Kroatien 2019:1 Dag 17 och (ytterst ofrivilligt) 18

Jag hade faktiskt – för en gångs skull – tänkt strunta i att blogga hemresedagen, men av anledningar som snart ska förtäljas fick jag betydligt mer tid och betydligt fler erfarenheter än jag känner att jag behövde… så då kan jag likväl blogga. Inte för att vi kanske vill komma ihåg, men för att det kan vara nyttigt för framtiden att komma ihåg hur det kan bli.

Dagen började lyckligtvis verkligen i dur. Vi vaknade – möjligen beroende på mig och en viss hemresepressångest… – tidigare än vanligt, hade en riktigt trevlig frukost och morgon (möjligen möjligen beroende på undanplockade skärmar) och gick ovanligt tidigt ner till vårt lilla ”camp” under korset och ”knatte-Jesus” (det som vissa kallar en Madonna-bild…).

En av morgonens huvud”personer”…
Man bara måste ta en bild när man går ner. Det går bara inte att låta bli.
Du fina fina barn. ❤️
De nytillkomna tjeckerna tar det där med solskydd på allvar.

Cirkus Olofsson

Cirkus Olofsson modell äldre.

Vi badade, badade, badade, åt upp våra sista frukter och snacks för att kunna senarelägga lunchen så mycket som möjligt, badade mer och lite till. Mimi tog ytterligare ett mini-steg mot att lära sig dyka, passade på att skära upp foten på en sten och vi andra bara pressade ut det allra sista av allt. Efter lunch och packning (allt och alla gick in i bilen utan problem) körde vi mot Split. Bilsjuka Holger har klarat samtliga bilresor utan något som helst problem, så vi utnämnde Peter till bästa föraren ever.

Inna är dyklärare, Mimi adept.
”Och nu tar vi steg två. Gör så här!”

”Jag får ju vatten i ansiktet!” (Eh, ja…)
Utsikten i panorama.
Trädgården runt huset är fantastisk. Här finns allt från lime, fikon och vindruvor till tomater, basilika och allt däremellan.
”Efterbilder” för att komma ihåg hur lägenheten såg ut. Ironiskt och roligt att vi mer än gärna skulle återvända med tanke på hur vi fasade.

Anna vill ha detta badrum hemma och Mimi är helt kär i mattan.
Är detta priserna om man pratar kroatiska, tro? Jag som tyckte det jag betalade på booking var billigt.

På flygplatsen var det varmt som i … men vi kom snabbt och smidigt igenom alla spännande steg och lyckades t.o.m få en riktigt bra plats i fönstret i den överfulla avgångshallen. So far so good alltså. Vi tyckte bara att vi varit lite onödigt tidiga med tanke på att vi hade över två timmar att vänta. Anna och Holgers plan fick 20 minuters försening. Stackars dem liksom. Haha…

Jag kan ju inte låta bli att försöka ta snygga vybilder från bilen.
Holger bjöd på klubba och det var fri skärmtid. Alla nöjda. Nu.

Efter torr, dyr flygplatsmacka fick man även Pringles.
Så försenade var ni ja…. Tack för i år! Vi ses nästa…. 😍😉

Det fanns inga som helst tecken på att något var fel, inte ens efter att avgångstiden passerat. Allt var i tid, enligt Norwegians hemsida och info-skärmen. Sen kom ett sms som man verkligen inte vill ha, om att flygplanet var försenat och att de inte hade någon ny tid, men att man kunde avboka gratis online om man ville. Dålig känsla i magen av sådana sms. Mycket riktigt, efter en timmes noll-info kom information om att planet skulle gå. Klockan 09.00 i morgon. Ingen mer info. Bara väntan.

Så här tycker vi om plan som inte går. Speciellt om vi (Inna) längtar hem till en pyjamaspartydate med bästa kompisen.

