Nu börjar resan lida mot sitt slut på allvar, men än har vi två dagar kvar innan färjan väntar. Idag vaknade vi så sent att vi nästan missade frukosten. Tur att det var ”sommartid” och alltså förlängd frukost, så vi hann med den där extra koppen kaffe medan barnen lekte i lekhörnan och pratade öronen av tjejen som vaktade ingången. Mimi blev mäkta stolt när hon (tjejen som vaktade) frågade om Mimi ville ha hjälp med kon hon studsade på, och Mimi kunde svara ”no”. ”Jag sa no, mamma. Jag gjorde faktiskt det när tjejen undrade om jag ville ha den gula. Visst var det bra av mig? Jag undrar varför jag är så bra på engelska nu.”
Givetvis var vi tvungna att ta en sväng till på stan innan vi lämnade, så efter check-out gick vi direkt till stället vi undvek igår så att det fick bli lite hopp i hopptornet. Tivolit var konstigt nog stängt, så tur att vi hann dit igår. Vi hade vårt eget lilla tivoli vid ”lejon-fontänen” vid Mariakyrkan i stället. Det är rätt skönt när det är så varmt att man kan strunta i att barnen blir dyngsura in på bara skinnet.
En fika hann vi också med innan vi styrde kosan mot hyfsat o-charmiga området runt Spa Faltom. Rumia, där det ligger, har riktigt fina områden också, men man åker inte dit för omgivningarna utan för att få ett lekland, en pool, en utomhuslekplats, en bowlingbana, ett spa och ett även i övrigt väldigt barnvänligt hotell i ett. Dessutom till absolut överkomliga priser. Parkeringen är gratis (om man inte – helt meningslöst- väljer deras betalparkering) och frukost ingår. Vi brukar ofta ta någon natt här för barnens skull. För oss är det hyfsat meningslöst, vi som gillar att ut och strosa på kvällarna, men barnen älskar det.
Denna gång hade vi ett trebäddsrum som låg granne med lekrummet, vilket var väldigt smidigt, för barnen kunde själva springa emellan, och vi kunde se dem på tv:n (!) genom videoövervakningen. Rätt obekvämt är det att veta att även alla andra kan se, speciellt på ”pool-kanalen”, men man får försöka låta bli att tänka på det. Och försöka låta bli att peta näsan och sådant när man är i rätt (fel!) vinkel framför kamerorna. Den som råkade titta på pool-kameran när Mimi skallade mig vid ett ”rutschelkaneåk” (sic) hade säkert ganska roligt. Jag trodde på allvar att näsbenet gick av, men fick ”bara” en tjusig rodnad/svullnad som ser ut som en rejäl finne. Tjusigt!
Vi såg till att verkligen få valuta för pengarna genom att utnyttja alla faciliteter maximalt, men barnen tyckte så klart att de knappt hade fått göra någonting när vi lämnade så sent som möjligt på torsdagen. Otack är världens lön.
Att kalla denna dag för nr 12 är egentligen helt galet eftersom vi lämnade Sverige på kvällen tisdagen den 24:e, vilket väl snarare ger dag 14, men av någon anledning gav jag ju nerresan till Kroatien en egen etikett, så vi kallar dagen för 12 för att inte ytterligare snurra till det. Dessutom passar Gdansk ju ganska dåligt in under rubriken ”Kroatien”, så det är ändå inte mycket som stämmer.
Oavsett vilket så lämnade vi i morse (förmiddags) vårt pitstop-hotell Altamira och gav oss av på de sista 35 milen mot Gdansk. Resan var i stort sett händelselös och gick hur bra som helst på välskötta A1. Trots att vi varit på resande fot så länge och varit i Gdansk fler gånger än jag kan räkna kändes det riktigt riktigt gott, lite som sockerdricka, i kroppen när vi närmade oss. Absolut helt rätt beslut att flåköra och ta en natt här alltså. Eftersom vi idag kom söderifrån upptäckte vi att det hänt en hel del med den södra delen av stan som annars varit lite eftersatt. Precis vid stationen (och Scandic, där vi ska bo) hade det öppnats ett splitter nytt köpcentrum, Forum. Jag är ingen större fan av stora köpcentrum egentligen, eftersom de i mitt tycke tenderar att ha exakt samma utbud överallt, men det som saknats i centrala Gdansk har faktiskt varit bra shopping av den sorten. Där finns köpcentrat Madison, som är ganska litet, men utöver det ”bara” (som så klart inte är så bara) småaffärer. För allt annat har man varit tvungen att bege sig utanför stan med bil eller tåg. Det ska bli intressant att se om utvecklingen/utbyggnaden av denna del av stan kommer att ta samma fart som på andra sidan floden.
