Semester på hemmaplan 2018. Sölvesborgsutflykt 7/7 (och resten glömmer vi)

Det är bara att erkänna att bloggandet liksom hänger med i huvudet och det är svårt att inte tänka i bloggformuleringar, så när man ändå har en riktig toppendag är det väl lika bra att svamla lite. Idag, lördag, hade pappan spelning med sitt countryband Broken Spokes på Killebom och eftersom detta nästan sammanföll med tjejernas nya idol Pidde Pannkaka (eller Pidde P, som han nu, konstigt nog, hellre vill bli kallad) passade vi på att upprepa förra årets succéutflykt. Vi tog alltså tåget till Sölvesborg vid halv elva och hade sån tur att tivolit inte ens hade öppnat när vi kom, vilket betydde att vi kunde göra en massa andra, mycket roligare, grejer.

På Facebook fick jag upp ett minne från denna dag förra året. Då åkte vi också tåg till Killebom för att se Broken Spokes. Då var det regnbågskoftor och vagn, idag är det Sverige-tröjor och Hubbabubba som gäller. Allt var inte bättre förr.
Inna var så lycklig över sitt livs första Hubbabubba (som hon uttalar på engelska, för hon har säkert sett det i någon Youtube-video från USA) att hon inte riktigt kunde fokusera på kramen.
Blåsa-bubblor-träning pågår. Fokuseringen är total.
Det är inte så lätt som man kan tro.

Först hälsade vi så klart på bandet. På scen, vissa av oss. Var ska slevarna vara om inte i grytan liksom? Det blev ingen sång idag, men de har redan börjar repa – de tre som faktiskt kan sjunga här hemma – inför nästa Broken Spokes-gig på PRO i Olofström, där småtjejssång brukar tas välvilligt emot.

Efter påhälsningen på scen strosade vi runt i stan, gjorde den obligatoriska uppklättringen och hoppen från Ask och Embla-statyn på torget medan vi lyssnade på Kristianstad storbands soundcheck. Sångerskans kommando ”jag behöver mer av mig själv” ingav lite hopp. Skulle jag helt enkelt kunna deklarera att jag behövde sisådär 20 kg mindre av mig själv, och så rattade någon bara lite på reglagen och fixade det?!

Publiken håller sig – än så länge – på sin kant. Uppslutningen är möjligen inte fullkomlig, med tanke på att samtliga på bilden är ättelägg av människorna på scen.

Tur att de inte har någon avancerad scenshow med dans… (Lägg gärna märke till den gamle [unge] growlhårdrockstrummisen Staffan som vikarierar bakom countrytrummorna.)
För en gångs skull hade jag gjort något så konstigt som att faktiskt läsa programmet i förväg, så jag visste att det skulle finnas djur och brandbilar, och efter lite hjälp från kollegan Bergman med orienteringen, hittade vi till museigården där Exotiska världen hade en papegoja, en sköldpadda, ett gäng kackerlackor (!) och några grodor. Mycket mer behövs inte för djurgalna tjejer i 4-6-årsåldern, så där hängde vi en bra stund. Personligen fick jag den möjligen ganska tveksamma äran att bli misstagen för en hyfsat mogen kvinnas väninna ”Rosita”. Hmmm….

Som en oväntad bonus besökte vi muséet och kunde kolla in Sölvesborgsrelaterade saker från medeltiden och framåt innan vi fick en utmärkt och mycket pedagogisk genomgång av HLR av Sölvesborgs brandförsvar. Sen gick vi till tivolit, köpte ett åttabiljetterskort, åkte en karusell och upptäckte sedan (från pariserhjulet) lekplatsen, som lockade mer…. (Hoppas Axels kommer till Östersjö som vanligt, så biljetterna kan användas då i stället!)

