Etikett: Kroatien 2019:1

Idag är det Peters födelsedag och det innebar att han – som morgontidig i en familj med semesterrutiner – fick rävsova en stund innan det blev skönsång och teckningar. Dessutom fick han nästan sätta sig till dukat bord vid frukost. (Det är så många olika viljor och rätter att jag lite stressat fick begära assistans på slutet. Men jag diskade i alla fall. Och sen blev jag sur för att det jag vanligtvis gör medan Peter diskar, inte var gjort… ? Det är nog bäst att vi håller oss till rutinerna, helt enkelt.)

Förmiddagen tillbringades sedan nere vid ”vår” strand, där det faktiskt var ovanligt mycket folk idag. Säkert 10 stycken. Och lika många som gick förbi. Jobbigt med sådan trängsel. 😉 Dagens stora fråga var vem som skulle hålla på hålet. Vår stackars madrass – som redan har en lagning efter närkontakt med en av stigens kaktusar – har nämligen stött på en till, så ville man använda den fick man hålla på hålet. Vilket ingen var sugen på. Av någon outgrundlig anledning var det oftast en vuxen som hängde där och höll medan barnen underhöll sitt nya husdjur, sjösnigeln ”Sjöis”. Mellan varven smiddes också planer om vad man skulle kunna göra åt den infernaliskt ihärdige motorsurfaren ute i viken. Det är så fantastiskt lugnt och skönt tills han kör igång med sin högljudda motordrivna ”surfbräda” (som säkert heter något flashigt egentligen).

Efter lunch försökte vi med varierande framgång ta lite siesta för att kunna få en trevlig födelsedagsmiddag på kvällen. Jag tror att samtliga vuxna sov i alla fall någon liten skvätt, men alla barn var – just då -pigga som lärkor, och sov inte, vad de än försökte intala oss.

Att ta solbrända familjebilder på Peters födelsedag är sedan gammalt, så innan vi kunde åka var vi tvungna att få till den perfekta bilden. Efter lite övning tycker jag att vi lyckades riktigt bra.

Vi hade bestämt oss för att testa restaurangen Panorama ovanför (bokstavligen) Makarska och kom dit utan incidenter, trots brant och slingrig väg. Redan när vi steg ur bilen var det värt resan, för utsikten var verkligen magnifik och stället jättefint. Det började också väldigt bra med uppmärksam och lyhörd servitör och jättefina förrätter, men sen höll de inte riktigt måttet (förmodligen pga för lite personal helt enkelt) för det tog eeeeeevigheter att få huvudrätterna, min well done-biff var blodig, Annas risotto som ”skolans underkokta ris med lite grönsaker” och servicen tog liksom slut. Ingen fråga om det var ok, ingen fråga om något mer att dricka, ingen fråga om efterrätt/kaffe och notan fick vi jaga dem för att få. Dessutom kom de inte med växel. Att förutsätta att överskottet av 400 på Annas 320-nota är dricks är faktiskt rätt fräckt. Speciellt när man inte fått någon service under större delen av middagen. Tyvärr förstör sådant känslan för mig och lämnar en lite dålig smak i munnen av något som annars var såå mysigt och trevligt. (Jag fick förresten in en helt perfekt biff efter att jag (lyckats) klaga, så där är jag ändå nöjd. Rätt ska vara rätt.) Jag rekommenderar ändå verkligen ett besök! Är de inte underbemannade är de säkerligen fantastiska rakt igenom.

De icke-siestade barnen somnade eller halvsomnade i bilen, så den utlovade hemma-efterrätten (inte av snålhet utan med tanke på hur lång tid det nog hade tagit på restaurangen…) brann inne. Lär av detta, barn! Och restaurang… Peter och jag hängde sedan i köket (!), där tv:n märkligt nog hänger (bokstavligen) för att kolla Sveriges finalmotståndare i VM…. (Gaaaah, jinxade jag bort matchen i morgon nu? ?)

Jodå. ?

Även i morgon ska det bli 37 grader, så jag tror minsann att det lutar åt bad även i morgon. (På riktigt, var det 14 hemma idag? Det är ju inte okej.) Det får nog bli köket (med parasoll) även i morgon kväll dessutom, för vi lyckas nog inte få alla barn (och Anna 😉 att hålla sig vakna hela matchen ute på lokal även om det hade varit kul. Köket blir bra. Heja heja heja!

Efter gårdagens bloggstrul (då jag la två timmar på att skriva en positiv och faktiskt ganska härlig blogg och WordPress raderade hela härligheten) är kanske bloggsuget inte riktigt på topp, men skam den som ger sig. Det här härliga vill jag komma ihåg, och huvudet kan jag ju inte lita på – det är som WordPress igår, ytterst opålitligt – så jag ger det ändå ett försök till.

