mars 2018 – On the road again

29 mars, 201829 mars, 2018

Påsklov 2018. Dag 4.Shopping i vinterväder.

Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Not…. Nu har Sverigevädret även drabbat stackars oskyldiga polacker och semestrande svenskar i jakt på vår. Härligt dyblöt, virvlande snö som är slask redan innan den ens når markytan. Bästa sorten verkligen. Tur att vi tog den där kickbike-rundan på stan igår, för idag håller vi oss gärna inomhus. Egentligen helt enligt plan alltså, men att gnälla på vädret hör till när man är på semester. Så är det bara.

Inga direkt stylade bilder av lägenheten, men i alla fall stöd för minnet till nästa bokning. Nu har vi betalat ca 600:-/natten. Under högsäsong i sommar kostar det runt 1000:-/natten. I och med att det ingår parkering känns det väldigt prisvärt.

När man tycker sig höra ljudet av My little Pony, men det inte finns någon i närheten. Tror man…. Ett städskåp kan användas till mycket.

Vid elva låste vi dörren till lägenhet 34 och styrde kosan mot andra sidan stan för att lämna tillbaka nyckeln. Vi har som sagt mer och mer börjat uppskatta Brabank-området och mycket talar för att vi faktiskt kommer att bo här även i sommar, men är man inte bilburen är det så klart ett smärre elände att behöva ta sig från ena sidan av stan till den andra bara för att hämta/lämna nycklar. Det kanske går att lösa på annat sätt, vad vet jag, men värt att tänka på om man väljer att bo i lägenhet i alla fall. Det är bra på nästan alla sätt, men ofta handlar det om att hämta upp nyckeln på ett kontor någonstans, vilket kanske inte är så kul med taxi och/eller med full packning.

Vår plan för dagen var att, efter tips från Inger och René, kolla upp varuhuset Tesco, proviantera sådant där som vi alltid handlar när vi är i Polen och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia. Tesco gick bra. Det var ett mer välordnat, dyrare och något mer välsorterat varuhus än vi är vana vid här, men de storpack nötter, oliver m.m. jag är van vid att köpa, lyste med sin frånvaro, så jag kommer inte att byta favvo-affär. Däremot hittade jag favoritölkorven – Sokolów – i flera (för mig) nya smaksättningar, så då fick det vara hänt att de var ett par kronor dyrare än vanligt. ”Gallerian” som tydligen hette Chelm var annars ganska märklig och verkade ha drabbats av samma butiksdöd som många svenska ”malls”. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst att hur många gallerior som helst med samma innehåll inte kan bära sig i längden. Få saker ger dessutom ett mer deprimerande intryck än tomma butikslokaler i en galleria.

Peter påstår att det var stadsdelen, inte gallerian, som hette Chelm. Det har han säkert rätt i, men det står i alla fall Chelm på skylten. Inte för att vi tänker återvända, men ändå.

Eftersom vi inte fick tag på allt på listan tog vi sedan en picknick i bilen (överbliven frukostmat 🙂 på väg till vårt ”vanliga” Auchan, där jag känner mig mycket mer hemma och hittar det jag vill ha. Dessutom är det billigare. Det Auchan vi besökte var nytt för oss, men kan nog bli en ny favorit med sitt perfekta avstånd från Gdansk och sina väldigt fräscha omgivningar. Det blir ju dock inte billigare att besöka två stormarknader än en… Av någon anledning fylls kundvagnen alltid till snudd på brädden. Jag förstår inte hur det går till. Förmodligen Peter som går och fyller på medan jag vänder ryggen till. (Eller knappast förresten för han får alltid, den möjligen inte så attraktiva, uppgiften att hålla barnen på gott humör medan handlandet pågår. ?) Eftersom han är den mest generösa med fika och glass, gillar i alla fall barnen denna uppdelning. Och jag.

I och för sig ett ganska märkligt namn på en galleria, men det var väldigt fräscht, så hit kommer vi nog igen.