En stund senare kom Inna inspringande på toa där jag råkade vara och utbrast glädjestrålande att vi skulle få åka hem för alla hade blivit glada och sprungit iväg. Mycket skeptisk gick jag ut och möttes av ett announcement om att gå till en gate, men givetvis inte för att åka hem utan för att gå ut mot ytterst okända mål. Man måste f.ö gå igenom passkontroll igen då. Det kändes lika motiverat för oss som för den trötta, desillusionerade passkontrollanten som nog missat sin fredagskväll pga detta. Det var lätt att få det intrycket i alla fall.

I ”ankomsthallen” fick vi veta att vi skulle gå till disk 17, och när vi väl hittat våra väskor i ett hörn, lyckades Peter höra att familjer med små barn kunde gå fram. Med tanke på att vi då var sist, kändes det som om turen vände, speciellt när vi omgående fick ett papper med våra ”rättigheter”, namnet på ”Apartments Hotel President Split” och ett besked om att gå ut och vänta på bussen, på vilken vi skulle få all info vi behövde, inklusive när vi skulle bli upphämtade i morgon. Förutom att vi var supertrötta, hungriga (vi hade tänkt äta på planet), att Peter skulle behöva ställa in sin spelning med Broken Spokes på Killebom så var vi då vid relativt gott mod, för det kändes ju välorganiserat och tryggt att det fixats för oss.

Ölmage…?!

Tre timmars väntande, bussletande och fruktlöst frågande senare kände vi oss inte lika trygga, kan jag säga. Vi satt då på asfalten utanför en helt nedstängd flygplats, utan vatten och utan mat (t.o.m nödsnacksen var slut), jag började få insulinkänning, det fanns inte ens en varuautomat, taxibilarna slutade gå och det gick inte att få några besked om hotell från de få stackare i personalen som nog stannat kvar efter arbetstidens slut av snällhet och servicekänsla. (Flygplatspersonal. Norwegian lyste med sin frånvaro, så klart.) Till slut – efter att jag med en gråtande Mimi i famnen tvingats spela ut diabeteskortet – fick vi rådet att ta oss till ”inte så fina, men närbelägna” hotell Resnik på eget bevåg och pengar. Den trevliga kvinnan hjälpte oss också att ringa dit en sömndrucken taxichaffis som dessutom körde oss till en bekants – egentligen stängda, det var ju över midnatt – mack, där vi i alla fall kunde köpa en flaska vatten och en påse chips. Tur var det, för självklart fick jag en riktigt rejäl känning under natten sen.

I väntan på en buss och information som aldrig kom. Det är nu midnatt och flygplatsen är stängd. På riktigt.
Det är i alla fall en säng och i alla fall hyfsat rent. Punkt.
”Jag kan visst få varm välling”, grät Mimi, ”det finns ju en mikro”. 😃 (Just då var inte ens det roligt, men nu så…)
Jag har lyckligtvis aldrig några bekymmer med mina känningar. Jag både känner och kan häva dem utan inblandning av någon annan, men detta var en av få gånger det faktiskt känts lite läskigt. Allt hade så klart gått att lösa och folk runtomkring erbjöd både det ena och andra, men jag kände mig rätt utlämnad där utanför flygplatsen när allt var slut.

Taxichaffisen, som egentligen gått av sitt pass, kunde inte ge oss kvitto eftersom han ”loggat ut”, men erbjöd sig att i stället hämta oss på morgonen också, och självklart behövde vi inte betala något förrän då. Heja honom!!

Hotellet låg – såg vi på morgonen sen – egentligen ganska vackert vid havet, men det höll inte direkt den standard vi är vana vid, trots att det faktiskt kostade mer än det ljuvliga vi just lämnade. Det var minst 35 grader varmt i rummet, där det självklart varken fanns AC, kyl, mikro eller vattenkokare, vilket fick den urtrötta Mimi, som heller inte fått i sig någon riktig mat på hela dagen, att fullkomligt bryta ihop för hon ville ju ha sin välling. Man kan säga att hela familjen nog hade ett smärre (det där med smärre är det ändå ingen som tror på, hoppas jag) bryt innan vi lyckades lokalisera den dj__la vällingen och flaskan, givetvis i olika väskor, och Peter fått springa de flera hundra metrarna bort till receptionen för att få den värmd, för självklart kunde hon inte, i den sinnesstämningen, dricka den kall, vilket hon annars ofta gör. Det var lite dålig stämning, skulle man kunna säga.