Papegojan ”Birdie” (öh) var mer intresserad av Mimis plåster än av jordnöten. Lyckligtvis drog Mimi snabbt handen därifrån, annars hade kanske djurkärleken dött en snabb och plågsam död där och då.
Urrrrrrrrk! Håll den burken stängd, tack!
Mimi spexar bredvid en säng från 1800-talet.
… medan Inna (faktiskt motvilligt) poserar.
”Va?! Hade de den runt halsen? På riktigt?!”
Brandbilen var rejält spännande.
”Wow, här kan man stå och hålla i sig.”
Brandmannen var fantastiskt pedagogisk mot både vuxna och barn.
Inna låg lite efter, men de gjorde sina 30 + 2 tillsammans. Patienten överlevde lyckligtvis.
Jag lånade något annat barns mormor eller farmor och skickade upp barnen med henne och barnbarnet, för att själv slippa. Det är ju höögt!
Att börja med pariserhjulet var ett genidrag, för därifrån såg de lekplatsen, som ju är så mycket trevligare. Och billigare. Karusellbiljetter, någon…?
”Mamma, kolla! Mamma, hit. Mamma, dit. Mamma, kolla här! Mammaaa!” (Skämt åsido var det väldigt lugnt på den fronten idag. Ett av de bättre besöken på en lekplats någonsin faktiskt.)
Som det brukar stå i videorna på sociala medier: ”Wait for it!” Och det gjorde jag. Och gjorde jag. Och gjorde jag…. och gjo…
…. sen dunsade det till i röret och rutschkanan spottade ut först ett barn…
… och sen ett till.
”Åh, den är så söt. Den heter Åsa!” (Eh? Inte Rosita då?)
Snälla, se till att kunna klättra ner själv, är du snäll…

Självklart missade vi inte Pidde P:s sex (!) låtar, varav första och sista var samma… Barnen var i alla fall supernöjda, för alla ”hitsen” utom kioskvältaren ”Oh ah pannkaka”, som Mimi saknade, var med.

Verkligen ett genidrag att ha gula tröjor på barnen just idag. Det var så lätt att hitta dem i mängden…
En sann fan står givetvis längst framme vid scenen redan under soundcheck.
Härlig inramning.
En av de där gula är min…
Mimi kunde texten till i alla fall hälften av låtarna.

Väl hemma var vi lite bekväma, så i stället för att joina alla gula tröjor vi såg på torget valde vi faktiskt (förmodligen fel) att muta barnen med ett dyrt besök på Hemmakväll och varsin telefon, dra ut tv:n på altanen, hälla upp ett glas rosé och lägga oss i varsin solstol och kolla på matchen hemma. De Sverige-klädda tjejerna var måttligt intresserade av vad som hände på planen. Mimi kom ut en gång och (med ena fingret i näsan) muttrade ett pliktskyldigt ”Heja Sverige” innan hon lämnade liket från en äcklig godis och gick in igen. Inna, som var så entusiastisk under matchen i Kroatien, svarade knappt på Peters ”Vi är svenska fans allihopa!”. Möjligen visste de redan något som vi inte gjorde.

Hittar man inte sin Sverigetröja får man ta vad man har… Denna – inte speciellt vackra – målvaktströja har följt mig genom många år och klubbar sedan Mörrums damlag la ner någon gång i forntiden.
Numret har inte jag valt, utan jag har alltid fått för mig att tröjan trycktes upp på skoj när Mörrum fyllde 66 år, men idag har jag – dessa fantastiska sociala medier – fått erfara att jag nog hittat på detta minne själv, för numret valdes helt enkelt av min gamla målvakts-kollega och konkurrent Fia. Se där ja, vilka saker man får lära sig tack vare VM.
Ready, set, go! Heja, Sverige!

Matchen var ju tyvärr inget lyckopiller, vilket väl var ganska väntat, men man hoppades ju ändå på en upprepning av -94. Värmen och fotbollsfebern har vi ju, men det är bara att erkänna att vi faktiskt inte var bättre än så här. Att bli ett av världens åtta bästa lag är ändå ganska bra för detta hyfsat bleka svenska lag.

Strax efter halvtid (och efter en lite för tyst stund, som vi uppenbarligen hade missat) kom Mimi ut ”som en fjäril, en jättefin fjäril”. På min fråga om hur badrummet såg ut, svarade hon med en Mimi-karakteristisk fundersam rynksnörpning på munnen: ”Hmmm, ganska sminkigt. Jag är också ganska sminkig!” Eh, ja, det är du verkligen, gumman! Men självklart måste man vara lite sminkig när man ska ”jocka jockjing”, det förstår väl vem som helst.

En sminkig Mimi som jockar spittet!

Nu hejar vi på Kroatien, och går inte det hem får vi väl heja på England, så vi i alla fall kan säga att vi åkte ut mot världsmästarna. Heja Hrvatska!

