On the road again – Om livet i allmänhet och att resa med barn i synnerhet

28 juli, 2024

Köpenhamn: M&M på Tivoli

Snåltanten i mig är nu väldigt bitter. Inte nog med att det inte var någon biljettkontroll på tåget till Köpenhamn när jag nu vederbörligen som den plikttrogna och samvetsömma (my ass, hade jag vetat att jag skulle komma undan med det så hade jag alltid fuskat… 🙈🤣) medelålders svenska tant jag nu är, så klart både betalat och aktiverat våra biljetter. Fan… Dessutom är det faktiskt (hittills i alla fall) ganska lagom med folk på Tivoli och här finns många barnkaruseller jag faktiskt hade vågat åka, men vis (nåja) av erfarenheten från Liseberg senast då mina tre åk i Kållerado kostade sisådär 200:-/st pga köer och feghet har jag idag inte ens ett åkband utan sitter (det är ändå ganska lyxigt att kunna sitta när jag tänker efter) som ständig väskvakt. Kunskap är verkligen makt (och pengar), inser jag också, för hade jag vetat att det var noll koll av väskor hade jag fyllt vattenflaskorna med vin i stället för vatten… 🤣 Danska kronan står i sisådär 1.63 så det är medhavd matsäck (ärligen stulna bananer från frukosten) som gäller… 🙈

Också på väg på ett tåg. Samma för övrigt.

Det är i alla fall rätt vackert här jämfört med många andra ställen, vars faciliteter jag inte heller nyttjar.

Matning av förvuxna guldfiskar med upphittat fiskgodis. (Vem har mynt idag liksom?)

När jag tog denna bild var det för att skriva något om hur högt och läskigt det var. Inte för att jag trodde att någon av mina egna ens övervägde att åka den.

Lite mer så här borde Sverige också vara. När man inte åker eller spelar något (ja, jag vet precis hur tråkig jag låter och är) så är det i alla fall trevligt att roa sig lite med ett glas bubbel och ändå kunna hänga med. (Läs: stå och vänta vid sidan av ändlösa köer.)

Man kan tycka att barn skulle kunna planera sina åk lite efter var attraktionerna ligger, men riktigt så funkar det inte, så det är tur att jag alltid jagar steg och vackra miljöer… för jag har fått mycket av båda.

Nu är det mitt barn där uppe. Ensam. Hu. Ångest är bara förnamnet, men själv var hon bara besviken över hur mesig den var. 🙈

Jag trodde att det bara skulle vara 10-12-åringar här, men redan 5-6 timmar innan konserten står här hundratals 15+ -tjejer. Och killar. Och Peter inser äntligen varför så många har ritade M på diverse kroppsdelar… 🙈 Han trodde det var ett danskt mode eller något. 🙈

När jag skrev texten i förra stycket var Tivoli fortfarande ett väldigt trevligt, öppet och allmänt gemytligt ställe med alldeles lagom med folk, alldeles lagom molnigt, men hyfsat varmt, väder och högst moderata köer. Nu, tre timmar senare, är det betydligt enklare att upprätthålla min vanliga bittra ton, för nu är det knökfullt, det regnar utan hopp om uppehåll och varje karusell innebär sisådär en timme i kö. Glöm det där med att sitta och vara väskvakt dessutom. Nu står jag – och har det ändå ganska lyxigt – vid ett ståbord med minimalt tak och har ett paraply instucket i tröjan och lutande på huvudet för att ha händerna fria för att skriva. Resten av familjen köar i det som vi, efter ett mycket varmare besök på DisneyWorld, kallar för en amerikansk kö. Dvs. en kö som ser väldigt beskedlig ut från utsidan, men som sedan visar sig ha kilometervis med svängar som är dolda för icke-initierade besökare, vilket vi tyvärr är. Peter tror sig inte ha varit här sedan året då jag föddes (det var väl förresten inte så fasligt längesen? 🤔) och själv har jag inte satt min fot här sedan sisådär 2006 då jag var här med min slutande nia på Kallingeskolan. Hur vi nu vågade DET…. 😉

Åk till Tivoli, sa de. Det blir kul, sa de.

Möjligen behöver man zooma lite, men de är där i svängen någonstans efter 45 minuters köande i regn.

Och så en bild från själva brottsplatsen. Inte tagen av mig alltså.

Två timmar innan konsert. Suck, jag inser vad jag måste göra.