Barnen envisades först med att vilja stanna i bilen, men efter några sådana här bilder kom de glatt efter.

Trots besöket i två affärer låg vi bra till i tidsplanen efter Auchan-besöket, men… det är ju skärtorsdag, så Akvariet stängde redan vid 17. Helt plötsligt befann vi oss alltså i den angenäma, men ytterst ovanliga, situationen att vi hade tid över. Vädret inbjöd inte direkt till något strosande i Gdynias trevliga marina, som annars alltid är ett alternativ, och shopping var det ingen som var mer sugen på (utom jag, men ibland inser t.o.m jag att det finns gränser), så då fick det bli mat. Efter att ha konsulterat TripAdvisor hamnade vi på trevliga italienaren ”Cozzi” som i och för sig ligger totalt osexigt vid en av de större gator som skär igenom Gdynia (som ju som helhet också är ganska osexigt), men med fräsch inredning och olivolja på borden, precis som det ska vara. Tyvärr samordnade våra barn ganska snart sina insatser för att verkligen se till att vi inte skulle få uppskatta upplevelsen. Efter fjärde gången kom kyparen liksom inte med nya bestick för att ersätta dem som hamnat på golvet. Jag förstår honom precis. Hade jag kunnat hade jag också hållit mig borta.

”Nähä! Jag tyckte inte alls att det var surt! Ta en bild till så ska du få se!”

Lyckligtvis bröt Peter till slut isen och den dåliga stämningen genom att föreslå en runda till bowlingbanan. Möjligen inte så pedagogiskt med tanke på beteendet på restaurangen, men för stämningen, semestern, resten av kvällen och matintaget var det klockrent.

Efter att vi stulit hela skålen med godis som kom med notan styrde vi alltså kosan mot hotell Hotton och deras knaggliga, ojämna bowlingbanor. Perfekta både att skylla dåliga resultat på och som ”förstabana” för barnen. Här tillbringade vi sedan ett par trevliga timmar med bara ett tjugotal små besvikna utbrott från en icke namngiven treåring som möjligen inte är historiens bästa förlorare. Det var kul att se hur det där samordnandet som varit så negativt på restaurangen nu användes i positivt syfte till riktigt härlig peppning av varandra och oss, till kramar och ”tröstgodisar” (de stulna ”kalamellerna” från restaurangen) när det gick mindre bra. Många tröstgodisar blev det. Tur att vi ”fick” många. Efter bowlande blev det glass i restaurangen. Riktigt bra avslutning på semestern alltså.

Vem som vann bowlingen? Sa jag inte det? Jo, det måste jag väl ha nämnt. Inte? Okej,detvarPeter.

”Ouh! Det är någon som har lagt SALLAD i min glass!” (Det där med att beställa en plain kula glass går sällan hem i Polen, och just här fallerar faktiskt fingertoppskänslan som annars ofta finns när det gäller barn och deras behov. Vilka barn uppskattar basilikablad, carambole och frukt med dekorativa blad i sin glass? Inte våra i alla fall.)

Det ska bli så skönt när man utan oro ska kunna låta dem sova här uppe.

Men jisses vilka divalater de utvecklade i samma sekund som de kom upp sig lite i livet. ”Skicka det, ta emot det, bär ner mig, ge mig det!”

När vi kom fram till färjeläget blev vi lite smånervösa, för där var nästan tomt på bilar och helt tomt på båt, trots att vi bara var 10 minuter innan den där (högst onödiga) timmen man ska checka in. Eftersom det inte verkar gå några båtar i påsk (?) hade det kunnat bli lite jobbigt om vi hade missat hemfärden. Inte för att vi är klara med Polen, men när man är på hemfärd är man på hemfärd. Det ändrar man inte på bara så där. Det tog dock bara några minuter innan kära Stena Spirit dök upp, så nu är vi ombord på en mycket tom båt. Så mycket plats har vi aldrig sett på bildäck, och vi var fjärde sista bil in, så vi har koll… Vi var alla hyfsat möra efter dagen, så när tjejerna föreslog ”lite mys i hytten bara” var vi inte svårövertalade. Varsin överslaf, varsin iPhone och en påse bilar. Ibland är det inte så svårt att bli populär.