Natten har varit intressant. Det är ganska lyhört i huset, men lagom temperatur och okej sängar (jag tycker att alla hotellsängar är för hårda, men denna var inte värre än någon annan) men jag fick mitt sängsällskap utbytt mot en betydligt mindre variant än vanligt, och denna lilla har nog brottats mot en och annan demon i natt, för otaliga är de gånger hon satt sig upp och fäktat mot osynliga demoner och med uppspärrade ögon stirrat på mig som om jag var Jack the Ripper. Minst. Inte jätteavkopplande, men själv vet hon i alla fall inget om det idag.

Vi har ju som sagt lite olika dygnsrytm, vår extended family och vi, så i detta nu sitter jag fortfarande med kaffet, syrsorna och den fantastiska utsikten medan Anna och Holger har tagit med Inna till stranden. Lite dåligt samvete har jag för detta, samtidigt som jag ju vet att vara ensam vuxen med två barn oftast är väldigt mycket mer avkopplande än att vara det med ett barn. Eller så är det bara jag som känner så eftersom jag är en kass förälder som avskyr att leka… Så skulle det kunna vara. Jag fördjupar mig inte i tanken utan tänker att de har det jättemysigt och så ber jag Peter om en kopp kaffe till. Har jag nämnt att jag har världens bästa man? ❤️ I morgon fyller han år och jag har inte ens fixat en present. Jag är inte världens bästa fru. ? Men jag har ju faktiskt fixat en resa till vår tio-åriga bröllopsdag i september i alla fall. Det är bra.

Med avkoppling kommer ju idéer, det har jag skrivit om innan, och Peter är helt för min (eller kanske det var hans från början egentligen) idé om musiksommarfest hemma. Min senaste är han delvis glad över, tror jag, men bävar nog också, för det händer att jag inte stoppar i tid och då brukar det innebära jobb för honom… Jag vill ha en paviljong. Eller egentligen ett uterum, men tänker att jag kanske ska börja med en paviljong (det är hit Peter gillar idén) för att se om uterum vore grejen (det är här Peter börjar bäva). Helst vill jag ha en paviljong som den vi hade i Okrug, som ett helt rum med tv, belysning, högtalaranläggning etc men utan väggar, men inser ju samtidigt att Sverige inte riktigt är landet för en sådan lösning. Men ett uterum kanske… f’låt Peter, jag menar så klart en färdigköpt paviljong från Ikea, Jysk eller Rusta. Så klart jag menar det! Vissel vissel… (Tips, någon? Vilken är bra, vilken bör undvikas?)

En sådan här (gärna med poolen också) vill jag ha!

Vid elva-snåret masade vi oss ner för den långa trappan till den härliga privata stranden, där de andra redan var. Havet var helt helt stilla och bara fantastiskt. Hur långt ut man än simmade (läs: tantflöt på rygg för det är så härligt) så såg man hela vägen ner till botten. Helt klart en liten bit av paradiset det här. Det var t.o.m så att jag och Anna snudd på hann avsluta ett samtal när vi låg där ute och tantflöt tillsammans. Sedan kom barnen på att vi hade smitit. Just det är ju annars en bristvara nu jämfört med när vi låg och pressade med varsin bok på klipporna ute i Sternö för hundra år och lika många relationer sedan, möjligheten att avsluta samtal. Barn har en väldigt välutvecklad radar för sådant där, att deras föräldrar verkar ha trevligt och ser alltid till att sätta stopp för det med ett faktiskt eller påhittat skäl. Undrar vad det beror på. Från deras eget och ett evolutionärt perspektiv kan det ju inte vara så bra, för de flesta vill ju (säger de iaf) ha syskon, och evolutionen borde ju ha som syfte att vilja att föräldrar skulle vilja ha så många barn som möjligt, men fler barn innebär ju ännu fler små radars. Radarer? Eh? (Avkoppling innebär också möjligheten att utveckla märkliga tankebanor, märker jag.)

Efter ytterligare en salladslunch tog vi siesta på lite olika sätt. Jag försökte – utan framgång – lösa mitt WordPress-problem, Inna tog en håv över huvudet och sminkade sig till en sjöjungfru genom den (!), Peter spelade gitarr och Mimi tog ett varmt bad i badkaret (i bikini…) och en dusch ”för jag älskar ju att duscha nu och jag luktar ju så gott och är så fin när jag har gjort det”. Därefter tog jag en powernap som väldigt effektivt avbröts när Peter och Inna – upprepade gånger – ”smög” in i just det sovrummet (det finns balkongdörr även i det andra) och högljutt ”viskande” släppte in ljud och ljus utifrån när de hämtade än det ena än det andra från balkongen för att sticka till stranden. Nåja, jag rävsov tills de gick (vilket tog avsevärd tid) så jag skulle få lite egentid på balkongen i stället. Just det är väl nästan det enda jag saknar på semester. Man får ju aldrig vara ensam numera. Jag har liksom lite behov av det. Inte för att jag är ensam nu heller, för den nybadade fräscha sitter och ritar där inne och ”vill aldrig i livet ta ett dopp”, och hennes radar är effektivt inställd så hon kommer ut och ser till att jag inte har det föör bra ungefär var femte minut.

