Nå, hur var det nu jag skrev igår? Att jag skulle skriva ett rosenskimrande gullelull-inlägg om hur bra allt gått idag, tror jag. Nu är ju gulle-lull inte min allra bästa gren, men överlag har det faktiskt gått rätt bra idag.
Man kan dock konstatera att ska man stiga upp vid 03.15 så är det bättre att gå och lägga sig lite tidigare än strax efter midnatt, och att det är dumt att hux flux ändra på rutiner som att det alltid finns välling till treochetthalvtårsmonstret när hon vaknar på natten. Att dessutom hålla fast vid principen ”sa jag nej först måste jag givetvis fortsätta säga nej” när det blir protester, drabbar samtliga i ett ganska litet hotellrum. Möjligen fler i närliggande rum. Nåja, det var ingen risk att vi skulle försova oss i alla fall.
Vi kom iväg enligt plan och allt löpte på smärtfritt och utan dötid. Vi körde till parkeringen, kom med första bussen utan att behöva vänta, checkade in, var på toaletten, droppade bagaget, gick igenom säkerhetskontrollen, var på toaletten igen med nästa barn och gick direkt till gaten där vi omgående fick borda. Vi hann inte ens köpa en dricka. Jättesmidigt, men tänker man lite längre undrar man givetvis vad som hänt om det blivit strul eller väntan någonstans… Nu blev det inte det, men om… Till och med flygresan gick på två timmar i stället för de planerade 2, 15. Passkontrollen i Split var en flaskhals, men vi har varit med om värre. Väskorna kom direkt och sen var det bara bilen kvar. Den så mycket billigare bilen än den vi initialt bokat. Där tog det stopp. Det såg lovande ut med en kort kö som dock visade sig ta eeeevigheter och sedan staplades kostnaderna på stackars Peter, som var den som lite smidigt skulle hämta ut bilen medan jag höll tjejerna upptagna med varsin croissant. Jag hann dricka upp både mitt eget och hans kaffe och den billiga bilen blev inte lika billig när det dels hävdades att vi inte hade någon försäkring (vilket jag visst tror att vi hade, men inte tusan hade jag lusläst det jag bokat så väl att jag med säkerhet vågade hävda det), dels att vi skulle betala för extra tid för att vi hämtade för tidigt eller skulle lämna för sent (oklart vilket). Till slut betalade vi bara för att komma därifrån, så nu har vi tydligen både försäkring och gratis färjeöverfart till Brac. Jag är skeptisk. Känslan av att ha blivit grundlurad är lagom kul, så det var i alla fall trevligt att vår inte-så-billiga hyrbil visade sig vara snudd på splirrans ny och ha all upptänklig teknik. Inklusive en lättmanövrerad GPS, vilket i hemlighet retar gallfeber på Peter som investerat både tid och pengar i en ny. Som han så klart har med sig…
Efter den dåliga känsla som hyrbilstjafset framkallat var det väldigt positivt att det redan vid avfärd från flygplatsen ramlade in ett sms som talade om att nyckeln till vår lägenhet låg i den gula vasen på den vita hyllan 😉 och att det bara var att checka in, trots att klockan bara var runt 10. Vi körde direkt dit och blev även då positivt överraskade. Lägenheten, Villa Naranca, är rymlig och har det mesta man kan behöva. Visst, mattorna och vissa av möblerna har sett bättre dagar och det satt en kackerlacka på trappan och hälsade välkommen (uuurk), men trädgården är ljuvlig med massa grönska, lime-träd och en stor terrass, och med tanke på vad vi betalar (ca 2300:- för tre nätter) var det absolut bättre än förväntat. Dessutom är läget helt perfekt, bara 30 meter från stranden med både restauranger och affärer precis runt hörnet.
Vi ägnade ingen tid åt uppackning, utan lokaliserade bara baddräkter, solskydd och handdukar innan vi begav oss över gatan till stranden. Så himla härligt att ha det så nära och inte behöva dra med packning som ser ut som om man ska vara på hajk i tre veckor (där kom det igen), men möjligen kände vi oss som lite dåliga föräldrar när vi insåg att barnen dels inte hade några badskor (nödvändigt), dels inte ätit frukost. Chipsen på planet räknas nog inte… eller?
Å andra sidan är det lätt att känna sig som bästa föräldrarna ever när man som badkrukeförälder kan ligga i vattnet och leka med barnen precis hur länge de vill. (Nåja, nästan, för det är ju sällan det finns någon bortre gräns för badsugna barn, men nära nog i alla fall.) Det är nog inte 28 grader, som någon skrev igår, men när både jag och Peter badar utan knot är det i alla fall minst 25. Och, Carro, vattnet är precis så kristallklart och härligt som du sagt. Helt fantastiskt!
Efter att helt utan genomtänkt plan (det gick minsann det också) åtgärdat både mat- och skobrist, besökt två olika ställen på stranden och badat så länge vi vågade med tanke på solen, tyckte vi att det var dags att ”chillaxa” lite. Enligt Inna är detta den bästa av två slöa världar; att chilla och relaxa. Fråga mig inte om den exakta definitionsskillnaden, men jag gillar uttrycket. Och jag är bra på det. Den enda som övertrumfar mig är nog Inna själv. Hon kan chillaxa, den tjejen. Efter fyra timmars bad och lite snacks chillaxade hon sig till tre timmars oplanerad sömn. I ärlighetens namn somnade jag också, så det fick bli Peter och Mimi som fick proviantera. Vad det blev till middag? Vitt bröd med Nutella…. Jomen.
Hyfsat rosaskimrande inlägg för att vara jag ändå! Får se om känslan håller i sig. Enligt Inna ska vi bada ännu längre i morgon än i dag, så möjligen blir det blåskimrande i morgon.. 🙂