I morgon kommer vi hem till ytterligare fyra dagar ledigt. Det är skönt med högtider även om vi inte direkt helgar dem. Tack, ni som följt oss på denna kylslagna resa. Händer inget oförutsett som att jag får bloggfeeling på hemmaplan eller ”jåkar” boka en resa till ses vi kanske i Kroatien i juni…?! 😉 Over and out.

Ps. Får man inte nog av resebloggar kan jag rekommendera Olofström/Karlshamn/Årydsfamiljen Martin, Rebecca och Selmas USA-blogg. Martin är Peters kusin och Rebecca är min barndomskompis Pernillas lillasyster, så det är finfina människor det handlar om… 😉 De befinner sig just nu på Route 66 så betydligt bättre temperaturer och väldigt coola miljöer utlovas, förutom att Martin är extremt påläst och gör något så konstigt som att planera sina resor. Konstigt, konstigt…. 😉 Ds.

28 mars, 201828 mars, 2018

Påsklov 2018. Dag 3. Ännu en fullspäckad dag.

Det är bara att konstatera att varken bloggkraschfelsökningar eller närhetssökande treåringar borgar för någon vidare nattsömn, men eftersom semester med barn knappast innebär avkoppling, är det väl bara att bita ihop och se glad ut. Snart nog är påsklovet över och man får vila upp sig på jobbet. Pappan och barnen bjöd på utmärkt frukost i vårt lilla kök efter den halvt sömnlösa natten i alla fall. Vem behöver egentligen hotellfrukost när man har en Peter? Eftersom de små listiga liven vi lever med lyckats förhandla fram frukost-tv var alla nöjda och glada tills (som vanligt) tortyren med hårborstning och tandborstning med bajs (påstår Mimi) tog vid, men även om det inte känns så under tiden, så brukar krigstillståndet vara över en stund efter att frisyren är klar. Så även idag. Med tanke på den baklåsta resväskan fick vi köra lite innovativ klädsel. Det jag reahandlat och tänkt lägga på hyllan tills det passade fick helt plötsligt redan hoppa in i leken, och att vända underkläder ut-och-in har man ju hört om, så kollade (eller luktade…) man inte alltför noga på oss, kunde man nog inte ana att vi i stort sett körde gårdagens outfit.

Första stoppet för dagen fick av nödvändighet bli galleria Madison, där det finns en Samsonite-återförsäljare. Att American Tourister ägdes av Samsonite hade vi tidigare ingen aning om. Tänk vad man lär sig av livets små förtretligheter! Tjejerna i butiken verkade först ganska kallsinniga och frågade ifall väskan var köpt hos dem, och att i vilket fall så fick vi skicka den på service i Warszawa. Jag som varit helt säker på att de så klart skulle plocka fram en TSA-nyckel och öppna väskan på 10 sekunder efter att bara ha förhört oss lite kort om innehållet, började känna mig rätt nervös, men lyckligtvis tinade de snart upp och började försöka hjälpa oss. De provade olika kombinationer, ringde någon servicedesk och bände med både skruvmejsel och sax, men väskan verkade klara vilket invasionsförsök som helst. Mot tricket att helt sonika bända upp fästena till dragkedjorna stod den sig dock till slut slätt. Det var sista gången jag la pengar på att köpa en väska med godkänt lås. Det stoppar ju verkligen bara blåögda amatörer som jag själv. All heder och massor av tack till tjejerna i Samsonite-affären alla fall! Min nästa – olåsbara – väska ska jag köpa av er! Rena underkläder till alla!