Här tänkte jag skriva något käckt i stil med att jag – som Nesbø – skulle skriva min nya roman. Det finns bara två yttepytteproblem. Man ser ju inte på den förbannade skärmen och jag klarar ju inte konflikter. Inte ens feelgood-genren klarar sig ju utan en och annan konflikt, så det skulle nog bli en ganska platt roman. Synd. Efter jul behöver jag ju en ny karriär. Romanförfattare hade suttit fint.

Vi har världens vackraste strand och 26-27 grader i vattnet och Mimi vill bada i badkaret…

När de andra kom upp från stranden var det bestämt att vi skulle sticka och äta någonstans. Det är så skönt med två vuxna i den utökade familjen så man inte alltid måste bestämma. Jag gillar det, även om jag personligen i vanlig ordning inte är hungrig när alla andra är det. Trots att temperaturen faktiskt inte var högre än 28, bestämde vi oss för att ta bilen och kolla in Staro Sela (gamla stan) i Mimice. Man förstår att den inte är så stor om jag berättar att vi körde förbi hela sträckan med skylten Mimice utan att ens se en väg upp dit. Vid krypkörning tillbaka lyckades vi hitta en väg, så vi såg en kyrka (med en ny variant av en lidande Jesus) och en skylt mot en fiskrestaurang. Det var ungefär det, verkade det som, så vi körde faktiskt vidare. Eftersom övriga var hungriga stannade vi vid första bästa restaurang vid vägen och ungefär där började det gå lite lite fel. Inna hade somnat, restaurangen visade sig vara två restauranger och vi valde nog fel, för det tog tiiid, Mimi blev plötsligt så trött att hon bara grät och när vi äntligen bestämt oss och fått beställa fanns inte det jag skulle ha. Lite tryckt stämning just där och då… men är man diabetiker så har man alltid (nåja, nästan alltid) nödgodis i fickan, så efter lite socker i det ena barnet och en juice i det andra var vi hyfsat på banan igen. Maten tog forever, men var (allt utom Holgers pasta) god, så det blev till slut en bra kväll med pigga barn ändå. Skönt. För att inte utmana ödet tog vi ändå en tidig kväll (tidig efter våra rätt vidlyftiga semesterrutiner alltså) för barnen, så här sitter jag faktiskt vid redan 21.30 och har skrivit klart. På telefonen. Jag är ändå rätt impad av mig själv. (Och nu kommer väl även WordPress i telefonen krascha eftersom jag jinxar så hemskt….

Det där med jinx är f.ö rätt intressant. Inna och Mimi kör en väldigt avancerad (tycker iaf Peter och jag) variant av smurf (säger man väl?) när man säger samma sak samtidigt, och då säger de ”jinx”. Är det något väldigt lokalt (typ bara de) eller är det så nytt och modernt att vi bara inte fattat det?

I väntan på Godot. Eller i alla fall på middag.

I morgon fyller som sagt Peter år. Jag funderar mycket på om det innebär att jag måste ställa klockan okristligt tidigt för att vi ska sjunga för honom – han som vaknar först – eller om det är ok med sång lite senare så att vi övriga blir utvilade och orkar med ett lite bättre kvällsfirande. Eftersom jag själv är morgontrött lutar jag mot det senare alternativet. 🙂 Vi planerar att åka ner till Makarska och gå på restaurangen Panorama i bergen. Om det är någon som vet något – bra eller dåligt – om denna plan, så hojta gärna. Möjligen blir detta antingen min eller Annas första gång bakom ratten i Kroatien, för det verkar lite taskigt om födelsedagsbarnet själv ska behöva dricka vatten… Jag bävar redan. Bilen är för stor och gatorna för smala och slingriga.

Om inget strular vid publiceringen nu kan detta bli första kvällen som jag faktiskt plockar fram virkningen. Wish me luck. Over and out från min ljuvliga balkong.

Det gick bra att ha översovande gäster. Mimi anförtrodde mig viskande på morgonen att det hade varit mysigt och lite lite läskigt. Anna anförtrodde mig senare att Mimi inte alls hade legat så stilla som jag hade påstått och att hon dessutom hade varit väldigt kärleksfull (läs: legat tätt som en sardin). Oops. Personligen låg jag av helt outgrundlig anledning tvärvaken till 03. Så djäkla onödigt.

