Dag 2 juni – Ronald Reagan-parken och Gdansk

Efter viss tvekan bestämde vi oss på tisdagskvällen att vi skulle äta frukost på hotellet. (Alltså beslutet togs på kvällen, men frukosten åts morgonen efter… 😉) Hotellfrukost är ju alltid trevligt, men som alla småbarnsföräldrar vet så försvinner ju charmen med långa måltider med barnen. De flesta polska hotell verkar ha den goda smaken att ha en lekhörna, så efter att ha brett ett antal mackor (utan att sedan äta dem, givetvis) och fått i sig några jordgubbar var i alla fall yngsta familjemedlemmen fullt upptagen med att låta kramdjuren leka tåg där. Den näst yngsta frågade oupphörligen om vi var klara snart, och till slut gav Peter upp och tog sitt kaffe i receptionen med hund och dotter… Frukosten kostar f.ö 39zl och är okej, även om den egentligen är finare upplagd än bra. Det saknas lite väl många saker för att den ska kvala in på topplistan, men det som finns är fräscht. 

Vädret var aningens osäkert, så till slut enades vi om att åka till den stora Ronald Reagan-parken där det finns massor av enorma lekplatser och andra aktiviteter. Fråga mig inte varför parken heter så, men den är komplett med en staty av Reagan och påven (!) i naturlig storlek. (Ja, jag borde googla, men det orkar jag inte nu.) Parken ligger i en förort till Gdansk, precis vid strandpromenaden som sedan fortsätter hela vägen till Sopot och Gdynia. Gdansk har annars ingen strand. 

Vårt försök att få till en selfie/wefie med påven och Reagan kan nog inte räknas som speciellt lyckat, men det är inte lätt utan selfiepinne och med en annan familj som står och trampar och såååå tydligt vill att vi ska skynda oss.
”Neje, mamma, det är trååååkigt att ta bild!”
 

Efter flera timmars lek då vi f.ö knappt sett till Inna, som obekymrat kastar sig in i lek med barn oavsett språk och nationalitet (”I’m coming” och ”hotch” (kom) är användbara fraser tydligen) och lite kel med en söt hund vars matte, en polsk tant, verkligen inte pratade ett ord som inte var polska, tog vi ”tufftuff-tåget” ner till strandpromenaden. Jag hade nämligen – igen – råkat börja ifrågasätta våra kommande semesterplaner och planera om, så jag ville kolla in ett hotell där. Lika bra att passa på, eller hur? Det hela slutade med att vi, efter en fantastisk sen lunch på det eventuella hotellet (Golden Tulip), avbokade och bokade om sex av våra kommande nätter här. Peter påstår att detta hänt tidigare. Jag förstår inte vad han menar, men det kommer nog att bli bra. Hotellet ligger precis vid strandpromenaden och har dessutom inomhuspool och god mat. Vad kan gå fel liksom? 

Tusan, jag inbillade mig faktiskt att jag passade bättre i glasögon än så här. 😫
En bit av den enormt långa stranden.
Sandtömningspaus
”Jag vågade! Jag vågade jida den vita hästen. Jag vågade!” Goa Mimi utmanar i alla fall sig själv varje dag.
”Jag är Ugglis! Jag kan flyga jättesnabbt i min uggleglidare. Bara kolla nu!” (För er utan barn: ”pyjamashjältarna”, varav Ugglis är en, är väldigt populära just nu.)

På väg till bilen råkade det bli ytterligare någon timme på lekplatsen och ytterligare en hund, men sen fick Inna spelet och skulle bara till hotellet och träffa ”sin” hund. Peter fick bannor för att han kört för sakta när hunden visade sig ha gått hem. 😂 Det var ytterst nära att vi sedan blev kvar på hotellet även denna kväll, men lyckligtvis tog vi oss samman och gick ut en sväng vid 19, för det var en riktigt härlig ljum sommarkväll då faktiskt alla dessutom höll sig på utmärkt humör hela kvällen. Halleluja!
Man kan nästan ana att det finns en hund på båten till vänster, eller hur? 😉
Den där ”favojitkoftan” ser ut att ha gjort sitt på just Mimi, så alla ni som brukar be om att få köpa, nu är det läge att komma med ett bud. 😉
Jisses, vilken massa leenden och positiva kommentarer på alla möjliga språk denna lilla kavata regnbågstjej frambringat under sin framfart i kväll. När hon är på det humöret är hon verkligen ljuvlig.

Tidigare under dagen sa vi till varandra att vi borde bli bättre på att utmana oss och prova nya saker när vi är här. Efter det åkte vi till parken där vi varit förut och i kväll hamnade vi på Billy’s där vi definitivt varit många gånger förut. Bravo oss! (Fast till vårt försvar har vi ju faktiskt bokat ett nytt hotell i ett för oss helt nytt område. Så det så.) Billy’s levererade även idag med prisvärd mat, trevlig servitris och en perfekt backe (vissa kallar den rullstolsramp) att springa i. För att inte tala om popcornen FÖRE maten, färgpennorna och fiol-och dragspelskonserten som inspirerade Inna till något slags ytterst spontan techno-dans som tydligen förmedlade en viss aggressiv glädje, om vi förstod saken rätt. 

Självklart dansar man så här till fiol och dragspel. Det vet väl alla.

På hemvägen hamnade vi dessutom i en musikshow som smart nog innefattade två tjejer som ”blåste” enorma såpbubblor = garanterad publik bestående av 85% föräldrar. Gissa om barnen somnade ovaggade… 🙂 Vi också. Godnatt!

Dag 1 juni – Sopot, zoo och Gdansk

Den där ambitionen att posta ett blogginlägg varje kväll, som jag brukar, kom på skam direkt pga en ovälkommen baskelusk som däckade mig, så i skrivande stund är det faktiskt redan onsdag och vi är på väg mot den gigantiska parken/lekplatsen Ronald Reagan (!). Men mer om det senare. 