Medan vi hade kämpat med väskan inne i affären hade en viss youtubifierad femåring upptäckt Inglot-ståndet utanför och var inbegripen i ett samtal om glitter och ögonskugga (”I love make-up, especially with glitter in it”) med den trevliga och tålmodiga expediten. Det är bara att erkänna att jag väldigt lätt faller för fjäsk och övertalning när den sker på helt förståelig engelska, och gissa om engelsklärarhjärtat riktigt SJUNGER när man hör sin egen femåring diskutera på engelska med en annan vuxen, översätta till sin lillasyster och till och med använda ett helt korrekt third person-s: ”my little sister wantS some eyeshadow too”. Det var ungefär då hon fick lov att köpa både en glittrig ögonskugga och ett läppstift. (Att hon sedan helt olovandes flera gånger smög upp det där läppstiftet i bilen och ”bättrade på” färgen på både läppar och en hel del däromkring är en helt annan historia.)

”Kolla vad jag kan!” (Gå på utsidorna av skorna….)

Eftersom det snabba besöket i väskaffären på grund av (eller tack vare enligt 3/4 av familjens medlemmar) Inglot-stoppet blev ganska långt, var det lika bra att ta en fika på Costa innan vi fortsatte mot Hewellianum. (Tack, Jonna, för infon om att där inte fanns mat/fika.) Jag känner mig ibland som en snåljåp när jag jämför priser, men det är svårt att låta bli. På Costa fick vi två surdegsbaguetter med getost och valnötter, två medium (= jättestora) cappuccino, två croissanter, en kanelbulle och två mineralvatten för 70 zl. Det är möjligen Börjes i Tingsryd som kan konkurrera med det priset.

”Vi är så fina att vi nästan inte kan äta!”

Inna var så nöjd över sin make-up att hon inte ens kom ihåg att räcka ut tungan på bilden. Till och med Mimi ser lite gladare ut än vanligt….

Efter några om och men – vår gps verkar också vilja ha påsklov – hittade vi upp till Hewellianum. Att säga att det var tydligt skyltat (någonstans) vore att överdriva. Inte ens när vi stod på parkeringen var vi säkra på att vi kommit rätt, men till slut hittade vi en diskret skylt som visade oss till kassan. Solen visade sig precis när vi kommit fram, så ett tag funderade vi nästan på att vända och göra något mer utomhusigt, men med tanke på att en familjebiljett till alla fyra attraktionerna (Around the world, Puzzle, Fun with History och Fun with Energy) bara kostade 35zl (!), var det ju lätt att ge det en chans. Det gjorde vi rätt i! Det var riktigt trevligt och lärorikt. Puzzle och Fun with history hade vi mer eller mindre kunnat hoppa över, men de andra två attraktionerna innehöll massor av olika stationer där man kunde experimentera, lära sig, prova, titta, interagera m.m. Det var väldigt omväxlande och kul för både små och stora, och riktigt kul att se vilka av grejerna som barnen fastnade mest för. Det var inte alltid dem man trodde. Och det var inte alltid Mimi använde dem som det var tänkt, men vad spelar det för roll. Hon hade jätteroligt. ”Det här är supercoolt”, utbrast Inna med jämna mellanrum, och Mimi höll helhjärtat med.

Var annars kan man uppleva ett vulkanutbrott, vandrande pinnar, isbad, höra som en fladdermus, besöka en igloo, prata i en klassisk engelsk telefonkiosk eller provsitta en kanon på samma ställe liksom?

I orkantunneln fick man prova vindhastigheter på sisådär 127 km/h. Det ven rejält om öronen och frisyren hämtade sig inte efteråt, kan jag säga.

”Ujsäkta mig, vad vill du beställa? En hambujaje? Okej, här får du. Nu måste jag prata vidare. Bye bye.”

Åh, det här ser bra ut. Bara 13 – 15 år till körkort ju. Blir nog billigt.

Eller kanske ändå bäst att börja lägga undan lite pengar…

Jisses, hade jag varit med i Mästarnas mästare hade jag blivit både kokt, stekt, rökt och brässerad. Shit, vad svårt det var!