Kroatien 2018. Dag 16. Hemfärd och restips

Hemfärd i 31 graders värme… Precis vad man är sugen på. Not. Vi hade hellre packat badkassen och stuckit till stranden faktiskt. Det hade inte alls varit svårt att stanna några dagar till, även om det så klart också blir skönt att komma hem. Jag stack ju i princip direkt från jobbet förrförra tisdagen, så jag har inte varit ledig något hemma ännu. Det är ju också härligt, även om det är aningen svårare att sysselsätta barnen och mycket svårare att inte se allt som borde göras hemma.

Inna, aka tweenie Olofsson, körde ett selfie-race….

Vi kom i alla fall nästan iväg som planerat, fast packningen var nog den minst strukturerade vi någonsin haft/gjort. Eventuellt borde vi kanske prioriterat någon halvtimme mer på packning än på nöjesfält igår kväll, men det hade inte varit hälften så roligt. Och i ärlighetens namn, vem bryr sig egentligen om en snyggt packad väska. (Okej, jag, men utöver det då?) Hoppas i alla fall att vi fick med oss allt. Det är lättare att kontrollera i ett kalt hotellrum än i en lägenhet full med prylar och änglar.

Hejdå Makarska! Vi ses absolut igen!
Det där berget är coolt.
Bilder genom bilrutan med telefonkamera är ju inget vidare, men en liten känsla av storheten får man ändå, tycker jag.
Så lummigt och härligt.
Med tanke på att de tre, fyra km långa tunnlarna gjorde både mig och Peter lite nervösa, är nog Alperna inget för oss. Den här bron/tunneln är precis lagom.
Nope, vi är INTE sugna på att befinna oss häruppe. Vi vill vara där nere i vattnet ett tag till.

Med tanke på våra diskussioner med Sixt (hyrbilsföretaget) när vi kom, var vi inte så sugna på att lämna tillbaka bilen en sekund för sent, så att på resans smalaste väg fastna i en kö efter en havererad buss och behöva vända och ta en hyfsat lång omväg, var inget vidare. Speciellt inte efter att ha bestämt oss för att följa bilens gps-instruktioner i stället för Googles. Förlåt, åh, allsmäktiga Google. Vi ska framdeles aldrig tvivla eller ha några andra gudar jämte Dig.

Lite synd att inte Google också kunde upplyst oss på vilken sida tanklocket satt när vi rullade in på den otroligt hektiska bensinstationen fyra minuter efter att bilen skulle ha varit lämnad på flygplatsen. Det hade besparat oss en del stress.

Ingen sa något när vi sedan kom med bilen, och vi hoppas att killen som tog emot och uppmanade oss att strunta i att ställa oss i den långa (otroligt varma) kön för kvitto, visste vad han pratade om, så det inte dimper ner ytterligare krav i efterhand. 😱 Än så länge syns inte ens några reserverade pengar (förutom det vi förbetalt) på kontot, så det ramlar väl in som en ovälkommen överraskning just när man tror att man lyckats lura systemet…

På flygplatsen hade vi den trevligaste, snabbaste och hjälpsammaste check-in och säkerhetskontrollen någonsin. Tyvärr balanserades detta sedan av ett försenat flyg och en underdimensionerad avgångshall, men, men… Hon ger och hon tar, fru Fortuna. Vi träffade några trevliga resenärer från Vårgårda och till slut höll vi på att missa planet trots att vi gick och kollade den (enda?) informationsskärmen med jämna mellanrum. När vi väl gick mot gaten var vi sist och våra namn ropades upp i högtalarna. There’s a first for everything.

Varför man inte slänger in 40 stolar till i en avgångshall där de faktiskt hade fått plats, är lite av ett mysterium. Men ståbord kan man så klart också ha till mycket. T.ex. paraply ifall det skulle råka börja regna.
Och ifall det skulle råka börja regna riktigt ordentligt är det ju bra att vara förberedd med flytdon.

Annars var resan händelselös och vi landade i Köpenhamn inte alltför mycket senare än beräknat. Av värmeböljan som spammat våra flöden på sociala medier märktes då ingenting i Danmark i alla fall. Får se om det rättar till sig lite längre norrut.

Vädret rättade till sig ungefär i höjd med Tollarp, där det var som att köra från mörkret in i ljuset och genast höjdes temperaturen med 6-8 grader. Ganska symboliskt på något sätt. Bara aningens tidigt. Blekingegränsen hade varit mer logiskt.