Edit kl. 00:03. Något annat som också är djäkligt onödigt är att jag skrivit ett jättelångt, positivt blogginlägg med bildtext till varenda en av de många bilderna, men att min WP bestämde sig för att inte spara något av det jag skrivit sedan 21. Trots allt jag vet om datorer, applikationer och deras egenheter vet jag inte varför och jag verkar heller inte kunna lösa det. Aningens gråtfärdig är jag över detta faktum, för dagen har verkligen varit så ljuvlig att de som känner mig nog hade trott att jag var ironisk. Så positivt var inlägget. Karma? Jinxade jag för mycket? Tja, fan vet, men det jag vet är att jag inte kommer att orka återställa det som försvann, speciellt inte i telefonen, vilket verkar vara det enda som funkar, så det får bli som det blir. En massa vackra glada bilder i huvudsak utan text. Blä.

Efter frukost smugglade vi ut våra hemliga gäster på torget medan vi packade klart. Helt i onödan skulle det visa sig för vårt värdpar var inte ens hemma när jag kom för att checka ut. Det känns skönt att känna att jag absolut hade kunnat tänka mig att komma tillbaka, trots allt.

Mot bättre vetande körde vi om ”stora Konzum” för att handla, för även om Peter tyckte att ”allt fanns” i det närbelägna Studenac i Mimice, så var Anna inte alls överens. I detta fall litar jag mest på Anna. Med hjälp av skohorn och mycket vilja fick vi in all packning och proviantering i bilen och rullade mot Mimice med en förhoppning om att vi skulle få snabb tillgång till kylskåp och att vi inte skulle krocka…. Inna såg vi knappt där hon satt och höll i väskorna medan vi stängde bakluckan… Hur det blir när vi ska öppna, blir ett senare problem.

Vid 11 var vi framme på Apartments Tom i Mimice och blev lyckligtvis SÅ positivt överraskade. För det första var allt klart för att checka in, för det andra är lägenheten jättemysig, rymlig och ren och för det tredje var det helt okej och gratis att få sen check-out på fredag, vilket (anser jag) ger oss en extra semesterdag, för jag avskyr verkligen de där hemresedagarna när man ska checka ut kl. 10 och sedan dra runt på (det gigantiska och kokta) bagaget hela dagen. Det förstör nästan hela semesterkänslan för mig.

För det fjärde så är utsikten från balkongen så magnifik att jag kommer att spamma bloggen och alla sociala medier med den hela veckan. Be warned.

Jag har redan (två timmar efter incheck) tagit typ 25 bilder på den helt makalösa utsikten från vår jättestora balkong och stormtrivs. Det trodde man inte när vi la en hel förmiddag på att leta alternativt boende häromdagen. Tack gode (ateist-)gud för att Anna hindrade de tokerierna. Okej, vi har färre bekvämligheter här (ingen tvättmaskin, ingen diskmaskin, ingen brödrost och ingen kaffebryggare) men mysfaktorn har slagit i taket många gånger om och kaffe gick lyckligtvis utmärkt att ”brygga” med hjälp av vattenkokaren, våra alltid medhavda ”USA-filter” och en metallsil, så vi kommer att överleva.

Underbara Peter har både gjort supergod lunch (spaghetti olio e aglio) och diskat efter den. Jag bara sitter på balkongen med mitt kokkaffe och njuter. Och lyssnar på de miljontals syrsorna, för något annat är faktiskt omöjligt. De överröstar t.o.m vägen på andra sidan huset. Vi är i total osynk med Anna och Holger, som badade medan vi åt lunch, och förmodligen kommer att äta lunch när vi går och badar, och det känns så himla skönt att det är helt okej. Osynk med bra vänner är bara skönt, osynk med andra vänner bara jobbigt och obekvämt. Det här kommer att bli så bra. Fem nätter kvar. ?

Klockan är inte ens 17 ännu och jag inser redan att detta kommer att bli ett ganska o-typiskt Åsa-inlägg, för vi har det så löjligt bra att jag är snarare lyrisk än mitt vanliga bitska jag. Ber om ursäkt på förhand för detta.

Edit kl. 00:37. Det var förmodligen här det hände. Här jinxade jag sönder hela resten av bloggen, för detta är det sista som finns sparat. Allt det jag skrev efteråt om den ljuvliga stranden, att värmen kommit tillbaka i vattnet, att vi var kvar på stranden till 19, varenda en bildtext. Allt det positiva är borta och jag orkar inte skriva om det, fast jag själv vill ha det sparat att njuta av när bistra höstvindar gör sitt bästa för att förstöra mitt liv. Fan ta jinx!

Usch, det är inte med någon glädje jag publicerar det här. Får hoppas att jag ändå med hjälp av bilderna kommer ihåg vilken ljuvlig dag vi hade. Dåligt slut på en toppendag. Godnatt!