Igår väcktes vi av de ljuva tonerna av Rod Stewarts I’m sailing, som används som väckarklocka på Stenas båtar, vilket förmodligen skadat låtens popularitet å det grövsta, eftersom den varken går att stänga av eller sänka ljudet på när den drar igång vid 06… Som vanligt vaknade Mimi med ett glatt ”Det är mojon!” och Inna med ett grymtande och ett dra-täcket-över-huvudet. (Vem som är lik vilken förälder får man själv lista ut…) 


Även denna gång kunde vi i lugn och ro (nåja, om man bortser från att vi har två barn alltså) stanna i hytten tills bildäck öppnade, trots de ihärdiga uppmaningarna i högtalarna om att ”göra hytten tillgänglig för städning”. Vädret var lite molnigt och blåsigt, och zoo råkar ligga halvvägs mellan färjeläget i Gdynia och hotellet i Gdansk, så vi styrde kosan mot Sopot för frukost innan det öppnade vid 09. 

Så här tomt brukar torget i Sopot inte vara
”Mata fåglarna? Jag?”

Inte ens Sopot hade riktigt vaknat vid 07.45, men vi tog en promenad och hamnade till slut på ett bageri för frukost till oss, 16 småfåglar och fyra duvor. Bröd är otroligt billigt i Polen, t.o.m på Sopots turistgata Monte Cassino, så Inna tyckte att vi kunde dela med oss. Vad bageriägarna tyckte om detta framgår inte. 

Strax efter öppning var vi och ett antal skolklasser på plats utanför zoo. Jag var faktiskt tvungen att smygfotografera de två (!)  pedagoger som med bara hjälp av ett rep (!) tagit med sig en hel dagisgrupp. Hu…. Jag tycker det räcker med två barn på två vuxna… Helst tre. Vuxna alltså. 

Bäst att ta en selfie då och då så att jag i efterhand fattar att även jag var med på resorna. (Nä, ja e int bitter int…)

Barnen har nu blivit så stora att vi var tvungna att lösa familjebiljett för 60 zl. Dvs ca 150:- Det är billigt att ha roligt i Polen. Under hela zoo-besöket gjorde vi sammanlagt av med ca 300:- och i det ingick inträden, glass, lunch, espresso, dinosauriepark, smådjursmatning och parkering. Ganska okej, tycker jag.  

Uppenbarligen löpte en av lejoninnorna för det var ganska oroligt (och spännande) i lejongropen. Det luktade dock lika illa som vanligt.
Inna om surikaterna: ”Kolla, där är jag och Josefin (dagiskompis). Och den där som ligger och slappar är du, Mimi. Oj, där satte sig någon på dig!” 😂😂
 

Att besöka zoo direkt på morgonen är en riktig höjdare, för både barn och djur är pigga och aktiva, köerna nästintill obefintliga och vädret skönt. När man sedan är klar och på vägen ut möts av jättelånga köer och en fullsmockad parkering kan man känna sig lite extra överlägset nöjd… 😉 Skadeglädjen är ju mycket riktigt den enda sanna glädjen. 

Det gäller att vara snabb med kameran när man vill bygga myten om den perfekta semestern (Mimi bangade ur tre sekunder efter att bilden var tagen)

Som vanligt är barnen helt oförutsägbara. Aporna, som vanligtvis är höjdpunkten, hoppades idag helt över till förmån för hästar, rådjursmatning och dinosauriepark. 

Mimi gillar också djur, men tycker fortfarande att det är rätt skönt när de kommer i porslins- och kramdjursvariant.

Dinosaurieparken (som är en bit backig skog med dinosaurier och flera spännande klätterbanor) hade blivit mycket intressantare nu när Inna (och Peter) kunde ge sig i kast med banorna, och t.o.m Mimi kunde klättra i ett par stycken, vilket gjorde henne mäkta stolt. I närheten finns också en riktigt äventyrlig klätterbana av typen som kräver hjälm och säkerhetslina. Inna, full av självförtroende efter dinosaurieklättrandet, ville helst ge sig på den också, men får nog vänta ett par år ändå. 

Efter zoo-besöket var det precis lagom att bege sig mot Gdansk och Marina Club hotell. Ett hotell som ligger ”fel” sida floden, men i ett otroligt expansivt område som absolut håller på att växa ihop med stan och bli ”rätt”. Vi har en juniorsvit, vilket innebär två stora rum med dubbelsäng, bäddsoffa och väl tilltaget pentrykök med spis, mikro, diskmaskin och kyl/frysfack för ca 1200:-/natten (inkl. parkering). Utsikten från vårt rum är inget vidare kanske, men det är iaf spännande att kolla på lyftkranarna och de våghalsiga arbetarna på taket mittemot och man kan givetvis betala för att få utsikt över floden/staden. Långa torget (Dluga) ligger bara ett stenkast bort, frukosten (för 39zl) är väldigt fint upplagd, men inget jättespeciellt. Sammantaget ett väldigt prisvärt, fräscht hotell. 

”Jag ligger bara och spanar efter hundägare.”

Lyckan (för Inna) var gjord när hotellet dessutom visade sig ha en receptionshund, en jättegullig valp med snäll matte som lät henne både mata och klappa. För oss andra blev det lite besvärligare eftersom Inna, med all den ihärdighet och total besatthet som bara en nästan-femåring kan uppbringa, bara vill vara på hotellet och helst då i receptionen, och inte vill göra NÅGOT annat…. Lyckligtvis är ju både Peter och jag utbildade pedagoger, så med metoder innehållande starka drag av irritation, mutor och hot fick vi till slut med hela familjen ut på stan, där båda barnen efter en trevlig pariserhjulstur och några mindre trevliga utbrott, slocknade i vagnen. Väl medvetna om vad detta skulle innebära på kvällen, struntade vi i det och gick och satte oss på Elephant’s uteservering, där vi delade en flaska vin och tog en matbit. Jag var tvungen att prova tipset från min brors svåger om pizzan med saltgurka, som skulle vara gudomlig. Saltgurka är ju gott och pizza är gott, så borde funka. Det gjorde det, även om gudomlig kanske var lite i överkant, Markus. 

På bron in mot torget
Vårt hotell är den ljusa, höga byggnaden till vänster om pariserhjulet.
Äntligen någon som har fattat att även vi som väntar nedanför karusellerna vill ha det bekvämt.