Vad gör man inte för sitt idoldyrkande barn? (Det är klart, ju mer hon åker desto ”billigare” blir så klart åkbanden, så detta är ju faktiskt en investering i vår ekonomi… 🤔)

Lyckligtvis blev det till slut ett visst uppehåll i det ouppehålleliga regnet, vilket tillsammans med en risig korv i bröd, gjorde en del för det allmänna välbefinnandet. Tyvärr gjorde det också att den där allmänna masspsykosen som vi är så svaga för (tänk toapapper under pandemin…) gjorde att gräsmattan framför scenen fylldes upp fortare av folk än med mördarsniglar efter regn. Herregud, kan inte alla bara släntra dit lite lagom långsamt samtidigt en kvart före konsert, utan att stackars icke-åkande vårdnadshavare känner att de måste sätta sig mitt i den läskiga horden två timmar innan med risk att bli nedsprungen av framrusande tonåringar och dessutom en överhängande risk för att aldrig någonsin kunna resa sig upp igen pga blodbrist i onämnbara lemmar efter att ha suttit på en freaking gräsmatta i timmar…

Medan undertecknad fick träsmak (gräsmattesmak…? 🤔) överallt hittade ätteläggen sin favoritkarusell. The Rollercoaster. Den mest klassiska. Det är ändå lite stil på dem.

Mitt i folkkaoset då både jag och Peter var ledbrutna vårdnadshavare på gräsmattan medan ätteläggen jobbade på ekonomin, passade vi på att stresstesta våra kris-rutiner. Det vet man ju att man ska göra, så varför inte en fredagskväll på ett överbefolkat Tivoli liksom? Barnen slutade svara på sms och deras GPS-positioner såg inte speciellt trovärdiga ut i Hitta-appen längre. Speciellt inte Mimis eftersom jag hade hennes telefon i min väska. När vi försökte ringa Inna så bröts samtalet bara. Inte 100% bekvämt i föräldrahjärtat, men över under alla under; vid den överenskomna karusellen (ja, jag erkänner att det är Peter som envisas med det där gammaldags bestämma-en-plats-om-vi-kommer-ifrån-varandra-grejen) stod de båda två, i full färd med att försöka få hjälp av en vuxen att ringa oss. Puh och yes, vad stolt man blir! De är rätt vettiga, de där, och en gammaldags reservplan är rätt bra när tekniken sviker.

Tillsammans på den fullsatta gräsmattan till slut. Ganska taggad tjej.

De gamla grekerna visste vad de gjorde med sina amfiteatrar där alla kunde se scenen. Det är inte lätt att vara 10 år och 1.45 lång.

Det är inte heller lätt att vara 1.77 lång mamma med ruskigt risig rygg och svaga axlar, vilket det något ansträngda leendet möjligen vittnar om.

Nästa gång vi ska på konsert med 1.45 kort Mimi ska jag trycka upp en tröja där det står *Sorry* på ryggen.

Avlastning. De snälla vakterna väntade till nästsista låten innan de sa till att det inte var helt lämpligt att ha någon på axlarna. (Det tackade vi i tysthet för. Både för att hon *fick* se så pass mycket av konserten ändå och för att vi inte riktigt orkade mer.)

Med risk för att sabba stämningen lite så får jag alltid sådana läskiga katastroftankar varje gång jag inser att jag inte ens orkar bära mitt barn på axlarna i två M&M-låtar. Tänk om jag verkligen hade behövt bära henne någonstans på riktigt. Hu, jag vill inte ens tänka på det.

Idag var det i alla fall bara glädje och tacksamhet. Och regn så klart. Det var bästa dagen någonsin i Mimis liv och hon behöver minsann inte ens någon födelsedagspresent för tänk att vi gjorde allt detta för hennes skull. Men det är klart, mamma, jag vet ju redan att du har beställt något till mig för du sa ju att det var hemligt, det som kom häromdagen… 🤣

Lagom till sista Marcus & Martinus-låten (Electric, för övrigt) så öppnade sig himlen på allvar, så pass att folk i princip rusade mot utgången utan att ens försöka klappa in ett extranummer, men enligt Mimi så hade grabbarna skrivit på sociala medier efteråt att de ändå hade fått glömma (haha) sin inplanerade Unforgettable pga ett uppträdande efter dem.

Dyngsur och egentligen också ganska lycklig. Inna (som inte är så intresserad av M&M utan åkte karuseller på egen hand utan varken jacka eller paraply) skickade en bild från fotoautomaten där hon tagit skydd.

