Hm, det känns lite oklart vad jag ska kalla denna dag. Är det dag 1 eller 2? Vi kom ju igår, men så pass sent att det knappast kan räknas som en dag. Ett och ett halvt känns opraktiskt, så det får bli dag 1 för enkelhetens skull.
Dagen började verkligen i moll med att Mimi vid 07 vaknade gråtande från en mardröm med okänt innehåll. När man själv fortfarande är lite i ”blues” är det inte helt upplyftande att första dagen på semestern vakna av att ens barns första snyftande, hackande ord är: ”Jag vill inte vara här varje dag. Jag vill till Sverige! Jag vill vara hemma i Sverige. Jag längtar efter Ebbe och fö-fö-fö-förskolan!” Sen grät hon hjärtskärande en stund, somnade om så tätt intill mig att samma sak var omöjlig för mig och vaknade med ett stort leende två timmar senare och utbrast skrattande att hon hade drömt att hon var Chase i Paw Patrol. Inte ett minne av det första uppvaknandet. Så kan det också vara. Fördelen med det hela var att jag i alla fall hade gott om tid att färdigställa och publicera gårdagens blogginlägg, vilket jag hade somnat ifrån igår.
Efter Peters eminenta balkongfrukost bestämde vi oss för att leta upp en vettig strand, vilket konstigt nog verkar lite svårare än man kan tro. Eller så handlar det om förväntningar, vilket mycket väl kan vara fallet, men min känsla av att det här är ett litet konstigt ställe är ännu oförändrad. Den närmsta och första stranden vi kom till dissade vi (jag) direkt redan efter att ha sett parkeringen. Fullpackade stränder dit alla går är ju inget vi direkt eftertraktar. Därför bestämde vi oss för att göra precis tvärtom och sikta på stranden längst bort i stället. Och längst bort kom vi verkligen. På vägar som bara precis förtjänar det epitetet. Ingen asfalt så långt ögonen kunde nå och definitivt bara plats för en bil åt gången. Vår gps hittade dem inte ens, men Google maps vet ju vad hon gör, även ute i obygden. Man förstår ju att det är något lurt när avståndet är 2,4 km men tiden 11 minuter med bil.
Efter 15 osannolika minuter kom vi i alla fall till en stenig klippstrand ute i ingenting där det ändå lyckades ligga en liten parkering och en restaurang. Vi välkomnades hjärtligt av en rejäl regnskur, vilket givetvis inte hindrade badsugna barn, men som kändes sådär att byta om i. Varmt och skönt var det och vattnet var lika klart och varmt som förväntat, men stranden var brant med stora stenar som var rejält svåra att gå på. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Förväntningar är farliga, så är det bara. Givetvis var det korkat att förutsätta att bara för att man gillar en del av Kroatien så är det likadant överallt, men jag vidhåller att det här är lite konstigt. På hemvägen (när det började åska vid 16) körde vi till några av de andra stränderna vi hittade på kartan och de flesta verkar ligga i gyttret av pyttesmå grusvägar och ”agro turism-ställen”, de heter saker som ”mobile homes camp” och ligger nedanför gigantiska campingar och överfulla skogsparkeringar varifrån man inte ens kan se vattnet. Vad är det för fel med mysiga strandpromenader med en och annan bar och glasskiosk och sparsamt befolkade stränder….? 😉 Om någon vet något som jag borde veta, snälla kommentera eller skicka ett pm. Jag hoppas att jag om någon dag läser detta och skrattar åt mig själv på samma sätt som jag gjorde i Makarska när vi hittade våra favoritstränder där efter ett par dagar. Så är det förmodligen. Med tanke på hur löjligt mycket folk här är måste det ju vara bra, eller hur?
Självklart hade vi ändå en mysig bad-dag i det härliga vattnet, men tyvärr kan jag inte riktigt vara här och nu som jag bestämt mig för, utan oroar mig alldeles för mycket för saker jag inte kan påverka och inte hade velat veta. Var hittar man delete-knappen till sitt eget huvud? Kanske finns den i proseccon? Jag testar. Hittar jag den inte så är det i alla fall gott. Skål!
Eftersom Inna somnade i bilen hem och jag hade huvudvärk av alla negativa spekulationer, tog hon och jag siesta medan Peter, Mimi och gosehunden Clifford stack på egna äventyr. Givetvis kunde vi inte sova, men efter lite vila och vatten bjöd Inna i alla fall på ypperlig helt egengjord gurk-, tomat och fetaostsallad, vilket höjde livsandarna betydligt.
Den korta siestan, salladen och möjligen proseccon (som egentligen var ett glas rosé, men det låter inte lika snajdigt) gjorde underverk för humöret. Så till den milda grad att jag till och med utmanade resten av familjen på Yatzi-familjemästerskap. Elvanollettorna mot nolltvåan och nolltrean. Vilka som vann? Jag kommer inte ihåg riktigt faktiskt. 🙂
Efter yatzin ville Mimi spela Uno, så det gjorde vi också. Tydligen har vi en del regler som de inte har på förskolan, typ att hålla på och plocka upp kort, vilket jag är rätt säker på är en viktig del av spelet, men hon höll ändå ganska god min. Vi får kolla regelskillnaden i höst.
Efter avslutad spelsession tog vi en hyfsat sen promenad, och på min önskan gick vi inte mot stan, utan åt andra hållet, ner mot det stora hotellkomplexet som ska ha en fin, men dyr, strand. På vägen råkade vi gå förbi en poolanläggning som hette ”Delfin”, där barnen absolut måste gå in och kolla, för det måste ju finnas en anledning till att det heter så. Inga argument bet på detta, så vi ägnade en stund åt att kolla på vattenpolo-träning (och äta glass) i den alldeles vanliga, delfintomma, poolen.
På tal om just delfin så är Mimi i den där roliga fasen då hon utforskar språket i allmänhet (eller språkeN, för hon är även väldigt intresserad av engelska och vill gärna testa ord hon snappar upp) och vokaler i synnerhet. De flesta barn jag stött på testar och överdriver diftonger och triftonger så man till slut bara vill be dem sluta för det låter så töntigt, men Mimi har gått det andra hållet och kör hypersnofsiga, långa, Stockholms-i:n, så det är delfIIIIIIIn i hennes mun. Nästan omöjligt att inte härma, men vi kämpar på.
När vi skulle sova undrade Inna om vi inte kunde göra exakt likadant i morgon som idag, så det här får nog ändå räknas in bland de minnesvärda bra dagarna. Skönt. Nu kör vi i dur resten av resan.