Straffet för att vi struntade i konsekvenserna av tuppluren visade sig tidigare än förväntat, när det helt plötsligt började strila under vagnen…. Damen som numera vaknar de flesta morgnar med torr blöja, valde just detta tillfälle att bevisa att det är undantagen som bekräftar regeln. Slutsats: tro aldrig att du som förälder kan beställa en hel flaska vin, hur goda förutsättningarna är verkar. Det funkar inte så. 

Utsikten från Elephant. Jag älskar husen runt Dluga.

Kvällen blev alltså inte riktigt som planerat, men ändå rätt okej med mys på rummet innefattande godsaker från saluhallen (saltgurka, ölkorv och goda tomater är obligatoriskt) och varsin telefon…. Att slappa och svulla är ju faktiskt också semester. 

Dags igen – mot Gdansk

Nu är det äntligen dags igen! Efter en ovanligt resfattig vår och försommar är vi på väg mot Polen för sommarens första tripp, en ”Prova-på-Polen-tripp”, vilket innebär att vi är i Polen bara tre nätter. Då blir det billigare, för Stena räknar med att tjäna mer pengar på oss. (Det är ett otyg det här att berätta för alla hur bra och trevligt det är i Polen, för alla åker ju helt plötsligt dit, vilket betyder att sommarfärjeöverfarterna blir ruskigt dyra. Tror jag ska börja blogga om nackdelar i stället… 😉 

Sedan någon vecka frontas båtarna inte längre av Nicke Nyfiken utan av tumlaren ”Happy”, vilket det varit ett himla tjat om hemma, så givetvis kastade sig båda tjejerna entusiastiskt i famnen på den stora maskoten som mötte oss med glada vinkningar och ballonger. Not. I stället har jag fått bära Mimi vart vi än skulle så att inte ”elefinen” ska ta henne. Typiskt. 

För att få ner resekostnaden har vi denna gång ”bara” Premium-hytter, i stället för de stora Panorama vi brukar åka i. Det innebär att vi får klara oss utan lyxen av dubbelsäng, soffa, snacks och espresso-maskin, men min förhoppning är att det kanske inte låter lika illa när gungandet börjar eftersom hytten ligger på elfte våningen i stället för sjunde. Det blåste rätt rejält när vi lämnade K-na, så jag förväntar mig en otrevlig överfart och ljudet är ju det värsta, ifall ni inte visste det. När billarm tjuter på bildäck precis när man, trots allt, lyckats somna är toleransnivån inte hög, vill jag lova. 

Nu sitter vi (jag och Peter) utanför lekrummet med den obligatoriska drinken och försöker ignorera det tilltagande gungandet medan barnen obekymrat leker med både polska, norska och svenska barn. Inna har redan varit i baren och på en mix av svenska, engelska och polska beställt en ”slash” (sic!) ”till mig och min lillasyster”. I love Cola”. En slush som sedan, som vanligt, står orörd, för de gillar ju inte något annat än vatten, men strunt samma, stoltheten över att beställa och betala själva är värd varenda krona. Och dessutom är det ju rätt billigt…. 🙂 

Dags att ta stöd mot väggarna och fixa taxfree-shoppingen innan vi blir alldeles gröna i ansiktet. Enligt klart.se ska vinden mojna ner till 6 m/s under kvällen. Jag hoppas mycket på det…. 

Polen dag 4 – Gdansk och Port Rumia

Idag började dagen med yoga-lektion. Jag har aldrig listat ut vitsen med denna träningsform, men i Innas regi var det i alla fall väldigt roande. Hon visade solhälsningen, hunden, kobran, berget, trädet, grodan, makaronen, spaghettin, falukorven, ketchupen m.m. Spaghettin är hittills min favorit, tror jag, men även ketchupen känns nydanande. Det hela utmynnade till slut i en våldsam ordväxling om hur man gör grodan på rätt sätt. Finns det mer än ett sätt, kan man ge sig tusan på att Mimi väljer det andra och försvarar det med en dåres envishet. 

Jag som upplevt yoga som ganska lugnt och långsamt (läs: tråkigt). Uppenbarligen har jag fel.

Eftersom Gdansk idag bjöd på strålande soligt vinterväder, packade vi ihop, checkade ut och la packningen i bilen för att ta en promenad ner till Dluga (Långa torget), där vi njöt extra mycket av den vackra arkitekturen, som var mer synlig än vanligt när det inte var så mycket folk och uteserveringar. Gdansk bombades sönder och samman under andra världskriget, men man har verkligen lagt sig vinn om att bygga upp det till dess forna glans, så att titta uppåt väggarna är verkligen en upplevelse. 


Nere på Dluga fick det bli det obligatoriska besöket på Elephants uteservering, som – som av en händelse – låg i sol. Ljuvligt. Vi mutade barnen med dubbla portioner chips för att kunna sitta kvar en stund. Dessa miniportioner chips visade sig när notan kom, kosta nästan lika mycket som mitt glühwein (styck), men just då kändes det som väl investerade pengar. Speciellt eftersom slutnotan för två glühwein, en öl och alla chips (40%) ändå hamnade under 200:- (SEK). 

Snacka om att fixa det för sig. Man måste ju ha händerna fria för att kunna äta ”chipsy”.

Efter uteserveringsbesöket passade vi på att gå över ån efter vatt…. eller i alla fall för att kolla in ett lägenhetshotell (Dom & House – Waterlane) vi är sugna på att boka i sommar. Det visade sig ligga ännu bättre än vi trodde och har dessutom – vilket tjejerna tycker är viktigast av allt – en inomhuspool, så i bilen på väg mot Rumia, bokade vi sex nätter där. Att hålla tjejerna på gott humör är nog det viktigaste för att hela familjen ska få en bra semester, och är det inte svårare än en pool på ett hotell som ändå verkar bra, är det ju inte mycket att tveka på. I USA fick vi smak för att bo i lägenhet, så det ska bli spännande att göra det även i Polen och under lite längre tid. Vanligtvis brukar vi byta hotell och ställe (vi brukar skifta mellan Gdansk, Sopot och Gdynia) efter två eller tre nätter, men det är ju också ganska slitigt att packa upp och ner, förflytta sig och ta hänsyn till in- och utcheckningstider, så vi får se om detta blir bättre eller om vi blir uttråkade av att vara på samma ställe. Det har hänt att jag har inbillat mig att jag är lite mätt på Gdansk, men eftersom vi alltid har med oss bilen, är det så himla lätt och smärtfritt att ta sig vart man än vill, och då kommer alltid känslan av att inte vara färdig med staden tillbaka, vilket är skönt. Det är verkligen en stad som är lätt att gilla. 