Alltså, Da Vinci och Munch visste inte vad de missade när de inte hade oss som modeller.

Den här spegeln fick nästan Inna att kissa ner sig av skratt. 🙂

Det var som sagt väldigt diskret skyltat, och efter att man gått runt till de tre olika lokalerna i det ganska märkliga landskapet släpptes man ut utan att få någon liten ledtråd om vart man skulle, så det blev lite orientering innan vi hittade tillbaka till bilen.

Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Hewellianum och dessutom orienterat lite, gällde det verkligen att hålla ångan uppe för att inte bara bli liggande i lägenheten, så vi bytte bara bilen mot kickbikes och gav oss genast ut på stan. Vi kan ju inte åka hem utan att strosa lite i centrum; det vore kardinalfel!

Att säga att vägnätet i Polen är perfekt vore att ljuga, och inte heller strandpromenaden (eller kanalpromenaden) är speciellt perfekt för kickbike-åkning, men i alla fall Inna höll ångan uppe bra nästan hela vägen. Lillsnorpan – på sprillans ny tvåhjulig kickbike – skatade lite mer sporadiskt.

För barnen är valet av restaurang i Gdansk lätt. På Billy’s får man popcorn FÖRE maten och det kommer alltid ”kalameller” med notan. Eftersom även vi gillar maten där, blir det ofta minst ett besök. Vi var dock borta på Dluga targ och vände först, men det var ärligt talat lite för kyligt och blåsigt för att vara speciellt behagligt. Vi vuxna hade nog inte haft så mycket emot att ta en glühwein under en värmare på Elephant, men ibland måste man inse att det inte kommer att bli värt det. Med tanke på att vi faktiskt hade ett riktigt trevligt restaurangbesök med alfabetslekar, samtal (kors i taket!), mat som i stort sett åts upp (kors i taket!) och bara något enstaka utbrott (KORS i taket!) var det helt rätt beslut. Snudd på en drömmåltid faktiskt.

Nope, jag har verkligen inte lärt mig något av min storasyster.

”Ta en bild på mig också. Jag ska visa att popcornen är slut.” (Effekterna är egenbestämda.)

”Jag vill också! Ta på mig också! Jag vill ha hjärtan!” (Plutmunnar är inget mamman direkt uppskattar, men just i detta fall känns det som en välkommen kontrast till alla utsträckta tungor och hopskrynklade arg-ansikten.)

Kors i taket. Sams i flera minuter vid samma maskin. Vuxentid!

Det ser möjligen inte så mycket ut för världen, men var riktigt gott. Jag blir lika positivt överraskad varje gång jag äter tonfisk.

När jag skriver detta har det hunnit bli sen onsdagskväll. Vad hände? Hur i hela friden kan det redan vara dags att åka hem i morgon? Tur att vi redan har en resa till bokad i augusti. Peter ska dessutom hit med sitt countryband, Broken Spokes, i maj. Lyckostar! Trots att vi åker hit så ofta, så känns det aldrig som om vi blir riktigt klara. Den påtvingade flytten till denna lägenhet i ”fel” sida stan känns dessutom helt rätt. Frågan är om jag inte ska ta och boka om (va, inte jag väl?) vår augustiresa ändå…. Det kan vara så att det verkligen inte är meningen att vi ska bo där borta i ”Waterlane-byggnaden”. Vi får se. I morgon är planen att vi ska kolla in varuhuset Tesco, proviantera lite där eller på något lämpligt Auchan och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia innan vi tar nattfärjan hem. Vi får se hur det går. Planer är ju som sagt inte vår starkaste sida.

27 mars, 201828 mars, 2018

Påsklov 2018. Dag 2. Oplanerat blev bra.

