Elvanollett. Allahelgonadag. Födelsedagar gånger två. Det tog ju sin lilla tid och ganska mycket besvär (läs: en allvarlig icke-överlevbar kromosomavvikelse i vecka 18 och fyra missfall mellan vecka 8 och 11), men till slut kom hon ju, vår älskade Inna, och lämpligt nog (gissa om jag höll ett öga på klockan) kl. 21.54 på min 39:e födelsedag, så idag firar vi 45 + 6 år. Den ena firas betydligt mer än den andra, av någon anledning. Jag antar att ingen på något sätt tvivlar på vem denna ena är. Nåja, jag har ju redan fått det bästa jag kan få, och med tanke på att jag visst totaldissade det Peter hade tänkt köpa till mig innan han (lyckligtvis) hann köpa det, får jag ju skylla mig själv. (Tur att han pejlade läget innan – det känns värre att totaldissa något man fått i present. Jag vet. Jag är en sådan som byter presenter.) Jag fick i alla fall sovmorgon. Det uppskattas mycket. (Även om den smala sängen tyvärr inte var jätteskön.) 
Det lilla födelsedagsbarnet konstaterade redan efter tredje paketet (ett exklusivt sminkset från Fyndiq… ?) att detta var ”den bästa födelsedagen ever”, så uppenbarligen gjorde vi något rätt i alla fall, även om önskningen ”Barbie” visst skulle ha förståtts som att hon ville ha Barbie sets (dvs inte dockorna, utan hundar, hästar och grejer runtomkring), vilket säkert är självklart för en (då) femåring, men definitivt inte för en vuxen. Viss kritik utdelades för detta, men det ”var ändå okej”. Det där med tacksamhet och artighet utvecklas nog lite senare, tänker jag. Som synes av bilderna var hon faktiskt väldigt tacksam ändå. Ännu (vid lunch) har inte ens den typiska ”var-det-inte-mer-än-så-här-baksmällan” slagit till, utan det leks friskt med de nya grejerna och framför allt sminkboxen har använts flitigt…
Själv har jag med skräckblandad förtjusning läst igenom alla hälsningar på min Facebook-tidslinje. Det är självklart väldigt roligt med hälsningarna från folk både nära och fjärran, men de där som jag inte ens vet vilka de är eller hur de egentligen hamnade bland mina vänner från början (förmodligen från tiden då alla som kände någon som kände någon som kände någon som hade Facebook glatt lades till), varför skriver de hälsningar på min födelsedag? Har de inga liv eller har de programmerat en algoritm att skicka personliga hälsningar med namn och emojis till alla på sin oändliga vänlista varje dag? Det är sådant jag funderar på. Otacksam är jag. Fy på mig! Själv är jag numera världssämst på att gratulera folk som inte finns i min absolut omedelbara närhet, så tusen tack till er alla som ändå tagit er tid att skriva till mig. Och grattis i för- eller efterskott till er allihop för säkerhets skull. Hipp hipp hurra, njut av er dag och så några käcka emojis på det! Grattis! ??????
Ja, jag inser att jag nu förmodligen halverat min skörd av födelsedagshälsningar till nästa år. Och ja, sprutan var medveten. Skulle bara se om någon verkligen kollade sina emojis. ?)
Efter våra ganska sköna, slappa förmiddagstimmar på hotellrummet hade vädret börjat jobba i vår favör, så efter att ha bokat fruktmassage till Inna och ansiktsbehandling till mig på hotellets spa i kväll strosade vi ut på stan. Spa-kvinnans min när Inna med rynkad näsa svarade ”Ouh, no thanks, I don’t like chocolate” på hennes förslag om ”eatable chocolate massage” var ganska obetalbar. Tydligen ska barn gilla att äta choklad från sin egen kropp. Konstigt koncept om ni frågar mig, men jag har ju inte testat, så det är kanske bara fördomar.
Målet för strosandet var tydligt och klart, och en kopia av förra årets födelsedagar; Billy’s ”där man får popcorn före maten och de har en lekhörna”. I år fick man dessutom rita på duken (!), vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Däremot gick det inte att beställa en nachos med bara lite ost, trots att ”Trump nachos”(what liksom, vem skulle vilja ha det??!!) med köttfärs och allt som en vuxen hade velat ha, finns på menyn. Skulle Inna vilja ha bara några chips med ost skulle ändå priset vara samma som för hela den (osmakligt döpta) rätten. Suck. Men med tanke på att jag såg hur de hällde vinet i mätglas innan de hällde upp i glas gissar jag att kedjan är ”ganska” hårt reglerad uppifrån. Fast ändå…. suck!