I Rumia lyckades vi – trots det jag skrev igår – återigen hamna på restaurang Sphinx. Förmodligen pga något slags övertro på att vi äntligen hittat något som barnen skulle äta, eftersom de ju åt så bra vid förra besöket. Att man aldrig lär sig att det inte funkar så. Dock var vi vuxna för en gångs skull väldigt nöjda med vår mat, en riktigt god köttbit med fräscha tillbehör, så det fick väl gå på ett ut. 

Efter maten checkade vi in barnen på det centralt belägna leklandet (”ja, självklart är Mimi tre år” ?) och tog itu med anledningen till att vi är här i Rumia igen. Provianteringen. Auchan i Port Rumia är ett väldigt bra ställe att fylla bilens sista skrymslen med mat och annat. Vad vi köper beror lite på säsong och ålder på barnen, men majskrokar för under två kr/påsen, klämmisar för ca 3,50, sugdricka för under ca 1,50, våtservetter för ca 6,50, hår- och hudprodukter, billig ost, fantastisk ölkorv och storpack av nötter och frön (eftersom vi vanligtvis äter lchf) är stående inslag. Sen brukar det alltid slinka med ”lite” annat också.  Det har blivit lite dyrare sen vi började åka – framförallt nötterna – men fortfarande är det ganska mycket billigare, speciellt om man håller sig till saker man vet att man behöver och som är bra. Jag blir bättre och bättre på det, men har fortfarande viss utvecklingspotential… 

Man måste älska namnet (underrubriken). Och priset så klart.

Förkylningen som legat och lurat hos både Inna och Mimi börjar tyvärr göra sig alltmer påmind hos samtliga familjemedlemmar, så det var en ganska stukad skara som lämnade Rumia för Gdynia framåt kvällen i en tungt lastad bil. I Gdynia stannade vi till för ytterligare ett obligatoriskt besök, nämligen att plocka upp mat på lilla, ganska oansenliga, Thai Jolo. Ett hett tips för den som är i eller passerar Gdynia på väg mot färjan. Det ligger aningens offside, mittemot polisstationen längst ner på huvudgatan, men är verkligen värt att leta upp. Vi har aldrig blivit missnöjda, och rätterna kostar överlag under en svensk femtiolapp. 

Stukade som vi var så lyckades vi faktiskt med konststycket att få barnen att tycka att det var jättemysigt att stanna på rummet, äta godis och se slutet på Mello. (Loreen… what??) Det var nog mest godisets förtjänst. Denna gång hade vi Panorama-hytt, vilket är som ett riktigt hotellrum med dubbelsäng, [bädd-]soffa, soffbord, fåtölj, espressomaskin och fruktfat. För första gången hade vi bokat utan spjälsäng till Mimi, så vi sov en vuxen och ett barn per säng/soffa. (Vem som sov var behöver väl knappast nämnas…. 😉 Eftersom vi hade tur när det SKULLE vara storm och hård sjögång när vi åkte ut, var vi så klart tvungna att råka ut för det nu i stället, när vi var oförberedda. Alla utom jag verkade ändå somna och sova gott av snarkningarna att döma, medan jag låg och lyssnade på alla dessa läskiga ljud som en båt i höga vågor genererar. Jag lider egentligen inte så mycket av gungandet, men ljuden…! Det låter ju som om hela båten vrider sig i plågor och kommer att ramla sönder när som helst. Blä! Tur att det inte händer så ofta och att jag är utrustad med väldigt dåligt minne. 

Lite skillnad från Premium-hytten på utresan. Tyvärr kostar det en rejäl slant, så det är en bra idé att prenumerera på Stenalines nyhetsbrev och boka när de har erbjudanden. Då får man ofta hytten för halva priset.
Han ser rätt nöjd ut ändå 😉

”Mamma, brukar drömma höras?” ”Nej, det tror jag inte.” ”Då är detta på riktigt.” ?❤️ Goa, goa Inna. ❤️

Ett lite tråkigt slut på en annars fantastiskt bra resa var det så klart att komma hem utmattade och halvsjuka, men shit, det kunde ju likväl varit så under utresan och själva resan, så jag gnäller definitivt inte. Nu är det ingen Polenresa inbokad förrän i juli, förutom att Peter och PPM ska dit på miniturné i vår, men man ska aldrig säga aldrig. Det är ju snart påsklov… Tack för att du hängde med oss på den här resan! 🙂 På återseende! 

Polen dag 3 – shopping runt Gdansk

”Mamma, det är inte natt. Det är monon. Mamma, titta, det är inte mörkt. Det är monon. Är du vaken? Mamma? Hej, mamma. Nu är det monon. Jag har ätit korv. Det var inte fotost. Nu ska vi äta fotost. Jag vill ha göt. Igår åt jag chips. Jag vill ha chips. Det är lördag. Efter fredag kommer lördag. Mammaaa, det är monon. Är du vaken?” Varför läggs det egentligen pengar på att utveckla klockor och väckningsappar? Tvååringar är ju naturliga väckningsmonster och hade säkerligen ställt upp gratis bara för själva nöjet i tortyren. 