Då har vi testat att sova en natt i vår nya lägenhet. Det gick bra. Den misstänkt smala bäddsoffan i vardagsrummet gick enligt säker källa ändå bra att sova på och höjden på sängen i sovrummet är, enligt bekräftade uppgifter, precis lagom högt för att man ska klara en faceplant utan synliga skador (eller ens något minne av händelsen). Det är ju sådant som är bra för framtida hyresgäster att veta, tänker jag. Personligen tycker jag möjligen att sängen var något hård, men anar att majoriteten av min sömnbrist beror på tidigare nämnda faceplant. Det var inte jag som ramlade, men jag hade svårt att inte reagera så fort min sängkompis – den som ramlade – rörde sig eftersom jag var lite nervös för att det skulle hända igen. Det är inte bara bra att man skämt bort barnen med att alltid sova mellan två (väldigt) bastanta vuxna. Det hände dock inte igen och när olycksbarnet fick höra om händelsen i morse blev hon väldigt kaxig och utbrast att ”ha, det gjorde ju inte ens ont”.

Lägenheten är, som jag nämnde igår, väldigt ny och väldigt fräsh, men det är lite svårt att inte låta bli att skratta när man ser en del klantigheter, som att det inte går att öppna ett skåpet ovanför den ”inbyggda” tvättmaskinen pga att det sitter en list i vägen, eller att luckan till proppskåpet ligger lös i hallgarderoben, samtidigt som bakstycket till samma garderob sågats upp så att man ska kunna se propparnas lysdioder. Sen är det kanske inte lika roande med strömbrytare som saknar ”knapp” eller att det helt plötsligt börjar ”flasha” som ett galet stroboskop från belysningen i badrummet… Eller att vakna av grävskoporna på byggarbetsplatsen utanför vid 07.00 på morgonen. Men det kommer att bli fantastiskt coolt när det är klart, det är vi helt övertygade om.

Som sagt, det finns utrymme för viss förbättring….

Men överlag är det riktigt coolt, bekvämt och fräscht. För 600:-/natten (inklusive parkering) är det dessutom fantastiskt prisvärt.

Hade någon faktiskt stulit min handväska ur det olåsta badlandsskåpet igår, hade de nog blivit aningen förvånade. Det blev i alla fall jag när jag letade efter något (jag har glömt vad) i morse. Mest otippad var nog den lilla miniatyrflaskan med olivolja…. som jag har för mig kommer från flyget hem från USA för två månader sedan. Jag tyckte den var så gullig….

Obligatorisk fot mot stran…. byggarbetsplats-bild. (Peters fötter. Inte mina.)

Hemma har vi inga mattor, så denna gigantiska, mjuka, helt ostädbara ljuvlighet uppskattas mycket av barnen. (De 100 zl vi gett för slutstädning känns som ett fynd.)

Liksom det faktum att skärmtiden har en tendens att bli längre när vi är på semester….

…. kontra framsida. Som sagt, detta område kommer förmodligen att vara SÅ coolt, hippt och dyrt inom väldigt få år.

Efter frukost och sedvanliga diskussioner om vem som skulle vara först respektive sist till den förhatliga tand- och hårborstningen, tog vi oss ut för att – tänkte vi – väldigt kort reka de närmsta omgivningarna. Vi hade fått för oss att vi sett både en närbutik och en eller flera restauranger i byggnaden innan vi körde ner i det underjordiska garaget igår kväll, så detta ville vi kolla. Vi märkte väldigt snabbt att det inte direkt fanns någon möjlighet att skicka triumferande, halvt hånfulla kommentarer hemåt om att vi minsann rest ifrån snön som uppenbarligen (igen) drabbat Blekinge, för det var rejält kyligt. Synd. Det är alltid roligare när man kan lägga upp soliga ”vi möter våren-bilder” samtidigt som alla hemma går och huttrar. 😉 Den som myntade uttrycket om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen var förmodligen på semester någonstans.

Byggnadskomplexet visade sig mycket riktigt innehålla både ett Zabka (Grodan = närbutik) och flera restauranger i olika prisklasser + ett café. Även om vi fortfarande tycker att det är lite offside, så börjar området imponera på oss. Expansivt känns bara som förnamnet.