Natten blev inte direkt behaglig. Det är den sällan i sådan värme och sällan med 2,7 i socker, så att vakna vid 06 av en fortfarande lika arg Mimi var… sådär. Jag ska inte orda så mycket om vår morgon eller hur vi luktar, för de flesta kan nog antingen föreställa sig eller vill helst slippa tänka på det. Taxin skulle komma 07.15 och frukosten öppnade 07, så det var inte tal om att njuta av hotellfrukost, men just då var vi väldigt glada att det fanns möjlighet att äta något. Kvinnan som hjälpte oss igår antydde redan då att det nog skulle vara rätt kämpigt på flygplatsen, för det skulle ju vara ”lördag, så fullt”.

Utsikten från rummet var väl inget att skriva hem om.
Men i frukostmatsalen upptäckte vi att vi var precis vid havet. Det var t.o.m lite småvackert. Lite.

Har man sju minuter på sig så tjabbar man inte om näringsinnehåll, så chokladpuffar med chokladmjölk kändes as good as anything.

Vår hjälte-chaffis. (Men snygg, Inna? Nja, det vet jag inte.)

Vår hjälte, taxichaffisen, kom på exakt utsatt tid och berättade en massa om området på den korta vägen till flygplatsen, så när vi var framme tackade Inna för allt det intressanta hon fått lära sig, och sedan viskade hon att han faktiskt var snygg också. 😂 Fast hon är ju kär i Leandro så klart. (Hallå! Du är sex och ett halvt! Vad ska det bli av detta? Hon kommer ju att vara klar med tonåren vid åtta. För övrigt berättade hon igår att hon och Leandro nog skulle ha barn när de blev tonåringar för hon hade ju inga ”pills”. 😱 Jag måste strypa hennes tillgång till Youtube! 😂 För alla med moralpanik kan jag dock säga att hon inte vet hur bebisar blir till eller vad ”the pill” är, utan hon lyssnar på ”stories” och bildar sina egna, inte alltid helt korrekta, bilder av saker och ting.)

Även idag gick det, trots gårdagskvinnans farhågor, ganska snabbt och lätt att checka in och komma igenom alla roliga kontroller och vi lyckades t.o.m få tag på i alla fall en stol i den nog inte städade avgångshallen. Vi fick dock väldigt dåliga vibbar när det inte fanns något gate-nummer på vår flight, men över under alla under, så kom vi faktiskt iväg på utsatt tid. Med tanke på alla vedermödor blir man ju däremot rejält provocerad när piloten berättar att ja, de hade en ”bird strike” vid gårdagens landning, men det var inga problem, utan problemet var att det inte fanns någon tekniker som kunde fixa pappersarbetet! Vi har alltså genomlidit detta djävla elände pga av ett papper! Gaaah! Ja, jag är givetvis glad att de tar säkerheten på allvar, men ändå. Fucking pappersarbete!

Så här tycker vi om flygplan som krockar med fåglar.

Nåja, nu är klockan 10.00, vi är halvvägs till Köpenhamn, så nu återstår bara att se om väskorna kommit med rätt plan, vad det kostar att checka ut från parkeringen ett halvt dygn för sent, om bilen startar och Öresundsbron är öppen. Baggis… Sen återstår ju också det roliga att försöka få tillbaka pengar för hotell, taxi, mat och sveda o värk från Norwegian. Det ser jag extra fram emot. Not.

Är det förresten någon som någonsin lyckats använda den fria wifin på ett flygplan? Det ser ju bra ut med full täckning, men det går ju inte att använda till något. Eller är det bara jag?

