Etikett: Kroatien 2018

Idag var det – eftersom vi bott sju nätter i lägenheten – dags för städning, så vi var tvungna att stiga upp ”tidigt”, vilket ärligt talat var väldigt skönt. Vi packade en liten frukostkorg och stack ner till Mulini Beach, där det (innan 10) fanns gott om parkeringar och plats på den fina ”pebble”-stranden. Vi hoppade över 500-kronors-sängarna/parasollerna, men var supernöjda med vår plats precis nere vid vattnet. Jag har tidigare läst i någon recension att Mulini är ett riktigt blåshål, och mycket riktigt fläktade det gudomligt skönt. Det var t.o.m så man kunde ligga och sola en stund, utan att behöva gå i och svalka sig. Ljuvligt.

Efter en knapp timme gick dock fläktandet över i en annan fas, vågorna blev högre och högre och till slut fick vi mer eller mindre hålla i barnen för att de inte skulle blåsa bort. Ganska typiskt efter allt välsignande av den ljuvliga brisen…. När de svarta molnen också började torna upp sig och barnen bönade och bad om att få åka hem, Mimi grät nästan där hon satt och höll i sina saker för att de inte skulle blåsa bort, var det inte mycket att be för, utan vi plockade ihop och stack därifrån.

När vi kom hem upptäckte vi dels att städningen ännu inte var riktigt klar, dels att dramat med – den övergivna? – måsungen ”Månsson” nere på parkeringen nog inte skulle sluta så bra. Nu hade den skadat sitt ena ben och vacklade omkring där nere och pep översiggivet. Tyvärr är både jag och Peter för blödiga för att förkorta hens lidande, så hoppas någon annan gör det. Och gömmer ungen sen, så vi inte riktigt behöver ha de existensiella diskussionerna med barnen ännu.

För att inte gå ivägen för städerskan gick vi till närbelägna Café Broadway för att ta en fika. Där verkade vara mer mat än kaffe, så till slut satt vi kvar och åt lunch också. Inna pratade hål i huvudet på personalen, och på hemvägen anförtrodde hon oss viskande att pizzabagarkillen nog var kär i henne, för han hade pussat henne på håret. (Ajaj, det där att både uppmuntra till kontakt och kommunikation och att bygga en självkänsla och respekt för sin egen kropp. Så svårt, så svårt, för självklart var det inget konstigt med detta, han tyckte bara att hon var gullig i sin gåpåiga charm. Men ändå… Det känns redan svårt hur man ska bemöta det, och värre lär det nog bli.)

Det var ingen som ens orkade tänka på mer bad eller någon annan aktivitet i värmen efter maten, så vi gick hem och tog förmodligen världens längsta siesta. Den varade till påska ungefär. Återigen, det känns inte riktigt rätt, men samtidigt känns det helt totalt rätt i värmen, så det får bara vara så. Efter tupplurar, virkning, film, en flaska prosecco, x antal ritade ”öglor” (ödlor) och regnbågar (och läppar…) och dessutom FaceTime med både farmor och mormor, hade det svalnat tillräckligt för att vi skulle orka tänka på att promenera ner till stan, så det gjorde vi.

Rovinj är verkligen en mysig stad att strosa i. Massor av härliga gränder med blanknötta, hala stenar, småbutiker, restauranger och gatumusik. Vi kollade TripAdvisor och då det visade sig att vi hade två topp 10-restauranger precis i närheten, gick vi till en av dem. Trodde vi. Efter att vi nöjt klappat oss på axeln över att ha fått bord och tänkt att det ju var läge att ta en god köttbit när vi nu var på ett riktigt bra ställe, beställde vi och insåg sedan att bordet vi satt vid tillhörde restaurangen/pizzerian bredvid, inte TripAdvisor-stället.

När våra well done-köttbitar kom in (eller ut), var de så blodiga att de nästan skrek. Vilket de fortfarande gjorde andra OCH tredje gången vi fick tillbaka dem efter att ha skickat ut dem. Då gav jag upp och åt min så gott jag kunde, medan Peter sköt sin åt sidan och sa till servitören att han inte kunde äta. Det blev dålig stämning, men ingen åtgärd. Varken ny mat, någon fin gest eller avdrag på notan. Bara ”sorry!” Så dåligt. Och ännu sämre är ju vi som går med på det. Vi gav till och med dricks för att vi tyckte synd om den gamle, haltande servitören. Sååå svenskt. Men nästa gång ska vi kolla noggrannare på skyltarna…

Hemvägen gick via diverse musikaliska happenings i gathörn och torg. Mimi blev alldeles fascinerad av ”Flight of the condor”-duon och avgjorde min och Peters diskussion om vad som egentligen är PK att kalla de sydamerikanska indianerna (?), genom att helt enkelt kalla dem ”allianer”. ”Vi kan kalla dem det.” Även killarna på torget som spelade Avicii och Ed Sheeran (riktigt bra faktiskt) kunde kallas allianer, tyckte hon.