Tjejerna hade egentligen tänkt åka mer och själv hade jag gärna sett den vackra parken i kvällsskrud för med tanke på alla lampor och lyktor överallt gissar jag att det hade varit riktigt mysigt, men många attraktioner stängde ner av säkerhetsskäl pga vätan och vi var rätt rejält genomblöta och nerkylda, så det blev raka vägen mot tåget. ”Raka” i det här fallet var i och för sig en sanning med modifikation, för det var varken enkelt att ta sig ut från Tivoli eller in på rätt tåg, utan det var slingrande köer, försenade tåg och spårbyten, men till slut rullade vi in i ett lika regnigt och dystert Malmö, rörande överens om att vi bara ville ”hem” till hotellet och dela en pizza eller två, så så fick det bli. Tur att Östergatans trevliga pizzeria råkar ligga på vägen. Om det var någon biljettkontroll på vägen tillbaka? Nej. Hmpf.

Blött och kallt, men Mimi studsar ändå fram genom Malmö meddelst hoppsa-steg.

Vi är också ganska nöjda med dagen, men också ganska blöta och kalla. Något överdriven min från undertecknad möjligen.

Trots minen ovan var det en rätt hyfsad dag. Regnet hade vi gärna varit utan, så klart, men det hade så klart kunnat vara ännu sämre med tanke på hitte-på-vädret denna sommar, så bortsett från hur hiskeligt dyrt allt var – vilket jag tänker glömma tills kreditkortsräkningen ska betalas om en månad – så ger vi dagen fyra av fem paraplyer.

I morgon lämnar vi Malmö och tar en omväg kring Helsingborg för att (återigen) besöka Tropikariet, som barnen älskar, och eftersom jag fuskar lite och skriver detta lite i efterhand kan jag dels tipsa om det underbart mysiga nästan nyöppnade fiket La pause på gågatan i Malmö (fantastiskt kaffe, underbara hembakade bakverk och ett väldigt trevligt par som driver stället!), dels berätta att Tropikariet enligt barnen verkligen förtjänar mer än ett (eller två) besök.

Innas senaste grej är stenar och kristaller och tack vare de trevliga killarna på Rawfoodshop, som tipsade henne om Sök och Finn (*verkligen* en affär för prosaiska mig för övrigt… 🙈) hittade hon mängder av stenar och vi andra fiket vägg i vägg. Win win.

Bästa kladdkakan någonsin köpt på ett fik, tror vi. Och ett extra hallon bara för Inna. 🥰

Ägaren berättade att han var designer och nog gick det att ana i detaljerna.

Tredje dagen på miniresan får fem rosenkvartskristaller av fem möjliga. Over and out för den här gången.

27 juli, 202427 juli, 2024

Det bidde inte en tumme, utan utan dubbla par vantar

Från Tivoli till tredagarstripp

Det känns som om jag börjat ett och annat blogginlägg med att skriva att jag inte hade tänkt blogga… så det skriver jag inte, för så förutsägbar vill jag så klart inte vara, men möjligen är det så det är. Möjligen. Men vem vill vara konservativ och statisk, liksom?

Att vi ens är i Malmö idag är Mimis fel. Tycker vi. Hon däremot förstår inte alls. Hon vill ju bara på Marcus & Martinus, som råkar vara på Tivoli i morgon. Och ja, det hade funkat hur bra som helst – så klart – att åka hemifrån i morgon. Vi hade inte ens behövt stiga upp tidigt egentligen. Det hade också fungerat utmärkt att boka biljetter till Slagthuset nästa vecka i stället. Men då kommer den där inte-så-smarta snåla smålänningen fram och börjar tänka att man ju får ju ”mer” för pengarna om man ”gör” Tivoli och får Marcus och Martinus på köpet… och när smålänningen därefter inser att tågtrafiken hem från Köpenhamn inte är ultimat på kvällarna så har hen (för jag vill ju inte erkänna vem det egentligen är…) helt plötsligt råkat boka inte bara en, utan TVÅ, hotellnätter i anslutning till de redan inte jättebilliga Tivolibiljetterna. Yeay, smart drag, smålänningen. Mycket smart drag. Vi har alltså gått från x antal hundralappar för konsert på Slagthuset till x antal tusenlappar för hotell, parkering, tåg Malmö-Köpenhamn, Tivoli, mat på lokal… osv… Jomen, det var väldigt sparsamt… så nu gäller det i alla fall att göra så mycket som möjligt av det. Största utmaningen av dem alla… 🙈

Nåja, vi hade inga planer utöver Tivoli så vi rullade hemifrån i ganska avslappnat mak på torsdagsförmiddagen. Att nämna de relativt irriterade och stressade utbrotten från mamman som i vanlig ordning inser att hon faktiskt egentligen hellre hängt hemma i trädgården än på ett random hotell och som trots att hennes kontrollbehov gör att ingen annan liksom får packa, ändå blir ytterst provocerad när ingen gör det, vore ju bara småaktigt, eller hur?

