igen, trots att jag var rätt kass på det, men shit, vilken massa tyger och verktyg det fanns! Det var så jag blev lite sjuk. ”Lyckligtvis” (?) var garnhyllorna inte alls lika spännande, men jag har ju inte varit på Michael’s ännu…
Fikaställen växer inte på träd på de här ställena och förutom ett Starbuck’s som kändes som Drive thru, och ett antal restauranger, hittade vi faktiskt inget, så det slutade med att vi i stället körde hem för att ge ”tjejerna” en ny chans. Lyckligtvis var de hemma nu, men tajmingen var nog inte klockren eftersom de skulle på bio på kvällen och dessutom redan var inne i något tv-spel, så jag tror att stackars Inna var ganska besviken ändå när hon kom tillbaka upp till rummet efter lekstunden, även om hon gjorde sitt bästa för att hålla fasaden uppe. Japp, det skär i mammahjärtat, men hon glömde det i alla fall ganska snabbt inför möjligheten att prova sin ”mud-mask” i badet.
Mimi har pysslat och fixat med sin ”Baby” så mycket att det verkligen känns som om vi blivit fem i familjen nu. Hon sover bredvid oss i sängen nu och jag har fått stränga order om att ta hand om henne om hon blir ledsen eller sjuk. Hon har visst både haft feber och ett brutet ben innan idag, stackar’n.
Annars har kvällen varit hyfsat händelselös. Om man bortser från katastrofen att båda barnen nu fått upp ögonen för mina favoriter, Cheddar popcornen. Jag har möjligen varit ”lite” skadeglad mot Peter efter att de börjat gilla hans salt och vinäger-chips, men idag fick jag igen med råge. Vi har t.o.m fått diskutera lite pås-hyfs. Det finns sociala koder och det finns sociala koder, men sen finns det också sociala koder som är essentiella. En av dem är att man inte sticker ner handen i en påse där någon annan redan har sin hand. Det finns inga undantag från denna regel, vilket de (nu) är helt på det klara med. (Nästa gång ska jag inte öppna min påse förrän båda har somnat!)
I morgon ska det fina vädret komma tillbaka enligt prognosen, så då blir det kanske lite mer (och mindre blåsig) jakt på coquinas och sand dollars på stranden och så hoppas jag innerligt att Peter kommer iväg på något musikaliskt eftersom det var en tungt vägande anledning till att vi skulle just till detta område. (Lite press har ju aldrig skadat, eller hur? 😉 På söndag åker vi till Orlando via, hoppas vi, Busch gardens i Tampa. Och så var det visst något om att köpa en mikrofon eller något i St Pete också. Var det kanske det han menade med det musikaliska i området?
