Nu börjar resan lida mot sitt slut på allvar, men än har vi två dagar kvar innan färjan väntar. Idag vaknade vi så sent att vi nästan missade frukosten. Tur att det var ”sommartid” och alltså förlängd frukost, så vi hann med den där extra koppen kaffe medan barnen lekte i lekhörnan och pratade öronen av tjejen som vaktade ingången. Mimi blev mäkta stolt när hon (tjejen som vaktade) frågade om Mimi ville ha hjälp med kon hon studsade på, och Mimi kunde svara ”no”. ”Jag sa no, mamma. Jag gjorde faktiskt det när tjejen undrade om jag ville ha den gula. Visst var det bra av mig? Jag undrar varför jag är så bra på engelska nu.”
Givetvis var vi tvungna att ta en sväng till på stan innan vi lämnade, så efter check-out gick vi direkt till stället vi undvek igår så att det fick bli lite hopp i hopptornet. Tivolit var konstigt nog stängt, så tur att vi hann dit igår. Vi hade vårt eget lilla tivoli vid ”lejon-fontänen” vid Mariakyrkan i stället. Det är rätt skönt när det är så varmt att man kan strunta i att barnen blir dyngsura in på bara skinnet.
En fika hann vi också med innan vi styrde kosan mot hyfsat o-charmiga området runt Spa Faltom. Rumia, där det ligger, har riktigt fina områden också, men man åker inte dit för omgivningarna utan för att få ett lekland, en pool, en utomhuslekplats, en bowlingbana, ett spa och ett även i övrigt väldigt barnvänligt hotell i ett. Dessutom till absolut överkomliga priser. Parkeringen är gratis (om man inte – helt meningslöst- väljer deras betalparkering) och frukost ingår. Vi brukar ofta ta någon natt här för barnens skull. För oss är det hyfsat meningslöst, vi som gillar att ut och strosa på kvällarna, men barnen älskar det.
Denna gång hade vi ett trebäddsrum som låg granne med lekrummet, vilket var väldigt smidigt, för barnen kunde själva springa emellan, och vi kunde se dem på tv:n (!) genom videoövervakningen. Rätt obekvämt är det att veta att även alla andra kan se, speciellt på ”pool-kanalen”, men man får försöka låta bli att tänka på det. Och försöka låta bli att peta näsan och sådant när man är i rätt (fel!) vinkel framför kamerorna. Den som råkade titta på pool-kameran när Mimi skallade mig vid ett ”rutschelkaneåk” (sic) hade säkert ganska roligt. Jag trodde på allvar att näsbenet gick av, men fick ”bara” en tjusig rodnad/svullnad som ser ut som en rejäl finne. Tjusigt!
Vi såg till att verkligen få valuta för pengarna genom att utnyttja alla faciliteter maximalt, men barnen tyckte så klart att de knappt hade fått göra någonting när vi lämnade så sent som möjligt på torsdagen. Otack är världens lön.
Sista dagen. Nu är den här och även om jag av någon outgrundlig anledning kallar denna dag för 14, så har vi snarare varit hemifrån i 16-17 dagar, vilket brukar betyda viss hemlängtan, men i vårt fall är det snarare så att det faktum att vi är i vårt kära Polen känns som om vi är på en ny resa, så vi är egentligen inte alls sugna på att åka hem. Dock vågar jag inte logga in och kolla saldot på kortet…
Som jag nämnde i förra inlägget sög vi verkligen ut det mesta av vår vistelse på Spa Faltom genom att stanna i lekrummet till sista stund innan check-out, vilket dock inte imponerade på barnen som tyckte att de inte hade fått leka alls. Barn är verkligen bra på att se allas behov och önskemål.
När vi kom till shoppingcentrat Port Rumia hade de helt glömt bort vår deal om att det nu var dags för lite vuxentid utan gnäll, så det var kanske inte den trevligaste shoppingtur vi haft, men vi fick i alla fall tag på lite presenter till en blivande fyraåring (må hennes dramaqueen-tendenser försvinna ihop med treåringsstämpeln), lite ölkorv, prosecco och god öl. Den svaga svenska kronan gör tyvärr att det inte är alls lika förmånligt som för några år sedan att fylla kundvagnen (för den blir konstigt nog alltid full, oavsett hur mycket eller lite som står på inköpslistan), men vissa saker måste man bara ha och vissa andra är ändå betydligt billigare än i Sverige.
Efter ett ändå ovanligt kort besök på Port Rumia styrde vi kosan mot Gdynia, där vi tänkte oss en sen lunch/tidig middag och en härlig eftermiddag på strandpromenaden/piren. Man kan väl säga att det inte alltid blir som man tänkt sig…
Vårt första mål var att hitta ett hyfsat svalt parkeringsgarage. På Lidl (!) i Kroatien hade vi nämligen hittat ett väldigt gott och prisvärt rödvin, med vilket vi fyllt de inte så frekventa kvarvarande håligheterna i bagaget utan att riktigt tänka på hur varm en bil blir i 32-gradig temperatur. Att hitta ett parkeringsgarage var inte så svårt. Att stå ut med hettan och de gnälliga barnen på vägen till den utvalda restaurangen var värre. Korrelationen mellan det svala (som förresten inte var så svalt) garaget och våra mål för dagen var i stort sett obefintlig nämligen. Må vi njuta av vinet vid hemkomst!