Tjoho! Klassiskt fika-stopp på Ekerödsrasten med medhavda mackor och (tro’t eller ej) hembakta (!) kanelbullar. Undrens tid är inte förbi. (Att detta berodde på att tidsplanen inte höll vore också småaktigt, anser jag.)

Eftersom det är en och annan som läser den här bloggen som undrar varför vi reser överhuvudtaget (det undrar faktiskt jag också emellanåt, det ska erkännas) och några som med viss desperation försöker ge oss tips på saker vi skulle kunna vara positiva till, var originaltanken egentligen inte att ta ett klassiskt fika-stopp på Ekerödsrasten, utan picknicklunch i Pildammsparken, som är ett av flera trevliga tips vi fått av Petra, som med viss uppgivenhet försöker få oss in på positiva rese-tankar. Lyckligtvis så kunde vi ännu inte checka in på hotellet när vi kom fram, så då plockade vi fram originalplanen (fast minus den redan uppätna picknicken) och styrde kosan dit. Det ångrade vi inte. Inte ens Peter, som ändå bott i Malmö några år, vilket han väldigt gärna och ofta framhåller (ja, vi vet var din gamla skola ligger…) hade varit där förut, men det var ju verkligen en liten pärla. Inte för att jag hade velat byta skärgården, kusten, skogen och allt det andra hemma som jag alltför sällan aktivt utnyttjar eller njuter av, men har jag nu ändå lämnat det, är det ju väldigt trevligt med en stad med trevliga grönområden. Det är något med parker i fint väder som bara är härligt.

Klart att man har en skulptur av ett strykjärn mitt i parken. Fattas bara annat.

Helt säkert är det inga andra än vi som tagit denna bild…

På marken runt dammen ser det ut som om det varit slagsmål eller masslakt av fåglar. Fjädrar i massor!

Vatten är ett säkert kort för både barn och vuxna och det är löjligt roligt att försöka skapa sin egen översvämmade Göta kanal.

Dessutom är det, när man nu ändå blivit sin mamma, väldigt vackert från andra hållet också.

Ännu har jag tydligen något år kvar innan jag blir mamma så mycket att jag även intresserar mig för fåglar, men de här är tydligen lite speciella, enligt Peter, som ju är lite äldre och således (…? 🤔) intresserad av fåglar. Har glömt vilken art det var, men det kan säkert någon 60-plussare informera mig om. (Bara mejla mig på jagbryrmigegentligenintesamycket@gmail.com. 😉)

En helt vanlig djäkla väg egentligen, men rätt mäktig med den enormt höga allén.

Som sagt, vi bor 100 meter ifrån en ljuvlig bokskog hemma, men ändå är det så himla mysigt att gå i en mitt i stan.

Ifall man går vilse kan man alltid stoppa något lagom litet barn i grytan och käka henne…

Mmmm, bara lite salt och peppar så är middagen klar…

Vi hade bestämt oss för att leta upp de två temalekplatserna, Teater- och Spindellekplatsen, men tyvärr var båda besvikelser som var anpassade för rejält mycket yngre barn.

Nåja, vi hade kul medan vi letade i alla fall.

Gissa vilken av de två temana detta är… 🕷️

Vet inte riktigt om det var detta Petra menade med att hitta de dolda trädtunnlarna, men vi väljer i alla fall att tolka det som om det var det vi gjorde.

Vi hade ju glömt den klassiska familjebilden.

Vi avslutar en härlig parkrunda med lite damm-spaning.

Incheckade på hotellet en stund senare får kanske möjligen mamman ytterligare ett smärre bryt då de yngsta i familjen direkt lägger sig i sängen med mobil i handen och tycker att de måste chilla för ”de har gjort så mycket idag…” Jomen… sitta still i bilen i två timmar är verkligen aktivt och jobbigt… Suck. Stormen blåste dock över när Peter intelligent nog serverade ett glas medhavt vin och den arga mamman insåg att det ju fortfarande var padel på ipaden… (Vet inte vad Radisson har för slags casting-enheter, men det verkar omöjligt att få upp något från en Apple-enhet på Tv-apparaterna. Därav padel på iPad… 😳) Eftersom matchen dessutom visade sig vara en tät tre-settare blev det lite mer hotellhäng än tänkt ändå.