Något ledbrutna får vi nog erkänna att vi var idag. Enligt Scandic här är det ingen skillnad på king- och queensizesäng. Jag utmanar Scandic att tillbringa en natt i sina ingen-skillnad-sängar tillsammans med en make och en fyraåring. Under samma täcke. Detta säkerligen romantiska, men ack så otroligt opraktiska påfund! Det fungerar, men är inte optimalt. Och det är definitivt queensize. De håller på att renovera andra våningen på hotellet, så det var väldigt fullt när vi kom, annars hade de trevliga tjejerna i receptionen uppgraderat oss till en junior-svit. Svårt att inte vara nöjd när man bor gratis, men nästa gång ska vi nog försöka höra av oss och fixa det innan vi kommer. Vi kan nog inte låta Mimi sova i baby-säng mycket längre, ens när vi reser. 🙂 Fast hon gillar det mycket. 

Jag gillar städet här. Detta mötte oss efter frukost (när jag bett om extra täcke och kudde).

Frukosten här är Scandic-bra. Ingen jättelyx, men mycket att välja mellan, och så har de (vilket alla hotell borde ha) både bacon (sladdrigt, ljust) och riktigt bacon (stekt tills det blir svart och krispigt). ? Mycket föredömligt. Barnen älskar givetvis lekhörnan med tv:n som visar ”Tommy o Jerry”, och bryr sig föga om maten. I brist på nutella åt i alla fall Inna lite Corn flakes och en croissant, medan det lilla spöket nog inte åt alls. Fast hon hade ju startat dagen med ett halvt paket ölkorv å andra sidan… 


Förekomsten av en ismaskin ganska nära vårt rum är alltid en höjdpunkt när vi bor här, så efter frukost bjöds det på ”drinkar” på rummet. (Och ett extra besök av en snäll städerska när någon – inga namn – råkat jonglera med sitt glas lite väl häftigt.)

”Får det lov att vara en drink?”
Än så länge är det helt…

I vanlig ”shit-det-är-egentligen-dags-för-lunch-och-tupplur-tid” lämnade vi hotellet på ytterligare ett ”uppdrag”. Petra och Magnus var dock oskyldiga denna gång. I stället var det Inger och René (som också brukar vara i Polen strax före oss) som använt en så trevlig karaff på sitt hotell och fått reda på att dessa säljs i en affär ”med massor av billiga saker” strax utanför Gdansk. Sådant tycker vi är kul, för det tar oss ofta till ställen dit vi aldrig någonsin skulle kommit annars. Detta var definitivt ett ställe som kvalade in i den kategorin. Szczcepan (!) är förmodligen den största och konstigaste affär jag någonsin satt min fot i. Den går inte ens att beskriva. Om man försöker tänka sig något slags fusion av Ikea, Jysk, bubbeltian, AliBaba, Lantmännen och Duka så är man möjligen i närheten. Möjligen. Att försöka sammanfatta vad som finns där går liksom inte. Det är nästan lättare att säga vad som inte finns.  Mat. Annars allt annat. (Möjligen inte garn och pärlor heller, vilket kanske var tur för resten av familjen, för annars hade jag väl aldrig kommit därifrån.)  Och så billigt att man till slut blev avtrubbad och inte köpte något, vilket man sedan kommer att ångra när man kommit hem. (Been there, done that.) Typiskt nog var karaffen vi egentligen skulle köpa slut, men ”lite” annat slank visst med hem ändå. Bland annat sisådär 600-700 ballonger och diverse drinkpinnar som Inna bestämt hävdade att vi måste ha. Tiden fram till nästa kalas – i höst – kommer att bli olidligt lång, anar jag. Vi investerade också i ett åttakronors nagelkit, som tillsammans med nyinköpta nagellack och nagellacksremover (!) kom att spela en stor roll i kvällens hotellaktiviteter. 

Inte så välkomnande entré kanske
Lagom gryta till spaghettin

Efter den oväntade upplevelsen av Szczepan begav vi oss mot Manhattan, ett medelstort köpcentrum strax utanför Gdansk, där det finns en musikaffär till Peter, ett bra C&A där jag brukar köpa mina kläder och ett KappAhl där jag ofta fyndar kläder till barnen på rea. Något för alla. Utom barnen, för just här finns faktiskt inte så mycket för dem, men vi avslutade besöket med att äta på Sphinx, en kedja som jag egentligen inte vet varför vi envisas med att besöka nästan vid varje besök, för vi är sällan nöjda, men barnen åt för ovanlighetens skull massor, lekte i lekhörnan och fick glass till efterrätt, så alla var trots allt nöjda. 

Vi avslutade vår lilla turné med att stanna till och köpa ett gitarrfodral i en affär på vägen tillbaka och lite garn av de absolut enspråkiga tanterna i pasmanterian i Gdansk som helt enligt polsk tradition säljer garn, sybehör och underkläder (!). Mycket teckenspråk blir det när man ska köpa garn över disk med någon som varken pratar engelska, tyska, spanska eller svenska. Några polska ord kan jag ju numera, men inte SÅ många. Vi löste det till slut i alla fall, och som vanligt köpte jag mer än jag kommer att hinna använda under min livstid, men man blir ju lycklig av garn, eller hur? ?

 Vi konstaterade återigen under vår promenad att Gdansk är en förbaskat vacker stad. 

Närliggande hotell Mercure sticker ut från stadsbilden
Så här ser det mer ut
Den fantastiska saluhallen
Utanför den mexikanska restaurangen Pueblo passade vi på att göra high five med trägubben.
Piwna-gatan med alla sina restauranger och den väldiga Mariakyrkan
Undertecknad i början av Dluga, huvudgatan/långa torget där det mesta händer.
”Ser jag ut som en ängel nu, mamma?”

På hotellet var det sedan fullskalig ”nagelsalong” där den artiga nagelteknologen bad sina gäster (mig) ”slå sig ner” i fåtöljen och lägga upp fötterna. Hennes assistent blev sedan tilldelad en hand och en fot, medan hon själv tog de andra. Mycket färgglatt blev det. Både på naglar, hud, golv och pall. 

Mimi kolhydratladdar inför sin nagelinsats

Jordgubbarna från saluhallen går inte av för hackor.