Nåväl, restaurangen (Tom’s diner) vi blivit rekommenderade av min f.d kollega Angelica var – även om den inte låg optimalt i förhållande till det förbenade garaget – verkligen bra och äntligen fick jag den perfekt tillagade köttbit jag aspirerat på under hela resan. Lite synd var det möjligen att jag gick på personalens rekommendationer om (den gigantiska) förrätten, så att jag nästan var mätt när den kom, men man kan ju inte lyckas jämt. Hit kommer vi att gå igen. Till nästa gång kan vi ju stå i parkeringsgaraget 50 meter därifrån i stället…
Perfekt tillagad Filet Mignon på Tom’s Diner. Äntligen!Och ett lekrum till barnen. Perfekt restaurang.
Mätta och belåtna flanerade (läs: flåsade vi irriterade och genomsvettiga mellan de skuggiga platser vi kunde hitta) mot hamnen och barnens efterlängtade ”hästar”. Vi genomled två gnälliga turer (fröken dramaqueen tyckte i och för sig om att ”rida”, men var bara tvungen att hitta fel på allt bara för att) innan vi inte stod ut längre utan lämnade hamnen innan vi frestades att knuffa ut någon över kanten. Det fick bli ett glass- och kaffestopp inne på den märkliga ”gallerian” runt bion precis i början av hamnpiren, men det var liksom inget som riktigt ville sig idag, utan det var gnälligt och ytterst irriterat över hela linjen. 33 grader i väntan på en färja i en stad där det inte fläktar är helt enkelt inte optimalt. Vi slog ihjäl ytterligare någon timme i zoo-affären i gallerian — innan vi äntligen kunde sätta oss i den inte jättesvala bilen och köra mot färjan.
Väl på färjan var vi faktiskt så stukade av dagen att det var nära att vi stannade i hytten i stället för att ta en drink vid lekrummet som vi brukar, men när vi väl övervunnit det hade vi så trevligt att vi var sist därifrån. Efter att personalen helt sonika släckt och stängt lekrummet… Att vi träffade lite Åryd-folk drog ju inte ner kvällen direkt.
Barnen hade gjort teckningar och presenter till maskoten ”Happy”. ?
Over and out för denna gång. Får se om det blir Florida 2019 näst eller om vi lyckas klämma in en resa till innan jul. 😉
Sista dagen i Rovinj gjorde vi ungefär som sig bör, sög ut det allra sista och drabbades av samma slags ”awwww-känsla” för staden som små bebisar och hundar ibland kan framkalla. Egentligen är man ganska glad att slippa dem, men när man vet att man snart gör det (slipper dem) är de ju så söta och charmiga att tanken slår en sekundsnabbt att man kanske…. men nej. En rätt go känsla ändå. Jag tror inte att jag kommer att återvända till Rovinj (i alla fall inte förrän barnen inte längre vill hänga med på det ohämmade resandet), för det var – trots allt – en lite för opraktisk stad, men det är ändå skönt att lämna med ”awwwww-känslan” i bagaget.
Wow! En kreativ morgon! Telefonbatterierna måste ha lagt av….”När jag fyller fyra önskar jag mig en bil, en regnbåge och ett ritblock.”
Jag har en otäck känsla av att vi när en ”Sverige-vän” (detta hemska uttryck som då verkligen inte har något med vänskap att göra) vid vår barm, för hon målar ”svenska sköldpaddor”, påstår att vattnet inte ”smakar som Sverige-vatten” och längtar lite i allmänhet hem. Mest till förskolan, Ebbe och ”Ellie Lundstump”.
Sista dagen tillbringade vi således med att hänga lite för länge på favoritstranden – utsidan av Cuvi – så där så att barnen t.o.m var lite röda när vi kom hem. Vi badade kopiöst mycket, snorklade fram hittills okända fiskar som enligt Inna var ”gigantiskt stora”, åt en utmärkt lunch på Soul Food, men var sedan tyvärr lite för slaka för att orka ge stan och restaurangerna också en sista chans, vilket innerst inne i min snåla själ (jag tror att generna från pappas sida kommer från Smålandshållet) gladde mig lite lite eftersom det gav möjlighet till kylskåpstömning…
”Mamma, kommer du ihåg när vi såg dinosauriespår? Och stofiler.” ?[[[[Mimi har verkligen ärvt morbror Stefans förmåga att sitta och leka/berätta historier för sig själv. I detta strandbryn har hon suttit i timmar med sina två hästar och bara fabulerat.
Dags för sen lunch (och hästlek) på restaurangen med världens bästa slogan: ”Don’t be eye candy, be soul food””Fiskarna var så HÄR stora!”Snillen spekulerar.Inna har inga problem med att ta plats… Det där med ”man-spread” är inte bara ett manligt fenomen tydligen. Vem har sagt att man behöver bada för att ha simfötter?