Nåväl, maten var överlag god, även om kocken som kryddat Mimis kyckling inte hade egna barn. Det var faktiskt förklaringen vi fick, men vi slapp också betala den minst sagt heta barnportionen. Att hon ändå bara hade ätit stripsen och de 44 (!) ärtorna behövde vi ju inte nämna för dem, tänkte vi. Eftersom det sedvanliga priset för (alltid gigantiska) barnportioner generellt ligger på mellan 10 och 20zl är det liksom inte mycket att bråka om ändå, men jag högaktar ställen som tar en sådan kommentar (trots att den bara kom i förbigående) på allvar och kompenserar för den. Där tog ni igen fadäsen med nachosen, Billy’s! Dessutom kom Innas hamburgare med ”tomteblossljus” (har sådana ett officiellt namn?), vilket de inte debiterade extra för. Inte heller när besvärliga jag ville ha min tonfisk med extra haricot verts och sallad i stället för pommes. Det där med att göra oss till och beställa efterrätt till barnen kan vi ju dock bespara oss eftersom det alltid slutar med att de i stället häller i sig sockret som kommer med våra espressos… 
På väg från restaurangen sprang vi på en av min bästa väns bästa vänner från Stockholm. Lisa är ju ändå här i en hel dag, så klart att vi ska lyckas springa på just henne. Världen är så himla liten ibland.
Tillbaka på hotellet var det äntligen dags för det, av vissa mer än andra, efterlängtade pool- och spabesöket. Jag tycker alltid att det är lika svårt hur man ska bete sig. Ska man klä sig i bikini och traska ner i hissen iklädd endast detta missklädsamma plagg eller ska man byta om på plats? Bara sådana funderingar kan få mig att hoppa över hela äventyret. Hur funkar det när man är där? Kan man låsa in grejer eller skulle man lämnat allt på rummet? Tar man något med sig ut till poolen? Frågorna är oändliga. Det mesta brukar ju dock lösa sig när man kommit förbi detta hinder. Så även idag. Fast ett pyttelitet gemensamt omklädningsrum med tre bås och en massa skåp med noll utrymme emellan kändes aningen för intimt för min smak, liksom bubbelpoolen där man verkligen fick vara beredd att gilla sin granne och hens fötter/lår även om man bara var fyra-fem stycken. Poolen var okej, men hyfsat full av andra familjer med barn. Inte så spa-avslappnat kanske.
Vid 18.30 var det då i alla fall äntligen dags! Massage och ansiktsbehandling trodde jag, men massage och ansiktsmassage sa den något barska kvinna som hämtade oss och såg till att vi hängde våra kläder på rätt stol och la oss rätt på britsen. Jag fann det lämpligast att bara hålla med. Effektivt var bara förnamnet. När vi låg på plats på varsin brits kom ytterligare en kvinna in och började utan ett ord massera mitt ansikte. Jag vet fortfarande inte ens hur hon såg ut. Med tanke på att man sett en och annan thriller där den s.k massören i stället vridit nacken av sitt offer, var det lätt att låta tankarna skena iväg, men egentligen var det bara väldigt skönt. Under själva massagen märktes den extrema effektiviteten lyckligtvis inte av, men när det var slut, var det verkligen slut. Pang pang pang liksom. Med tanke på kön utanför förstår jag varför, men skulle man vilja förbättra något så är mys- och lugn-och-ro-faktorn definitivt något att räkna in.
Inna gillade massagen, men tyckte det var lite jobbigt att ligga stilla på magen så länge. Helst vill hon ändå dit i morgon igen, så det känns som med beröm godkänt. Jag blev också ganska taggad på någon ytterligare behandling, men det var fler än jag som hade idén att det vore ett perfekt sätt att tillbringa kvällen när barnen (eventuellt) gått och lagt sig, fick jag veta när jag kollade bokningsläget för fredag… så jag får nog ge upp den tanken.
Födelsedagskvällen avslutades sedan på bästa sätt. Inte heller i kväll med flott middag, utan med hämtpizza, yatzi och kasta gris. Värderingar förändras drastiskt när man får familj. Och tur är väl det. Mör blir man i alla fall av att fylla år, så over and out och godnatt! Välkomna till den andra halvan av livet (känns som ganska lagom om det skulle bli så) i morgon, den som (för att citera Lasse Kronér) vill, vågar och kan.