Polen dag 2 -AquaPark och Gdansk

Att ha skrivit blogg till tre-tiden på morgonen, kändes i morse när jag vaknade av ”Mimi radiokommentatorn Olofsson”, vill jag lova. På nästa veckas 2,5-årskontroll ska vi kryssa i om hon förstår och kan använda 50 ord eller fler – jag funderar på att lägga till två nollor. Det kändes i alla fall som om hon använde minst 5000 ord i minuten där i morse när jag bara ville sova. En blandning mellan hackspetten på julafton och en övertänd stå-uppare typ. Få ämnen eller företeelser är för obetydliga för att inte kommenteras. 

”Man kan ha ben-puffar. Det kan man fatist!”

Efter en frukost bestående av mest nutella var tjejerna supertaggade på badlandet. De var bara tvungna att vara i lekrummet ”en pytteliten stund först”. Det blev alltså precis som vanligt, att när man väl kommer iväg är det egentligen dags för lunch och tupplur. Det slår aldrig fel. Jag tror att det är något kosmiskt som drabbar småbarnsföräldrar.  

Min frukost
… kontra deras frukost…
Utsikten är inte mycket att skryta med
Hotellets närmsta granne är Castorama, ifall man vill kombinera spa och bad med inköp av ett nytt kök eller så.
Jag har svårt att bestämma mig för om det är bra eller bara väldigt konstigt att det på tv:n finns en kamera över lekrummet, en över poolen och en över utelekplatsen. Mest konstigt, tror jag.

Vi körde faktiskt bara fel en gång under de 2,7 kilometrarna mellan hotellet och Reda, där AquaPark ligger, och stämningen var verkligen på topp när en gnällig Mimi ”bara ville sova” hela vägen, och vägrade gå ett enda steg på sina egna ben när vi kom fram. Barn som ligger på golvet och skriker ”BAJS” är ju så charmiga, eller hur? 

Lyckligtvis ändrades situationen helt när vi kom in på badlandet och hela besöket blev riktigt lyckat. Ett besök kostar för en hel familj mellan 70 och 90zl för tre timmar, eller 120-130zl för en hel dag. Att roa sig i en hel dag är nog inte några större problem, speciellt inte om man har lite större barn, men med våra förutsättningar kändes tre timmar alldeles lagom. Det är alltid svårt att komma till ett nytt ställe och lista ut rutinerna, men här kändes det ändå genomtänkt. Alla byter om i samma lokal, där det finns bås för den nakna delen av proceduren, gott om skåp att låsa in grejerna i och separata duschar. Armbandet man får både låser skåpet och håller reda på hur länge man varit på plats. Dessutom finns en liten display där man kan få reda på vilket skåpsnummer man har. Mycket ”handy”, för det är stoort och många skåp… 

Inne i badet är det rent, fräscht och alldeles lagom varmt, överallt utom i småbarnsdelen där både luft och vatten var avsevärt kallare, av någon anledning, så våra barn sa nej tack och vände, men älskade de andra poolerna. De är ju dock i åldrarna att det är alldeles tillräckligt att simma omkring lite, hoppa från kanten och åka runt i ”kanalen” på ett gummidäck, så många av attraktionerna var pärlor för svin för dem, men om några år ska vi vara bland dem som åker genom hajtanken (vilket bara Peter gjorde idag), slänger oss våghalsigt ner för alla olika vattenrutschbanor, gungar runt i vågpoolen och utnyttjar stället till max. Vi har i och för sig ingen känsla av att INTE ha roat oss till max idag, utan är mer än nöjda med besöket, och Mimi somnade sittande på bänken i omklädningsbåset efteråt. Inna och jag i bilen mot Gdansk sen… efter en välförtjänt pizza och fantastiskt kaffe i fiket på vägen ut. Reda får fem badankor av fem möjliga. (Vi orkade inte dra med kamera/mobil ut bland poolerna, men här finns en massa bilder och info.) 

Stället hette, listade vi ut, ”Kaffekvarnen” eller något liknande. 🙂
Slagen hjälte

Glass efter bad är ju nästan obligatoriskt. Och piggar verkligen upp.

I Polen är det ”fet-torsdag” idag. Något liknande vår fettisdag, med skillnaden att det är glaserade syltmunkar man ska kränga i sig. Helst jättemånga. (Semla är nog ändå att föredra, är familjens samlade bedömning.)

Från Reda styrde vi sedan kosan mot Scandic i Gdansk. Gdansk är vår favoritstad i Polen, men ska jag vara riktigt riktigt ärlig tycker jag nog att den är mer en vår-, sommar- och höststad, eftersom den är såå himla fin att strosa runt i, sitta på uteserveringar och titta på folk, men inte riktigt lika inbjudande en regnruskig februarivecka, men vi bor gratis på Scandic för våra Coop-poäng (som vi växlat till SAS Eurobonus-poäng) och hotellet är trevligt och ligger bra till, när man vill köra eller åka (tåg) runt i närområdet, eftersom både tågstation och stora vägen ligger precis intill hotellet. Åker man däremot till Polen för att shoppa, spa:a och kanske ”badlanda” med barnen bor man (om man inte har poäng) billigare och närmare stora shoppingcenter om man bor i Gdynia eller ute i Rumia/Reda. Fast det är givetvis inte lika fint som i gamla stan i Gdansk. 🙂 

Vi var alla ganska möra när vi kom hit, speciellt Inna som blivit lite förkyld, så det har varit en ganska lugn kväll. Vi har bara varit nere på närliggande (och enda i centrala Gdansk) gallerian Madison där vi åkt rulltrappa, varit i Zoo-butiken, kastat pengar i önskedammen (”jag önskade att alla skulle vara friska och att jag skulle få en hund när jag blir stor, och min snuva är redan bättre” ?) provianterat och, på Mimis uttryckliga önskan, köpt nagellack och chips. Har jag nämnt att det är roligt att handla i Polen? 🙂 Jag älskar när de där två fulla kassarna med tre olika sorters ost, ”fin-oliver”, flera påsar chips och godis, ölkorv, hallon, jordgubbar, päron, bananer, vatten, yoghurt m.m går loss på ynka 113zl. ? Jag uppskattar det dessutom ännu mer nu efter Floridaresan… Där hade det säkert blivit samma summa, men i dollar. 

En sådan här hund är nog det närmaste hon kommer att komma….