Inte alla hänger på ett hotellrum som Mimi…

Efter många och långa diskussioner utifrån olika viljor och behov från alla familjemedlemmar bestämmer vi oss för att testa ytterligare ett av Petras tips, Boulebaren på Drottningtorget. Det börjar väldigt bra med sol på uteserveringen och många smårätter som såg goda ut på menyn, men sedan gick det aningen utför. Vi var tyvärr lite för snåla (?) för att boka Boule, eller så var inte riktigt alla (läs: Peter) med på den tanken och sedan var det som vi mest av allt ville ha från menyn, slut, så vi (jag) gjorde lite av en panikbeställning av olika smårätter, vilket resulterade i att till slut satt jag och tvångstryckte i mig mat som hade mättat två mindre byar i nedre Långtbortistan, medan de andra bara var rastlösa och ville gå. Just då kändes det verkligen som om vi skulle sluta resa tillsammans, för vi har uppenbarligen väldigt få behov och önskemål som överensstämmer inom familjen.

Hade jag varit en vanlig människa i stället för en bitter blogg-tant, hade detta givetvis varit den enda bild jag hade lagt upp av kvällen, så hade den ju blivit sanningen (även för mig själv med tanke på mitt pinsamt dåliga minne…), men så jobbar ju inte jag. Här ska det vara Norén-svart minsann.

När jag väl lyckats äta upp i alla fall det mesta av maten inleddes nya förhandlingar. Inna hade hittat ett brädspelscafé som lät väldigt mysigt, men till slut släntrade vi i stället mot Slottsträdgården/Kungsparken i det ljuvliga vädret. Det eventuella målet var ytterligare en lekplats med tema; denna gången Sagolekplatsen. På vägen hittade vi faktiskt hur mycket mysigt och fint som helst! Inte för att det var så mycket vi alla kunde enas om – så klart, hallå liksom – men det var i alla fall en eller max två familjemedlemmar som tyckte varje grej var cool och procentuellt sett får det ju ändå ses som succé när det gäller oss.

När Slottsträdgårdens otroligt mysiga utomhusfik helt plötsligt dök upp kändes det för alla vuxna i sällskapet helt givet att vi skulle stanna för ett litet pitstop. Givetvis höll minionerna inte med, men just denna gång vann vuxna önskemål. Fikan var i ärlighetens namn inget att skriva hem om (hmmm) men omgivningen, jag säger bara: omgivningen! Love it. Givetvis var jag ensam om att strosa runt i odlingarna och uppskatta att det faktiskt fanns ett litet (typ) koloniområde med fantastisk växtlighet där mitt i parken, men det gjorde inte så mycket. De andra satt och kollade på en fikabåt (!), fiskare och övrig aktivitet på vattnet medan jag gick och samlade inspo och spanade avundsjukt på nästan mogna kronärtskockor och meloner.

Vad f-n! Jag som tyckte att mina kronärtskockor var så fina (för första gången någonsin), men jag har inte ens spår av en endast knopp än.

Jaja, vi låter henne hållas så är hon (förhoppningsvis) glad sen…

Hade inte kvällen varit så ljuvlig hade vi absolut suttit i växthuset och fikat.

Efter stoppet fortsatte vi vår jakt på Sagolekplatsen och nu blev det tredje gången gillt! Vilken härlig lekplats! Knappt en rät linje någonstans, varken på marken, attraktionerna eller bänkarna. Så mysigt.

Så härligt inbjudande att till och med jag, som sällan springer om det inte är en boll involverad blir sugen på lite Tagen (för oss över 40 känt som Datten, vilket f.ö. är ett mycket märkligt ord).

Det är sällan de saker man tror som blir de mest uppskattade. Båda tjejerna gillade i och för sig hela lekplatsen, men att våga ta sig ner härifrån medelst sving och hopp tog absolut mest tid och engagemang i anspråk, speciellt från Mimis sida då hon coachade Inna, som denna gång var tvåa på bollen.

Denna skärmdump tog jag inte medvetet, men det var så här lekplatsbesöket mest såg ut för mig. Padel och Pokémon. Det gick tyvärr bättre med det senare än det förra.