Vi hade noga bevakat Google maps och köerna vid gränspasseringarna under några dagar, för vissa dagar när vi kollat (speciellt lördagen) var det köer på nästan två timmar, vilket vi var sjukt osugna på, tro’t eller ej. Enligt våra högst ovetenskapliga undersökningar med bristfälligt empiriskt underlag verkade det bäst att befinna sig vid posteringen så tidigt som möjligt och definitivt före 10, så vi satte klockorna för första gången på länge, och hade sedan, enligt den 100%-iga lagen om alltings djäklighet, en riktig skitnatt med minimalt med sömn. Så klart. Vi ska ju bara vara skärpta i bil i 150 mil. A piece of cake med minimalt antal timmars sömn i kroppen.
Nåväl, vi kom faktiskt (kors i taket!) iväg exakt enligt plan lite i åtta, och ska man tro på omen och tecken, så kommer vi att få en toppenresa, för det allra allra sista som hände innan vi lämnade parkeringen var att vår (dödsdömda, trodde vi) kompis, måsungen ”Pipis Månsson”, tog en liten uppvisningsflygtur (!) för oss.
Så här är vi vana vid att se hen. Ganska ömklig och pipande på marken. Men vi hade fel, glädjande nog.
Resan under måndagen var föredömligt händelselös. Vi kom igenom gränspasseringen utan problem eller tidstapp (men mötte däremot kilometerlånga köer från Slovenien), fegade och köpte ”vinjetter/vägtullar” i alla länder vi körde igenom (det var lättare på nerresan när vi var lyckligt ovetande…), Peter tävlade med gps:n om att köra in tid, barnen var fantastiska i baksätet (fri skärmtid och tillgång till snacks är ett framgångskoncept) och jag virkade samtidigt som jag höll koll på Google maps och planerade rutten. En bra resdag. Tack vare alla snacks klarade vi oss dessutom med ett mat/lekstopp på McDonalds (var annars) i Tjeckien och så givetvis minst ett kiss-stopp i alla länder vi körde igenom. Det blev fem. Kroatien, Slovenien, Österrike, Tjeckien och in i Polen. Vi hade egentligen tänkt stanna någonstans på vägen (typ Kraków), men har känslan av att 33-gradig värme nog inte riktigt gör stan rättvisa, så planen är i stället att ”flåköra” till Gdansk och ”göra” St Dominika-marknaden, shoppa och kanske bada i Sopot eller badlandet innan färjan går norrut på torsdag kväll. Vi får se vad det blir. Lite hoppigt kommer det i alla fall att bli, för eftersom jag bokat färja och hotell med Sembo (för rabatt på den dyra färjeresan) kan jag inte boka om och av som jag vill (aldrig mer!), vilket kommer att innebära fyra olika sängar de fyra närmsta nätterna. Inte så avkopplande, men inte så mycket att göra åt. Vi hade redan (genom Sembo) en natt bokad på ”lekhotellet” Spa Faltom som ligger i närheten av det fina badlandet AquaPark i Reda/Rumia, och nu har jag även bokat en (gratis) natt till oss på Scandic i Gdansk. Gratis eftersom jag givetvis är med i hotels.coms Reward-system som gör var elfte natt gratis. Det kan nog behövas efter denna sommar då vi varit mer i Kroatien än hemma.
Inte det charmigaste stället för bensin/toalett/kaffe/lek-stopp i Österrike, men barnen klagade inte. De fick ju glass och gunga. Vad mer kan man begära?Coolaste bönan på McDonalds i Tjeckien. Och Inna Sventon…
Måndagsnatten tillbringade vi efter 111 mils körning (heja Peter!) på ett hotell (Altamira) ute i typ ingenting strax innan Lodz där vi fick ett trebäddsrum med fin frukost och fri parkering för 545:- Jag hade kanske inte velat stanna mer än en natt, men imponerande att ens kunna städa och köpa ingredienserna till frukosten för de pengarna!
Heltäckningsmattor, tunga 80-talsöverkast, obefintlig mörkläggning, men rymligt, ganska sköna sängar (om man bortser från omaket det alltid innebär att dela säng med en stökig nästan-fyraåring, men det kan nog inte hotellet lastas för) och fräscht badrum. För pengarna var det fantastiskt. På 80-talet var den nog superhet. Jag har definitivt varit på dyrare hotell med sämre frukost. Fast ingen bacon så klart. Utom i kall späckform, ifall man hade velat. Nu har hon insett att vi är i Polen och hoppar i sängen sjungandes ”Polen, Polen, jag älskar Polen”, så det var nog inte så farligt med Sverige-vänskapen ändå.
Nu, tisdag förmiddag, rullar vi på A1 mot Gdansk ackompanjerade av Mimis: ”Här luktar inte hallon precIIIs” (med Stockholms-iiii) när vi råkar köra förbi en gödslad åker. Vi har ungefär 2,5 timmars körning kvar till Gdansk, där som sagt den jättestora St Dominika-marknaden bör vara i full gång när vi kommer, så vi ska nog lyckas suga ut lite till av denna semester. Och köpa ölkorv så klart. 🙂