Hemma var det VARMT. 28 grader i huset och lukt som av brand. Sådär. En omedelbar reflektion handlar annars om gräs. Varför säljs inte ”mellan-plattorna-gräs” på plantskolor och i trädgårdsbutiker? Det är ju härdigare än kackerlackor! Hela vår gräsmatta är stendöd, men mellan plattorna och en cm bredvid dem frodas gräset hur grönt och fräscht som helst. Sådant gräs vill jag ha i gräsmattan också, tack!

Stendöd gräsmatta och tjejer som knyter fast varandra i något slags variant på hinderbana som är ny för mig. Och förmodligen för de flesta andra också.

Sammanfattning/tips/länkar

Jag tänkte jag skulle ge mig på en sammanfattning av vår resa, både för egen skull och ifall någon annan kanske är intresserad.

Vi flög med Norwegian från Köpenhamn och för våra flygstolar + 3 bagage betalade vi ungefär 5000:- efter att jag hade betalt knappt 2000:- med cashpoints som jag får genom att använda vårt kostnadsfria betalkort till vardagsinköpen. (Skaffar du ett Norwegiankort HÄR får både du och jag 200 cashpoints som direkt kan användas för att betala/delbetala flygresor.) Jag bokade tidigt, redan i juli förra året. Har dock inte hållit koll under året, så vet inte om priset fluktuerat. Hemresorna för nästa år (samma tid) har ännu inte släppts, men det ser tyvärr än så länge lite dyrare ut. (Kanske för att jag maniskt söker och trissar upp priset…?!)

Vi litar inte på tågen (tyvärr) utan kör till Kastrup och parkerar på någon av de mest avlägsna parkeringarna (P17-P19) för under 1000:- för 15 dygn. Det fungerar utmärkt med shuttlebussarna som går hela tiden.

Hyrbil

Vi bokade först en hyrbil genom Avis, men efter att ha hört andra prata om vad de skulle betala för sin bil, kollade vi runt lite till och hittade samma bil för ungefär hälften av priset (4500:- för 15 dygn) på Sixt. Eftersom vi bokade genom och betalade med Norwegian-kortet får vi 5% tillbaka i cashpoints till nästa resa…

Platser/boenden

Vi bokade till slut alla våra tre boenden med booking.com eftersom vi där hittade den sortens boenden vi var intresserade av, dvs lägenheter med två sovrum och kök. I snitt betalade vi ungefär 800:-/natt för våra boenden, minus några hundralappar som vi får tillbaka för att vi bokar genom en återbäringssida, till exempel Refunder som ger 3% tillbaka på priset.

Trogir/Okrug

Vi började resan på ön (?) Okrug utanför Split. Vi trodde att vi skulle till Trogir, men stället, som ligger strax utanför Trogir, hette Okrug och var ett utpräglat semestersamhälle, vilket vanligtvis inte är vår melodi. Vårt boende, en tvårumslägenhet med fullt utrustat kök (Villa Naranca), låg dock bara 25 meter från stranden och hade en härlig altan i en fantastisk trädgård, vilket tillsammans med närheten till Split och ett par utflyktsmål norrut, gör att vi absolut kommer att återvända.

Bol på Brac

Alla vi pratat med har rekommenderat Bol på Brac, så där bokade vi vår längsta vistelse. I och för sig ett helt okej lägenhetshotell (Villa Ana) med urgulliga ägare och dessutom pool, men det där att befinna sig på en ö, speciellt en turist-ö, det är inte vår grej. Det kändes begränsande i allra högsta grad och vi hade absolut varit nöjda med en dagstur, vilket det går gott om från fastlandet. Att ta sig med bil tur/retur till ön kostade drygt 700:-, man kan inte förboka en viss färja utan måste vänta i kö för att komma med och Bol ligger på helt motsatt sida av ön från färjeläget (ca 45 minuters bilfärd), så att ta en spontantur till fastlandet kändes inte jätteaktuellt. Hit kommer vi inte att återvända, även om det absolut var en härlig ö med fina stränder och små mysiga samhällen.

