Nu var det ju ett tag sedan vi reste någonstans (jo, vi tycker det på allvar, trots att vi teoretiskt sett vet att vi kom hem från USA för bara två månader sedan), så det har kliat i resnerven ett tag. Vi var ju faktiskt hemma på sportlovet, trots allt. Med tanke på att vi nog tagit oss lite vatten över huvudet med kommande resebokningar under året – vi ska både till Kroatien, Polen och Florida igen – är vi dock bara iväg på en lite försiktigare minitripp; en ”Prova-på-Polen-tripp” till Gdansk. Den heter i och för sig inte ”Prova på” längre, utan ”Polen T/R”, men andemeningen är precis samma. Man får ett rabatterat pris på Stenaline om man är iväg max tre nätter, så det är det vi ska vara. Två nätter på färjan och tre i Polen. Barnen har verkligen längtat till ”Happy-båten”, så vi hoppas på en genuint trevlig överfart. Jag har kikat oroligt på trädtopparna mellan packningsvarven idag, men i alla fall inte konstaterat någon synbar vind, vilket ju inte behöver betyda ett shit med tanke på att färjan går från ökända blåshålet Karlskrona, men jag känner mig försiktigt optimistisk i alla fall.
Mimi, 3 år, skriver inte till tomten utan till tumlaren Happy.
Rätt bra för att vara av en treåring, tycker jag allt.
Packning ja, detta underbara påfund. Jag borde ju vara bra på det så mycket som vi reser, men min specialité är att göra tusen andra saker medan jag gör det. Jag passar på att prova kläder som jag inte använt på flera år (varför jag nu tror att jag skulle vilja använda dem just när jag reser), rensar barnens garderober, skäller lite på Peter om att Mimis kläder ligger i Innas lådor och vice versa, inventerar nästa säsongs kläder ifall jag skulle få chans att shoppa, passar på att rota runt i mitt kaosartade badrumsskåp (återigen, varför skulle jag på en resa vilja använda sådant som legat oanvänt i skåpet sedan jag inbillade mig att jag behövde och köpte det?), jag planerar virkprojekt som alltid kräver att jag måste längst ner i mina outsinliga garnförråd och oftast också att jag skulle behöva köpa ytterligare garn under själva resan, jag inventerar och flyttar runt matvaror i skafferi och kylskåp, jag gör listor på vad jag behöver köpa när vi kommer hem igen, drar igång en skåpsstädning eller två, blir provocerad på resten av familjen som – eftersom de är vana vid detta – tar det lugnt i soffan eller i lek någonstans, tvingar Peter att städa eller något bara för att jag ju måste göra allt detta och det faktiskt är synd om mig…. (Har jag någon gång nämnt att jag egentligen avskyr offerkoftor?) Nåja, allt detta gör jag i relativt lugn fram till ca en timme före avfärd då jag inser att vi inte har ätit, att jag fortfarande är i pyjamas och att jag i och för sig packat allt till barnen, men att jag själv inte ens bestämt vilket handbagage jag ska ha. Samma visa varje gång. Idag gick det dessutom lite extra segt i början beroende på en viss långsamhet i huvudet efter gårdagens väldigt trevliga ”Vinylfest” hos Magnus och Mettan. Tusen tack för den, alla som bidrog med trevligt sällskap och/eller musik av högst varierande slag och kvalité.
På något sätt lyckas vi i alla fall alltid komma iväg, och jag brukar få med mig det mesta jag behöver, även om det inte alltid känns så. Hoppas så är fallet även denna gång. Vi upptäckte i och för sig redan i Åryd, där vi stannade till för obligatoriskt lån av takbox av mina fantastiska föräldrar, att Inna lyckats få ett gigantiskt hål på sina strumpbyxor (man måste ju vara ståndsmässigt klädd på Polenfärjan gubevars), och då insåg jag att jag faktiskt inte packat ner något ombyte att ha på själva färjan. Det är till att ha blivit kaxig nu när man inte längre behöver dra med sig alla de tusen och en saker barnen behöver när de är riktigt små. Det är sådant som kan straffa sig.
Ifall någon undrar över det där med brist på ombyte så har vi som strategi att ta med så lite som möjligt på själva båten, eftersom hytterna är små och trapporna till och från bildäck inte jättekul att släpa på överdrivet bagage i, så vi har en väska med pyjamasar, necessär, välling, lite dricka, snacks och något frukostliknande med oss bara. Och två stadigare kassar att bära lådvin i. 😉 Resten får stanna i bilen. Det brukar fungera bra. Så länge det inte inträffar något oplanerat som ett par trasiga strumpbyxor eller som den gången vi glömde hela den väskan hemma i hallen alltså. ? (Och jo, man kan absolut äta [prisvärd, har jag hört] frukost på färjan, men den familjen som glatt hoppar upp ur sängen och två minuter senare är redo att gå upp till frukost, den har inte vi… så vi sparar frukosten tills vi är i land.)
Just nu sitter vi i bilkö utanför färjan och försöker distrahera vår teatraliska treåring från att snurra upp sig själv till ett klassiskt treåringsbryt. Det verkar just nu fungera, men detta kan också bara vara lugnet före stormen. Vi får se.
Vi hoppas, trots förlorad sommartidstimme och gårdagens festligheter, hålla alla på gott humör tillräckligt länge för att ”ta en drink”, äta lite popcorn, leka lite i lekhörnan och handla lite vin och godis i TaxFree-butiken. Barnen hoppas dessutom på att få träffa maskoten Happy, men med tanke på att det är långt från högsäsong trots mängden bilar framför oss, tvivlar jag på det. Inte för att det spelar så stor roll för kaxigheten brukar försvinna fortare än kvickt ungefär samtidigt som sådana figurer dyker upp, men tanken är ju god.
Vi kom ombord utan treårsbryt eller några andra katastrofer. Ingen Happy, som väntat, men efter att ha förärats både kritor, målarbok och tatueringar, var det ingen som sörjde över det. Eftersom vädret kan vara förrädiskt så här års har vi bokat Premium-hytter på våning 11, vilket enligt mig är bästa sättet att inte märka av eventuellt gung. Vi kommer däremot inte att sova så gott, för trots sina blotta 16-19 kg tar de oerhörd plats i de smala sängarna, våra mini-reskompisar, men det är smällar man får ta för att slippa de läskiga ljuden som eventuellt gung medför.
Glädjen var stor när det visade sig att Spirit (den polska båten i flottan) fräschat upp sin lekhörna ytterligare och uppenbarligen har den öppen även under lågsäsong. Vi har nu beställt den obligatoriska slushen som ingen kommer att dricka och alla de andra godsaker som däremot kommer att slinka ner, och är bekvämt installerade precis utanför leklandet. (Peter konstaterade precis att varje lekplats borde ha det så här. Något för Randiz kanske, Mek och Nette? ;)) Gottebordet ovan med vin, öl, odrickbar slush och massor av snacks kostade oss lika mycket som två kaffe, två barndrickor och två chokladbollar på Esters café häromdagen. Just saying. Dock konstaterade vi besviket strax innan avfärd av zlotyn ligger på en (för oss i alla fall) historiskt hög nivå (2,40) så det blir till att räkna lite på shoppingen innan man slår till.
I morgon hoppas vi vakna utvilade, friska och utan de där ”kvinnobesvären” som så gärna sabbar mina resor, så att vi kan styra kosan mot badlandet i Reda. Den som läser får se hur det går. Do widzenia (hejdå).
Ps. Det är väl ingen som missat att ladda ner den fantastiska appen SayHi? Bara gör det i så fall. Ds.