När myggen till slut blev för djäkliga gav vi upp och lät det bli slapp på hotellrummet och en hyfsat tidig kväll inför morgondagens konsert och karuseller. Överlag ändå en semesterdag med mersmak. Bara det… Och när jag nu ändå avslutar i det positiva; jag har nu hittat Insta-kontot som jag helt omedvetet skojat om i flera år med mitt hånande av rosa fluff. Det är en resebloggare som möjligen inte har helt samma anslag som jag och kontot heter LitemeraRosa. Underbart ju. Följ henne när ni läst mitt gnäll för maximal jämvikt. 😄

16 juli, 2024

Roadtrip Skåne/Österlen juli 2024 (del 2)

När Leopold (nej visst nej…) när vi (utan både Leopold och Molly, trots att jag inte är klok med mitt bloggande*) lämnade Kivik för färd mot Stenshuvud så var det med lite mer energi i bilen än när vi körde dit. Havsluft är ändå rätt bra för själen. Eftersom klockan började närma sig kväll och det inte direkt var badväder även om regnet faktiskt vänligt nog dragit vidare, (trodde vi att) vi siktade på Jättens port, ett utflyktsmål på stranden, men vi och GPS:n var inte riktigt överens, så vi kom till Naturum, vilket ev var helt logiskt med tanke på [avsaknad av] bilvägar. Jag är inte helt bekant med GPS-logik, men till Stenshuvud och en strand kom vi ju i alla fall. Personligen uppskattade jag nog promenaden (med Naturum-tema) och oväntad artrikedom längs med stigen mer än själva stranden, men med tanke på den orimliga mängden mördarsniglar är den (artrikedomen) väl snart ett minne blott även här. Men vi såg faktiskt två stycken (!) vanliga svarta skogssniglar också där i skogen. (Det om något är väl ett tecken på hur illa det är ställt att det gör en glad. 🙈)

* För att förstå bör man ha läst del 1 av denna elegi.

På väg mot stranden. Det gällde att inte gå för nära framförvarande så att man hann se och väja för sniglarna.

Men en liten paus från snigelväjande var vi tvungna att ta ändå.

Nästan framme. Vackert och så absolut, men den dissiga tanten inom mig viskar ändå att det minsann var en ganska lång och omständlig väg ifall det var en dags strandliv vi hade varit ute efter.

För att få toppbetyg hade det krävts lite städning.

Mimi hävdar att det absolut är badbart. Jag är skeptisk.

Ansiktsuttrycket talar ändå sitt tydliga språk, tänker jag.

Ibland måste jag bara bevisa att jag också är med på våra resor…

Sen är det ju så att man inte kan vara i dessa krokar utan att besöka Café Annorlunda. Det går bara inte, hur mycket glass man än tryckt i sig under dagen, så efter strandbesöket rullade vi bara några få meter och hamnade där. Tyvärr missade vi att ställa oss på parkeringen för Annorlunda gäster, men det är väl ändå ingen som tvivlar, tänker jag.

Klotter och/eller civil olydnad i precis lagom skala.

Är man sugen på att ta ät-så-mycket-du-vill-kakbuffén är det ett tips att inte ta Otto samma dag.

Jag och Peter skippade kakbuffén och slog till på en fet pizza i stället. Till vårt försvar så delade vi faktiskt.

Nu när de snart är 10 och 12 skulle man faktiskt kunna börja förvänta sig bättre omdöme än så här. Eller att de i alla fall skulle orka äta upp. Men icke.

Vi roar oss med att göra parodier på Emil Henrohns parodier på dagens 10-åringar.

Mimi är, läskigt nog, en naturbegåvning.

Eftersom vi satt ute på innergården och fikade, började det så klart regna, så vi fick även njuta av de virkade dukarna och udda stolarna inomhus innan vi insåg att det bara var oss de väntade på för att kunna stänga.

Egentligen hade vi nu haft planer på antingen Ystad eller något ytterligare spontanställe, men energin var lite på upphällningen och barnen ville bara till ”hotellet” som enligt recensioner hade väldigt gästvänliga hundar. Så givetvis ställde vi kosan mot boendet i stället. Hotellet i fråga var nu inte ett hotell, och definitivt inte ett hotell i den form vi brukar besöka, utan ett Bed’n Breakfast ute i ingenting och vi visste att vi skulle ha det betydligt mer asketiskt än vi är vana vid med delat badrum etc, men möjligen saknar vi lite kunskap om hur man antas bete sig på ett dylikt etablissemang för det blev inte riktigt riktigt bra.

Jo, vi visste att vi skulle bo i en mycket liten stuga utan bekvämligheter och hade skojat om det hela dagen, men trodde nog ändå att den skulle se lite större ut i verkligheten och ligga lite mer ihop med bekvämligheterna. Det gjorde den inte.

Jomen… Från femstjärnig resort i Albanien till 15 kvm 70-tal i Skåne. Sängen beskrivs på hotels.com som queensize. En ganska liten drottning, tror jag. Vi fick dra lott om sängarrangemangen. Jag och Inna vann, så vi fick våningssängen. 🙈🤣

”Vi har i alla fall en fläkt!”, sa Mimi lite käckt med visst darr på rösten.

Det finns också en potta för säkerhets skull. Det ser man ändå inte så ofta under sängen på de ställen vi brukar bo.