Kvällen avslutades sedan med att Inna måste ha dragit på sig en förbannelse av något slag, för den stackarn råkade ut för grej efter grej. Hon började med att ramla ordentligt på de branta hala stenarna (vilket jag iofs förutspådde redan när de började springa där, men det är svårt att säga ”vad var det jag sa” till en hysteriskt ledsen femåring som kommer att ha ett läckert knallblått knä i morgon), fortsatte med att snubbla och slå samma knä i trappan och avslutade med att ramla ur sängen, via ryggen i nattduksbordet, när hon (någon har elak humor) satt och inspekterade de andra skadorna. I sådana lägen är man som förälder extra glad över smartphones och wi-fi, för inget botar sådana skador som youtube. Kanske inte en kunskap som är allmänt känd, men testa det nästa gång ni skadar er så får ni se.

Innan hon somnade frågade jag Mimi vad hon helst av allt ville göra i morgon, och hon vill ”gärna fylla år”, så vi får väl se om vi ska införa firande av 3 år och 11 månader också. Dessutom tror hon att bästa kompisen Ebbe nog saknar henne ordentligt nu, så helst vill hon hem till förskolan, fast ”Kjoatijen” är också mysigt. Men lite för varmt. Jag håller med henne. Vi får väl se vad som händer. Godnatt!

Nu har vi snart varit i Rovinj en vecka och – fast jag inte gillar att erkänna det – har jag lite litegrann börjat tröttna. Det är FÖR varmt, för mycket folk och helt enkelt för djäkla varmt. (Ja, jag vet att jag skrev det två gånger.) Det är verkligen ingen toppenkänsla på semestern och det är inte så att vi har det dåligt på något sätt, utan vi gör roliga och mysiga saker, och det är härligt att hänga med barnen, men det är svårt att få någon variation när det är så varmt att man inte pallar göra något mer än att ligga i vattnet. Alla förflyttningar är dessutom förknippade med total olust, vilket än mer diskvalificerar en hel del aktiviteter. Tråkigt. Om man får vara total egoist så är enda trösten att det ju inte hade varit bättre om vi varit hemma. Inte om man får tro flödet i sociala medier i alla fall. Och hemma hade vi dessutom – västbeläget sovrum som vi har – haft 35 grader nattetid och så algblomning på det. (Fast förhoppningsvis inte i sovrummet.) När jag tänker efter så har jag kanske inte alls tröttnat.

Idag ägnade vi oss åt avancerad AC-njutning. Vi åt en lååång, sen frukost på den skuggiga balkongen och valde sedan våra favoritinomhussysslor beroende på ålder och intresse, vilket innebar att en tränade engelska, en utvecklade sitt logiska tänkande, en utövade traditionellt kulturarv och en finslipade estetiska färdigheter. (Man skulle också kunna säga att en kollade film, en spelade spel, en virkade och en spelade mandolin.) En riktigt härlig dag faktiskt, om man bara klarar att stänga av den irriterande lilla lutheranska rösten i huvudet som säger att man borde utnyttja en dyrköpt semesterresa på ett mer effektivt sätt.

Inna, som har ett betydligt mer utvecklat minne för texter än sin pappa, har intressant nog sjungit låten ”It’s so long and goodbye” på repeat hela dagen. Innan vi åkte uppträdde våra tjejer med Mimis favoritlåt ”Ese mile” (”I saw miles and miles of Texas” med Peters countryband Broken Spokes medan Håkans (keyboardistens) dotter Agnes bjöd på just den låten. Uppenbarligen fastnade den hos Inna, så nästa år blir det kanske duett? Hon kan den i alla fall redan bättre än vad Peter kan. 😉

Vi stack inte till stranden förrän eftermiddagen var rejält sent liden, och eftersom det i vanlig ordning var omöjligt att hitta parkering nere vid Mulini/Lone Bay som vi är nyfikna på, fick Inna sin önskan om Cuvi Beach uppfylld. Båda ställena ligger egentligen inom promenadavstånd (kanske 15-25 minuter), men av ovan uppräknade skäl känns det helt oöverkomligt att gå, speciellt med barn och packning. Och än värre att behöva gå hem med samma förutsättningar. Ska man vänta tills det blir svalare får man ju bosätta sig.