Mer konst inne på galleria Madison
”Jag har ett M, mamma!”

”Och jag ett I.”

Efter kvällsmaten bestående av ovanstående ostbricka, har det varit skönhetssalong här, och sällan har jag haft så spektakulära fötter som nu. Synd att vi inte har fler badlandsbesök inbokade. Eller inte. 🙂 


Det gäller att spreta ordentligt när man varit på salong…
Koncentrationen är total.

Visst blev jag fin! De där svarta dekorationerna är jag hyfsat säker på att jag är själv om. Kom ihåg var ni såg det först. 😉

Polen dag 1 – Rumia. Kanske.

Den här bloggens existens vilar på två grundpelare. Den ena är resande. Den andra är tiden som infaller mellan barnens och författarens sömn. Rubbas eller saknas en av dessa pelare, hotas hela bloggens existens. Skulle undertecknad alltså somna innan eller samtidigt som barnen, är risken överhängande att det inte blir något bloggande, alternativt att det blir ett ganska kort sådant. Ungefär där är vi nu, därav ”kanske” i rubriken. Inte den ultimata starten för en reseblogg kanske, men så började ju resan inte heller på bästa sätt, så varför ska bloggen ha det lättare än någon annan? 🙂 

Idag har vi i alla fall – efter en kav lugn (tack för hållna tummar och eventuella böner) färjeöverfart – anlänt till Polen. Den mjukstart vi brukar ha, med lite medhavd frukost i hytten, spolierades ju i och med den glömda ”färjekassen”, men det gick ganska bra ändå. Tjejerna var, trots en rejäl overload av sötsaker och väldigt sen sänggång igår, fantastiska och gnällde inte en gång över de (begränsade och improviserade) morgonbestyren. Hade de betett sig så under ”vanliga” morgnar så hade vi t.o.m kunnat hinna vara i tid till dagis någon enstaka gång. (Jag håller dock inte andan…) 

För ovanlighetens skull hade vi ”snålat” och åkte i Premiumhytt i stället för den Panorama vi brukar lyxa med, och för första gången åkte vi utan babysäng till Mimi. Vi hade i stället varsitt barn skavfötters (till en början i alla fall) i de smala britsarna. Det fungerade oväntat bra, så det blir kanske framtidens melodi eftersom resorna redan – pga att entusiaster som vi pratar så väl om Polen att flera åker? – börjat bli dyrare och dyrare. Typiskt. 

Vi var framme i ett regnigt och ogästvänligt Gdynia redan vid halv åtta, och körde då direkt mot Rumia, den ganska osexiga förort där vi brukar handla/bunkra billigt innan vi åker hem och där det ligger ett prisvärt spa/pool/lek-hotell som barnen älskar, och numera också ett nytt badland, AquaPark, som vi planerar att testa. Första mål var Port Rumia, ett stort shoppingcenter, där vi planerade att göra den där trista ersättningsshoppingen av grejer vi redan har, men som står fint nerpackade hemma i köket. Det är verkligen förvånansvärt mycket saker man har – och behöver – i en necessär. Och då tillhör jag ju ändå inte kategorin som har speciellt mycket smink. 

Port Rumia visade sig öppna först 09, så då passade vi på att utföra ett av våra numera stående uppdrag när vi är i Polen. Hämta upp och ta hem saker som våra bekanta Petra och Magnus glömmer här. 😉 (Läs gärna Petras ”gratisblogg” här – det brukar löna sig.) Vi har hämtat upp armband på Hilton, ölkorv (!) på Scandic och denna gång fick vi en lite större utmaning; en glömd iPhone på SKM-tågens hittegodsavdelning. Bara att hitta till hittegodsavdelningen var ett litet projekt, som sedan bleknade vid jämförelsen med att försöka göra oss förstådda när vi väl hittat dit. Det var mycket teckenspråk, många ”moment, moment” (typ: ”vänta, vänta”) och lite tolkning från förbipasserande, men till slut kunde vi kvittera ut den inlämnade telefonen och meddela den oroliga tonåringen hemma i Sverige att hans liv bara är förstört fram till söndag, när vi levererar hem den. Alltid kul att kunna glädja någon. 

SKM-tågens hittegodsavdelning i regn. På tal om ställen man inte trodde att man skulle besöka.

Utflykten till hittegodsavdelningen tog precis den timme vi behövde för att Port Rumia skulle öppna, och nu var vi ganska rejält sugna på frukost och såg framför oss en av de fantastiska frukostar som vi – för nästan inga pengar alls – brukar unna oss när vi kommer hit. Det lite motiga visade sig dock vara ett konstant tillstånd . Det fanns inte ett enda ställe inne på hela Port Rumia som serverade frukost, eller ens något som liknade frukost. På riktigt. Varken fik, restauranger eller snabbmatställen. Seriöst? Rumia är inte – i alla fall inte de här delarna, som är väldigt bilberoende – ett ställe där man strosar runt i jakt på mysiga fik, speciellt inte när man har rätt klara och inrutade planer för dagen och barnen vet om dessa planer, så frukosten idag bestod till slut av kaffe och (typ) syltmunk. Och glass. Väldigt lchf. Väldigt nyttigt. Väldigt diabetes. Men skit samma. Koffein och energi var det i alla fall, om än kortvarig. 

Jag älskar servisen. Stället heter ”Sowa”. Svårt att lista ut vad det betyder?

Nu kunde man ju tro att den konstanta motigheten skulle lätta något, men återigen ville ödet något annat. (Jag har f.ö en känsla av att det där ödet har rätt roligt åt oss.) När vi kom in på Auchan, den stora affären som ”bär” hela Port Rumia och som är ungefär som Ekohallen, så … höll de på att renovera hela djäkla ”necessärs-avdelningen”. Hela den enorma avdelningen som innehåller alltifrån medicin och hygienprylar till skönhetsprodukter var nerpackad i inplastade kundvagnar och avstängd med stora avspärrningsband och skyltar! Hur stor är sannolikheten? Jag bara undrar. Ödet skrattar förmodligen högt och min frisyr är fortfarande plattare än den någonsin varit. 