Men med tanke på att här redan fanns hyresgäster i form av getingar, så vet man ju aldrig.

Hundarna var mycket riktigt väldigt gästvänliga.

Som sagt, vi var ganska medvetna om vad vi hade bokat för natten, trots allt, men sen vet jag inte riktigt om det handlade om vår brist på erfarenhet eller om en något vidlyftig marknadsföring från ställets sida, men vi hade förväntat oss att kunna göra något på plats på kvällen. I beskrivningen stod pool, grillar, trädgård för rekreation och att rummen hade kylskåp och mikro, så vi tänkte oss att grilla våra medhavda korvar i trevlig omgivning medan vi tog ett glas vin och lekte eller spelade spel med barnen. (Dvs precis sådant där som vi aldrig gör.)

I stället blev det… mest bara lite obekvämt. Absolut ingen skugga över det äldre paret som drev stället, för de är precis lika trevliga som recensionerna säger och de gjorde sitt bästa för att få oss att känna oss välkomna, men vi satt liksom där, på Skånelängans innergård (där de riktiga rummen fanns) och kände oss i vägen för deras privata grillning med barnbarn och grannar, och borden vi satt vid (enda stället med kvällssol) tillhörde tydligen delen som ingick i deras serveringstillstånd, så till slut kände vi oss tvungna att köpa varsitt glas vin (i världens minsta vinglas från en BiB i längan), vilket tydligen inte var något man gjorde, kändes det som. På frågan om grill så vi skulle kunna sota till våra korvar, blev det också obekvämt, men till slut fick vi erbjudande om att låna lite ”efterglöd” när de var klara. Obekvämt är ordet för kvällen.

Våra två små glas dåligt-samvete-vin till samma pris som hela vår egen BiB i lill-stugan.

Utöver vinet fanns ytterligare ett villkor för att få mysa i kvällssolen – jag fick inte sluta klia Kilvo under hakan, det blev jag varse.

När det blev för obekvämt att hänga på innergården försökte vi på alla sätt hitta något att göra tillsammans medan vi väntade på den där glöden. En strövtur neråt skogen/gräsmattan bakom huset fick abrupt avbrytas när det inte fanns plats för fötter i storlek 41 mellan alla mördarsniglar. Jag gnäller varje kväll hemma i trädgården när jag går på blodtörstig seriemördarrunda med sekatören, men det här var det värsta jag varit med om. Hundratals och åter hundratals trots att det fortfarande både var sol och ljust. Urrrrk! Där gick kubbspelet bort. (Tur… för hur kan någon på allvar uppskatta detta påhitt? 🙈)

Hade vi bott i ”de riktiga” rummen hade vi haft både privatliv och terrass i kvällssol. Utan sniglar. Kanske.

Till slut hittade vi en övergiven terrass med ett trasigt bord utanför tv-allrummet, där vi liksom anade att ingen skulle hänga, så vi smugglade dit våra egna stolar och plastglas med vin. Plastglasen var f.ö. tillsammans med våtservetter de enda ”camping-attributen” vi tagit med. Vi har verkligen blivit löjligt bortskämda med dyra och bekväma boenden. Och trista. Det här kommer vi nog ändå att komma ihåg.

Givetvis får inte barnen äta snacks innan maten med tanke på dagens tidigare kaloriintag… Hur skulle det se ut liksom.

Det är ett rätt komplicerat spel, Uno, det ser man tydligt på Mimi.

När solen försvunnit även från vår olovligen annekterade altan, provade vi att kasta boll utanför vår lilla lekstuga. Det tog exakt ett kast innan bollen var väl gömd i detta fästingnäste. (Med tanke på min tidigare erfarenhet av sniglarna på andra sidan huset gick jag *väldigt* försiktigt när jag hjälpte till att leta.)

Om det berodde på att vi gömde oss på den annekterade altanen eller om värdparets privata grillning tog för lång tid, ska jag låta vara osagt, men det fanns i alla fall knappt någon glöd kvar, så ska man räkna timlön till grillmästaren för dessa ynkliga korvar är de värda sin vikt i guld. (Tallrikar och bestick ingick inte i vår medhavda utrustning som synes.)

Jaja, middag vid 22 funkar också. Och det var nu övriga gäster började ramla in, så nu börjar vi lite förstå att bed’n breakfast kanske ska tolkas ganska ordagrant. Det förklarar en del.

Även vid denna måltid parodierade vi olika poser och uttryck. Det här är Superman-posen.

