Månad: juli 2018

God morgon! Idag är det faktiskt torsdag och onsdagsbloggen inleds, av skäl som snart ska förklaras, på Best Western Plus Amedia Graz i österrikiska Graz. Hit kom vi vid midnatt efter en nätt liten resa på 111 mil, vilket inte riktigt var planerat, men när man inte planerar får det ibland bli vad det blir.

Dagen igår gick faktiskt otroligt bra. Våra farhågor om Mimi som redan vid Hasslörondellen var lite trött på att sitta kom lyckligtvis helt på skam och båda barnen var helt fantastiska. De klagade inte en enda gång, trots den långa dagen. Inna tyckte att det var ”en mysig men lite hungrig dag”. Själv tyckte jag att vi inte gjorde annat än åt och drack hela dagen, men de andra tre har tydligen en matsmältning som går på högvarv av att bara sitta still.

Resvägen gick genom tre länder, Polen, Tjeckien och Österrike. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av vägarna, men hittills har det verkligen inte varit något att klaga på. Första delen genom Polen är en fin betal-motorväg, sedan är det några mil ungefär mellan Lodz och Katowice där vägutbyggnaden nog inte är riktigt klar, men förutom en onyttig lunchpaus på McDonalds i Czestochowa (uttala det, den som kan) där Europas mest service-minded (och irriterande) McDonalds-anställde arbetar som om han driver en femstjärnig restaurang för gäster som inte förstår någonting (som att göra en beställning från self-service-panelen, vilket jag är väldigt kapabel att göra själv, det är liksom grejen med det, tack så mycket, irriterande människa som inte ger sig) kom vi ganska snabbt igenom denna sämre del av vägen och ut på snabb, välskött väg igen. Att köra på motorvägar skiljer sig ju inte jättemycket mellan länder, för man ser inte speciellt mycket av själva landet, men det är lite spännande att man ändå kan märka vissa skillnader. Gränsövergången mellan Polen och Tjeckien märkte vi inte ens, mer än att vi fick sms från våra telefonoperatörer med ”Välkommen till Tjeckien”, Österrike välkomnade med en skylt, men skillnaden i kultur på motorvägen blev omedelbart nästan skrattretande. Det blev plötsligt så löjligt välordnat, välskött och ”clean” (som Inna skulle sagt) utan reklam längs vägen, men med nästan överdrivet tydliga informationsskyltar och vägmarkeringar. Det ska bli intressant att se hur vi upplever färden in i Slovenien och Kroatien snart.

Vi har på förhand bestämt att det är ”flåkörning” som gäller på vägen ner, men de små avstickare vi gjort pga (eller tack vare) kisspauser eller att gps:n lett oss runt hinder på motorvägen har varit jättemysiga. I höjd med Lednice strax innan den österrikiska ”gränsen” hade det nog hänt en olycka, så i ett par mil åkte vi genom pyttesmå samhällen med vingårdar, hästställen med uppställda diligenser (!) och osannolikt låga hus. ”En ganska cowboy town”, sa Inna. I sådana fall är faktiskt resan lite målet till och med för mig.

Jag försöker sortera mina tankar och känslor kring detta sätt att resa gentemot att flyga, och även om jag inte riktigt är säker på vad jag tycker ännu, så har jag, trots att vi faktiskt redan varit iväg i två nätter, kört bil mer än en hel dag och ännu inte är framme, en helt paradoxal känsla av att uppskatta detta. Paradoxal eftersom jag inser att detta varken i tid eller pengar lär vara bättre än att flyga, men att jag ändå har en positiv känsla av att vara på väg och vara effektiv. Jättekonstigt. Är det huvudet som lättare märker att jag rör mig framåt när jag sitter i en bil jämfört med att sitta i ett plan eller är det för att jag slipper det ändlösa icke-rörliga väntandet och köandet på flygplatser? Kanske är det helt enkelt för att jag gillar att kunna ta med mig vad jag vill utan att behöva tänka på packningens vikt och säkerhetskontroll eller för att jag obehindrat kan virka och blogga när världens bästa Peter kör. Han har faktiskt kört varenda meter hittills.

Tanken igår var egentligen inte att ligga och köra till midnatt, utan vi siktade på ungefär Wien, men när det gick så bra och dessutom började regna (tro’t eller ej) så att vi kände att det ändå inte skulle bli något utforskande av Wien by night, blev vi lite wild and crazy och körde vidare för att ta några mil till. Och hamnade i världens åskväder med vattendroppar stora som pingisbollar samtidigt som vi upptäckte att det blir rätt mörkt efter 21 även här. Vägen försvann fullkomligt i mörker och piskande regn och det var rejält obehagligt ett tag faktiskt. Det andra som försvann efter Wien var överflödet av billiga motorvägshotell. Bookings karta med ”hotell nära dig” blev alldeles gapande tom. Inte bra. Till slut hittade jag Stadthotel Pinkafeld som tog emot online-bokning, skulle ha incheckning fram till 22 och servera frukost. Perfekt. Jag bokade och vi körde dit. För att upptäcka en skylt på dörren där det stod att deras reception stängde klockan 14 och att man skulle hämta nyckeln i ett kodlåst kassaskåp i garaget, vilket givetvis inte var ett alternativ eftersom jag gjort bokningen för tio minuter sedan… Hur tänkte de där? Hur kan det vara möjligt att boka när det inte går att administrera och effektuera bokningen? Helt galet! Lyckligtvis gick det att avboka utan något strul, men nu var klockan över 22, vädret var som ovan och när jag började intensivgranska andra (få) möjliga hotell och motell i närheten fungerade (eller o-fungerade) det på samma sätt där. Alltså hade vi inget annat val än att köra 10 mil till och söka efter kedjor med 24-timmarsreception i Graz. Här var det tur att vi har världens bästa reskompis-barn som inte bröt ihop, för då hade det nog varit rätt jobbigt i mörkret och regnet. Inna tyckte att det var lite mörkt och läskigt i väldigt tysta Pinkafeld, men satt som ett ljus i baksätet och försäkrade oss om att hon klarade lite till. Mimi sov redan.

Strax innan midnatt nådde vi äntligen fram till Graz och Best Western. Vi hade väl inte riktigt tänkt att vi skulle betala 1400:- för denna snabbövernattning, men just då var vi rätt glada att slippa sova i bilen. Hoppas för övrigt att det ”bara” blir 1400:- för något skumt var det med receptionistens idoga försök att dra först mitt, sedan Peters kort, hävda att det inte funkade, men att vi ju kunde lämna kortet och gå upp med våra ”small children” så skulle han fixa det. När jag sedan sa att nej, så ska vi nog inte göra, kunde han helt plötsligt manuellt slå in numret och utan varken pin eller underskrift dra pengarna…. Eh? När jag själv gör ett köp måste jag t.o.m slå in en sms-kod för att det ska funka… Peter tycker att jag är paranoid och att killen säkert bara var klantig sommarjobbare, men jag kommer att hålla noggrann koll på våra kreditnotor framöver, ogin och misstänksam som jag är.

Just nu rullar vi genom Slovenien med förhoppningen att snart (inom tre timmar) nå Kroatien. Vi längtar efter att BADA! I den bästa av världar kommer i kväll ett inlägg om en supersmidig resdag, världens finaste lägenhet och en ny favoritstrand. (Lägg märke till den optimistiska tonen från superpessimistiska, ”glaset-är-halvtomt”, ”lika-bra-att-förvänta-sig-det-värsta” mig. Jag har det kanske ändå i mig. Kanske. Den som läser nästa inlägg får se.)