Så här kul blir f.ö en dag efter en nattkänning.
Mimi sitter och kollar igenom säkerhetsbroschyren (första gången den lästs?) och säger ”check” för sig själv. 😃
”För vi är ju bästa vänner i hela världen. Och likadana. Ser ni vem som är vem?” ❤️
Alltså, du tjej som gick förbi och drog din kissande hund i koppel, tittade på kisset framför mina fötter och GICK…. Du kanske inte skulle ha hund?!

Tja, hundkisset ovan symboliserar ganska exakt vad vi tycker om vårt sista ofrivilliga resdygn. Där har funnits ljusglimtar, absolut, som tjejen på flygplatsen, taxi-chaffisen, den trevliga Malmöfamiljen vars tre barn tjejerna lekte med i eländet och det faktum att hemresan idag funkade bra, men så här illa får det faktiskt annars inte skötas. Fy, Norwegian! Må ni kompensera detta på ett bra sätt.

NU säger jag i alla fall tack och adjö för denna resan på riktigt, för nu har vi passerat Sölvesborg i den härligt regniga 16-gradiga svenska ”sommaren” och ska hem och se vad resten av semestern kan gömma i sitt sköte . (Vilket vidunderligt märkligt uttryck förresten… Heter det verkligen så? Det får jag fundera på.) Over and out.

Den snart sjuåriga tonåringen messar och planerar kvällens date med bästa vännen. 😱
Hemma hade Sommarskuggan lämnat en mössa den hade hittat i skogen… Va? (Mamman tycker sig känna igen den där…)
Vi har fått en äng medan vi varit borta! Det ska ju vara bra, har jag läst.
Dessutom verkar vi ha fått en inneboende med toalett under gungorna.

Kroatien 2019:1 Dag 16 Repris i Mimice

Nu har den kommit, den sista ”riktiga” semesterdagen. Som jag skrev tidigare så flyger vi hem sent och har fått sen utcheck från våra rum, så vi har faktiskt mer eller mindre en dag till, men ändå. I morgon åker vi hem och det känns faktiskt ganska okej. Det är ljuvligt att sola och bada i ständiga 34 grader med fantastisk utsikt, men man orkar ju inte ta sig för så mycket mer. Eller rättare sagt, vi orkar i alla fall inte det. Jag ser kompisar på sociala medier som varit i både Krk och Plitvice nationalpark och vi vill verkligen besöka i alla fall en av dem, men det är mycket vi diskvalificerar pga värmen. Kanske med rätta, kanske inte. Nu slumpar det sig ju så lyckligt att vi snart ska hit igen, vilket känns väldigt trevligt, så det är kanske då det händer. Säg det inte till den familjemedlem som gärna vill ha en ny bil, men det händer att jag kollar om nästa års flyg släppts också…. Vi kan väl inte sluta resa helt bara för att vi behöver småsaker som nya bilar och ny panel på huset…? Väl?! Väl?!!

Nåja, är det något som talar emot att det kan kännas lite skönt att komma hem så är det den s.k ”värmen” hemma. Vi har 34 grader här. På lördag när vi är hemma påstås det bli 16. 16?!? Vem skojar med mig? Ska jag semestra hemma så vill jag i alla fall kunna sitta ute och grilla, ta en badrunda med barnen (även om de små oupplysta varelserna helst vill till en sjö) och gå utan strumpor. Skärp till er lite alltså, vädergudarna!

Mimi är helt fokuserad på att nästa födelsedag i familjen är hennes. Hon inser möjligen däremot inte riktigt hur långa två månader är i en snart-femårings liv, så hon planerar redan önskelistor och födelsedagskalas. På önskelistan ska hon skriva: likadana badskor som mamma (fast i strl 28-29) och en Everest (den enda Paw Patrol hon inte har). Och möjligen kommer något att tillkomma när hon väl skriver – hon har ju inget papper nu, det stackars barnet. På födelsedagskalaset ska den och den och den komma, men inte den ”för hon vet ju inte var jag bor” och kanske inte den ”för den är ju lite bråkig ibland, men ibland snäll och en gång fick jag ju ett armband” [rynkad näsa och fundersam blick]: ”Går det med Nataša?” (dagisfröken). 😍 (Mimi älskar f.ö alla sina pedagoger på förskolan, vilket är så skönt, men alla är kanske inte självskrivna på barnkalas? Jag tror ändå att det är en komplimang, Nataša.)