Eftersom det är St Dominika-marknaden (avspärrat och massor av folk nere i gamla stan) hade vi medvetet valt Scandic som ligger en bit utanför händelsernas centrum, men ytterst bekvämt bredvid ett billigt parkeringshus (40zl/dygnet), nära till motorvägen, nära till stationen och en bit ifrån det värsta kaoset under marknaden. Ibland har jag litegrann nedvärderat Scandic och känt att det är lite ett andrahandsval, men jag blir mer och mer imponerad för varje gång vi bor där. Denna gång hade vi ett Standard Plus-rum, där det egentligen bara gick att boka in två vuxna (egentlig kostnad 1250:-, men jag fick det gratis tack vare Hotel Rewards) och det stod t.o.m att det inte skulle få plats extrasängar på rummet, så vi var beredda att trängas med mini-marodörerna, men Scandic levde verkligen upp till sin slogan ”We love kids” och skickade utan knot upp en gratis extrasäng, delade ut ytterst uppskattade present-rit-set och frukosten ingick för oss alla fyra utan diskussion, trots att jag bara bokat och betalat för två. (Ta lärdom av detta, trista Dina 52 i Rovinj som krävde oss på 1200:- extra för att bädda upp bäddsoffan till barnen. ?) Dessutom var rummet (standard plus är, tror jag eftersom vi haft standard tidigare, de senast renoverade rummen) jättefräscht med allt man kunde behöva. Snyggt, Scandic! Vi kommer igen! Fast förresten… kanske inte ändå, för en sak – kanske den viktigaste av alla – hade de ändrat på, vilket faktiskt är snudd på katastrof. De hade inte längre sina två olika sorters bacon till frukost! Hur kunde jag glömma detta i min lovsång?! Innan har det funnits riktig bacon (svartbränd som chips) och äcklig sladdrig, halvstekt bacon. Idag fanns bara den sistnämnda. Buäää!
De producerar hjärt-teckningar till personalen i incheckningen. (Dessa mottogs sedan med ganska osäkra leenden… ?)Egen säng i natt?! Vågar man hoppas?Man får plats med förvånande mycket på 20 kvm. Tänk om de alltid hade haft detta fokus på bra saker.
När vi väl lyckats dra barnen från sina nya presenter (rit-seten) gick vi givetvis ut i stan. Medelst våghalsiga avledningsmanövrar lyckades vi ta oss förbi den första lilla parken med hoppborgar och ansiktsmålning, passera tivolit på betryggande avstånd och med hjälp av ett gäng tillväxlade småmynt att stoppa i diverse myntautomater och karuseller (vi är så bra på att sätta gränser och skulle givetvis aldrig drömma om att förhandla med eller skämma bort våra barn…) fick vi tid att sitta ner i skuggan och ägna oss åt att titta på folk och ta en öl.
Huset till vänster fanns överhuvudtaget inte förra gången vi var här. Ja, okej, ni ska få glass. Marknadens storsäljare. Det är trots allt bara 31 grader idag. 5 zl är billigt för lite egentid. Okej, denna kostade några futtiga zloty också. Så här glad blir man av 1 zl slemmig hand från en automat.
Därefter hittade vi av en händelse tunneln över till köpcentrat Forum, så vi var ju faktiskt tvungna att gå dit att kolla. Det var riktigt coolt byggt i flera olika etage och byggnader som bara delvis var sammanbyggda, och det verkade finnas gott om trevliga ”häng-ytor” både inom- och utomhus, samt mycket gröna växter och en skön rymd. Absolut inte som alla andra köpcentrum, även om utbudet så klart var nästintill exakt samma som det man hittar på Baltycka eller Riviera. Något jag tyckte var trist var att min favvo-butik C&A faktiskt inte fanns där. Barnen hittade dock utan problem både till Smyk och Toy’s R’us och lyckades så klart förhandla sig till att få köpa ytterligare ett tillskott till alla meningslösa plastprylar som redan spammar deras rum hemma. Det är så kul när de efter sju minuters lek (att det blev så länge berodde på att en åttaårig brittisk tjej vid bordet bredvid hade köpt samma prylar, och var en intressant lekkompis) undrar om de får ”köpa något mer. Snääääälla”. (Nej, det är det faktiskt inte. Jag är ironisk och ja, jag vet att jag själv skapat denna situation, men nej, det gör mig inte gladare att veta om att det är så.)
Väldigt modern byggnad (fast dålig bild från andra sidan vägen). Gammalt möter nytt.