Ölkorvsavdelningen var lyckligtvis inte stängd.
Och inte Paw Patrols-avdelningen.

När vi handlat det lilla vi kunde handla och gick mot utgången för att uppfylla barnens ihärdiga tjat om bad på hotellet, upptäckte vi att båda två hade slocknat. Se där ja. Tajmingen som alltid helt perfekt. Då var vi ju ”tvungna” att stanna kvar och shoppa lite till. Inte mig emot, ärligt talat. För mig var det egentligen dagens första medgång. En rätt dyr medgång om man bara tittar på slutsumman, men ser man till vad jag fick för pengarna så är det löjligt billigt. Jag älskar verkligen att shoppa i Polen, för man får verkligen mycket för pengarna, speciellt när man handlar inhemska märken. Zlotyn står just idag i 2.18 och jag köpte flera par jättefina jeans till tjejerna för mellan 20 och 40zl, en massa toppar till mig själv för mellan 25 och 49zl, höst- och vinterskor till barnen för mellan 30 och 55zl, två (!) jättefina våroveraller till Mimi för 45zl/st och så vidare. Lätt att förstå att det är kul att shoppa va? ? 

När barnen vaknat och shoppingkassarna var överfulla begav vi oss mot Spa Faltom, vårt hotell, där receptionisten försökte hålla masken, men misslyckades, när vi checkade in för vår enda natt med så mycket packning (måste omfördela shoppingen) att vi knappt tog oss in genom (de f.ö idiotiskt smala) svängdörrarna. På Faltom har vi ett enormt Executive-Rum med frukost och tillgång till gratis pool, lekrum, parkering och gym för 380zl. Här finns även ett spa och en bowlingbana. Kan rekommenderas om man vill kombinera familjesemester, badland och shopping, även om det ligger urtrist precis vid en stor väg. (Vi bokar vanligtvis alltid hotell genom hotels.com, men just detta hotell brukar ha bäst pris på Booking.com. Kan ju vara bra att veta.)

Nu fick barnen (ÄNTLIGEN, om man frågar dem) ta över showen, så resten av dagen har vi tillbringat i poolen (eller, som det känns, med att springa MELLAN de olika poolerna för att tillfredsställa barnens nycker) och i det gigantiska lekrummet, som är som ett lekland i miniatyr. Inte undra på att jag somnade med barnen. 

Taggad? ?

När man blir persedelansvarig i lekrummet…. (diademet). ?
Vi passade också på att äta middag i hotellets fina restaurang. Här finns en mer barnvänlig bufférestaurang också, men vi ville nog revanschera oss lite efter alla spaghetti och köttbullar-middagar på rummet i Florida, så vi åt ”riktig” mat med köttbit, alldeles för lite sås, en flaska Chianti, efterrätt och dubbel espresso. Och notan stannande ändå på 300zl. Där fick du, Florida! 😉 (Inte för att den obstinata lilla terrible twon, åt eller uppförde sig mycket bättre här än i USA, men det är lättare att ta när det inte kostar skjortan.) 
Hela La familia på väg mot middag
”Lite glitter skadar ju aldrig” nej…. 😉
Ja, vi låter helt klart barnen sitta med mobil vid bordet för att själva få njuta av maten.

Jag känner att jag nog egentligen kan stryka ”kanske” i rubriken, och att jag nog nu borde sova minst 120 minuter i timmen, men ett blogginlägg blev det minsann, och kort är det minsann inte. ? Godnatt! 

SKITstart

Det där med att vara väldigt resvana och ha sina olika, väldigt invanda, roller kan också ha sina nackdelar. Som att den ena är så van vid att den andra gör vissa saker att den till och med släppt på sitt otroliga kontrollbehov och litat på att allt är och blir som vanligt. Som att färjekassen, den där med ALLT man behöver under färjeöverfart och en hel del under själva resan, INTE står kvar hemma i köket, utan är med i bagaget. Dumt. Jättedumt. 

”Åh, vad fina vi är!” (Och där bakom till vänster. Den där rödaktiga kassen….. ?)

Nu har vi alltså precis kört ombord på en löjligt tom Polenfärja utan frukost, utan godis, utan pyjamas, utan välling, utan necessär och utan lite annat smått och gott som borstar, smink, tabletter och mediciner. Jippi! Dyr och djäkligt opraktisk start, kan man säga, för de ”för säkerhets skull-saker” vi alltid hade med innan, har vi slutat med, så det är verkligen allt till mig och tjejerna som saknas. Utom smycken och glitter, för som Inna så träffsäkert uttryckte det när hon tog sitt andra glittriga hårspänne till sitt redan glittriga diadem, halsband och armband: ”Lite glitter skadar ju aldrig!” ?

Resklara och förväntansfulla till max.

Nu ska vi (mest jag) ta en drink för att lugna nerverna, sen får det bli att röja loss efter tandborstar i Taxfree-butiken. Är det någon som (känner någon som känner någon som) ska åka över i morgon får ni gärna höra av er. Vi skulle vilja skicka med en kasse…. ?

Välkommen till nya bloggen – på väg mot Polen

Välkommen till Olofssons reseblogg med kompl…. barn… !  Förutom att det är förbaskat kul att ha nu i efterhand, så är det en och annan som faktiskt har berömt mitt skrivande från Florida, och sådant ger ju mersmak, så nu har jag – tror jag – skapat en lite mer allmän reseblogg, där jag tänker mig att skriva om våra olika resor, så där lite på en höft.

Inte många som känner oss har missat att vi gillar Polen skarpt, och åker dit många gånger varje år. Vanligtvis brukar första resan gå runt påsklovet, men i år ska vi faktiskt dit redan nu under sportlovet, så idag sitter vi med andan i halsen och hoppas, hoppas, hoppas att vinden ska lägga sig tills i natt, när vi åker.  Barnen har klättrat på väggarna sedan igår, för de ”älskar Nicke-båten, mamma”, så inte minst för deras skull hoppas jag på lugnt väder så att vi kan utnyttja leklandet och diskogolvet tillsammans med dem innan vi sover. Wish us luck och häng gärna med på resan!