Makarska

Makarska ligger några mil söderut på kusten och är en av de lite större städerna bland pärlbandet av turistorter längs kusten. Staden är uppdelad i två delar, kan man säga. Turistdelen med en härlig strandpromenad och ”gamla” staden, som även om den givetvis också är full av turister, känns som en riktig stad. En riktigt mysig stad med massor av smala gränder och mysiga restauranger. Jag tycker att den påminner en hel del om gamla stan (Barrio Gótico) i Barcelona. Här bodde vi i en ”riktig” tvårumslägenhet med kök, tvättmaskin och en massa änglar (!) ett stenkast från det mysiga torget i den gamla delen av staden. Spontant var jag inte överförtjust i denna småslitna lägenhet på tredje våningen, men den tog sig, och vi kan absolut tänka oss att återvända även hit, till Apartments San Marco.

Sammanfattningsvis hamnar Kroatien riktigt högt, kanske högst, på vår topplista över resmål att återvända till. Klart vatten, stenstränder, trevliga människor, god mat, hyfsad prisnivå och bara en kort flygresa bort. Inte mycket att tveka på. Åk dit!  Hade vi inte redan haft en Polentripp och en fyraveckorsresa till Florida inbokad, hade vi åkt igen redan i höst, men nu får vi ”hia” oss i alla fall till nästa sommar.

Kroatien 2018. Dag 15. (Detta inlägg finns inte.)

Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle ha semester från bloggen idag, och det ska jag också, typ. Det är bara det att sista dagen faktiskt blev bästa dagen och eftersom jag från början startade den här bloggen för min/vår skull som ett slags dagbok/fotoalbum (något som jag emellanåt glömmer numera när jag får beröm för att jag skriver roligt, det är bara att erkänna) måste jag i alla fall lägga ut lite bilder.

Vi har idag haft såå lyhörda, gosiga barn. Inte för att vi hade iPhone-fri dag utan pga gårdagens ”diskussion” (som, vilket de flesta nog fattar, var mer av ett gräl). De är inte korkade, minionerna våra, så de har verkligen visat sina bästa, kreativaste, ”vi kan visst leka utan iPhone-sidor”, vilket gett oss alla en toppendag.

Det är dessutom så otroligt typiskt oss att sista dagen fatta grejen. Sista dagen tog vi alltså bilen och körde i jakt på en mysig strand, och hittade en ljuvlig, för oss paradisisk, sådan på första försöket, vilket givetvis betyder att det finns fler lika bra.

Dagen tillbringade vi alltså, tack vare min fina kompis och kollega Carros tips, i Bratus. Vi var egentligen på väg mot Brela, men när vi såg och kände igen skylten mot Bratus svängde vi av, och det ångrade vi inte. Den var perfekt för oss. Ganska liten med samma slags ganska stora slipade stenar som på Brac, med någon servering och någon supermarket precis i närheten. Vi kunde ”slå läger” precis vid strandkanten, det var rent och snyggt, gott om plats, vattnet måste ha varit ett par grader varmare än i själva Makarska och vi låg i nästan oavbrutet mellan 11 och 17. Fantastiskt. Ljuvligt. Underbart. Gullelulligt.

Eftersom vi ska hem i morgon fick lunchen/picknicken bestå av vad som fanns kvar i skåp och kyl, så tjejerna gjorde stora (nöjda) ögon åt en lunch som bestod av ananas, päron, parmesanost, salta pinnar, gurka och chips….

När vi skulle hem dealade vi fult nog med de telefonlösa barnen. Ognällig dusch mot varsitt program på Viaplay innan vi gick ut och käkade. Fult fult fult och väldigt inkonsekvent, men väldigt effektivt.

Vi sög sedan ut det sista ur vistelsen genom att efter maten tillbringa så mycket tid vi orkade nere vid strandpromenaden, där det hoppades, åktes karuseller och lektes otroligt intensivt med de där lysande ”skjut-upp-i-luften-och-fånga-i-några-minuter-innan-de-fastnar-eller-går-sönder-grejerna” som säljs på varje marknad och turistort med självaktning.

På vägen hem konstaterade vi alla fyra att vi mer än gärna hade stannat kvar i en vecka till. Dubbel bitterljuv känsla verkligen, för det är ju både trist att då åka hem, men härligt att ha hittat någonstans att återvända till. Och DET ska vi. (Eftersom jag faktiskt har semester från bloggen idag, lägger jag inte ut några bildtexter, utan säger tack och godnatt och hoppas återkomma i morgon med den utlovade sammanfattningen.)