Som vanligt när vi reser så kommer de där förbenade måltiderna alltid in och stör när vi minst anar det, och måltider är verkligen inget som uppskattas i familjen Olofsson just nu. Jo, av mig och Peter så klart, det är tyvärr uppenbart för alla som har ögon att se med, men då handlar det bara om den fysiska njutningen av mat. Psykiskt är det mer som terror. Även om jag älskar att vara ledig, så längtar jag innerligt efter att snart på jobbet få äta med vuxna människor med ett hyfsat jämnt humör som faktiskt gillar något mer än spaghetti och pommes, och som äter sin mat utan att jag ska behöva höja rösten/förhandla/räkna antal skedar/mata/fysiskt fånga in och placera dem på stolen igen. Jag längtar verkligen efter det. Dagens middag på annars sååå trevliga Radissons uteservering med massor av kul folk att kolla in, var ett riktigt lågvattenmärke bland sommarens frekventa dylika, och givetvis lyckades det sitta en svensk familj vid bordet bredvid, så eländet dessutom inte kunde döljas av tillkämpade leenden över hotelserna. Inte bra. Situationen att som vuxen ha en enda kväll i sin favoritstad är dålig när man totalt hamnar i clinch med båda barnen. Alla konsekvenser drabbar ju således en själv mer än dem. O-bra. Riktigt o-bra. Det enda som möjligen var lite positivt i den halvtaskigt till slut lösta situationen var att vi (skamlöst och omoget, och inte alls på ett snyggt vi-har-regler-och-ramar-och-dem-följer-vi-föräldralikt sätt) utnyttjade den till att säga tvär-nej till precis allt i alla stånd under kvällens fortsatta promenad genom marknaden. Det var ganska effektivt, men samtidigt totalt tandlöst eftersom vi inte hade hjärta att inte gå till tivolit i slutet av promenaden. Det är lättare att vara pedagog på jobbet än hemma, även när man vet vad man gör fel.
Nåväl, den inte så snyggt pedagogiskt lösta situationen gjorde i alla fall att vi fick vår fantastiska kväll i vår favoritstad, så skit samma. Barnen är hyfsat bra människor än så länge i alla fall och vi får väl uppfostra dem i höst. Eller göra som så många andra och lämna det ansvaret till skola och förskola… Vi var på tivolit tills det snopet nog stängde redan vid 20, och kunde sedan, tack vare ytterligare några tior på meningslösa lysande ”helikoptrar” ta en god och trevlig drink (okej två) på favorit-uteserveringen Elephant nere på Dluga targ. Jag som varit skeptisk till hajpen runt Aperol Spritz, som verkar så inne, hittade på inrådan av servitrisen en annan, mycket godare ”spritz” (vad det nu är). Gin spritz hette den visst, med Pink gin, vilket jag inte ens hört talas om. Cocktails och drinkar är inget jag så ofta ägnar mig åt. Jag gillar det i och för sig, men den där kroniska sjukdomen som envisas med att hänga med 24/7 trivs inte alls med sådant och då väljer jag oftast att lägga ”synderna” på mat i stället. En ljuvligt ljummen kväll på Dluga targ kändes dock helt rätt för en (ja visst ja, två) cocktails och vi klarade nästan kvällen, men det blev till slut tio minuter för mycket för den minsta minioren, som – fullt förklarligt – bröt ihop av trötthet. Räddningen blev helt enkelt (bra uppstyrt, Peter! Jag är för dumsnål ibland) taxi den relativt korta vägen till hotellet.
Sammantaget – om man glömmer en och annan diskussion om att ”köpa saker” och hela middagen – en riktigt härligt ljuvlig dag i fina, fina Gdansk.
På kvällen/natten skolkade jag från bloggandet och försökte mig på något så otippat och underbart som ett bad med ett glas vin och en sliskig pocket-kärleksroman. Det gick ganska bra, i varje fall i 20 minuter, sedan fick jag skyndsamt skölja den välgörande (ha, jag fick bara finnar som en tonåring!) masken ur ansiktet och dyblöt ut och häva en av Innas lyckligtvis väldigt ovanliga (lagen om alltings djävlighet så klart) nattskräcks/mardröms-anfall som bara verkar kunna hävas med hennes ”pryck” (ett födelsemärke på min arm som varit hennes snutte sen hon var bebis). Aningens opraktiskt, speciellt när fröken lillasyster är hypersensitiv för andras skador och känslor, och alltid passar på att vakna och bryta ihop samtidigt. Inte riktigt den avslutning jag hade tänkt mig på mitt avkopplande bad, men man får vara glad åt det lilla. De fick varandra i boken förresten. Skönt. Jag var lite orolig ett tag.
Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Not…. Nu har Sverigevädret även drabbat stackars oskyldiga polacker och semestrande svenskar i jakt på vår. Härligt dyblöt, virvlande snö som är slask redan innan den ens når markytan. Bästa sorten verkligen. Tur att vi tog den där kickbike-rundan på stan igår, för idag håller vi oss gärna inomhus. Egentligen helt enligt plan alltså, men att gnälla på vädret hör till när man är på semester. Så är det bara.
Inga direkt stylade bilder av lägenheten, men i alla fall stöd för minnet till nästa bokning. Nu har vi betalat ca 600:-/natten. Under högsäsong i sommar kostar det runt 1000:-/natten. I och med att det ingår parkering känns det väldigt prisvärt.När man tycker sig höra ljudet av My little Pony, men det inte finns någon i närheten. Tror man…. Ett städskåp kan användas till mycket.
Vid elva låste vi dörren till lägenhet 34 och styrde kosan mot andra sidan stan för att lämna tillbaka nyckeln. Vi har som sagt mer och mer börjat uppskatta Brabank-området och mycket talar för att vi faktiskt kommer att bo här även i sommar, men är man inte bilburen är det så klart ett smärre elände att behöva ta sig från ena sidan av stan till den andra bara för att hämta/lämna nycklar. Det kanske går att lösa på annat sätt, vad vet jag, men värt att tänka på om man väljer att bo i lägenhet i alla fall. Det är bra på nästan alla sätt, men ofta handlar det om att hämta upp nyckeln på ett kontor någonstans, vilket kanske inte är så kul med taxi och/eller med full packning.
Vår plan för dagen var att, efter tips från Inger och René, kolla upp varuhuset Tesco, proviantera sådant där som vi alltid handlar när vi är i Polen och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia. Tesco gick bra. Det var ett mer välordnat, dyrare och något mer välsorterat varuhus än vi är vana vid här, men de storpack nötter, oliver m.m. jag är van vid att köpa, lyste med sin frånvaro, så jag kommer inte att byta favvo-affär. Däremot hittade jag favoritölkorven – Sokolów – i flera (för mig) nya smaksättningar, så då fick det vara hänt att de var ett par kronor dyrare än vanligt. ”Gallerian” som tydligen hette Chelm var annars ganska märklig och verkade ha drabbats av samma butiksdöd som många svenska ”malls”. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst att hur många gallerior som helst med samma innehåll inte kan bära sig i längden. Få saker ger dessutom ett mer deprimerande intryck än tomma butikslokaler i en galleria.
Peter påstår att det var stadsdelen, inte gallerian, som hette Chelm. Det har han säkert rätt i, men det står i alla fall Chelm på skylten. Inte för att vi tänker återvända, men ändå.Ett hallon-mellanmål i diligensen…
Eftersom vi inte fick tag på allt på listan tog vi sedan en picknick i bilen (överbliven frukostmat 🙂 på väg till vårt ”vanliga” Auchan, där jag känner mig mycket mer hemma och hittar det jag vill ha. Dessutom är det billigare. Det Auchan vi besökte var nytt för oss, men kan nog bli en ny favorit med sitt perfekta avstånd från Gdansk och sina väldigt fräscha omgivningar. Det blir ju dock inte billigare att besöka två stormarknader än en… Av någon anledning fylls kundvagnen alltid till snudd på brädden. Jag förstår inte hur det går till. Förmodligen Peter som går och fyller på medan jag vänder ryggen till. (Eller knappast förresten för han får alltid, den möjligen inte så attraktiva, uppgiften att hålla barnen på gott humör medan handlandet pågår. ?) Eftersom han är den mest generösa med fika och glass, gillar i alla fall barnen denna uppdelning. Och jag.
I och för sig ett ganska märkligt namn på en galleria, men det var väldigt fräscht, så hit kommer vi nog igen.Barnen envisades först med att vilja stanna i bilen, men efter några sådana här bilder kom de glatt efter.