När vi frågade barnen vad de ville göra idag, så ville de gärna ha en repris av gårdagen med bad och att pappan hämtade pizza till stranden, de ville bara ha en lite längre ”chillaxa”-stund (chill + relax = chillaxa) på morgonen. Trots min inre ”måste-pressa-lite-åker-ju-snart-hem-stress” (som tack och lov ändå mattats rejält jämfört med hur det var förr – alltid, inte bara på semestern eller sista dagen, utan verkligen alltid) så sitter jag faktiskt i hyfsat lugn på balkongen med kaffet och låter dem göra det. Vad Peter gör? Diskar… 😉 Jag har det så löjligt bra. ❤️

Tanken på de där 16 graderna stressar mig dock lite, så nu får jag nog gå och packa strandkassen! Det skiljer tio grader på vattentemperaturen här och de 16 graderna hemma… Brrrrrrr!

De små prickarna till höger är vi. Den större pricken till vänster är fyra – numera förmodligen lidande – tyskar utan solskydd på en bräda.
Mimi hade som mål med resan att lära sig dyka. Hon är inte riktigt där, men har kommit något steg närmare i alla fall.
Det har varit lite för få ”fot på strand”-bilder, känner jag. Denna skickade jag till min diabetessköterska när hon tyckte att det var taskigt att mejla och berätta att det var 34 grader varmt och hon satt på jobbet och frös. Jag är en så fin människa… 😉
Jeanette, nu har såpbubblorna också kommit till användning! Möjligen med något förfelad verkan, för det var mycket ”mamma, kolla denna, kolla denna!”, men tanken var mycket god. 😉
”Snabbt! Ta en bild på denna gigantiska!” (Bubblan på högerbenet.)

Idag visade sig stranden från en ännu bättre sida än vanligt till och med. Vattentemperaturen, som fluktuerat lite från dag till dag, var på klar ”ligga-i-hela-dagen- nivå” och det var så stilla att man utan problem och utan cyklop kunde ligga 30 meter ut och titta ner på botten. En botten helt utan alger, sjögräs och annat läskigt dessutom. Ljuvligt var ordet. Jag tog mig en runda på madrassen och kollade in både nakenbadarna och det trevliga huset/hotellet bortom oss på ena hållet och det pyttelilla samhället (där vi bara – något traumatiskt – varit nere och vänt med bilen) på andra sidan. Förmodligen har jag tendenser till träningsvärk efter detta i morgon. Madrassen fick efter detta (pga mig?) möjligen sitt banesår (det tredje), för den var lite slak resten av eftermiddagen sen. F.ö är det svårt att hålla sig för skratt när barnen helt oskyldigt och imponerat utbrister: ”Mamma blåste så den blev alldeles hård!” (Madrassen…) 😃

Världens snällaste Peter efterlevde även idag allas önskan och stack iväg och hämtade pizza till oss allihop. Lyckligtvis är pizzabagaren – eller om det var hans son? – gitarrist, så han lider nog inte alltför mycket av de där varma utflykterna. Hoppas vi i alla fall, vi som ligger kvar i vattnet och bara väntar på leverans.

Idag har snigelfarmen utökats till två individer, en stor och en liten. Båda helt orörliga. ”De sover nog.” (Eh, ja, det gör de nog.)

Det är faktiskt en ny bild…

Vid 15-snåret började lång gårdagskväll, mycket sol och massor av salta bad i kombination med dålig mathållning ta sin tribut och vi insåg motvilligt att vi nog också började känna av solen, så vi fick gå upp och siesta oss lite.