Barnen fascinerades väldigt av den otroligt märkliga grannbyggnaden, som vi faktiskt inte visste vad det var, så vi lovade dem att vi skulle gå dit och kolla (och värma oss lite ifall det var möjligt) innan vi stack iväg på vårt egentliga ärende.

Gissa om man sparar på sådana här bilder i denna otroligt tetiga, retfulla del av deras liv…. I bakgrunden syns några av restaurangerna. De ser inte så mycket ut för världen nu, men jag gissar att sommaren här kommer att vara fantastisk.

Det är inte helt enkelt att sådär på rak arm lista ut vad detta är för byggnad. Vi gissade på antingen museum eller sporthall.

Det är inte vi som inte kan fotografera. Huset är verkligen så här skevt och coolt.

Vilken lyckträff barnens fascination och nyfikenhet blev. Det märkliga huset visade sig ju vara ”Andra världskriget-muséet”, som vi absolut hört talas om i någon bisats, men inte funderat mer på. Vi är ju (tyvärr) varken speciellt planerade eller speciellt kulturella när vi reser. Tack vare barnens tjat gick vi in i syfte att ”titta lite och värma oss”, vilket till slut ledde till att ”okej, här står något om en ’kids’ exhibition’, vi frågar väl då”. Då fick vi reda på att det var gratis inträde just idag. Statliga muséer i Polen har (precis som det väl fortfarande är i Sverige?) skyldighet att ha gratis inträde en gång i veckan, vilket på detta museum visade sig vara på tisdagar. Tur som tokar alltså.

Det var väldigt mycket på detta skrämmande och fascinerande museum vi ganska abrupt vände ifrån pga barnen, men vi rekommenderar det väldigt starkt för alla som är äldre än kanske sju – nio år. Den speciella, ganska konstiga, byggnaden förstärkte ytterligare känslan av hemskheterna som på ett mycket pedagogiskt (och skrämmande) sätt visades i olika utställningar och filmer. All information var på både polska och engelska, och man kunde få låna ”audio guides” om man ville bli lotsad genom det man såg. Vi nöjde oss i stort sett med att gå igenom the kids’ exhibition som var tre rum där man fick följa hur två namngivna barns verklighet i och utanför lägenheten förändrades mellan den 3:e september 1939 och krigsslutet 1945. Våra barn tyckte det var både läskigt och lite ”coolt”, men kunde givetvis inte greppa vad det egentligen innebar. Inna tyckte i slutet av besöket att det kanske hade varit bättre om det varit Halloween, för det var ju ganska spännande ”med monster och så”. (Jag började försöka förklara att de läskigaste monstren egentligen var vanliga människor som tror att de har rätt att förminska andra människor, men insåg att jag nog får vänta några år innan jag verkligen kan få henne att förstå vad ett monster verkligen innebär.)

I första rummet (1939) visas ett välmående hem, och i det animerade bildspelet som visar verkligheten utanför fönstret ser det – överlag – lugnt och fridfullt ut.

I det andra rummet/fönstret ser man hur soldater jagar folk ute på gatan, hur swastikan hänger överallt och flygplanen bombar staden.

I det tredje rummet har lägenheten bombats sönder och man ser mest ruiner utanför fönstret. Riktigt läskigt och det är svårt att skaka av sig känslan efteråt.

Hela lokalen har något mycket passande domedagsmässigt över sig. Hit får det absolut bli ett besök till när barnen sover eller blivit äldre.

Förutom döda människor, människor som håller på att dödas och alla tortyrmetoder så är helt klart propagandan och alla journalfilmer av jublande glada människor som hyllar nazismen och kriget, allra läskigast. Människor i grupp som tror sig tro på samma sak är verkligen en läskig företeelse.

Utmaningen för en tre-och-ett-halvt-åring är att klara av att följa direktivet att inte röra alla frestande glasytor.