Trots besöket i två affärer låg vi bra till i tidsplanen efter Auchan-besöket, men… det är ju skärtorsdag, så Akvariet stängde redan vid 17. Helt plötsligt befann vi oss alltså i den angenäma, men ytterst ovanliga, situationen att vi hade tid över. Vädret inbjöd inte direkt till något strosande i Gdynias trevliga marina, som annars alltid är ett alternativ, och shopping var det ingen som var mer sugen på (utom jag, men ibland inser t.o.m jag att det finns gränser), så då fick det bli mat. Efter att ha konsulterat TripAdvisor hamnade vi på trevliga italienaren ”Cozzi” som i och för sig ligger totalt osexigt vid en av de större gator som skär igenom Gdynia (som ju som helhet också är ganska osexigt), men med fräsch inredning och olivolja på borden, precis som det ska vara. Tyvärr samordnade våra barn ganska snart sina insatser för att verkligen se till att vi inte skulle få uppskatta upplevelsen. Efter fjärde gången kom kyparen liksom inte med nya bestick för att ersätta dem som hamnat på golvet. Jag förstår honom precis. Hade jag kunnat hade jag också hållit mig borta.
”Nähä! Jag tyckte inte alls att det var surt! Ta en bild till så ska du få se!””Inte surt. Kolla bara.”
Lyckligtvis bröt Peter till slut isen och den dåliga stämningen genom att föreslå en runda till bowlingbanan. Möjligen inte så pedagogiskt med tanke på beteendet på restaurangen, men för stämningen, semestern, resten av kvällen och matintaget var det klockrent.
Efter att vi stulit hela skålen med godis som kom med notan styrde vi alltså kosan mot hotell Hotton och deras knaggliga, ojämna bowlingbanor. Perfekta både att skylla dåliga resultat på och som ”förstabana” för barnen. Här tillbringade vi sedan ett par trevliga timmar med bara ett tjugotal små besvikna utbrott från en icke namngiven treåring som möjligen inte är historiens bästa förlorare. Det var kul att se hur det där samordnandet som varit så negativt på restaurangen nu användes i positivt syfte till riktigt härlig peppning av varandra och oss, till kramar och ”tröstgodisar” (de stulna ”kalamellerna” från restaurangen) när det gick mindre bra. Många tröstgodisar blev det. Tur att vi ”fick” många. Efter bowlande blev det glass i restaurangen. Riktigt bra avslutning på semestern alltså.
Vem som vann bowlingen? Sa jag inte det? Jo, det måste jag väl ha nämnt. Inte? Okej,detvarPeter.
Hela känsloregistret i en enda bild.”Ouh! Det är någon som har lagt SALLAD i min glass!” (Det där med att beställa en plain kula glass går sällan hem i Polen, och just här fallerar faktiskt fingertoppskänslan som annars ofta finns när det gäller barn och deras behov. Vilka barn uppskattar basilikablad, carambole och frukt med dekorativa blad i sin glass? Inte våra i alla fall.)
Det ska bli så skönt när man utan oro ska kunna låta dem sova här uppe.Men jisses vilka divalater de utvecklade i samma sekund som de kom upp sig lite i livet. ”Skicka det, ta emot det, bär ner mig, ge mig det!”
När vi kom fram till färjeläget blev vi lite smånervösa, för där var nästan tomt på bilar och helt tomt på båt, trots att vi bara var 10 minuter innan den där (högst onödiga) timmen man ska checka in. Eftersom det inte verkar gå några båtar i påsk (?) hade det kunnat bli lite jobbigt om vi hade missat hemfärden. Inte för att vi är klara med Polen, men när man är på hemfärd är man på hemfärd. Det ändrar man inte på bara så där. Det tog dock bara några minuter innan kära Stena Spirit dök upp, så nu är vi ombord på en mycket tom båt. Så mycket plats har vi aldrig sett på bildäck, och vi var fjärde sista bil in, så vi har koll… Vi var alla hyfsat möra efter dagen, så när tjejerna föreslog ”lite mys i hytten bara” var vi inte svårövertalade. Varsin överslaf, varsin iPhone och en påse bilar. Ibland är det inte så svårt att bli populär.
I morgon kommer vi hem till ytterligare fyra dagar ledigt. Det är skönt med högtider även om vi inte direkt helgar dem. Tack, ni som följt oss på denna kylslagna resa. Händer inget oförutsett som att jag får bloggfeeling på hemmaplan eller ”jåkar” boka en resa till ses vi kanske i Kroatien i juni…?! 😉 Over and out.
Ps. Får man inte nog av resebloggar kan jag rekommendera Olofström/Karlshamn/Årydsfamiljen Martin, Rebecca och Selmas USA-blogg. Martin är Peters kusin och Rebecca är min barndomskompis Pernillas lillasyster, så det är finfina människor det handlar om… 😉 De befinner sig just nu på Route 66 så betydligt bättre temperaturer och väldigt coola miljöer utlovas, förutom att Martin är extremt påläst och gör något så konstigt som att planera sina resor. Konstigt, konstigt…. 😉 Ds.