Vid 19 och efter lite dramatiskt blodvite (läs: skrapade handflator och ett knä) stack vi iväg och käkade. Det blev inte en middag som gick till historien som världsbäst och personligen börjar jag verkligen tröttna på mina grättna barn och all mat som får slängas eftersom de inte äter. När vi kommer hem ska de få gå i smaka- och äta-upp-skola, säger jag i ena meningen och lovar i nästa dem en glass eftersom jag ändå tycker att de också ska få lyxig semesterkänsla. Jomen, jag är pedagog, jag.

Så här ska ett vinglas (som inte jag behöver diska eller förvara) se ut.
Bröd äter de i alla fall emellanåt.
Och is… Tänk om det hade funnits näring i det!
Sociala klubben.
Inna och jag är inte riktigt överens om hon har ätit upp sin mat eller ej…

Nu i kväll tänker jag njuta så länge jag bara kan (dvs tills myggen tar mig) av den ljumma härliga balkongen och ett glas vin, sen ska jag packa ner allt utom handdukar, badkläder och (hemska tanke) varma hemresekläder, för i morgon tänker vi göra ytterligare en repris av idag, igår, förrgår… dvs hänga på den härliga stranden och bada som om det vore det sista vi skulle göra innan vi åkte härifrån. Och det är det ju. Jag tror att jag redan ångrar mig. Jag är inte redo att åka hem.

Inte så vanlig syn längre…
Peter har köpt souvenirer till barnen. ”De har både kniv och sax och mätare, mamma!”

Att bara ta i dessa varma läskiga kläder får det att krypa i mig, och i morgon vid den här tiden kommer vi att tycka att de är för kalla…. 😫

Att glömma Sommarskuggan i en påse efter att hen ju fått sig ett ofrivilligt dopp för över en vecka sedan… 😱🙈 var ju en strålande idé…

Blir det ingen blogg i morgon – det vet man aldrig sista dagen – så säger jag tack för visat intresse och kanske blir det mer blogg i sommar, kanske inte. Vi får se. Hasta la vista!

Kroatien 2019:1 Dag 15 Strandhäng och VM-semifinal

Nu var det exakt två veckor sedan vi kom till Kroatien. Med tanke på att vi hade en tidig flight hit och en sen hem på fredag, får vi verkligen mycket semestertid för pengarna. Jag ska roa mig med att räkna ihop kostnaderna för hela härligheten sen, om någon är nyfiken. Det ska f.ö bli spännande att se om och i så fall vad vi ska betala för vår AC här, för i morse hade kortet – som vi varken i tal eller skrift fått någon förklaring till – räknat ner till noll, och då stannade maskinen (AC:n). Är det så att de vill ha betalt (trots att det alltså inte finns någon som helst info om det) så blir det ju svårt, för det är ju fel, samtidigt som de utan knot gav oss både tidig incheck och sen utcheck. Hmmm…. Ett semesterdrama av stor dignitet.

Jag tror att vi har fått med oss ms Jekyll and Hyde….

Nu har detta elände börjat igen. ”Ingen täckning” alltså, inte barnen. Bilden är f.ö snart tre år gammal. Jag byter inte så ofta.
Frisyrönskemålen var idag mycket specifika. Om hon blev nöjd? Gissa!

Vi är redo för semin i kväll!

Min man känner mig ganska väl så vid frukost suckade han lite uppgivet och insåg att det nu är dags för de klassiska sista dagarna när hans fru får en känsla av att vara tvungen att suga ur det sista ur semestern, så det kommer nog att bli lite längre dagar på stranden och lite mindre lugna siestor på rummet. Om jag bränner mig någon gång på en semester är det vanligen de sista dagarna. Mycket riktigt så fick det idag – på hans initiativ dessutom ❤️ – bli pizzalunch på stranden, vilket gladde Anna så mycket att hon snudd på friade. Hon var verkligen inte sugen på att laga mat idag.