Idag testade vi ”insidan” av Cuvi Beach, vilket innebar väldigt varmt, ganska grunt och aningen grumligt vatten och många rejält stora stenar, både i själva vattnet och i strandbrynet. Detta i sin tur betydde massor av krabbor och andra djur, så man fick se upp var man satte sig. Med tanke på de många sjögurkorna (ser ut som gigantiska mördarsniglar på botten) hade jag lite för lätt att tänka mig vad jag skulle kunna råka trampa på, så jag tyckte det var lite småläskigt.

Klockan var närmare 20 innan alla var uppe ur vattnet och redo för middag. Det var då i alla fall marginellt svalare. Eller i alla fall kunde man inbilla sig det innan man började the Texas walk (låt av Peter) mot bilen. På vägen hem svängde vi inom (läs: körde ett par km i motsatt riktning till) restaurang Orca som vi blivit rekommenderade både av vår hyresvärd och TripAdvisor. Vi insåg hyfsat snart när vi kände alla nyduschade dofter och såg nivån på klädsel att det egentligen inte var ett ställe man svängde inom på väg från stranden med brun jord insmetad i kläder och hud, men strunt samma, ingen känner oss här och maten var god, även om det känns aningen märkligt att få en skål senap (!) till sin pepparstek som för övrigt var utan sås… Men köttet var gott och perfekt stekt, vilket absolut är pluspoäng för oss mesiga ”well done, please”-människor och där fanns en lekplats för barnen. Vi kunde t.o.m stolt sträcka på oss med tanke på att våra barn faktiskt betedde sig betydligt bättre än vissa av de andra (skönt när det för en gångs skull är så). Dessutom slutade notan på 300 kuna mindre än vi hade förväntat oss, vilket absolut inte gjorde något. Överlag blev detta en riktigt bra dag, trots mina negativa tongångar i början av inlägget. I morgon hotar värden med att komma och städa klockan okristliga 10.00, så det får nog bli att ställa klockan och ta med frukost till stranden. Det blir tufft…. 😉 men vi ser det som en möjlighet att kanske testa Mulini Beach, för så dags måste det väl ändå finnas chans att parkera? Eller?

Mitt gående med håven i gårdagens inlägg gav resultat i härligt välgörande smicker på Facebook, så givetvis får det bli ett inlägg idag också. 😉 Som om det inte skulle blivit det annars liksom… men tack, ni som smickrat.

Den som undrar varför vi egentligen åker på semester (efter att ha läst inlägg som inte friserar verkligheten av att resa med barn) hade förmodligen fått vatten på sin kvarn i morse (och med morse menar jag sen förmiddag, typ lunch) när även jag ett tag funderade över varför vi gör det. När ett obstinat barn (läs: Mimi) gallskriker så att grannarna förmodligen övervägde soc-anmälan, för att hon hellre vill bada sina plasthästar i handfatet än att åka till stranden, då undrar jag också varför vi gör det. Med tanke på hur outhärdligt varmt det är både här och hemma nu vet jag dock svaret, och det är värt varenda krona; AC i alla rum och väldigt få måsten, typ trädgårdsarbete. Mer behövs liksom inte i 35 graders värme. (Och ja, jag vet att vi nog hade fått en rätt rejäl AC-anläggning för de 100 000-tals kronor vi lägger på resor, men de verkar ju ändå vara slutsålda, eller hur? 😉

Med tanke på det stora intresset för cyklop och snorkel som det klara vattnet väckt, speciellt hos Inna och Peter, började vi (när vi väl fått med oss Mimi alltså) dagen på ett fullkomligt outhärdligt varmt Intersport (staaaaackars personal!), där det införskaffades simfötter. Den där utrustningen växer sakta men säkert. Snart har vi tuber och hela midevitten med på strandutflykterna.

Inna ville verkligen tillbaka till Cuvi Beach (den med den hittills bästa snorklingen, men jobbiga promenaden), medan vi andra fortfarande hoppas hitta något lättillgängligare. I fullständigt demokratisk ordning vann givetvis vuxenrösterna och vi tog sikte på Beach Valdaliso en bit norrut. På väg dit fick vi dock syn på en lättillgänglig (halleluja!) strand precis bredvid vägen. Där fanns parkering, en beach bar, toa, en liten lekplats och en, förmodligen anlagd, grusstrand, vilket iofs inte är det charmigaste man kan tänka sig, men som är en petitess jämfört med det andra, även om handdukarna blir väldigt äckliga. Enligt Google maps verkar stranden namnlös, men möjligen hör den ihop med Porton Biondi, som ligger bara några hundra meter därifrån.