Efter maten fanns inte mycket annat att göra än att krypa in i stugan. Ville man göra något som inte inkluderade en upplyst mobil enhet, fick man sitta vid bordet, för det fanns inga sänglampor. Och det är f.ö. ganska svårt för en vuxen person på nästan 1.80 att sitta i en våningssäng, så undertecknad tillbringade kvällen sittande på en stol vid bordet med denna blogg medan jag försökte besvärja mig själv att bli väldigt kissnödig så jag skulle kunna klara av den delen innan sänggående och inte, som vanligt, vid 03… Om det hjälpte? Nope.

Vyn utanför dörren vid 02.36 när det inte längre gick att förneka behovet av att gå upp och ut för att gå på toaletten borta i längan. Det var inte bara mörker, utan en dimma som gjorde att man inte såg två meter framför sig. Om det var bekvämt att leta sig bort till toan med sniglarna i livlig åtanke? Nej.

Det känns som om jag gnällt tillräckligt om mitt icke-sovande, så jag ska inte gå in på den övriga natten, men jag var inte speciellt pigg när solen började sticka in genom det icke-övertäckningsbara fönstret i dörren. Barnen hade bara en önskan om denna dag, då det faktiskt utlovats sol, och det var Tosselilla, så det gjorde ju inte så mycket att det blev en tidig morgon i alla fall.

Frukosten var liten men naggande god och det hembakta brödet var to die for.

Hejdå, Ryegården. Vi kommer nog inte tillbaka, men det är nog vi, inte ni.

Tanken var att om det passade och kändes bra så skulle vi efter Tosselilla fortsätta ner till Ystad och så småningom till Helsingborg, eftersom barnen så himla gärna vill tillbaka till Tropikariet där, men eftersom prognosen för lördag sa regn, regn, regn och varning för skyfallsliknande regn kändes det inte riktigt värt en hotellnatt till just nu, utan den resan sparar vi till lite senare i sommar.

Fredagen tillbringades alltså på Tosselilla. Det var inte riktigt bara vi som uppmärksammat att det skulle bli en dag helt utan regn (halleluja) kan man säga, men lyckligtvis sväljer ju det stället rätt mycket folk och jag när en hemlig och förmodligen helt fruktlös förhoppning att barnens 27 åk i Vilda Musen (hur fan kan man döpa en karusell till något sådant? 🙈) ska göra att de helt tröttnat på karuseller inför Axel-freaking-500-spänn-för-10-åk-tivolis intåg på Östersjö i veckan. (Nej, jag vet att det inte funkar så, men låt nu en snål smålänning ha sina drömmar ifred.) Om Tosselilla tänker jag inte skriva så mycket mer än att min förmåga att synka min menscykel med våra resor, speciellt om de innefattar pooler och/eller utedass, är häpnadsväckande och att det tar ungefär sju varv runt anläggningen på haltande stressfraktur(?)-fot för att uppnå ett idiotiskt, numera 1620 dagar långt rörelsemål. Men barnen var glada.

Pigga (not) och glada (jo, okej) efter övernattning i lekstuga och på väg mot Tosselilla en solig (!) dag i juli. Tjoho…

När vi är på sådana här ställen är det definitivt jag som belastar vår ekonomi värst, har jag insett. Dels gillar jag inte karuseller, dels är det ju det där med menscykelsynkningen som ofta sätter väldigt effektivt stopp för alla sorts aktiviteter som inkluderar vatten, men tro’t eller ej, det är faktiskt jag i karusellen där. Och jag åkte minsann två gånger, så varje åk kostade bara 197,50 om man inte räknar bort lite för toa-papper och slitage på gångvägarna och bänkarna där jag också tillbringade lite tid. Rätt väl investerade pengar ändå.

Äsch, den var ju faktiskt inte läskig. (Efter första av de 27 åken.)

Nu lämnar vi Skåne och gnällandet för den här gången. Om någon vill läsa en blogg som faktiskt lockar till besök på riktigt så rekommenderar jag varmt denna, som faktiskt gör att till och med jag känner för att ge Österlen ytterligare en chans. Och missa inte hennes recept när ni ändå dreglar över Österlen-tipsen. De buljongkokta bönorna är ”äta-med-sked-goda”. Slurp. Och inget är ju inte gott med brynt smör. Det är sen gammalt.

Tack, Kicki, för att du fick mig att faktiskt skriva klart del 2. Jag är väldigt lätt att påverka med smicker. 🤣 Och Petra, jag väntar på dina positiva Malmö-tips. Att göra ett ”gnällig-tant-anti-blogginlägg” utifrån dem låter som en riktigt kul idé. 🤣 Över och ut och på återhörande.