Början av dagen var snudd på avslagen, men sen blev det mer fart på alla.
Fart var det verkligen på den här gynnaren (den till höger), som fick oss alla att ganska töntigt ihhhhh-skrika och hoppa undan när hen utan förvarning satte full fart mot oss.
Infångad! ”Ha! Nu kommer du ingenstans!” sa Inna. ”Eh, jo, det gjorde du visst…”, sa hon sen.
Alla tre barnen är djurvänner så givetvis fick krabban ganska snart återvända till vattnet. (”Nu har jag tagit sista doppet för idag”, sa Mimi.)

Så här glad blev Mimi av att hon och bästisen ska leka i helgen. (Sen gjorde jag misstaget att berätta att han skulle på Pippi i morgon. Då bröt hon fullkomligt ihop och grät i en halvtimme för att hon inte var i Sverige och fick träffa Pippi med Ebbe.)
Vi hittade en grottkvinna i en klippskreva. Hon verkade vänligt sinnad, men ganska hungrig.
Jag kommer nog aldrig att se mig mätt på vyerna här.

Dagens hjälte alla kategorier! Peter som hämtade pizza (trots att lokala pizzahaket var stängt till 16) till alla.
Grottvarelserna har blivit två och gillar uppenbarligen pizza.
Mimi har hittat sin egen plats i solen. En ”stol” i vattenbrynet.

Ett nytt husdjur. Eller är det samma som igår, tro?
Ett djur? Då kommer djurgalna Inna som ett skott.
”Den gillar mig!”
”Och jag den.” (Urrk!)

Mimi fortsätter att roa oss med sina citat. Dagens höjdare innehöll båda idolerna, både Hasse (som spelats flitigt när nätet kom tillbaka) och Jesus: ”Jag tycker synd om Hasse, för hans hund har ju dött. Men jag tycker mer synd om Jesus, för han är ju död. Hasse lever ju. Men det är synd om hunden också.”

”Jag är som den där fallskärmskvinnan, vad var det nu hon hette…. Mary Poppins!” (Inna kan också leverera citat…)

Framåt 15.30 började vi allihop känna oss lagom vidbrända. Jag verkligen älskar (noot) den delen av en strandutflykt, att plocka ihop alla utströdda grejer, sopor, blöta kläder och sedan ta sig från stranden i samma tryckande värme som gjorde att man gick dit. Att ta sig typ rakt uppåt i en halv km (okej, jag överdriver, men bara lite) gör det inte mycket bättre. När man kommer upp behöver man ju ett bad… Helt kontraproduktivt. Efter en dusch är dock livet mycket bättre. Efter en gin&tonic helt förträffligt. Jag dricker aldrig sprit annars och hade nog inte trott att jag skulle fastna för just den drinken om jag skulle få för mig att dricka drink. Medelåldern?

McGyver har varit framme med gaffatejpen igen, så idag behöver ingen hålla på hålet.
Mimi har ritat hela fina familjen. Kan ni identifiera oss? Hint: Frisyr är viktigt och ålder visas genom längd. 😍 (Förutom att Inna har råkat bli lite längre än Holger så stämmer det rätt väl.)

Ganska nöjd, speciellt efter att ha ritat ytterligare en teckning och levererat den ner till Anna och Holger, men nu är papprena slut så nu kan hon ”aldrig mer rita”. Dramaqueen.

Inna går all-in.

Vi förbereder oss för matchen på lite olika sätt. (Anledningen till pilen är att Peter parafraserar Crocodile Dundees ”THIS is a knife [beer]”…)

Inna ser till att även Mimi går all-in.
Att kolla VM-semi i köket är väl inte optimalt, men vad gör man när enda tv:n finns där?
All-in räckte inte riktigt ända fram, kan man säga.

Tja…. kvällen slutade inte riktigt som vi hade hoppats. 0-1 känns inte helt rättvist faktiskt, men gör man inte mål så gör man inte. Jag som dissat Asllani lite i tidigare matcher lyfter i alla fall på hatten och säger herregud, vad bra kämpat! Må skadan inte vara så läskig som den såg ut.

Det är lite tomt nu, men i morgon laddar vi för bronsmatch! God natt!