Efter hemskheterna fick det bli ett – otippat långt – besök i det lilla caféet utanför. Stripsen (och glassen) fick egentligen tummen upp, men det är ju inte lika roligt att göra på bild.

”Ska vi se vem som kan vara argast, mamma? Jag vann!” (Den som klår en treåring i DEN grenen hade inte jag velat träffa.)

”Haha, jag är egentligen inte arg, jag lovar.”

När vi kom ut (och UPP, för muséet ligger passande nog tre våningar NER i den konstiga byggnaden) hade solen kikat fram, så vi var tvungna att kolla in kanalen också.

Nejdå, hon tar inte efter någonting som storasyster gör.

Efter den flera timmar långa ”vi ska bara kolla det konstiga huset-rundan” återgick vi till originalplanen, som, med tanke på det kylslagna vädret, var att bege oss mot handlowe (typ köpcentrat) Matarnia som ligger en bit inåt landet. Här finns de flesta av de butiker vi gärna besöker och dessutom ett IKEA och ett gigantiskt Smyk (leksaker och barnkläder/skor). När vi kom dit hade båda barnen, högst otippat, somnat i baksätet, så det var tur att vi faktiskt (med stor tvekan) tagit med vagnen. På så sätt blev det ju några minuters egentid! Undertecknad tillbringade den tiden (och ”några” minuter till) med att spy över mig själv och min dåliga karaktär i ett provrum på C&A. Att prova kläder blir verkligen inte roligare i takt med att kilona smyger sig på, men det var det väl ingen som på allvar trodde. Jag borde nog ha hängt med de andra i stället, för när de vaknat hann de både med att gosa med små möss i zoo-affären (så synd att jag missade just det), köpa en ny kickbike till Mimi och testa leksaksaffärens utbud av läskiga gummiprylar.

När jag joinade gänget hade de bestämt att det var dags för en fika, och vart går man då? Till Ikeas ”förbutik” (eller efterbutik) så klart! En sallad, en strips med köttbullar, två (väldigt goda) kaffe och två glassar = 21 zl. Svårslaget, och för en gångs skull var alla nöjda. Det är ingen mening att slå på stort med det här gänget direkt. Efter fikan chockade jag alla med att göra ett IKEA-besök på 10 minuter och faktiskt kunna checka ut i snabbkassan (”Max 15 varor”). It’s a first for everything. (Hur svårt det var tänker jag aldrig erkänna, speciellt inte för Peter.)

Peter var f.ö så säker på att jag inte skulle klara besöket så snabbt att han låtit barnen köpa ytterligare en glass under tiden jag var iväg. Daddy of the year, enligt döttrarna.

Denna min är i alla fall att föredra framför tillgjort trutande eller duckface…

Efter vår hyfsat oplanerade, men väldigt trevliga dag, var vi alla överens om att det var mysigast att bara åka tillbaka till hotellet och ha ”lite mys och kanske titta lite på tv”, så vi inhandlade spaghetti och billiga Cordon Bleu-biffar i den lilla närbutiken och hade en otippat trevlig middag. Nästa gång vi åker ska jag dock se till att inte glömma salt och peppar. Spaghetti i osaltat vatten kommer inte riktigt till sin rätt kan man säga, men med massor av parmesan i det nya ikea-rivjärnet kommer man ändå långt.

Kvällen avslutades tyvärr i viss moll då först denna blogg av oklar anledning kraschade mitt i skrivandet (nu vet jag att det var min domänadministratör som hade tekniska problem, men det visste jag inte under nattens flera timmars långa felsökande…) och att min (tre månader gamla) resväska gick i baklås. Att bryta sig in i en alldeles ny väska bär en verkligen emot, men man inser vilken trevlig lyx det är med rena underkläder efter duschen och hur bra det är att ha sina laddare tillgängliga. Bortskämd och bekväm, absolut! Det ändrar jag helst inte på. Vi har dock lite is i magen och hoppas få hjälp av återförsäljaren under morgondagen.