På stranden träffade vi en annan svensk barnfamilj som egentligen semestrade i Porec, men som hyrt bil och kört till Rovinj för att de fått höra att det var så vackert här. De hade varit framme vid utkanten av gamla stan, där vi för ett par dagar sedan gav upp och körde hem med bilen, och undrade lite bekymrat om detta verkligen var den enda stranden. Hoppas att de lyckades ta sig fram till Mulini beach och själva Rovinj sen, så de inte trodde att de blivit lurade.

Det där lilla Mimi-spöket ja. Hon är då ett kapitel för sig. Få människor kan få mig både så hisnande glad och helhjärtat förbannad som hon. Och snabbt går det mellan känslorna när man hänger med henne. Djädrans älskade unge. Eftersom Peter och Inna hittat ett gemensamt intresse i snorklingen, hänger hon och jag rätt mycket i vattnet och idag upptäckte jag att hennes gröna ögon nästan börjat bli gula. Det ser högst fascinerande ut och beror väl förmodligen på en kombination av sol och vattenreflexer, men alla som läst Sagan om Isfolket (jag har själv läst serien – alla 47 böckerna – sisådär 12-15 gånger…) förstår ju också vad jag tänker….  😉 Den som inte förstår har många timmars härlig läsning framför sig. Lyckostar! Grattis. Besök närmsta bibliotek eller lyssna/läs på t.ex. Storytel. Jag blir faktiskt lite avundsjuk. Jag saknar själv en riktigt bra serie att läsa/lyssna/titta på just nu. I brist på annat har jag lyssnat på samtliga Lee Childs Jack Reacher-böcker i sommar, men trots att jag lärt mig mer än jag någonsin önskat om vapen, kulors hastighet och hur man effektivast tar kål på folk, för att inte tala om allt tjat om hur stor Jack Reacher är (vilket är extra roligt när man vet att det är lille Tom Cruise som spelar honom på film) är det väl inte riktigt en sådan där serie där man nästan inte kan vänta på att få läsa/lyssna/se nästa del. Tips på sådana serier mottages gärna!

Just idag hjälpte det inte att försöka vänta ut värmen, så i alla fall jag var mer än glad att vi inte var vid någon av stränderna som krävde promenad när vi till slut gav upp vid 18-tiden, för bara att byta om och packa ner grejerna räckte mer än väl för att man skulle börja längta till höst och vinter. Vi ber små böner till AC-guden varje dag för att hen inte ska svika oss i bilen, för det hade vi möjligen inte klarat av. Speciellt inte när vi hamnade i en stillastående bilkö på väg från den olidligt varma stranden. Lyckligtvis (för oss, inte de drabbade) verkade det inte vara ett återkommande problem, utan berodde på en olycka lite längre in mot stan.

Det gäller förresten att hålla tungan rätt i mun och koll på skyltarna när man kör numera, för sedan Mimi började åka framåt har hon blivit en djäkel på att lära sig vägskyltar, så man får minsann höra vilken hastighet det är som gäller och vad man får och inte får göra. Gör man något som inte stämmer med skyltarna gäller det att vara beredd med en förklaring. Den senast inlärda skylten är ”stanna-förbud”, vilket lett till en hel del diskussioner eftersom här är sådan brist på parkeringsplatser. Tur att det inte är hon som är parkeringsvakt. ”Här får man köra i 70. Här får man inte stanna. Nu får man köra i 40. Varför stannade du, pappa? Man får inte stanna här!”, hörs som från en liten ettrig papegoja från baksätet.

Väl hemma i vår ljuvligt AC-svala lägenhet var det väldigt nära att vi inte kom längre. Alla av kvinnligt kön hade nog gärna bara slappat resten av kvällen, trots att magarna kurrade, men Peter stod lyckligtvis emot protesterna och vidhöll att vi borde äta och att vi borde göra det i stan, så till slut tog vi oss samman och traskade neråt. Det var inte speciellt skönt, det ska medges. Till och med jag som älskar sol och värme får lite nog när det fortfarande är nästan 30 grader kväljande varmt framåt 22-23, men det var trevligt med en promenad och ett restaurangbesök i alla fall.

Maten på restaurangen var okej, inget att skriva hem om, men nu får jag i alla fall inse att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i tryffel, fastän jag tycker att det låter så gott. Jag tog det i pasta igår och till kött idag, men njae… det är inte äckligt på något sätt, men inte heller så gott som det låter. Det är dags att fatta det nu. Nu när jag t.o.m skrivit det kanske det går in. Vi får se.

I morgon, den 1/8, ”firar” jag och Inna 3/4 år. Hon blir 5 och tre fjärdedelar och jag 44 och tre fjärdedelar. Det gäller att hitta anledningar att fira… Dessutom kommer jag att hålla tummar, tår och all världens stjärnfall att allt ska gå bra med något annat som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, men som inte hör hemma här i bloggen. Det blir en bra dag. Det måste det. <3